Tycker det är så tragiskt när människor ser sin oförmåga att anpassa sig efter egen inhumant arbetsliv som personliga tillkortakommanden. Typ: ”jag blir lätt trött/kan inte hantera stress/tycker det är jobbigt att vara positiv hela tiden” osv osv. Det är inte bara du!!!
Folk lär sig att se detta som personliga egenskaper och tillkortakommanden, som att de själv inte klarar något alla klarar. Det flesta blir trötta efter 8 timmar på jobbet, de flesta pallar inte ha ett leende på läpparna hela dagen, de flesta klarar stress dåligt. Men för att vi inte ska fatta hur kasst vi lever så förklaras detta som sjukdom, en frisk människa ska kunna prestera på topp.
Vi lär oss tänka: ”jag måste verkligen blir bättre på att hantera stress” istället för: ”jobbet måste verkligen bli mindre stressigt”. Och det är liksom alltid vårt fel att vi inte fixar de orimliga situationer vi ställs inför. Vi som måste börja ”må bättre”. Gå en mindfullnesskurs för att bättre klara stressen i vardagen, motionera för att få tankarna på annat. Ständigt detta arbete med sig själv. Vi uppmanas till mentalt arbete på oss själva, inte för vår egen skull utan för att vi ska bli duktiga arbetare.
Samhället och vår livssituation påverkar oss djupt. Det går över huvud taget inte att särskilja det från det som sker i vårt inre. Så jävla trött på att höra om hur jag ska göra för att inte låta mig påverkar av än det ena, än det andra. Jag är människa, jag påverkas! Så trött på att läsa i tidningar hur jag ska göra för att ”hantera stressen/ångesten”. Min ångest är inget påhitt, den kommer från samhället. Jag har ångest för att arbetsmarknaden ser ut som skit, för att det är så svårt att få bostad. Är det detta jag ska ”skaka av mig”? Jag är ledsen, men det går inte att ”skaka av sig” sin materiella verklighet. Den finns där oavsett om en vill eller inte. Jag vill bara ta alla utbrända, stressade och ångestfyllda människor, skaka om dem och säga: det är inte dig det är fel på, det är samhället.
Skrivit mer utvecklat om detta här.
Åh vilket spännande ämne, jag håller verkligen med om mycket av det du skriver (även i det fördjupade reportaget). Jag jobbar ju själv som psykolog så det här ämnet är högaktuellt för mig hela tiden. Det är precis som du är inne på INTE rätt väg att ”lära” människor att hantera dåliga jobb, orimliga arbetsbördor eller andra situationer som vem som helst av oss skulle få ångest av att befinna oss i, där kanske det till större del handlar om att hjälpa individen att ta aktiva, mer medvetna, egna beslut. Tycker dock att en väl utbyggd och professionell psykiatri är precis lika viktig att satsa pengar på som den somatiska vården. Det är inte mindre svårt eller ”verkligt” att befinna sig ett tillstånd av psykisk ohälsa än det är att till exempel bryta ett ben.
Jepp, det är helt enkelt att angripa problemet från fel håll. Åt helvete fel.
Måste ”tipsa” om en svensk fantasytrilogi där man får möta en grupp häxor som ska rädda världen från apokalypsen, i nummer två, ”Eld” heter den (den första heter ”Cirkeln”, ungdomsböcker), så dyker det upp en ”Positiva Engelfors”-grupp som babblar om just mindfullness & ”energitjuvar” & alla som mår psykiskt dåligt/inte får jobb/tar livet av sig/osv blir av denna rörelse utpekade som just energitjuvar & sådana som får skylla sig själva. & rörelsen & dess budskap får fäste överallt, på äldreboenden, även i skolan. Det visar ju sig senare att det är en demon som förhäxat denna grupp som växer sig allt större & jag tycker det är så jävla kul & pricksäkert, för jag kan fan inte bättre beskriva människor som pekar ut just ”svaga” grupper som att ”dom får skylla sig själva” som annat än demonövertagna.
Btw, jag avskyr termen ”energitjuv” & hoppas att den blir förintad forever.
Håller med om att mindfullnessrörelsen är skum. Hellre förändring.
Som psykolog blir jag ibland så äcklad av och ledsen över att min kår sänds ut för att på individnivå fixa sånt som bör lösas hela annanstans. Också störigt att vettiga psykologiska och terapeutiska verktyg används fel eller missriktat i så dumma dumma syften.
Psykologer kan ju dock hjälpa individer att bryta mot skadliga normer, till exempel arbetsnormen, och hitta livslösningar som ger mindre stress. Om många skulle göra sådana val skulle samhället tvingas till förändring, tror du inte?
Alltså, många kan ju inte göra dessa val. Det säger ju sitt att de flesta som ”downshiftar” tillhör medelklassen.
Jag vet att många inte kan göra dessa val, men många kan det så varför inte uppmuntra dem till det? Självklart kan psykologer inte lösa hela samhällsstressen på det viset, men medelklassen är trots allt en stor grupp människor med mycket makt i vårt samhälle. Nedvarvade människor tänker klarare och har bättre möjlighet att fatta väl avvägda beslut, till exempel om vad de tycker är viktigt här i livet och vilket parti de ska rösta på i nästa val…
Det är väl bra, men det ligger inte riktigt inom mitt intresseområde så att säga.
Ja, verkligen. Ibland känns det som att psykologer används för att kunna förklara allting som individuella problem.
Ja oj vad jag är trött på det där. Får ständigt höra att jag måste ”sänka min ambitionsnivå” när schemat är lagt åt helvetet dåligt osv – men det skulle ju bara drabba mig själv, för det är inte så kul att stå oförberedd och med låga ambitioner i ett klassrum fullt med 13-åringar. Dessutom skulle det synas i mitt lönekuvert om jag sänkte ambitionen. Jag gillar att jobba, men det ska också fungera utvecklande, inte bara sno all min jävla livsenergi. Att höra att jag är dålig på att hantera stress är inte heller något som gör att jag stärks..
Men frågan är ändå: Där i stunden, just precis NU – vad gör man då? Jag och många andra har ju inga reella möjligheter att påverka den egna situationen.
Fackligt engagemang är väl det jag kan se. Men ja, det är klart att det inte går att ändra samhället i en handvändning, tror dock att positivt tänkande etc stjälper mer än hjälper, eftersom det dessutom lägger skulden på individen vilket är betungande.
Vilket jävla bra inlägg!
Ett ämne som verkligen borde tas upp mer!
Måste bara slänga in ett tips om vad som kan motverka stress! TRÄNING.
Ja. Och vet du vad: just därför tränar jag.