Mary skrev intressant om ungdomars intresse för incest och undrar sig varför så många är fascinerade av det. Jag tror inte det har att göra med ungdomar utan med att människor generellt är fascinerade av hemskheter, speciellt hemskheter de kan härleda till det egna livet. Själv förstår jag mig inte på detta alls, men jag vet att många läser böcker som Pojken som kallades det och liknande fast det väl egentligen är uppradningar av fruktansvärda skeenden man inte önskar någon levande människa (med reservation för att ja inte läst boken).
Själv pallar jag inte med sånt. Jag mår bara dåligt och vidare känner jag inte att jag vill frossa i lidande. Jag tar del av skildringar av lidande när det tillför något i ett sammanhang, som skildringarna av tortyr i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Dessa skildringar tog jag mig mödosamt igenom trots att jag mådde illa av dem eftersom det gjorde det lättare att ta till sig resten av boken. Så det är inte så att jag undviker skildringar av hemskheter, men jag vill inte ta del av dem bara för sakens skull. På samma sätt är jag inte intresserad av underhållningsvåld och förstår inte hur någon kan vara det, jag mår dåligt av bilder på lemlästade kroppar och så vidare.
Och framförallt; jag önskar inte vara mer avtrubbad inför dessa intryck. Jag ser det som ett tecken på en välfungerande empatisk förmåga att må dåligt av skildringar av lidande. Det är dumt om det sätter igång så starka reaktioner att man inte orkar ta del av de sammanhang där det kan vara viktigt, såsom nyheter, samhällsdebatterande böcker och liknande, men jag förstår absolut inte behovet av eller nöjet i underhållningsvåld. Ändå är det en gigantisk industri. Lägg där till all den typ av frossande i hemskheter som man visserligen tycker är förkastliga men ändå inte kan hålla sig ifrån att läsa om, såsom skildringar av hemska uppväxter, så växer bilden fram av en massa människor som på ett eller annat sätt underhåller sig med andra människors lidande.
Jag förstår inte detta, men jag antar att fascinationen är stor eftersom det är så vanligt. Så kan någon som tar del av dess skildringar förklara lockelsen?
Jag mår också dåligt när jag läser liknande böcker som den på bilden. Samtidigt tycker jag det är oerhört fascinerande att försöka förstå psykologin bakom dessa händelser. Hur det påverkar en människa, vad människan som utförde hemskheterna själv varit påverkad av och så vidare.. Hur olika upplevelser i livet sätter spår i en människa.
Allt för att få en ökad förståelse för det mänskliga psyket, men också för att se vad normer och ideal i samhället kan ha haft för effekt.
Både när det gäller historier som hänt i verkligheten, och påhittade livsskildringar.
Precis som du, så är jag rädd för att bli avtrubbad, men det har ännu inte hänt, och risken är antagligen inte så stor hos en person som redan har väl utvecklad empatiförmåga.
Jag vill inte blunda för hemska saker, jag vill ta del av hemskheter likagärna som positiva livsöden, för det är så det riktiga livet ser ut. Så jag är dessa författare evigt tacksam, de har lärt mig mycket om olika aspekter i livet och bidragit till att jag nu har större förståelse för många olika typer av människor.
Kanske är inte avtrubbningsrisken överhängande. Ser ändå inget syfte med att utsätta mig för dessa skildringar, känner att jag får insikter om psykologi på annat håll. Men kan förstå argumentet.
”Pojken som kallades det” var den första boken jag läste om hemska och trasiga uppväxter av vad som skulle bli många. Jag har sedan jag läst den upplevt en fascination vilken delvis grundas i intresset för det mänskliga psyket. Vad driver en förälder som misshandlar och/eller utnyttjar sitt barn, hur påverkar det en att ha en sån uppväxt och hur överlever man den? Men kanske är det även samma fascination som driver folk att kolla på skräckfilm och titta på dokumentärer om seriemördare eller koncentrationsläger. Fascinationen för det hemska och mörka. Jag upplever inte att jag är avtrubbad inför detta, tycker att det är fruktansvärda skildringar men suger ändå i mig dem som en svamp om jag har en sådan bok framför mig, kan knappt sluta läsa. Det var även sådana böcker som fick mig att vilja bli socionom, framför allt böckerna av Torey Hayden som ju handlar om hur författaren i sitt arbete hjälper barn som har olika svårigheter, så sådana böcker kan även väcka lusten att hjälpa de barn som utsätts och är inte bara något som underhåller och förfasar läsaren.
Men får man svar på detta frågor i böcker som denna egentligen? Känns mer som ett gottande i ogreppbarheten i det hela.
när jag var yngre uppfattade jag det som något moraliskt att ta del av hemskheter. lite ”jag blundar fan inte för allt vidrigt som händer utan jag uppmärksammar och tar del av det”. idag förstår jag verkligen inte hur det skulle göra någon till en bättre människa. men jag håller fortfarande viss facination för sånt. när jag var deprimerad läste jag mycket självmordsbrev, jag mådde bättre av att veta att andra hade det lika jävligt. annars vet jag inte. spontant skulle jag vilja förklara det med personliga preferenser. vissa gillar äckligt, andra gillar fint. samma som vissa gillar blått, andra rött.
känner dock inte att det gjort mig mer avtrubbad. trots att jag sett mycket gore så blir jag fortfarande påverkad. det kanske är det; vissa gillar att bli känslomässigt påverkade. andra inte.
Jag anser det omoraliskt att aktivt blunda för och ignorera att andra har det hemskt, men för att begripa att andra har det jobbigt behöver man inte läsa detaljerade beskrivningar av det.
Människan har väll alltid fascinerats och funnit underhållning i andra människors lidande och död. Se bara gladiatorspel eller offentliga avrättningar. Makert underhållningsvåld har liksom funnits sedan alltid. Se bara de föreställningar som spelades på Grand Guignol-teatern i Paris under 1800-talet (tänk splatter-film fast i teaterform).
Personligen föredrar jag att vi får ut vår fascination för våld i böcker och på film och inte längre ser avrättningar som någon underhållning. Apropå avtrubbning tror jag inte att det är något särskilt många behöver oroa sig för. Det har gjorts flera studier där det visat sig att även människor som gillar och är vana vid att titta på blodig skräckfilm reagerar lika starkt på ”äkta våld” (det äkta våldet är egentligen falskt det med, men man har låtit försökspersonerna tro att det är äkta).
Själv är jag just en sådan som älskar makaber litteratur och film (dock inte av typen ”tråkiga biografier”) och jag har länge försökt analysera och komma på varför. Trots det tror jag att det är så simpelt som Fialoppan säger. Vissa gillar äckel. Andra gillar fint.
Det är ju onekligen en förbättring ja. Kanske är det som du säger, bara en smaksak. Vill dock säga att jag inte gillar ”fint” utan gärna läser skildringar av lidande, dock ej denna typ av väldigt påträngande elände.
Precis som Sigrid skriver tror jag människor har ett behov att katharsis-upplevelsen det kan vara att bevittna gladiatorspel/hyra skräckfilm/läsa om tortyr. De hemskheter jag personligen kan uppskatta är de som väcker tankar om livets bräcklighet, mänsklig styrka osv. Just Pelzers ”Pojken som kallades det” tycker jag däremot att helt saknar de djupare insikter man kanske hoppas på i en självbiografi, och jag kände inget annat än obehag när jag läste den. Frosseri i lidande, inget annat.
Jag pallar inte heller sånt. Jag har till och med svårt att titta på nyheterna men det tvingar jag mig till emellanåt.
Just den boken läste jag mest för att det blev ett sånt liv om den och jag tyckte den var ok. Sen tröck min mamma resten av böckerna i näven på mig men då blev jag faktiskt lite irriterad. Då blev det så uppenbart på något sätt att vi bara skulle grotta in oss i hans lidande. Han skriver faktiskt inte särskillt bra och det störde jag mig på lite i första boken också men då kunde jag se förbi det eftersom det kändes som en historia som ”måste berättas” och han är ju trots allt inte författare. Men att sen börja spotta ur sig böcker på samma tema och lika dåligt skrivna – nä det köper jag inte riktigt.
Jag läste bara såna böcker förr. ”Bakom stängda dörrar” är en sån där bok som jag mådde fysiskt illa av, inte bara på grund av vad en pappa kan göra mot sin egen dotter och barnbarn men också på grund av att ingen ville se vad som hände.
Jag gillar dock att få inblick i saker som jag kanske inte visste så mycket om innan, genom hemska böcker. ”Spelat liv” av Louise Eek är en jättebra men hemsk bok om prostitutionen i Sverige. ”Nattens barn” av Traci Lords om porrindustrin är också jättebra.
Intressant att Traci Lords bok nämns, den har jag haft i hyllan och väntat ett par år, ska kanske läsa den när jag får nog av radikalpedagogik.
Jag har inget svar egentligen, men jag tänker i lite samma banor som jag kallar ”förbryllningens och bestörtningens teori”. Sigrid Drakhjärta relaterar det till gladiatorspel och avrättningar och jag gissar att de spelar på samma hjärtesträngar som misärlitteraturen. Den får ju gärna vara ganska dålig, för då blir den mer trovärdig och realistisk. Naturalismen som genre förlorar mot Pelzer och Torey Haydens böcker (vissa av dem är öppet fiktiva medan andra påstås baseras på verkliga händelser). Av samma orsak läser folk bloggar som Micahs och boken som hon ger ut.
När jag lärde mig läsa läste jag Det Bästa. De var i passlig storlek och lätta att komma åt i pappas bokhylla. Jag var 6 år gammal när jag lärde mig vara rädd för incest och pedofili. Nu efteråt är ju faktiskt tanken ganska absurd: Det Bästa som marknadsför sig som ”Modig och positiv” (eller vad de säger i Sverige, i Finland är det sånt + några Paulo Coelho-citat) och har ett ganska värdekonservativt innehåll, och sen alltid de där pedofiloffrena och människorna som överlevt ett snöskred genom att såga av sig benet eller nåt. Spegla ljuset mot mörkret, eller?
Herregud jag glömde nämna fallet JT LeRoy. Typen som skev en självbiografi om sin barndom som fnask, med morsan som hallick. Två romaner, en massa publicitet, kändismingel, fester i famnen på Kate Moss osv. Sen visade sig hela storyn vara falsk, böckerna ihopkokade av två journalister och författaren spelad av en tredje.
Jag tror det har att göra med lite samma som aristokraters välgörenhetsarbete en hundra år eller två bakåt i tiden. Inblick i de sämre ställdas liv och lite gottmenande uppmärksamhet rentvår samveten. Och sen kan man sucka över hur hemskt det är men tur att vi har det bra i alla fall. Les Misérables om och om igen.
Jag har läst ”Pojken som kallades det” och ”Bakom stängda dörrar” och ”Gömda” och massa annan misärporr. Det genomgående intrycket är att de påminner mig om Gudfadern-boken, alltså att det är mycket dåligt skrivna böcker som hålls upp av en udda historia med tortyr, incest och allmän misär. Folk älskar monster och offer, och en handling med monster och offer och hemskheter väger upp en mycket dåligt skriven bok (inte för att låta snobbig, vilket är nästintill omöjligt för mig i sådana här resonemang). Det är samma anledning folk älskar sådana där traggelböcker om seriemördare, eller tittar på TRUE CRIME på Discovery Channel, eller hänger inne på http://www.trutv.com/library/crime/index.html. Enkelt förklarade, lättuggade historier om ondska som folk kan hisna över.
Det är en mycket deppig form av kultur får en säga. Detta spekulativa frossande i andra olycka. Fy fan.
Vår tids Colosseum!