Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

incest

Twitter 26/9. Alla ni som sprider dessa historier springer barnmisshandlares och pedofilers ärenden.

Papparättsrörelsen är verkligen vidrig. Hela utgångspunkten att föräldrar har någon slags rätt till sina barn är förfärlig. Att hela skiten sedan bygger på misstänkliggörande av kvinnor och barn gör det ju knappast bättre så att säga. När pappor gråter ut om att de inte får träffa sina barn och alla ba ”men gud så sorgligt” utan minsta tanke på eventuella skäl. Varför skulle kvinnor i allmänhet vilja frånta sina barn en fungerande relation med sin far? Verkar helt orimligt. Även kvinnor jag träffat som verkligen hatar sina exmän har fortfarande velat att de ska ha kontakt med kidsen.

Saker som incest, barnmisshandel och liknande förekommer i ganska hög grad. Pappor gör sig skyldiga till detta. Minns en när en vän till mig hade läst någon sån här snyfthistoria och ba ”gud vad hemskt” helt utan tanke på att det finns två sidor. Idén om att en måste kunna bevisa att brott har begåtts är konstig. Att inte få vara med sitt barn är inget straff, det är en åtgärd. En åtgärd som främst är till för barnets trygghet och säkerhet, för att det anses vara en samhällsfråga.

Inom tjejjouren är det oerhört viktigt att vi kan garantera tjejer som berättar om övergrepp att de kommer vara trygga om de berättar. Det vill säga att om de berättar om övergrepp de blir utsatta för i hemmet blir de omhändertagna direkt, sedan görs utredning. Det är såhär det måste fungera, annars är risken enormt stor att barn far riktigt riktigt illa när de berättar vad de blivit utsatta för. Och ja, det kommer att ske misstag. Det är ett värt pris att betala för att barn som blir utsatta för incest och misshandel ska skyddas.

De är så extremt egoistiskt att som förälder ”gråta ut” i media om att ens barn blivit omhändertaget på (enligt en själv) felaktiga grunder. När en gråter ut om sånt stödjer en en rörelse var mål är att barn ska vara ännu mer rättslösa i förhållande till sina föräldrar. Jag förstår att det känns hårt att fråntas sitt barn under en tid, men det är etter värre om barn tvingas stanna i skadliga hem. Jag har noll jävla sympati för förorättade föräldrar som tycker att deras barn är deras egendom. Dessa människor värderar uppenbarligen sin egen ”rätt” till sina barn, till andra människor, framför barnens rätt till en trygg uppväxt. Hur fan kan en tycka att det är ett rimligt förhållningssätt till en annan människa? Det är ju verkligen så jävla vidrigt.

Ni som gråter ut om att era barn blivit omhändertagna, ni som sprider dessa historier, bidrar till de omfattande övergrepp barn utsätts för. För varje sådan historia som sprids så blir idén om att omhändertagande av barn handlar om ett straff mot föräldrar lite starkare. För varje sådan historia som sprids så blir idén om att barn först och främst är föräldrars egendom, i andra hand individer, lite starkare. För varje sådana historia som sprids hjälper ni till att göra barn än mer rättslösa, än mer utsatta. Alla ni som sprider dessa historier springer barnmisshandlares och pedofilers ärenden.

Vad ska vi på tjejjouren säga till de som hör av sig om övergrepp om vi inte kan garantera att de blir skyddade om de meddelar myndigheter? Ska vi säga ”jag du kan anmäla det du blivit utsatt för men du kommer få stanna hos dina föräldrar tills de gjort klart utredning”. En förälder som misshandlar, som begår sexuella övergrepp. Hur många barn kommer vilja anmäla det de blivit utsatta för då? Regeln om att barn omhändertas om de befaras fara illa i hemmet är helt nödvändig för att kunna garantera barns trygghet. Vissa misstankar kommer vara fel, det är tråkigt men nödvändigt. Hellre det än att barn tvingas stanna i hem där de utsätts för övergrepp.

Underhållningslidande.

Mary skrev intressant om ungdomars intresse för incest och undrar sig varför så många är fascinerade av det. Jag tror inte det har att göra med ungdomar utan med att människor generellt är fascinerade av hemskheter, speciellt hemskheter de kan härleda till det egna livet. Själv förstår jag mig inte på detta alls, men jag vet att många läser böcker som Pojken som kallades det och liknande fast det väl egentligen är uppradningar av fruktansvärda skeenden man inte önskar någon levande människa (med reservation för att ja inte läst boken).

Själv pallar jag inte med sånt. Jag mår bara dåligt och vidare känner jag inte att jag vill frossa i lidande. Jag tar del av skildringar av lidande när det tillför något i ett sammanhang, som skildringarna av tortyr i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen. Dessa skildringar tog jag mig mödosamt igenom trots att jag mådde illa av dem eftersom det gjorde det lättare att ta till sig resten av boken. Så det är inte så att jag undviker skildringar av hemskheter, men jag vill inte ta del av dem bara för sakens skull. På samma sätt är jag inte intresserad av underhållningsvåld och förstår inte hur någon kan vara det, jag mår dåligt av bilder på lemlästade kroppar och så vidare.

Och framförallt; jag önskar inte vara mer avtrubbad inför dessa intryck. Jag ser det som ett tecken på en välfungerande empatisk förmåga att må dåligt av skildringar av lidande. Det är dumt om det sätter igång så starka reaktioner att man inte orkar ta del av de sammanhang där det kan vara viktigt, såsom nyheter, samhällsdebatterande böcker och liknande, men jag förstår absolut inte behovet av eller nöjet i underhållningsvåld. Ändå är det en gigantisk industri. Lägg där till all den typ av frossande i hemskheter som man visserligen tycker är förkastliga men ändå inte kan hålla sig ifrån att läsa om, såsom skildringar av hemska uppväxter, så växer bilden fram av en massa människor som på ett eller annat sätt underhåller sig med andra människors lidande.

Jag förstår inte detta, men jag antar att fascinationen är stor eftersom det är så vanligt. Så kan någon som tar del av dess skildringar förklara lockelsen?

Ge mig pengar!
Arkiv