Utjämnande av klassklyftorna måste ske via ekonomisk utjämning, inte kulturell.

Jag har fått många reaktioner kring mitt inlägg om klass, framförallt på Twitter. Många vill driva testen att klass framförallt handlar om kultur och säger också att man kan ha en medelklasstil även om man har lite ekonomiska tillgångar, eftersom en sådan inte behöver vara dyr. Jag vill bara be människor att göra skillnad på dessa tu; vad som betraktas som god smak och vad som ses som en klassmarkör. God smak kan vara en klassmarkör i sig, men kan också bara vara ett uttryck för ens personliga stilpreferenser.

Jag tänker såhär, att om vissa stiluttryck inte hade någon korrelation till materiella tillgångar så skulle de inte ses som klassmarkörer. Det är ju inte så att borgerlig smak allmänt har kommit att betraktas som ”god” för att den helt enkelt är det, och bara medel- och överklassen har lyckats upptäcka detta. Troligen så finns det en massa personer som tycker att den typiska svenska medel- och överklasstilen ser förjävlig ut, men eftersom medel- och överklassen har ett samhälleligt tolkningsföreträde just på grund av sin högre ställning så har den ändå fått statusen som allmänt god smak.

Vem som definierar vad som är bra smak är ju i sig en klassfråga. Historiskt sett så har de högre klasserna tagit sig tolkningsföreträde i frågan, och så är det även nu. Vad skulle det spela för roll att vissa ansåg dina möbler fula om det inte var för att den gruppen redan innan ansågs vara ”finare”? Det skulle bara vara som emos och fjortisar, två subkulturer som inte delar smak men som ser ner på varandra precis lika mycket och i utomståendes ögon har ungefär samma status. Inget säger att stilrent egentligen är bättre, det anses bättre för att högre klasser anser det bättre. Men om klasserna från början hade samma ställning så skulle det ju inte finnas något som rangordnade stilarna, de skulle bara samexistera utan någon allmänt vedertagen hierarki.

Sedan att folk tycker att vissa människors inredningar är förskräckliga är en annan sak, det kan lika gärna vara en fråga om personliga preferenser eller modenycker. Stil som en klassfråga sträcker sig dock bortom detta att medel- och överklassen bara råkade tycka att det var fult. Därför menar jag att det egentligen är ganska oviktigt, ty det är mest bara ett symptom på klassamhället och inte någon avgörande faktor. Ett utjämnande av klassklyftorna måste ske via ekonomisk utjämning, inte kulturell.