Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Kultur

Det handlar inte om att välja Den Minst Förtryckande Kulturen, det handlar om att göra upp med ALLT förtryck.

Ofta så tycker vita män att jag ska skriva mer om Det Riktiga Kvinnoförtrycket, alltså det kvinnoförtryck som någon annan än de själva utövar. De kanske tycker att jag ska vara tacksam för att jag trots allt lever i ett av världens mest jämställda land, att jag inte blir utsatt för så kallat ”hedersförtryck” (vilket jag blir då patriarkatet är en hederskultur) och så vidare.

Jag tänker att en måste gräva där en står. Jag är inte en av de kvinnor som har det värst, verkligen inte. Till exempel så slipper jag bli utsatt för det dubbla förtryck som rasifierade kvinnor ofta utsätts för när vita män exotiserar dem. Däremot så blir jag också utsatt för patriarkalt förtryck, och det förtryck som drabbat mig har framförallt vita män stått för. Det är vita ”svenska” män som har tryckt på mig en kvinnoroll, som har förminskat och förnedrat mig, exploaterat mig och så vidare.

Det är det västerländska patriarkatet jag har blivit utsatt för och har insikt i, det är det jag har förmåga att begripa. Och jag kan säga er, att denna version av patriarkatet inte är att leka med. Verkligen inte.

Vita män vill att jag ska alliera mig med dem i sitt projekt att lyfta fram sin maskulinitet, sitt upprätthållande och utövande av patriarkatet, som gott eller åtminstone det minst onda. Jag tänker inte göra detta. Att göra detta vore en väldigt osolidarisk handling mot de rasifierade kvinnor som utsätts för vita mäns förtryck. Att utöva rasism genom att lyfta fram mig själv som en mindre förtryckt kvinna och hävda att män från andra kulturer och med annan hudfärg är värre förtryckare vore att också säga att rasifierade kvinnor är mer förtryckta, inte för att de blir utsatta för rasism utan för att de lever i ”fel” kultur. Det vore att säga att det är de rasifierade kvinnornas ansvar att frånsäga sig sin kultur för att bli fria från förtryck, en analys som jag del inte ställer mig bakom, dels anser vara förtryckande i sig.

Jag förstår att det kan vara bekvämt att som vit feminist fokusera mer på rasifierade mäns förtryck av rasifierade kvinnor, eftersom en då stiger i aktning hos de vita män en gör gemensam sak med. Jag tror att det är väldigt viktigt för den feministiska kampen att motstå denna frestelse och istället peka på det förtryck en själv utsätts för, som gror i den kultur en själv är en del av.

Jag tror inte att rasifierade kvinnor behöver att vita feminister kommer in som några jävla räddare och berättar för dem om det förtryck de blir utsatta för i ”sin kultur”. Jag tror att de kan göra sin egen analys av den situation de befinner sig i alldeles utan att jag kommer med min vita blick och ”hjälper” dem att se den, eller som det också kan förstås; utövar mitt vita tolkningsföreträde över deras situation.

Det finns ingenstans där Det Riktiga Kvinnoförtrycket äger rum. Det Riktiga Kvinnoförtrycket finns överallt omkring oss. Det handlar inte om olika kulturer som är mer eller mindre förtryckande, det handlar om att vi lever i ett världsomspännande patriarkat. Vi måste motstå frestelsen som finns i att vända blicken någon annanstans, säga att någon annan kvinna är mer förtryckt eller att någon annan man är mer förtryckande. Detta är i sig en del av patriarkatets logik, att ständigt flytta fokus från sitt eget förtryckande arsle, och det är klart att de män som innehar en maktposition i egenskap av vita kan och vill göra detta. Att som feminist köpa denna logik är att spela med i patriarkatets stora ”skylla ifrån sig”-projekt, och det tycker jag inte att en någonsin ska göra.

Därför är jag inte intresserad av att lyfta upp hur ”andra kulturer” är mer förtryckande än den jag själv tillhör. Även om det, mot förmodan, skulle ligga ett korn av sanning i detta så är det fortfarande att lägga fokus på helt fel ställe. Jag anser inte att det är konstruktiv för den feministiska kampen att recensera olika kulturer, länder eller män utifrån hur förtryckande de är. Det handlar inte om att välja Den Minst Förtryckande Kulturen, det handlar om att göra upp med ALLT förtryck.

Mer om Cyrus.

Vissa har undrat över det här med Cyrus och hur jag ser på att t.ex. ha dreads eller lyssna på hiphop. Jag har också sett vissa göra ett stort nummer av att alla kulturer minsann blandas och inspireras av varandra och så vidare.

Jag tycker att det är en tydlig skillnad på kulturell appropriation och på att hämta influenser från andra kulturer.

Det Cyrus gör är inte att ”inspireras” av svart kultur, det hen gör är att ta den, göra den till sin egen, förvränga den och spotta ut en produkt som är helt deformerad, förlöjligande. Det finns ingen respekt inför de människor som hen tagit dessa kulturella uttryck ifrån, utan det är snarare förlöjligande. Cyrus producerar en nidbild av svart kultur, gör det till något ”farligt” och vulgärt, något hen använder för att själv kunna framstå på ett visst sätt. Det finns ingen ödmjukhet utan är bara rått, exploaterande och förlöjligande.

Influeras kan en göra. En kan till exempel lyssna på hiphop utan att vara en av de typer som Falskheten tar upp här (läs hens rasskola btw, det är väldigt bra om frågor som dessa och hur bjudit mig på många viktiga insikter om rasism). Det går att närma sig ”främmande” kultur på ett sätt som inte är exploaterande, exotiserande. Detta är inte var Cyrus gör.

Det hela förstärks även av hur Cyrus använder svarta människor i sin video till We can’t stop. Det finns dels hen vänner som figurerar, men de är nästan alla vita. Sedan finns det svarta som mer agerar som rekvisita. Det är kvinnor som ”peppar” hen när hen twerkar och som hen tar på rumpan på ett mycket objektifierande vis, alltså verkligen ”grabbar tag” och liksom visar upp. Hen använder dessa kvinnor för att själv kunna framstå som subversiv, häftig och så vidare. Det är liksom pinsamt uppenbart.

Vissa har även frågat hur jag ser på män som tar kvinnliga attribut. Det ser såklart olika ut eftersom könsmaktsordningen och rasmaktsordningen är två kvalitativt olika maktordningar, men det kan nog ändå tjäna som exempel för att tydliggöra min poäng. Det finns en massa män som tar kvinnliga attribut och förvrider dem, och ”lajvar” kvinna, men allting blir bara en förvrängd nidbild av vad en kvinna är. Mannen spelar kvinna för att kunna leva ut sina fantasier om hur det är att vara kvinna. Detta tycker jag är vidrigt. Om en man däremot till exempel använder typiskt kvinnliga attribut till vardags, på ett sätt som inte är förlöjligande utan snarare för att leka med könsroller, tycker jag att det kan vara bra och normöverskridande.

Men nej, det är inte okej att utnyttja förtryckta personers kultur och uttryck för att verka cool och subversiv eller för att kunna ”leva ut”. Varken som vit, som man, som heterosexuell som ska leka med Hbtq-personers uttryck under Prideveckan eller liknande, hur ”spännande” du än tycker att det är. Andra människors levnadssätt och kultur är inte till för att du ska kunna använda dem för din egen frigörelses eller bara rena nöjes skull.

Kvinnors kultur.

Jag har på senare tiden gjort ett aktivt val att strunta i att läsa eller kolla på till exempel Twilight eller 50shades, eller överlag kultur som många kvinnor konsumerar och som det blir ”debatt” kring. Jag tycker det är problematiskt när det kommer kultur för kvinnor som precis varenda jävel ska ha en åsikt om, är det feministisk eller kvinnoförtryckande eller vad?

Kvinnors kultur, kvinnors leksaker och beteenden ska ständigt problematiseras. Det ska ständigt diskuteras huruvida den där boken, den där filmen, är feministisk eller inte. Vem fan bryr sig egentligen, kan jag känna?

Måste allting som kvinnor rör vid verkligen placeras in i kategorierna feministiskt/antifeministiskt? Det är extremt problematiskt. Ofta när olika kultur debatteras så brukar det låta typ ”detta är antifeministisk eftersom kvinnan är stereotyp på det här sättet” och sedan så ska det komma någon annan som ba ”nejmen det är visst feministiskt eftersom det faktiskt är kvinnans fria val att göra så”. Båda positionerna här är problematiska. Att något är ett ”val” är egentligen ganska irrelevant, en massa kvinnor gör dagligen val som kastar dem djupare ner i förtryck. Samtidigt är det faktiskt något positivt att kvinnor framställs som agenter i olika situationer, istället för att bara vara passiva.

Men framförallt; som kvinna måste en kunna konsumera den kultur, se ut hur en vill och så vidare utan att detta ska problematiseras från feministisk håll. Det är liksom inte som att kvinnor idag saknar press på att vara på olika sätt, vi behöver inte press från ännu ett håll.

Kan vi inte börja diskutera mäns kultur någon gång? Hur väldigt mycket av den till exempel är extremt våldsam och innehåller stora mängder sexism. Vad gör detta med männen? Men nej, det är såklart alltid kvinnor som ska stå i skottgluggen och genomföra en massa förändringar av sig själva för att vara goda feminister, för det vet vi ju att om kvinnor slutade läsa Twilight så skulle kvinnoförtrycket upphöra…

Jag vill inte konsumera denna kultur. Dels för att jag inte är intresserad rent så, men också för att jag inte pallar vara ännu en av dem i raden som ska ha en jävla åsikt om det. Jag skiter väl i om tonåringar läser Twilight eller om medelålders kvinnor läser 50shades, det är för fan inte det kvinnoförtryck handlar om. Och jag är så trött på dessa ständiga jävla ”debatter” som alltid lyckas landa i att kvinnor minsann måste sluta konsumera viss kultur om de vill sluta bli förtryckta eller vara goda feminister. Jag känner bara: vem fan bryr sig?

Om Twilight, 50shades och Det Fria Valet™.

Det har varit en del snack de senaste åren om Twilight-böckerna, och nu även om 50 Shades of gray-böckerna. Jag har inte läst någon av dem och är inte heller intresserad av att göra det, varken för att jag är intresserad av böckerna som sådana eller av att ”kritisera” dem. Däremot vill jag sammanfatta lite tankar kring debatten som gått kring det hela.

Jag finner det problematiskt att det nästan alltid är kultur som kvinnor ägnar sig åt som kritiseras hårdast. Nej, det kanske inte är något feministisk med en bok som handlar om en kvinna som lever för en vampyr eller ingår i ett Bdsm-förhållande med en man, men så kan det väl fan få vara? Finns säkert gått om sexism i populära pojkböcker men de blir inte utsatta för samma ”granskning”. Antar att det är samma mekanism som får oss att hata på Biebers fans, det kvinnliga ska ständigt nedvärderas och synas.

Det finns absolut en sexism i att ständigt sätta ljuset på kvinnors agerande, hur kvinnor upprätthåller sin egen underordning och så vidare, hur mycket poäng en än kan ha i det enskilda fallet. Intressen som är exklusivt kvinnliga ses sällan på med blida ögon. En kan fråga sig hur vi hade sett på 50shades eller Twilight om publiken hade varit till lika stor del män som kvinnor. Frågan är inte om kulturen i sig är ”bra” eller ”dålig” ur ett feministiskt perspektiv utan var en väljer att lägga fokus, och sorgligt ofta hamnar det just på att kritisera kultur som många kvinnor konsumerar.

Vad jag däremot tycker är konstigt är när folk försvarar Twilight eller 50shades genom att säga att det faktiskt är kvinnorna som ”väljer själva” i böckerna. Det lyfts fram att kvinnorna är drivande karaktärer. Att de är drivande kan ta sig uttryck i att det ”gör val”, något som enligt vissa automatiskt gör en kvinnlig karaktär feministiskt. Rätta mig om jag har fel, men det är väl ändå ganska ovanligt med böcker med kvinnor i som liksom är helt jävla passiva? Speciellt om de råkar vara huvudpersoner, vilket faktiskt inte är sådär fruktansvärt ovanligt att en bok blir feministisk bara för att den innehåller en kvinnlig huvudkaraktär. Att hävda det är att ignorera en otroligt omfattande mängd litteratur.

Ibland sägs det att eftersom kvinnorna själva väljer okonventionella vägar i livet, som att vara ihop med en vampyr och leva i ett Bdsm-förhållande så gör de motstånd mot samhällets normer och värderingar. Detta är för mig en väldigt konstig syn på saken. De flesta kvinnor som är i destruktiva förhållanden kan knappast köra på utan motstånd från familj och vänner. Är det feministiskt att välja bort familj och vänner för en man?

Jag kan förstå att det kan ses som feministiskt att till exempel vända ryggen mot en familj som försöker styra en och leva med den en älskar, men mycket av inflytandet från vänner och familj kan ju faktiskt vara jävligt viktigt och vettigt. Bara för att någon försöker ”styra” en gör det inte att den personen står för något slags patriarkalt inflytande, det kan faktiskt lika gärna vara ren omtanke om människor en tycker om. Vidare kan en gott frigöra sig från en patriarkal och begränsande relation för att trava rakt in i en annan, rentav värre.

Och så det här med att ”göra val”. I den tid vi lever i så lyfts Det Fria Valet™ alltid upp som något stort, feministiskt och frigörande. Vad innebär det egentligen? Visst kan det finnas en poäng i att kvinnors val problematiseras i betydligt högre grad än mäns i ett patriarkalt samhälle, men detta gör inte kvinnors val till något automatiskt gott. Kvinnor är också influerade av patriarkatet när de beslutar kring saker och ting. En sak en måste förstå när det kommer till patriarkatet är att en stor del av det bygger på kvinnors frivilliga underordning. Att en kvinna gör ett ”val” utan att direkt tvång är inblandat gör det inte fritt från patriarkala strukturer. Kritiken mot böckerna bygger väl, som jag förstått det, inte på att huvudpersonerna är förskräckliga kvinnor/feminister eller liknande utan på att böckerna romantiserar något som är patriarkalt. Det är ju liksom inte den kvinnliga huvudkaraktären som är utsatt för kritik, utan hur författaren valt att skildra hens tillvaro.

Feminism och kultur.

Fick denna fråga om feminism och kultur som jag gärna vill besvara i ett inlägg för att jag tycker det är en viktig grej. Tipsar om en del grejer på slutet, och vill gärna att ni fyller på om ni har egna tips.

Jag älskar film, musik, litteratur, teater, ja allt som har med populärkultur att göra. Jag undrar då om du också har ett stort intresse för detta?

Vad väljer du helst att lyssna/se på? Väljer du aktivt bort saker som innehåller ex. rasism och sexism och liknande?
Jag började göra detta för ca ett år sedan men insåg till sist att det var så mycket som skulle ”rensas bort” och slutade efter ett tag. Idag så gör jag det bara med uppenbara saker som att inte kolla på 2 & 1/2 men och att t.ex. använda mig av Bechdel-testet när jag kollar på film.

Jag insåg att det fanns ett stort ”hål” till sist eftersom min vardag går ut på att konsumera musik, film, litteratur osv. och undrar om du har tips på ny musik, film etc som inte innehåller rasism, sexism och som kanske t.o.m. har som agenda att vara feministisk?

Kultur och feminism är ett himla spännande ämne. Så himla mycket kultur är sexistisk eller i alla fall skapad av och för män. Jag väljer i regel inte aktivt bort kultur beroende på sådant. Väldigt mycket kultur innehåller någon form av sexism/rasism, om inte annat genom att inte ha någon representation från kvinnor/Poc:s. Att välja bort allt som inte klara Bechdeltestet skulle göra det svårt att se på film. Dessutom får en inte glömma att film faktiskt kan ha kvinnlig representation och ändå inte klara Bechdeltestet och film som klarar Bechdeltestet men ändå är fruktansvärt sexistiskt. Bechdeltestet är inte ett säkert test för feministisk film utan handlar snarare om att kunna betrakta filmbranschen som helhet. Det viktiga för mig är inte att varje enskild kulturyttring är rakt igenom ”politiskt korrekt”, utan om att det sammantagna.

Jag har dock märkt att i och med att jag blivit med feministiskt intresserad så har jag i högre grad börjat sortera ut det värsta på ren automatik. Jag tycker inte att det verkar spännande och intressant med till exempel en bok som handlar om hur en vit medelklasskille ska finna sig själv eller en manlig ståuppkomiker som ska skämta om hur tjejer ”är”. Det handlar inte om att jag aktivt väljer bort det för att jag inte vill stödja det, utan att jag helt enkelt inte uppskattar det.

Vissa grejer väljer jag dock aktivt bort. Till exempel när jag var nydumpad så pallade jag inte kolla på filmer, serier och liknande som romantiserade tvåsamhet eftersom det bara drog igång min tankar kring att det är så Det Perfekta Livet™ ska se ut. Jag väljer också bort kultur som får mig sugen på att konsumera väldigt mycket eller bli väldigt smal, eller på något annat sätt ändra mitt liv för att bli mer perfekt. Jag har till exempel blockat ett antal bloggar som jag brukade läsa regelbundet på grund av detta, och har slutat se på en hel del Tv som mest fick mig att må dåligt. Jag har också slutat läsa tjejtidningar, något jag innan gjorde halvt ironiskt men som givetvis ändå påverkade mig. Ofta när en stänger av sånt ett tag så förlorar en intresset ganska snabbt, nu tycker jag till exempel att tjejtidningar är helt absurda, och det utan att försöka ”intala” mig att det är så. Mycket av det en konsumerar vet en kanske egentligen är ”skit” men konsumerar ändå, och sådant tycker jag en kan försöka vänja sig av med. Ser dock inget skäl till att sluta konsumera kultur en ändå uppskattar för att den reproducerar vissa stereotyper, till exempel kollade jag på Gossip Girl så länge den gick.

Sedan handlar mycket om hur en kollar på saker. Till exempel Mad Men tycker jag är en grymt bra serie, och även om den så att säga inte är aktivt feministisk så tycker jag att den innehåller många bra tankeställare kring kvinnoförtryck och så vidare. Vissa filmer om parförhållanden blir väldigt intressanta om en ser dem med en feministisk analys i bakgrunden.

För mig handlar det inte så mycket om att välja bort kultur som att välja till. Om jag hör om kultur som ska vara bra ur detta perspektiv så lägger jag till det på min lista. Till exempel Feminist Frequency tipsar ibland om grejer som hen tycker är bra, och det brukar jag lägga på minnet.

När det kommer till konkreta tips så radar jag bara lite grejer som dyker upp i huvudet nu. Den som har ett eget får gärna lägga till det i kommentarsfältet.

Film/Tv-serier:

Winters Bone – fick tips på denna från Feminist Frequency. Väldigt bra film med en kvinnlig huvudperson som kämpar för att familjen ska få behålla sitt hus.

Girls – många har hört talas om denna antar jag. Kul serie. Dock är första säsongen sjukt mycket bättre än andra.

Studio Ghibli – en japansk filmstudio som gjort bland annat Spirited Away och Det Levande Slottet. Har nästan alltid bra kvinnlig representation och gör i övrigt fantastisk film.

Bridesmaids – en film där kvinnor får vara roliga. Inget mästerverk men ganska kul.

Melancholia – fin film om jordens undergång, med två systrar i huvudrollerna. Överlag tycker jag att Von Trier, som gjort denna film, gör väldigt bra grejer, men vissa verkar tycka att hen kan vara ganska sexistisk, som i filmen Antichrist som mycket handlar om den kvinnliga naturen och så vidare. Vet inte om jag håller med om detta, tycker att hen gör bra och sevärd film.

Girl, interrupted – handlar om en kvinna som sitter på behandlingshem tillsammans med en massa andra kvinnor. Lite Gökboet över denna, fast med kvinnor istället.

Böcker:

Våtmarker – älskar denna bok! Läs den! Handlar om en tjej som ligger inne på sjukhuset på grund av en skada hen fått när hen rakat sig i röven och tänker på sitt liv och så vidare. Väldigt roligt avmystifierande av kvinnokroppen, som dessutom är lättläst.

Alla kvinnor som ger ut grejer på Galago förlag. Som typ Johansson, Strömquist, Ackebo och Hansson. Älskar alla. Har ju tjatat sönder boken Prins Charles känsla av Strömquist, det är en fantastisk ögonöppnande bok. Rekommenderar generellt att prenumerera på Galago om en är sugen på vänsterserier.

IMG_20130429_112005

Sedan finns det ett gång mästerverk som mer går under reportage/facklitteratur. Till dessa hör Varat och Varan av Ekis Ekman (denna bok är en sto del av skälet till att jag numera är vänster), Det kallas kärlek av Holmberg, Den endimensionella kvinnan av Power, Under det rosa täcket av Björk, Gilla läget och Barskrapad av Ehrenreich och No Logo och Chockdoktrinen av Klein. De fyra sista är inte feministiska böcker, men däremot väldigt bra böcker skrivna av kvinnor.

Scummanifestet – en kan såklart inte glömma denna lysande uppgörelse med manssamhället. Går även som teater i Stockholm, se den om du har möjlighet.

Kärlekens förvandling – handlar om en kvinna som går igenom ett uppbrott, skriven som ett brev till mannen som lämnat henne. Bra om hur kärlek kan vara en kamp.

Musik:

Jag lyssnar nästan uteslutande på kvinnliga artister, inte för att jag valt det utan för att det blivit så. Kvinnor är väl bättre helt enkelt ;-)

Pj Harvey – vad kan en säga? Älskar denna kvinna. Lyssna på Let England Shake och låt dig förföras (kan krävas lite tid att ta till sig, men det är fantastisk musik).

Diamanda galas – cool kvinna som sjunger skrikopera och spelar piano. En del är väldigt jobbigt att lyssna på, annat är fantiskt. Rekommenderar skivan Malediction and prayer.

The Knife – de flesta känner väl till denna syskonduo som gör bra musik och videos som brukar vara normbrytande. Även Fever Ray, som är den kvinnliga halvan av duons soloprojekt, är mycket bra.

Övrigt:

Brukar lyssna på Tankesmedjan i P3. Bra kvinnliga komiker och samhällsanalys.

Kultur.

Ett rikt och levande kulturliv är något som de flesta är någorlunda överens om att vilja ha. Vilka vägar som leder dit är dock vitt skilt från person till person. Ofta så anses vi som förespråkar avskaffandet av immaterialrätt vara kulturfientliga, eftersom vi hindrar kulturskapare från att ta betalt för sina skapelser.

Som en person som dagligen är kreativ och delar med mig av mina skapelser utan ersättning (förutom de sporadiska donationer jag får) så förefaller tanken på att de främsta incitamenten för kreativitet skulle vara ersättning absurd. En massa människor är kreativa helt utan ersättning för det, helt enkelt för att det finns något njutbart i att uttrycka sig. Min erfarenhet är också att verk som präglas av en vilja att förmedla något brukar vara betydligt intressantare än svulstiga storproduktioner.

I kulturdebatten finns ofta en skiljelinje mellan människor som tar den gemensamt finansierade kulturen i försvar och de som tycker att marknaden ska sköta det hela. Ofta anses de som vill ha en högre gemensam finansiering av kultur vara elitistiska personer som vill ”trycka på” andra människor kultur de egentligen inte vill ha. Den så kallade kultureliten. Istället så ska vi ha den kultur som efterfrågas av människor, vilket alltså blir den kultur som kommer till utan statligt stöd. Kultureliten brukar å sin sida svara med att människor kanske mår bra av att bli serverade något annat, att det är viktigt med ”kvalitetskultur” och så vidare. Lite av detta har kunnat ses i Björklunds förslag om att göra kulturutbildningarna mer elitistiska, alltså bara satsa på dem som i framtiden kommer att kunna försörja sig på kulturskapandet.

Jag tror inte att ett bra kulturklimat skapas av att det satsas mycket på några få stora kulturinstitutioner, några få produktioner, några få scener som sätter upp ”kvalitetsföreställningar”, några få elitskolor för elitelever. Jag tror inte på en speciell ”konstnärsklass” som ska få konstnärslön för att förse den dumma massan med kvalitetskultur. Jag tror att ett bra kulturklimat skapas av att många får testa sina vingar, pröva olika uttrycksformer och berätta sin historia. Jag ogillar idén om att bra kultur enbart skulle komma ur ett drillande av en speciell kreativ elit, det tror jag av nödvändighet leder till ett tråkigt, platt och ickevarierande kulturliv.

Jag tror inte heller på en kultur som primärt drivs av monetära incitament. Om det hela sköts av marknaden så kommer kulturen dels att bli dyrare för den enskilda konsumenten, vilket kommer att skapa en klyfta mellan vilka som kan och inte kan konsumera kultur. Detta är emellertid inte det jag ser som det största problemet. Det kommer nämligen även leda till att en större del av kulturproduktionen blir olika former av återskapande av säkra kort, alltså kultur som företagen som skapar kulturen vet säljer. Vidare så kommer en större del av kulturen att behöva ta in olika sponsorer. Reklaminflytande är något jag dels vänder mig emot rent principiellt och ideologiskt, men det är också tydligt att reklam ändrar på kulturen i sig. Det handlar sällan bara om att en innan tom yta får en logga på sig, det handlar också om att skapa utrymme för produktplaceringar. Den som kollar uppmärksamt på den här typen av kommersiella filmproduktioner kan i regel tydligt se när filmmanuset har anpassats för att tydligt placera olika produkter. Det rör sig alltså inte ”bara” om loggor som skymtar förbi, utan dikterar mer grundläggande innehållet.

Jag tror inte att det är viktigt att det går att tjäna mycket pengar på kultur för att kultur ska skapas. Människor drivs av en vilja att uttrycka sig, och redan idag finns det en massa människor som gör det helt utan ersättning som mål med det hela, mig själv inkluderat. Med detta inte sagt att kulturskapande inte handlar om materiella förutsättningar. Det krävs såklart att människor får tid att ägna sig åt kreativitet, och denna tid måste delvis dras från arbetstiden. Därför tror jag att en dellösning i ett rikare kulturliv är arbetstidsförkortning. Jag tror att med en sextimmars arbetsdag så skulle många få mer tid över för att vara kreativa på sin fritid, och längre fram i tiden hoppas jag såklart på att vi ska kunna ägna ännu mindre tid åt lönearbete.

Vidare så tror jag på att tillgängliggöra produktionsmedlen för kultur till fler personer. Detta är något som idag redan sker i begränsad omfattning på till exempel folkhögskolor, där en stor del av ”grejen” ofta är att eleverna får tillgång till det som behövs för att skapa konst, och dessutom får vara i en konstnärlig miljö. Det finns en massa andra saker som fyller liknande funktion, främst för barn. Exempel är de ”kreativa” ämnena i grundskolan och gymnasium, kulturskolan, fritidsgårdar och så vidare. Många personer som sysslar med detta under sin uppväxt kanske inte kommer göra det alls som vuxna, men det betyder inte att det är meningslöst att låta folk pröva. Själv har jag sysslat med både teater och musik utan att ha fastnat alls, men sådant kan en omöjligt veta på förhand. Vidare så kan det vara värdefullt då utan att för den sakens skull vara något som leder in till en yrkesbana. Jag skulle gärna se att det fanns offentligt ägda ateljéer och liknande, även för vuxna.

Att ha en omfattande statlig uppbackning av kultur behöver inte innebära att en pumpar in mer pengar i olika former av elitprojekt, snarare så bör det handla om att skapa möjligheter för fler att testa kulturskapande. Jag ställer mig starkt emot en elitistisk kultursyn som bygger på ”kvalitetsetsning” och liknande, utan tror snarare på att skapa möjligheter för de personer som brinner för att skapa och sprida kultur att också göra detta. Det finns en mängd sätt att göra detta på, där jag tycker att alla behövs. Festivaler, folkhögskolor, kvällskurser och så vidare och så vidare.

Det viktigaste i mina ögon är inte att personer kan ägna sig åt kulturskapande på heltid utan att det stora flertalet får utrymme i sina liv åt att vara kreativa. Detta tror jag kommer leda till en stor diversitet och en högre kvalitet på den kultur som skapas, för att inte tala om den glädje det innebär att vara kreativ. Det system vi har idag, med en konstnärsklass som i väldigt hög utsträckning pratar om sin rätt att kunna leva på kulturen, medan det store flertalet saknar möjligheter till kulturskapande, tycker jag är elitistiskt och jag tror dessutom att det leder till likriktning och sämre kvalitet.

Ideal.

045Ibland kollar jag på den kultur och de leksaker som min lillasyster konsumerar, och det är alltid nedslående. Många av filmerna och böckerna som erbjuds henne kretsar kring kärlek, ramberättelserna kring många av leksakerna är kärnfamiljsliv, heterosexuell och tvåsam kärlek eller konsumism. Hon har badats i dessa värderingar sedan födseln, och då är min familj ändå inte överdrivet normativ på dessa områden. Sedan tänker jag på att hon troligen kommer att utsättas för samma värderingar, men i vuxnare form, i reklamer, tv-serier, musik och filmer under hela sitt liv. Det är detta som står till buds för den som inte aktivt anstränger sig för att skapa sina egna värderingar.

Jag fascineras av människor som på allvar tror att det inte spelar så stor roll att vi på daglig basis socialiseras in i en kultur där vi uppmuntras till att värdera dessa saker, se dem som oumbärliga byggstenar i livet. Hur kan en tro att detta inte påverkar individen på djupet? Hur kan en tala om några slags ”fria val” i en kultur där vi på daglig basis matas med ideal om hur vi ska leva våra liv?

Prata gärna om kultur, men glöm inte det materiella.

Göran Hägglund har skrivit om klass på Aftonbladet. Han inleder med det som många andra redan sagt, att klass inte endast handlar om ekonomi utan om kultur. Fast efter ett tag mynnar det ut i att klass inte alls handlar om ekonomi, utan bara om kultur.

Han verkar mena att de ekonomiska klasskillnaderna liksom inte existerar, men att de kulturella sitter desto starkare.

Något förenklat kan man säga att staten har lyckats lösa det som går att lösa med pengar, men misslyckats med det som handlar om värderingar och attityd. Skomakaren blir oftast vid sin läst. Sverige har inte lyckats skapa någon motsvarighet till den amerikanska drömmen.

Och det är här hela min kropp formar sig som ett enda stor frågetecken. För det första: vad menar han med att vi inte har en motsvarighet till den amerikanska drömmen? Så kallade klassresor är ju betydligt vanligare här än i USA, skillnaden är väl kanske att folk som gör dessa klassresor inte blir så extremt rika eftersom klassklyftorna, alltså inkomstskillnaderna, är mindre.

Och vad menar han med att vi har lyckats göra vad vi kan ekonomiskt? Skillnaderna mellan olika människors inkomst ökar ju, och fattigdomen ökar.

Inget av detta ändrar dock det faktum att klasserna existerar. De sitter visserligen mer i själen än i plån­boken, men det hindrar dem inte från att fortfarande i våra dagar påverka människors liv och villkor.

Det är absolut sant att mycket av klasskillnaderna finns socialt, men ekonomisk utjämning är ändå det som kan göras för att minska dessa skillnader. Och vi är ju långt ifrån ett samhälle där de ekonomiska klasskillnaderna är utrotade. Jag har inget emot en diskussion om klass och kultur, men när den på detta sätt används för att överskugga de materiella klassklyftor som vi faktiskt kan göra något åt blir det bra ett sätt att argumentera runt den offensiva fördelningspolitik som skulle behövas.

Om klasskillnaderna bara satt i själen skulle vi inte kalla dem klasskillnader, utan kulturskillnader. Om det inte handlade om makt, om över- och underordning i samhället skulle vi endast betrakta det som olika kulturer, visserligen finns vissa smaklösa men inte kalla det klasskillnader.

Det finns en blindhet för detta bland många som talar om klass som en kulturfråga. Visst, diskutera gärna det, men glöm inte att det bakom allt detta också finns en materiell verklighet som för många är väldigt påtaglig. Det kan handla om att sakna pengar, att sakna trygghet, att slita ut sig på jobbet eller att ett Sl-kort svider lite för mycket i plånboken. Men det handlar också om större saker: att vissa har pengar, bildning och fritid nog för att i högre grad påverka politiken eller rentav för att köpa andra människors arbete. Det handlar om att vi globalt sett har en extremt ojämn fördelning av rikedomar. Detta är inte en fråga om olika kulturer utan om pengar.

Borgerlig kultursyn.

Något jag verkligen uppskattar med Bryssel är den stora mängden gatukonst som finns, både i form av graffiti, klistermärken, av fastighetsägaren tillåtna målningar på caféer och så vidare. Även om vissa saker i sig kan vara både smaklösa och fula så tycker jag verkligen att det är trevligt när det finns en utsmyckning av det offentliga rummet som inte bara består av typ reklam. Därför tycker jag att det känns deppigt med Stockholm stads nolltolerans mot klotter som alliansen står för.

Jag skiter väl i om det fungerar eller inte. Jag tycker att det är konstigt att man är så jävla fixerad vid att det inte får finnas några fria uttryck i en stad. Att alla ytor måste vara rena från spontana och okontrollerade konstuttryck och att endast den med pengar har rätt att tapetsera det offentliga rummet. Jag förstår ju varför graffiti är olagligt, och det är väl rimligt på ett sätt, men jag tycker bara att det blir löjligt när man är så otroligt hård. Det kostar ju dessutom en jävla massa pengar att upprätthålla denna nolltolerans, något jag inte riktigt tror ligger i folkets intresse. Jag tror verkligen inte att majoriteten bryr sig särskilt mycket om graffiti. De flesta besväras nog mer av reklam men accepterar den eftersom den antas vara nödvändigt. Jag tror dessutom att många människor faktiskt uppskattar gatukonst, troligen inte all men ändå en del.

Extra illa blir det när man försöker motverka samma estetik även när den görs lagligt. Förutom att faktiskt förbjuda riksteatern från att ha inslag av graffiti i en föreställning så vill jag minnas att vår kulturminister uttalade sig om att hon ”inte tycker” att graffiti är konst apropå det där konstfackexamensarbetet. Som om det vore hennes sak att avgöra vad som är konst och inte?

Den borgerliga synen på vad som är konst och inte är så otroligt inskränkt. Konst ska framförallt vara skön, alternativt underhållande. Den får även lov att vara provocerande om det typ är Lars Vilks, alltså en person som provocerar ”rätt” grupp, en grupp som i stort redan är värnlös i dagens samhälle och som måste ”lära sig” att hålla sig på mattan. Men så fort något kan uppfattas som provokativt gentemot makten, såsom boken Trafiksmaktsordningen eller graffiti, då är det synd och skam och ska helst förbjudas om så är möjligt. Bleh.

Utjämnande av klassklyftorna måste ske via ekonomisk utjämning, inte kulturell.

Jag har fått många reaktioner kring mitt inlägg om klass, framförallt på Twitter. Många vill driva testen att klass framförallt handlar om kultur och säger också att man kan ha en medelklasstil även om man har lite ekonomiska tillgångar, eftersom en sådan inte behöver vara dyr. Jag vill bara be människor att göra skillnad på dessa tu; vad som betraktas som god smak och vad som ses som en klassmarkör. God smak kan vara en klassmarkör i sig, men kan också bara vara ett uttryck för ens personliga stilpreferenser.

Jag tänker såhär, att om vissa stiluttryck inte hade någon korrelation till materiella tillgångar så skulle de inte ses som klassmarkörer. Det är ju inte så att borgerlig smak allmänt har kommit att betraktas som ”god” för att den helt enkelt är det, och bara medel- och överklassen har lyckats upptäcka detta. Troligen så finns det en massa personer som tycker att den typiska svenska medel- och överklasstilen ser förjävlig ut, men eftersom medel- och överklassen har ett samhälleligt tolkningsföreträde just på grund av sin högre ställning så har den ändå fått statusen som allmänt god smak.

Vem som definierar vad som är bra smak är ju i sig en klassfråga. Historiskt sett så har de högre klasserna tagit sig tolkningsföreträde i frågan, och så är det även nu. Vad skulle det spela för roll att vissa ansåg dina möbler fula om det inte var för att den gruppen redan innan ansågs vara ”finare”? Det skulle bara vara som emos och fjortisar, två subkulturer som inte delar smak men som ser ner på varandra precis lika mycket och i utomståendes ögon har ungefär samma status. Inget säger att stilrent egentligen är bättre, det anses bättre för att högre klasser anser det bättre. Men om klasserna från början hade samma ställning så skulle det ju inte finnas något som rangordnade stilarna, de skulle bara samexistera utan någon allmänt vedertagen hierarki.

Sedan att folk tycker att vissa människors inredningar är förskräckliga är en annan sak, det kan lika gärna vara en fråga om personliga preferenser eller modenycker. Stil som en klassfråga sträcker sig dock bortom detta att medel- och överklassen bara råkade tycka att det var fult. Därför menar jag att det egentligen är ganska oviktigt, ty det är mest bara ett symptom på klassamhället och inte någon avgörande faktor. Ett utjämnande av klassklyftorna måste ske via ekonomisk utjämning, inte kulturell.

Ge mig pengar!
Arkiv