Jag fick en fråga för några dagar sedan om vad jag sörjer med att inte ha relationer med män längre.
Nu vill jag understryka att frågorna inte ställdes på det här viset utan det var en intressant och trevlig diskussion men de fantastiskt intelligent kvinna.
Jag sörjer inte relationerna som sådana, eftersom jag har något nytt som är så mycket bättre. Däremot kan jag sörja det faktum att det inte gick trots att jag verkligen försökte. Jag kan sörja att jag älskade en människa som älskade mig tillbaka, och att vi försökte nå varandra men ändå inte nådde fram. och det blir ännu sorgligare att det inte handlade om vår ovilja utan bara den rena stumma oförmågan. Vi kunde inte. Han kunde inte släppa in mig, jag kunde inte acceptera detta och ta det i hans takt. Jag kunde inte hantera det han gjorde med mig och han kunde inte sänka garden och bli en människa inför mig. Detta nederlag är grymt och smärtsamt och det måste sörjas. Jag vet inte om jag sörjer det längre, men jag har. Jag har sörjt drömmen om och illusionen av det jämställda heterosexuella förhållandet. Jag har sörjt att jag måste gå vidare. Det var innan jag insåg att en kunde vara med kvinnor, och jag trodde då att jag skulle vara dömd till ensamhet eller ett liv i smärtsamt medveten underkastelse och lönlöst hysteriskt motstånd. Det är såklart en hemsk vision.
Eller som denna dikt jag skrev om saken:
det var inte vår
otillräcklighet
som individer
som du och jag
det var det kalla faktum
att vi föddes i denna värld
på varsin sida
om den patriarkala muren
det var vår otillräcklighet
som man och kvinna
Vi var otillräckliga för varandra, vi kunde inte nå varandra, inte för att vi var de individer vi var utan för att vi var man och kvinna och möttes i skarven av denna oöverbryggliga skillnad.
Jag tänker också på dikten Avsked av Karin Boye:
Du går, och ingenting av detta har jag givit dig.
Jag nådde aldrig dit, där ditt väsen ligger bart.
Du går, och ingenting av mig tar du med dig –
– lämnar mig åt nederlaget.
Jag kan även sörja potentiell vänskap. Män som jag uppskattar men som jag aldrig kan koma nära eftersom vi inte delar vissa erfarenheter som är väldigt viktiga för mig. Även vänner jag haft men glidit isär på grund av detta. Och sen sörjer jag inte detta, men insikten om att även om jag träffar en man jag verkligen gillar och trivs med så kommer vi inte kunna ha en relation, helt enkelt för att jag sett det jag sett och vet det jag vet. Det är inte direkt sorgligt eftersom jag har något mycket bättre, men det kan skava. Jag vet ju att i ett annat samhälle hade dessa hinder inte existerat, vi hade varit fria.
Dessa män är ju såklart ändå människor, och de är ju inte onda, vi råkar bara leva i ett samhälle där vi inte kan ha relationer på lika villkor. detta är sorgligt. Oavsett om jag sörjer dessa individuella män eller ej så kan jag sörja detta faktum, för mig och alla andra kvinnor.
Det är inte enskilda män jag sörjer, utan att vi tvingats leva i detta patriarkat som gör det så svårt för människor som uppskattar och rentav älskar varandra att faktiskt leva med varandra.