Mitt inlägg om genus fick såklart folk att undra vad jag egentligen menade. Ja, sanningen är väl att jag kanske inte riktigt vet. Det är mer en molande oro inför det hela.
Mitt problem är att de är lite för mycket av det där med att konstatera samma saker gång på gång, ta upp samma frågor och känna sig upplyst och klok och bättre. Men när någon kritiserar något man själv sysslar med ur ett genusperspektiv blir många arga. Typ som när tvåsamhet och giftermål kritiseras, då lackar många ur och menar att det minsann är deras individuella val alternativt att man inte ska skambelägga kvinnors val.
Ja, man kan ju såklart ha olika åsikter om olika frågor även inom samma rörelse men ibland känns det ganska mycket som så att man kritiserar det som är på behörigt avstånd från ens eget liv eller som man kan göra sig av med men har svårt att ta till sig kritik mot det som ligger en nära. Det kan jag förstå, absolut, men det gör mig ibland lite matt.
Det är väl egentligen främst mig själv detta handlar om. Jag är trött på att mala samma insikter och åsikter fram och tillbaka. Det blir för internt och för invant, samma gamla visa om och om igen. Man angriper det som är enkelt och svartvitt och som man kan avstå från, som könsuppdelade barnkläder och leksaker, men skippar det som berör större livsval.
Vad är det du vill kritisera med tvåsamhet och äktenskap? Som jag ser det är denna diskussion en diskussion om en diskussion som inte förts, dvs det är ganska svårt att förstå vad du menar. Men jag kanske inte har läst din blogg tillräckligt länge och att det är där felet ligger.