Etikett: genus

Genustenta om sexualitet-kön-genus.

Tänkte att jag skulle publicera min tenta i genus från i våras. Här är första frågan som handlade om att jämföra hur begreppen kön-sexualitet-genus används inom två feministiska perspektiv. Jag valde queerfeminism och liberalfeminism.

När det ska göras jämförelser mellan olika feministiska inriktningar tänker jag att det viktigaste är var tonvikten läggs inom de olika teorierna. Olika feministiska teorier har olika sätt att beskriva och härleda kvinnoförtrycket, vilket leder till olika analyser av verkligheten och också olika strategier för att bekämpa förtrycket. Jag kommer jämföra queerfeminism med liberalfeminism, men jag tänker att även om en liberalfeminist hade kunnat ställa upp på att det ligger någon slags sanning bakom en queerfeministisk analys och tvärtom så är det var analysens tyngdpunkt ligger som är det relevanta vid en jämförelse. Jag kan ofta tycka att det är vanskligt att göra jämförelser mellan olika feministiska teorier, eftersom det riskerar att måla upp motsättningar där det egentligen främst föreligger skillnader i perspektiv. Jag brukar tycka det är mer fruktbart att tänka i termer av vad olika feministiska teorier har bidragit med till det feministiska projektet, än att se dem som motsatta ståndpunkter som en ska välja mellan.

Inom queerfeministisk teori finns det generellt ett större intresse att se till hur kön, genus och sexualitet konstrueras socialt än inom andra feministiska teorier. Det beskrivs helt enkelt utförligt inom queerfeminismen, vilket det inte gör i liberalfeminismen på samma sätt. Judith Butler kritiserar i sin bok Genustrubbel idén om könsroller som en förlängning av det biologiska könet där det biologiska könet bara ”är” medan könsrollen är konstruerad, som hen menar är vanlig inom feminismen. Butler menar istället att vi måste se både kön och genus som socialt konstruerade. Den queerfeministiska analysens tyngdpunkt ligger alltså vid hur kön, genus och sexualitet konstrueras socialt. Inom liberalfeministisk tänkande finns det visserligen tanken om könsroller, men att kön skulle vara en social konstruktion rakt igenom är inte en tanke som är central i den liberalfeministiska analysen. Snarare förutsätts det att det finns kvinnor och män, och att dessa ska vara jämställda med varandra.

Liberalfeminismen har, enligt Gemzöe, en syn på könen som i grunden lika, och omfamnar också ofta ett humanistiskt människoideal, i vilket det är förnuftskapaciteten som skiljer människorna från djuren. Det finns många liberalfeministiska tänkare som lagt fokus på olika saker, men om en läser Wollstonecraft så kan en se hur mannen används som ett normerande ideal, det är kvinnorna som anses vara begränsade i sin könsroll på grund av det förtryck som åläggs dem medan mannen får stå modell för det mänskliga. Fokus ligger på hur kvinnan begränsas som människa, inte på hur människor skapas som könade varelser i ett patriarkat.

Inom liberalfeminismen finns det alltså en tydlig idé om vad människan är, och ur detta härleds vad kvinnan skulle vara om det patriarkala förtrycket försvann. Utan det patriarkala förtrycket skulle kvinnan vara fri att söka sin identitet som människa istället för att behöva underkasta sig den kvinnliga könsrollen. Här finns en idé om att det finns något i grunden mänskligt, och att könsrollen/genuset sedan läggs på detta i form av begränsningar. Butler däremot skriver i Genustrubbel att människor inte är begripliga bortom genus, utan att det är en alltför viktig del av vad en människa är för att vi ska kunna tala om något mänskligt som kommer innan eller står utanför själva genuskonstruktionen.

Frågan är helt enkelt om det är meningsfullt eller ens möjligt att prata om någon slags mänsklig ”natur”. En liberalfeminist skulle nog svara ja på denna fråga, men en queerfeminist skulle troligen mena att det inte finns någon mänsklig identitet bortom genus och att denna, om den nu finns, i så fall inte går att uttala sig om. Butler verkar snarare mena att vi istället för att söka den mänskliga identitet bortom genus måste utnyttja möjligheterna inom själva genuskonstruktionen och snarare fokusera på att tänja på gränserna för vilka positioner som är möjliga att inneha. Detta är två olika förståelser av vad genus är som ger olika implikationer. I den queerfeministiska tolkningen så är genus en skapande kraft som definierar oss som varelser och inte går att komma ifrån utan som vi måste arbeta inom, inom liberalfeminismen snarare något som läggs på en redan befintligt mänsklig natur som en förtryckande kraft och som kan tas bort.

En queerfeminist skulle nog också vända sig emot liberalfeminismens ensidiga fokus på hur det kvinnliga konstrueras och peka på att såväl manligt som kvinnligt konstrueras socialt. Vissa liberalfeminister, bland andra Wollestonecraft i Försvar för kvinnans rättigheter och Moberg i Kvinnans villkorliga frigivning, verkar mena att män är så som kvinnor skulle ha varit om de inte var förtryckta. Ingen av dem berör på något djupare sätt att manligheten också är socialt konstruerad. Detta synsätt på könen skulle en queerfeminist antagligen tycka var problematiskt, eftersom manlighet och kvinnlighet i detta perspektiv båda är produkter av patriarkatet. Många liberalfeminister skulle troligen gå med på att även manlighet konstrueras socialt, men det är inte något huvudfokus i den liberalfeministiska teorin, utan detta ligger snarare i hur kvinnan begränsas, ofta på ett väldigt konkret påvisbart sätt i form av till exempel lagar eller mindre ekonomisk makt. Wollstonecraft beskriver till exempel hur kvinnor hindras från att sträva efter samma dygder som mannen strävar efter, helt utan att ifrågasätta dessa dygder.

Inom liberalfeminismen finns det inget större ifrågasättande av sexualiteten, medan en inom queerfeminism fokuserar mycket på sexualitet. Inom queerfeminismen anses sexualiteten vara en väldigt viktig del av hur kön konstrueras. En liberalfeminist och en queerfeminist skulle nog se väldigt olika på en heterosexuell relation. Medan liberalfeministen mycket väl hade kunnat tycka att en sådan är relativt oproblematisk och mena på att de jämställdhetsproblem som förekommer i en sådan är något en skulle kunna arbeta med inom relationen så skulle en queerfeminist troligen se det som ett uttryck för hur sexualitet organiseras i patriarkatet, och också mena att kvinnligt och manligt högst sannolikt kommer att konstrueras på ett normativt sätt i sådana relationer.

Liberalfeministen och queerfeministen skulle nog också tycka att problemet med ojämställdhet inom heterosexuella relationer skulle lösas på olika sätt. Liberalfeministen skulle mena att det går att uppnå jämställdhet inom ramarna för en heterosexuell relation och därmed också att heteronormen inte är något egentligt feministiskt problem. Queerfeministen skulle mena att heteronormen, eller den heterosexuella matrisen som enligt Ambjörnsson betecknar ett normsystem kring sexualitet där heterosexualiteten utgör måttstocken eller det normala, är en grundsten i patriarkatet och att den måste luckras upp. Inom liberalfeminismen så har en generellt inte fokuserat särskilt mycket på förtrycket i den privata sfären eller det sexuella förtrycket av kvinnor, något som kritiserats även från radikalfeministiskt håll. Detta skulle jag säga är en av de saker som främst skiljer liberalfeminismen från queerfeminismen, huruvida sexualiteten anses vara problematisk eller ej.

Eftersom liberalfeminister inte ifrågasätter heteronormen på något djupgående sätt så kan en också mena på att de antar att den är naturlig, alltså något som bara är också inte går att förändra med feministisk praktik. Även om det inte sägs rakt ut så sätts heterosexualiteten upp som ett ramverk inom vilket feministisk kamp ska äga rum, eftersom dessa gränser inte ifrågasätts. Det är alltså en utgångspunkt som märks mer i vad som inte sägs än vad som sägs. Detta skulle en queerffeminist vända sig emot, eftersom det inom queerfeminismen finns en syn på sexualiteten som mycket central i kvinnoförtrycket. Detta skulle jag säga är en av de centrala skillnaderna mellan liberalfeminism och queerfeminism.

En behöver inte leva det postpatriarkala samhället nu, det viktiga är att en kämpar.

Wallin har skrivit på twitter om feminism och att se könsroller och genus överallt. Jag tänkte gå igenom lite grejer jag tycker är intressant med den här ranten.

Detta är inget direkt kreddigt att… Bekänna. Men jag vill ventilera pga vill höra hur du tänker. Det kom till en punkt när jag såg och skev överallt. Alltså i VARENDA vardagssituation i stort sett. Det blev som ngn hangup. Jag blev hatisk. Om en random snubbe kollade på mig liiite för länge tänkte jag automatiskt ”jävla objektifierande sexist!”. Det steg mig åt huvudet. När jag fick kritik (som faktiskt var på sin plats) såg jag det som patriarkalt förtryck. Jag blev som ett trotsigt barn. Fast vuxen…

Jag tänker på det här med att se könsroller och genus överallt, och undrar i mitt stilla sinne vad som nu skulle kunna vara särskilt fel med det. De finns ju överallt? Det är inte särskilt konstigt att tycka att till exempel en snubbe som glor på en beter sig sexistiskt. Det är ju liksom så att vi lever i ett samhälle där kvinnor förtrycks, och det sker hela tiden. En kan såklart vända sig emot detta på en teoretisk nivå, alltså mena att patriarkatet inte existerar eller att det inte inbegriper till exempel sexuellt förtryck MEN det är en teoretisk fråga som ska behandlas teoretiskt. Sedan kan det såklart vara så att vissa ser patriarkalt förtryck där det faktiskt inte finns också, men det är väl snarare ett problem en i så fall ha som person med att skylla sina tillkortakommanden på andra.

Vad som däremot kan vara viktigt är att en lär sig att hantera denna insikt. Jag pratar mycket om att ”agera istället för att reagera”, det vill säga välja sina strider och inte bara sparka vilt omkring sig. Att göra det, alltså att bete sig som ”ett trotsigt barn”, kan nämligen vara oerhört utmattande för en person och inte särskilt hållbart i längden, därför kan det vara rimligt att försöka röra sig ifrån detta stadium. Däremot ser jag inte direkt något fel med att bete sig som ”ett trotsigt barn” i situationer där en är utsatt för förtryck. Barn som är trotsiga är ju det för att de saknar makt över sina egna liv och gör motstånd, samma gäller för kvinnor i patriarkatet.

Men har kommit på mig själv med att faktiskt tycka vissa är… Helt okej. Skitsamma. Inget att kriga kring. Fel fokus. Men den känslan, tanken känns FUL. Framförallt som ngn slags profilerad feminist. Men jag mår väldigt mkt bättre. Av att ha blivit nyanserad

Wallin tycker att vissa könsroller är ”helt okej” och menar att detta innebär att hen blivit ”nyanserad”. I mina öron låter det mer som att hen bytt verklighetsuppfattning från en mer radikal till en mer liberal feministisk analys. Ingen av dessa verklighetsbilder är mer eller mindre ”nyanserade”, en blir inte mer ”nyanserad” för att en tycker att vissa könsroller är okej, en har helt enkelt bara en annan åsikt som råkar ligga närmre gemene mans åsikt om saken. Givetvis är det det någonting som folk reagerar på om en som profilerade feminist plötsligt går ut och säger att en tycker vissa patriarkala grejer är helt okej, det är inte för att det är ”fult” utan för att det är ett jävla svek mot feminismen ideal. Feminismen är ingen mysig klubb, feminismen är politisk kamp och om en sviker idealen för den politiska kampen så kan en såklart inte förvänta sig att tas på allvar som feminist.

Turligt nog för Wallin så finns det en massa andra människor som inte är feminister som inte tycker att det är det minsta ”fult” att hen tycker att vissa könsroller är bra. Det finns en stor acceptans för dessa åsikter i samhället och Wallin kommer nog att hitta en massa människor som håller med hen, men att förvänta sig att ha samma position inom just feminismen känns en smula verklighetsfrånvänt.

Det blev nästan en fars hemma hos oss. Jag SKULLE prompt bära de tyngsta kassarna. De tyngsta möblerna. Linus ba ”men, alltså varför då?”. Vad försökte jag bevisa? Han VET att jag är hyfsat stark, att jag inte är någon pimpinett tjej som vägrar hjälpa till o bära pga ”mansgöra”. Och jag skulle prompt ställa in och greja med digitalboxen själv, trots att jag (oavsett om jag fötts med penis) = mest oteknisk i världen […] Jag slutade klä och sminka mig som jag egentligen ville pga ville inte bli sedd som feminist som fastnat i omedveten om .

Detta är ett problem jag också hade i början av mitt feministiska uppvaknande. Jag trodde liksom att jag skulle leva det postpatriarkala samhället nu och intressera mig för mansgrejer. Sedan insåg jag att feminism inte är en fråga om hur jag personligen väljer att leva mitt liv, utan en fråga om att försöka ändra på situationen ”patriarkatet”, alltså det samhällssystem där kvinnor förtrycks för att de är kvinnor. Om jag väljer att bära tunga saker kvittar liksom, det är inte det det handlar om.

Detta tycker jag på riktigt är en sjukt viktig fråga och ser det som den tragiska effekten av individualismen som präglar vårt samhälle. Om vi tänker oss att politiska kamp ska handla om att ha en korrekt livsstil så blir det såklart sjukt jobbigt att leva upp till, och människor kommer inte att palla. Därför är det viktigt att som feminist vara förlåtande mot sig själv, att se att en är fast i ett förtryckande system och att det kommer att göra att en gör vissa sjukt stereotypa val.

Sedan jag upptäckte feminismen har jag gjort flera saker i mitt liv väldigt annorlunda, men inte för att leva upp till någon slags bild som en ”god feminist” utan för att jag för min egen skull har omvärderat vissa val och kunnat se vad som får mig att må bra. Jag har slutat reka benen för att det får mig att må bra, inte för att det är så en feminist ”ska” vara. Däremot var det feministisk analys som hjälpte mig att komma bakom alla de värderingar som patriarkatet internaliserat i mig och faktiskt tänka mer självständigt kring dessa frågor. Om en tvingar sig till att leva på ett visst sätt för feminismens skull så tror jag att en gör både sig själv och kampen en otjänst. Tyvärr gör många detta och det tycker jag är beklagligt, men jag vill påpeka att feministisk praktik på intet vis behöver se ut så. Om en ser på sin feminism som en fråga om politisk kamp mot förtryckande strukturer snarare än individuella livsval så blir det betydligt mycket enklare.

Jag tänker mig att det som får människor att se det som en fråga om individuella val delvis gör detta för att de så hemskt gärna vill att det ska gå att bli fri från patriarkatet på egen hand. Jag tror att det är viktigt, för att undvika en situation där en stångar huvudet i väggen så som Wallin verkar ha gjort, att erkänna sin ofrihet. Helt enkelt att se att en lever i ett patriarkat och att det påverkar ens livsval. Det är ingenting en behöver skämmas över, det gäller alla. Jag tror att när en lyckas släppa den skammen över att inte vara en fri och självständig individ så blir det också mycket lättare att acceptera sig själv, att acceptera att en påverkas av patriarkatet men att en kan kämpa politiskt ändå. En behöver liksom inte vara perfekt för att vara feminist, en behöver inte leva det postpatriarkala samhället nu, det viktiga är att en kämpar.

Mansrollen är alltid i kris.

Idag hade vi första föreläsningen i maskulinitetsteori, vilket är ett mycket spännande forskningsfält. Föreläsaren nämnde den nya mannen och mansrollen i kris, och menade på att mansrollen alltid anses vara i kris.

Jag tycker att det är intressant när en talar om mansrollens kris, hur det refereras till en tänkt förflutet där män var män och kvinnor kvinnor, ungefär som om det fann någon naturlig och ursprunglig stabil maskulinitet som omfattats av det stora flertalet män.

I den här beskrivningen av mansrollen så finns också ett dolt antagande om hur kvinnor har varit, att kvinnor har ”nöjt sig” i högre grad med sin lott och inte gjort motstånd på samma sätt, vilket har gjort att män har kunnat vara stabila i sin mansroll. Det är i och med att ”feminister” börjat bråka med mansrollen som den här goda, ursprungliga manligheten ar försvunnit.

Givetvis har det alltid funnits motstånd mot patriarkala strukturer, och kvinnor har såklart inte gått omkring och nöjt sig med att bli förtryckta, även om motståndet såklart har sett annorlunda ut beroende på situation.

Idén om att mäns makt tidigare har varit något fullkomligt självklart och allomfattande målas ofta upp i dessa samtal, motståndet mot patriarkatet beskrivs som ett historiskt undantag som kan bekämpas genom att män återigen ska bli ”riktiga män”, bevisa sin duglighet, och att kvinnor ska acceptera detta helt enkelt eftersom det är bra för dem. Denna historieskrivning blir ytterligare ett sätt att ideologiskt motarbeta feminismen, eftersom feminismen beskrivs som något ”påfund” och inte resultatet av det självklara motstånd som uppstår som ett resultat av förtryck.

Jag är ledsen, men den oproblematiska manligheten kommer aldrig att existera, kvinnor kommer göra motstånd mot mäns förtryck så länge det existerar. Ingen mansroll i världen kan ändra på det.

Genus.

Nu har jag nästan läst genus i en vecka och jag börjar fatta lite varför andra akademiker är sura på ämnet. Jättemycket handlar om hur andra forskningsfält domineras av patriarkala föreställningar, vilket gör att resultat vinklas till att passa våra normer (det finns en schysst radda exempel här). Det är såklart jättejobbigt för personer som tror sig vara ”objektiva” att konfronteras med att de också styrs av ideologi. Typ att det kanske inte är så att ägget är en passiv mottagare av spermier, eller att djur kanske inte ingår i heteromonogama kärnfamiljer, eller att det kanske inte bara finns två kön och att dessa tu utgör två ömsesidigt uteslutande kategorier, saker och ting som folk bara antagit för att de är präglade av patriarkala föreställningar om sakernas tillstånd.

Det är också gulligt med folk som har den här vetenskapssynen att deras egen position som forskare inte spelar någon roll utan att de ba kan åka ut i världen och ~*observera*~ den och typ nå objektiv kunskap om den på detta sätt.

Genusvetenskap är såklart fantastiskt. Det är verktyg för att se igenom patriarkala föreställningar, och det är häftigt. Jag ser mycket fram emot den här terminen.

Sluta dalta med Löwengrip.

Okej, så Löwengrip har gjort en del jävliga korkade uttalanden kring genus och sånt på sista tiden. Det är ingenting konstigt med det, hen har alltid varit en idiot, och kommer troligen att fortsätta med detta. Löwengrip har aldrig uttalat något slags stöd till feminism eller någon typ av progressiva idéer kring något över huvud taget, hen har alltid varit en borgarbracka som drivit sina företag och pratat om att ”peppa unga tjejer” när det passar hens personliga varumärke, något som vissa har tolkat som feminism. På sista tiden har hen gjort fler reaktionära uttalanden än vanligt, men ingenting är särskilt förvånande i förhållande till hens historia.

Jag förstår att det är provocerande med idioti, det tycker såklart jag också. Jag förstår också att det är upprörande att en person använder en så stor plattform för att sprida ren transfobi, något som drabbar människor väldigt hårt. Den typen av idéer är såklart ett fruktansvärt inslag i samhället som jag hoppas en dag inte ska uttryckas över huvud taget, allra minst i en av Sveriges största bloggar. Jag tycker också att det är bra och viktigt att många personer med egna erfarenheter förklarar vad detta handlar om, det är kunskap som är viktig att sprida, även om jag inte tror att Löwengrip personligen kommer att ta till sig av det.

Vad jag däremot inte begriper är hur många feminister reagerar med besvikelse kring Löwengrips uttalanden, ungefär som om en hade kunnat förvänta sig något mer av hen. Det kan en inte. Löwengrip har en position i samhället där hen har allt att förlora på feminism. Hen rör sig i manliga rum (företagsvärlden), i sammanhang som troligen är ganska höger. Att då komma och snacka om könsmaktsordning och genus och så vidare är såklart inte särskilt populärt. I sådana sammanhang är den framtoning Löwengrip har såklart väldigt framgångsrik; hen är en ”powerkvinna” som ”tar för sig” samtidigt som hen inte utgör något hot genom att utmana några slags strukturer. Att det är feministens förtjänst att hen har kunnat komma dit hen är idag, och att hen troligen kommer att tjäna ännu mer på feministiska framsteg under sitt liv, gör inte att det är smart av hen personligen att vara feminist. Hur rätt och riktigt feminism än är så tror jag inte att Löwengrip kommer att ägna sig åt det, inte för att hen är dum i huvudet utan för att hen har för mycket att förlora på det och för att hen blivit fostrad med borgerliga värderingar.

Sedan kan jag känna att det är lite märkligt att vilja få Löwengrip att vara feminist. Jag tänker att detta har att göra med en allmän önskan och förväntan att framgångsrika och ”starka” kvinnor ska vara feminister. Jag tycker att det är kul om dem är det, men det är ingenting jag förväntar mig. Jag tänker att feminismen klarar sig väldigt bra utan att Löwengrip är med på tåget, och jag tycker inte att vi behöver få med hen. Jag tror dessutom att även om vi fick med hen så skulle det inte nödvändigtvis vara något positivt. Jag tänker att det vore någonting dålig om Löwengrip plötsligt blev uttalad feminist och fick sitt företagande etcetera att framstå som något feministiskt relevant. Detta gör ju folk redan på löpande band, alltså talar om ”starka kvinnor”, kvinnors företagande och så vidare. Jag tycker inte att det behövs mer av detta inom den feministiska rörelsen och jag ser inget egenvärde i att knyta ”starka kvinnor” till sig. I alla fall inte om det medför att den typen av analys hamnar i fokus vilket jag är helt säker på att det skulle göra med Löwengrip. Det är viktigare att ha en relevant analys med udd mot saker en vill förändra än att alla ska vara med på tåget.

Jag förstår att det hade känts kul om Löwengrip kunde använda sin gigantiska plattform till något positivt, det tycker jag också. Däremot är det ingenting jag förväntar mig av hen, eftersom hen är borgare och verkar ha ett allmänt skevt och reaktionärt perspektiv på det mesta här i världen. Jag kan känna att det är dags att släppa förhoppningarna om denna människa, torka tårarna och gå vidare. Det känns inte konstruktivt att lägga så mycket fokus på att försöka övertyga hen. Sedan kan en såklart uppröras över idiotin i den hen skriver, som en gör med vilken människa som helst, men att reagera med besvikelse över det tycker jag är märkligt. Varför skulle Löwengrip vara vettigare än någon annan egentligen? Att en är kvinna och framgångsrik betyder inte att en har vettiga värderingar.

Jag tycker att det är läge att sluta dalta med Löwengrip och ta hen för vad hen är: en borgarbracka som är sjukt låst i sin världsbild och som dessutom troligen har mycket att förlora på att uttala feministiska värderingar, och mycket att vinna på att vara reaktionär. Det är såklart tråkigt att det finns sådana människor, men det är varken förvånande eller ett resultat av att hen ”inte har förstått” saker och ting. Jag tycker faktiskt att det är ett himla förminskande sätt att ta sig an en persons åsikter, detta ”hen borde ju egentligen veta bättre”. Jaja, det borde hen kanske men nu tycker hen såhär och då tycker jag vi ska ta hen för det och inte något annat. Att låtsas att Löwengrip är något annat än en aktiv upprätthållare av patriarkala värderingar tycker jag är att lura sig själv, och dessutom att förminska hens åsikt om saker och ting. Det enda hederliga är att se Löwengrip som den ideologiska fiende till feminismen hen är, och behandla hen som en sådan.

Det kräver mer att leva som kvinna och mot detta spelar möjligheten att ha både kjol och byxor liten roll.

En ganska klassisk grej som upprepas från personer som tycker att vi måste börja ”lyfta mansfrågorna” och liknande är att mansrollen är mer begränsad än kvinnorollen. Som exempel på detta brukar en till exempel ta upp att män som på uppenbara sätt går utanför mansrollen genom att till exempel bära kvinnokläder eller vara ”fjollig” brukar straffas hårt medan kvinnor har mycket större frihet att till exempel ägna sig åt mansaktiviteter, klä sig i manskläder och så vidare. Kvinnor som till exempel spelar datorspel eller intresserar sig för fotboll brukar ju vinna status på detta, att som kvinna klä sig i manskläder kan rentav upplevas som lite sexigt och så vidare. Att som man anta kvinnliga uttryck bemöts dock bara med spott och spe och så vidare. Utifrån detta drar vissa slutsatsen att kvinnorollen är friare.

Detta är en analys jag själv köpte med hull och hör första gången jag hörde den. Men ju mer tiden gått desto mer har jag börjat fundera. Som kvinna finns det en massa olika roller en kan anamma. En kan vara hora, madonna, duktig flicka, sexuellt utlevande och ”galen”, ”bossig” och så vidare. Men det faktum att det finns en uppsjö av roller gör oss inte fria.

Även om en kan välja att inta vilken position en nu önskar i en uppsättning av roller så kommer en inte undan den grundläggande, nämligen den samhälleliga tolkningsramen. Allting du gör som kvinna kommer att tolkas utifrån ett samhälle där kvinnor har en underordnad position gentemot män och dessutom där en som kvinna aktivt måste skapa sin kvinnlighet. Om du som kvinna är ”bossig” på samma sätt som en man är det så kommer detta att tolkas annorlunda än om en man hade varit det. Du kommer att uppfattas som manhaftig och okvinnlig. Jag har flertalet gånger varit med om att kvinnor som varit ”för mycket” som män har beskrivits som kalla, hänsynslösa, ja till och med galna, ord som knappast skulle användas om män i samma position. Kvinnor antas känna sorg över att ha varit tvungna att prioritera bort barn och familj.

Jag antar att det är på grund av detta som många kvinnor i karriären är noggranna med att accentuera sin kvinnlighet på olika sätt. Jag tänker på hur till exempel Blondinbella gärna prata om hur hon sätter sig i respekt genom att vara just kvinnlig, använda sin kvinnliga makt med andra ord, och i och med detta försöker säga att kvinnor har samma möjligheter till makt som män men att denna makt måste komma utifrån någon slags speciell kvinnlighet.

Kvinnor får i mycket högre grad än män frågor som berör familjebildande, utseende, relationer, barn och så vidare. Detta kommer en inte undan som kvinna, oavsett hur mycket en bryr sig om det. Det antas vara viktigt för kvinnor i högre grad än män. Kvinnor socialiseras in i att bry sig om barn, relationer och så vidare framför karriär eller intressen, och kvinnor som prioriterar bort barn brukar också straffas för detta. Inte skulle en man få frågan vem som tar hand om ungen när han sitter på ett sent möte eller åker på en resa?

I kvinnorollen ingår dessutom att på olika sätt ta hand om sitt utseende, att ombesörja relationer, att ta en större del av hushållsarbetet och att vara behaglig (inte bråka). Detta är något som ingen kvinna kommer ifrån, oavsett vilken av de olika kvinnorollerna hon väljer. Även om hon gör sin röst hörd ofta så kommer idealet av den behagfulla och lugna kvinnan att förfölja, oavsett om hon inte bryr sig alls om sitt utseende så kommer idealet av den vackra kvinnan att förfölja henne. Många kvinnor gör över huvud taget inget val i dessa frågor utan socialiseras obönhörligen in i ett beteende där de ”frivilligt” gör all dessa saker, som kräver mycket energi. Även om en försöker bryta sig ut ur detta så hamnar en ändå i en situation där det krävs mycket mer energi av än än vad det gör för en man i med motsvarande beteende. En man kommer inte att få frågan varför han inte sminkar sig, rakar benen, är behagfull eller liknande. Att utsätta för denna förväntning är energikrävande och begränsande oavsett om en böjer sig för den eller inte.

Så nej, jag tycker inte att kvinnorollen är ”friare”. Det finns saker som kvinnor kan göra ostraffat som inte män kan göra ostraffat, men om vi ser till hur detta påverkar livsmöjligheterna i stort så anser jag fortfarande att kvinnorollen är betydligt mycket mer begränsande. Det kräver helt enkelt mer att leva som kvinna, och gentemot detta extra arbete vi behöver utföra så spelar möjligheten att ha både kjol och byxor ganska liten roll.

Blue valentine.

Ibland tänker en att de så kallade genusglasögonen (eller könsmaktsglasögonen som jag föredrar att kalla dem) ska förstöra olika kulturupplevelser. Det är klart att en massa kulturupplevelser blir helt outhärdliga, till exempel olika former av ”humor” som bygger på att förnedra kvinnor, men det känner jag ingen större sorg över. Vissa upplevelser blir dock otroligt mycket starkare och djupare. Jag såg till exempel filmen Blue valentine för ett par dagar sedan. Jag har sett den innan, och den var stark redan då, men med feministisk analys av relationer och Det kallas kärlek i baktankarna så fick filmen så mycket djup. Jag reflekterade även över hur jag första gången jag såg den hade lagt merparten av skulden på kvinnan, medan mannens felsteg den andra genomkollningen blev mer tydliga.

Filmen handlar i alla fall om de sista dagarna i ett pars förhållande, med tillbakablickar till hur de träffades och så vidare. Det är otroligt välspelat och smärtsamt och jag känner igen mig i väldigt mycket av det som skildras. Även om mina relationer har varit långt ifrån så stormiga som den i filmen så är det många tendenser och beteenden som jag känner igen både från den och från relationer jag betraktat. Jag rekommenderar starkt.

Om Ströms avhopp från genusdebatten.

Ström hoppar alltså av genusdebatten, fast inte riktigt ändå eftersom hen kommer att vara med i Svtdebatt ikväll och diskutera just genusdebatten. Nå, en får väl anta att det blir det sista han gör i egenskap av jämställdhetens fanbärare. Inför detta så har Ström skrivit en debattartikel, där hen förklarar varför hen hoppar av genusdebatten. Anledningen är tydligen att hen blivit utsatt för hot. Ströms analys är att en inte kan gå ifrån den feministiska ideologin i Sverige utan att bli trakasserad.

Jag vill börja med att säga att jag tycker att det finns ett problem med debattklimatet i Sverige, särskilt kring frågor som rör feminism. Företrädare från samtliga sidor kan tidvis bete sig illa. Det är också vanligt att företrädare för feminismen blir utsatta för ganska grova hot. Detta vet jag dels för att jag själv blivit det ett flertal gånger, men också för att jag sett de hot anda feminister blivit utsatta för, bland annat på bloggen Feministhora. Om en ska tro Ström så utsätts hen också för hot, detta är dock något jag inte sett i samma utsträckning men jag antar att jag får tro hen.

Lite grovt kan en dela upp debatten i två sidor: feministerna och antifeministerna (eller jämställdister som de själva vill kalla sig). Dessa två sidor består såklart av en massa olika personer. De har olika agendor, analyser, åsikter och debattekniker. Jag har givetvis själv bäst koll på feministerna, och jag kan intyga att debatten inom gruppen är levande och att feminister ofta kritiserar varandra. Jag personligen debatterar betydligt mycket mer med feminister än antifeminister.

Problemet med Ströms resonemang är att att hen ser feminister som en enda stor massa, personer som delar samma åsikter, intressen, debatteknik och så vidare. Samtidigt ser hen på sin egen sida som en massa olika personer, där hen inte kan stå till svars för vad alla andra gör. När feminister får hot från antifeminister är det inte Ströms fel eller ansvar, men när Ström får hot från feminister är det ”feminismens” fel och ansvar. Ström borde bestämma sig för hur hen ska se på kollektivt ansvar inom en politisk rörelse.

Personligen tycker jag inte att någon av ytterligheterna är en rimlig hållning. Som feminist vill jag inte ta ansvar för allt vad andra feminister gör och tycker, men jag tycker inte heller att jag är helt isolerad från gruppen eller debatten. Om en enskild feminist gör något dumt brukar jag inte bry mg, men om det skapas någon slags trend bland feminister som jag vänder mig emot så brukar jag hävda mig emot det. Detta tycker jag också att Ström borde göra när det kommer till de hot och hat mot feminister som har grott i kommentarsfältet på genusnytt, och bland genusnytts anhängare.

Ofta så påstås det att det inom den feministiska rörelsen som helhet råder någon slags konsensus om saker som i själva verket är mycket omdebatterade, bland detta ingår bland annat uttalandet om att ”män är djur” och mansskatten. Den som hade satt sig in i dessa frågor hade vetat att feminister överlag absolut inte ställer sig bakom detta, ändå anses en som feminist ansvarig för detta även om en personligen aldrig tagit ställning för det.

När Ström för ett par veckor sedan skrev om Petterssons artikel om hatet som feminister får utstå så tyckte hen att Pettersson skulle ha nämnt det hat som de som ifrågasätter feminismens får utstå. Ändå berör inte Ström det hat som feminister får utstå från antifeministiskt, eller ”jämställdistiskt”, håll i sin artikel på Svtdebatt. Varför ska feminister alltid ta upp alla sidor och stå till svars för det andra feminister gör när Ström själv inte gör detta?

Det kan hända att feminismen som rörelse kan beskyllas för att vara för dålig på att ta itu med det hat som riktas mot antifeminister, att hatiska attityder premieras och så vidare. Oavsett så har den antifeministiska rörelsen, som Ström själv är en del av, precis samma problem. Jag uppmanar Ström att sopa framför sin egen dörr innan han förklarar sitt avhopp från genusdebatten med att attityderna han utsätts för är mer hatiska än mot någon annan som tar lika mycket plats i debatten, fast på den feministiska sidan.

Tyvärr har vi ett debattklimat där personer som på olika sätt lägger sig i genusdebatten får utstå hot. Detta är ett jättestort problem och måste åtgärdas. Men det är inte så att hot och hat är något som endast riktas mot antifeminister, utan det är något feminister utsätts för också.

Rosa och vuxenbliandet.

Var på en sjukt intressant föreläsning med Ambjörnsson som skrivit boken Rosa – den farliga färgen som handlar om samhällets relation till rosa och hur otroligt symbolladdad den är. Hen tog upp en massa intressanta aspekter, bland annat klassfrågan i hur man låter sina barn använda rosa, där avståndstagande från färgen ofta är en statusmarkör inom den medvetna medelklassen. Detta motivera med att en inte vill pressa in barnet i ett fack, trots detta är en på en massa andra sätt är mycket mån om att visa vilket kön ens barn har på andra vis.

Det jag fastnade mest för var dock hur rosa hänger ihop med vuxenblivandet. ”Överdriven” användning av främst mer skrikiga nyanser av rosa anses höra barndomen till och därmed också vara något en bör ”växa ifrån” i takt med att en blir större. Färgen rosa fortsätter dock representera kvinnlighet, men används i mindre grad (bara detaljer i en outfit till exempel) och mindre extrema nyanser.

Ambjörnsson tog upp ett exempel med en feministisk aktivist som hade inrett hela sitt rum i en typiskt flickig och genomgående rosa stil och som menade att detta var ett slags motstånd mot vuxenblivandet. Eller, egentligen inte vuxenblivandet i sig men att bli vuxen på samhällets villkor. Det här tyckte jag var en jätteintressant poäng, och jag tänker på hur många gångar jag själv har rynkat näsan åt vuxna kvinnor som klär sig i ”fel” nyans av rosa trots att jag själv ofta har rosa på mig, i enligt mig mer smakfulla toner.

Det finns ett egenvärde i en levande vetenskapsscen.

Vissa har tolkat min rubrik ”Naturvetare borde vara tacksamma för att andra forskar på det som de själva är för dumma för att förstå” bokstavligt vilket i sig inte är så konstigt. Mitt syfte var inte att förminska naturvetenskapen, men att applicera samma resonemang som vissa naturvetare brukar applicera på samhällsvetenskap. Jag tror inte att människor som sysslar med naturvetenskap är dummare än de som sysslar med andra vetenskapliga fält, utan är tvärtom väldigt glad att de gör det så att jag slipper själv. Jag är nämligen alldeles för dålig på sånt för att kunna.

Jag skrev även om att rymdforskning var onödigt. Så är det givetvis inte. Ingen forskning är i min mening onödig. Däremot så kostar rymdforskning väldigt mycket pengar och om man nu ska tala om menlösa forskningsprojekt så känns det minst lika fruktsamt att gå på rymdresorna som att gå på genusvetenskapen.

Människor som kritiserar samhälls- och genusvetenskap brukar alltid ta upp enskilda exempel på projekt de tyckt varit onödiga. Hur många gånger har man till exempel inte hör den där om trumpeten? Men de glömmer att en massa enskilda naturvetenskapliga projekt också kan framstå som onödiga. För ett år sedan deltog jag till exempel i en studie på hur mobilstrålning påverkar sömnen. Forskarna trodde inte att de skulle hitta något, och det fanns inte heller någon annan som hittat något innan. Ändå gjorde de studien, som säkert kostade flera hundra tusen. Och mycket riktigt hittade man ingenting.

Den studien hade man kanske lika gärna kunnat skippa men det är allt detta sammantaget som skapar framsteg inom vetenskapen. Mycket vetenskap kan man inte heller applicera direkt på verkligheten eller se någon omedelbar nytta med. Det finns liksom ingen nytta med den till att börja med, men förr eller senare kommer kunskapen nog att användas. Visst finns det studie som kanske hade kunnat lämnas ogjorda, men att förkasta ett helt vetenskapligt fält bara för att en enskild studie låter onödig är faktiskt inget annat än populism. ”Är detta vad du vill att dina skattepengar ska gå till?” frågar Pär Ström retoriskt och man antas tänka ”nej”. Men om alternativen står mellan att strypa ett helt forskningsområde och att en kvarts miljon går till ett till synes menlöst projekt så väljer jag nog det senare. Du skulle med största sannolikhet kunna skrapa fram något till synes minst lika menlöst på vilket forskningsområde som helst.

Jag förstår inte vissa människors behov av att rangordna vissa typer av kunskap eller ha åsikter om vilka discipliner som är meningsfulla och inte. Om vi satsar mycket pengar på vetenskap inom olika fält så kommer det troligen att vara värt det, och jag tänker att vi hellre ska satsa för mycket än för lite. Man kan alltid riskera att pengarna går till menlösa projekt, men ska man för den sakens skulle helt skippa det? Hur ska mans förresten ens kunna veta om man kommer komma fram till något meningsfullt innan man gjort studien? Man kan dessutom tänka sig att även en menlös studie kan ge utdelning i form av erfarenhet hos den som genomfört den.

Nej. Denna typ av resonemang ger jag inte mycket för. Inse att kunskap och en levande forskningsscen har ett egenvärde, även om det kan leda till felsatsningar.

I kommentarerna under inlägget jag länkar till ovan pågår förresten en rolig diskussion med en person som tycker att samhällsvetenskap inte är riktig vetenskap. Läs den.