Fick den här frågan för ett tag sedan:
Skulle inte du kunna skriva något om det här med att tjejer ofta tävlar och konkurrerar med varandra på ett osunt sätt. Hittade ett inlägg som tangerade det som handlade om tjejer som umgås med killar ”för att det är mycket rakare skönare jargong”, men jag tänker mer på detta att vi tidigt lär oss tycka illa om andra tjejer på ett sätt jag inte upplever att killar gör. Förstår du hur jag menar?
Jag förstår precis vad du menar, och har också känt det här hatet gentemot andra kvinnor.
Egentligen är det inte så konstigt att kvinnor hatar varandra, vi har ju hela livet blivit inpräntade med att kvinnor är sämre, att kvinnor gör fel, att kvinnlig vänskap är skit och så vidare. I ett samhälle där män har makten så blir det såklart viktigare att få bekräftelse av män, och därför är många kvinnor beredda att slänga sin vänskap med kvinnor i sjön så fort manlig bekräftelse hägrar. Jag har varit med i många könsblandade sammanhang där kvinnor har varit extremt pådrivande i baktalandet av andra kvinnor och kvinnliga egenskaper, och jag har själv gjort mig skyldig till detta. Det handlar om att försöka skapa distans mellan sig själv och den förtrycka gruppen, utmåla sig själv som bättre än de andra kvinnorna och samtidigt trampa ner dem lite mer i skiten. Men problemet med den här metoden är att en också drar ner sig själv, för om en försöker framstå som bättre för att en är ”okvinnlig” så kommer alla gånger en visar upp ”kvinnliga” egenskaper att vändas emot en. En kommer förakta sig själv så fort en ger uttryck för svaghet, irrationalitet, ytlighet eller vad det nu kan vara en har tagit avstånd från. Att hata andra kvinnor leder till självhat, och självhat leder till hat mot andra kvinnor.
När kvinnor väl försöker skapa systraskap så blir det ofta skjutet i sank av omgivningen. Det nedvärderas och förklaras ohållbart. Jag har flera gånger hört om mig och mina feministkompisar att det ”inte funkar” och att vi kommer ”börja bråka”. Alla konflikter kvinnor emellan härleds till att kvinnor helt enkelt inte kan ha relationer med varandra utan att bråk uppstår. Kvinnors vänskap tas sällan på allvar utan degraderas, mäns vänskap däremot beskrivs ofta som det vackraste som finns. Ni vet allt snack om ”bros before hoes” och liknande, det handlar ju om att degradera relationer med kvinnor och uppvärdera relationer män emellan. Motsvarande kultur finns inte bland kvinnor.
Jag tänker mig att det finns en liknande relationsdynamik i vänskapsrelationer mellan kvinnor och män som i heterosexuella kärleksrelationer, nämligen att kvinnor anpassar sig känslomässigt för att få relationen att fungera. Jag har aldrig kunnat tala med en man om vår gemensamma vänskap på samma sätt som jag kunnat tala med en kvinna, vilket har gjort att jag istället för att ”leva ut” konflikten internaliserat den i mig själv och tänkt att det är jag som ska ändra på mig eller ha ”överseende”. Mitt intryck är också att få män talar om sina relationer med varandra. Detta kan göra att relationer med män uppfattas som mindre konfliktfyllda.
För mig har vänskapen med kvinnor alltid varit den mest betydelsefulla och mest uppbyggande, relationer med män har varit betydligt mycket mer nedbrytande. Däremot har jag varit dålig på att värdera min vänskap med andra kvinnor, och ofta tagit den för given. Mina kvinnliga vänner har ändå alltid funnits där för mig, även då jag svikit, jag har alltid kunnat lita på dem. Mina manliga vänner har jag inte alls kunnat lita på på samma sätt. Men på ett sätt har jag ändå skämts för min vänskap med andra kvinnor, inte vågat leva ut den ordentligt.
Idag så skäms jag inte längre över att vara kvinna, och jag hatar inte heller andra kvinnor. Jag värderar min vänskap med andra kvinnor betydligt mycket högre än vad jag gjorde innan, jag har insett att den är väldigt betydelsefull för att jag ska kunna leva ett bra liv och att det är dumt att prioritera den lägre än relationer med män. Jag har också slutat offra kvinnor för att själv framstå i bättre dager inför män. Och jag har upptäckt att systraskap är så otroligt starkt när en låter det finnas, låter det betyda något. Vägen till att sluta hata andra kvinnor har varit att sluta hata mig själv och istället börja hata patriarkatet.
Jag och mina två närmaste vänner fick höra hela uppväxten att ”tjejer kan inte leka tre”. Blir fan knäpp när jag tänker på det, det var alltså bland annat lärare som sa detta till oss.
Det där har jag också fått höra under min uppväxt, men jag hade nästan ALLTID två bästa vänner… Det tog ganska lång tid innan jag kom på att det var en myt, trodde väldigt länge att jag och mina vänner var ”speciella” som kunde leka så fint fast vi var tre…
Bra påpekande. Det där jäkla internaliserade kvinnhatet.
Berörde det till visa del här; även om grundtesen var lite ’genus for dummies’. Jag har aldrig varit så sexistisk och föraktfull mot tjejer som när jag ansåg mig vara en ’pojkflicka’, och det är ju klart. Genom epitetet ’pojk-’ kunde jag ta avstånd från tjejer, och allt det negativa det innebar.
https://ordochord.wordpress.com/2013/03/30/pojkflickor-flickpojkar-och-bara-barn/
Tack för svar, du beskriver det tydligt och bra. Tänker också på hur kvinnor fostras in i att tävla med varandra i större utsträckning, vem har längst hår, störst bröst, man tävlar om killars gunst osv. Fattar att det delvis är det du beskrivit och detta fortsätter även i vuxen ålder. Se bara hur media gärna skriver om hur kändiskvinnor bråkar om nån kille, who wore it best osv. Så beskrivs aldrig män.
Vidare tänker jag (som du säkert redan förstått) att det så klart ligger i patriarkatets intresse att vi ständigt tävlar, är missunsamma, hatar varandra osv – då lägger vi ju all kärlek och positiv energi på män!
Ofta myser de (män) åt att kvinnor inte kan samarbeta, alltid snackar skit osv (de största skitsnackarna jag stött på är alla män, och jag är inte ensam om den erfarenheten) och liksom gottar sig och vips så har de en perfekt anledning att bara ha -en- tjej i styrelsen, fotbollslaget osv (aka det kvinnliga alibit) – för annars blir det ju bara bråk!
Jag blir så trött på detta, och det värsta är att kvinnor i väldigt hög grad också upprätthåller och påhejar denna tes. Som du skriver, de vill tillskansa sig gillande från män.
Skriv gärna mer om detta om du pallar, det är så intressant!
Ett ypperligt exempel är ju hur så kallade ”catfights” ofta framställs som någon ”sexigt”. Dvs män (inte alla men du fattar) går bokstavligt talat igång på att kvinnor inte håller sams. Fullständigt vidrigt när en tänker efter vad orsaken till detta antagligen är.
Ah, såg att du redan skrivit om detta.
Jag tycker däremot att killar tävlar desto mer. Jämför ett vanligt samtal om vad som helst, då tävlar killar mer om vad de gjort i alltifrån spel till träning.
..ett väldigt tydligt exempel till på hur folk (män) gottar sig i kvinnlig osämja är ju FI:s entré i politiken. I alla (nya) partier finns splittringar men de blev totalt sönderjagade av medierna och det skrevs spaltmeter om hur osams alla var och vilket kaos det var med de kvinnliga ledarna.
Det beskrevs liksom som en ”catfight” mer än de politiska motsättningarna vilket är så äckligt. Catfight är för övrigt ett totalvidrigt ord som dels trivialiserar kvinnors bråk/diskussioner/meningsskiljaktigheter och även gör gällande att det finns nåt sexigt och upphetsande med det. Typ ”vad hett, nu ska de gyttjebrottas i bikini”. Hela tiden utifrån ett manligt heteroperspektiv givetvis. Fy fan!
Fast om det är sexigt så är det ju det…?
Jag blir förbryllad av den här meningen:
”En kommer förakta sig själv så fort en ger uttryck för svaghet, irrationalitet, ytlighet […]”
Det kan helt enkelt vara slarvig läsning från min sida, men det här är genuint dåliga egenskaper (beroende på vad man menar med svaghet, såklart) och att man känner sig dålig p.g.a. dem är väl egentligen inte märkligare än att smärta lär oss att inte fingra på heta strykjärn?
Det är slående hur olika upplevelser och erfarenheter kan vara. Jag vet inte om det bara är en statistisk fluke i den lilla bubbla som omger mig, men summa summarum för min helt egocentriska del är att jag inte känner igen den här sortens kollektiva sammanfattningar och beskrivningar alls. På nåt märkligt sätt har min bekantskapskrets konfigurerats så att divergensen mellan olika individer varit och är alldeles åt fanderns för stor för att kunna bunta ihop i könskategorier. Det skulle bli lite som Kalle Ankas metod att ladda kameran med film under jakten på den hattande hackspetten.
Tja, så är det såklart, problemet är att folk gör det ändå och att kvinnor skämmas betydligt med om de visar upp någon av dessa egenskaper. Tycker fö inte heller att de nödvändigtvis är dåliga.
Vad gör ’irrationell’ till en genuint dålig egenskap?
En tanke jag inte tänkt förut, men som den här texten fick mig att slira in på: jag har många tjejkompisar och umgås med dem var och en på sitt vis, som människor och individer. Inte alltid problemfritt, men så är det med relationer. man löser problemen och går vidare, som ännu bättre vänner, eller ger varandra mer space om det finns ett sånt behov. Inga catfighter och definitivt inte mer avund än vad som finns mellan mig och många snubbar jag känner.
Jag har en enda killkompis och han är gay. Alla andra vänskapliga relationer med killar erotiseras förr eller senare, subtilt eller mindre subtilt. Som jag upplever det, av mannen. Även om jag kanske spelar med pga fostrad in i att vara behaglig, ngt jag egentligen inte tycker är OK men som sitter i ryggmärgen. (Är väldigt lycklig för min enda killkompis, då det är en möjlighet att ha en otvungen, kärleksfull och oerotiserad kontakt med en man, jag kan vara mig själv och prata om vad som helst, även sex utan att det tolkas som att jag skulle vara intresserad av honom)
Jag undrar om den manliga nedlåtande synen på vänskap mellan tjejer grundar sig på mäns upplevda brist på kontroll över såna relationer, ett hot mot deras överhöghet?
Ja! & att typ försöka motverka att kvinnor mobiliserar sig & får makt, i samhället & över sig själva, tänk om sufragetterna alla istället ”lekt två & två”…
Med pärlplattor! Eller Barbie!
Jag har alltid tyckt att män varit enklare att umgås med, men det har nog egentligen berott på att det varit enklare att fånga deras uppmärksamhet initialt. Flyttade nyligen till USA och insåg ganska snabbt att jag återigen gjort precis samma sak, nämligen skapat mig en vänskapskrets nästan enbart bestående av män. Det tog mig ungefär en månad att inse att dessa relationer främst uppstått av precis den anledning som du tagit upp, Susanne, nämligen en önskan om sexuella närmanden, då från deras sida. Som beroende av nära relationer här borta är jag nu så illa tvungen att antingen spela med eller se relationerna rinna ut i sanden. Hittills har jag i ren desperation spelat med, men det slår mig hur förödande detta är både för mig själv och mitt inre, men också för min pojkvän.
Jag vet inte riktigt vart jag vill komma, men jag tror att alla ni som skrivit om hur förödande vårt eget hat mot oss själva och våra medsystrar är, har helt rätt. Att umgås med män för att det känns mer prestigefyllt, eller för att man som jag har svårt att skapa nya relationer utan att utnyttja sin sexuella charm är varken bra för mig eller för någon annan kvinna. Jag ska försöka respektera kvinnor mer, om jag så ska tvinga mig själv till det. För när jag skapar distans till kvinnor(hatar dem på avstånd), särskilt vackra och intelligenta sådana, skapar jag också en distans till mig själv. Tack för ett bra inlägg, Fanny! Ett viktigt ämne för att vi som kvinnor ska kunna enas och tillsammans komma någonvart.
Jag har under perioder i mitt liv haft fler killkompisar än tjejdito. Fram till vuxen ålder var dock alla mina närmaste vänner tjejer, nu är det blandat även där, med övervikt på killar. Jag upplever inte att det beror på nån form av attraktion men visst har det ibland blivit problem då vi båda inte velat samma sak, men då har det oftast varit jag som velat ligga/bli ihop och han som har satt stopp för det. (Och nej, de har inte varit gay. ) Så nej, alla killar vill inte ligga med alla tjejer jämt, och har inte alltid baktankar med sin vänskap (om nån nu trodde det). Vidare är jag precis tvärtom som du, Fanny, när det gäller att prata om vänskapen. Med killar kan jag ta en konflikt, säga vad jag tycker. Med tjejer vågar jag inte. Troligtvis pga att jag har den där bilden av att det blir skitsnack bakom ryggen om man gör sånt och att tjejer är långsinta och skvallrar. Kanske också för att jag aldrig riktigt blivit insocialiserad i hur kvinnlig vänskap funkar (det här med att ge plats, lyssna osv. Jag beter mig nog lite som en Kille(TM) i diskussioner. )
Jag har nog lika många tjejkompisar som killkompisar. Jag har märkt att ju äldre jag blivit så har de vänner jag har sållats ut så de som är kvar är de som känner mig väl och accepterar mig som jag är och det är tydligt för mig att mina vänner har en viss typ av personlighet.
När jag var 20 kändes det viktigt att utmärka sig från mängden, att inte vara som de andra tjejerna för de var ju ”tramsiga” men ju äldre man blir så inser man att det inte har med att män är på ett speciellt sätt eller att kvinnor och våra relationer är tramsiga utan att alla MÄNNISKOR är olika. Och vem är jag att döma någon annans intressen eller personligheter, jag är inte bättre eller mer speciell än någon annan.
De vänner jag haft under många år har en personlighetstyp oavsett kön som jag trivs med helt enkelt. Visst har det funnits män man blivit vän med som varit intresserad av något annat än vänskap men det märker man ganska fort? Eller killkompisar som blivit slemhögar så fort de är onyktra (men det är ett helt annat kapitel). Ett problem är ju då att om man träffar någon ny person så vet man ju aldrig vad intentionen för umgänget är från den andra personen förrän man frågar. Det är fördelen med att ha kompisar på nätet, man tjötar om saker och egentligen så kvittar det ju vilket kön personen har. Det viktiga är att man får ut något av konversationen.
Och bra inlägg som vanligt! Det är fint med bloggar som får en att reflektera 🙂