Fick denna kommentar för ett tag sedan:
Förutom det uppenbart tragiska i att lägga skulden på den som blivit utsatt för ett pissigt beteende från någon annan, så är detta en på många sätt intressant fråga. Varför har en inlett relationer med människor som behandlar en illa? Varför har en stannat i relationer där en mått dåligt?
Jag tänker att en aspekt är att vi lär oss att uppskatta och begära just detta beteende från andra. Många av de beteenden som skadat mig mest i relationer är just sådana ”romantiska” beteenden som jag har blivit tillsagd att jag ska uppskatta. Det där lite lätt kontrollerande och manipulativa som maskeras som omtanke eller kärlek. ”Han är bara svartsjuk för att han älskar dig”, och så vidare. Detta är någonting som normaliseras och rentav upphöjs i detta samhälle, och därför är det knappast konstigt att kvinnor inte reagerar särskilt starkt på det.
Sedan är det väl också så att många män verkar vara väldigt snälla och respektfulla till en början, men sedan upphör när de känner sig säkra i relationen. Det är ju en ganska vedertagen sanning, att ingen slår en på första dejten utan att det är något som kommer smygande genom en så kallad normaliseringsprocess. Med andra ord så är det inte alltid en vet om någon kommer respektera en eller inte.
Ofta kan en se tecknen tidigt i en relation, men kvinnor är i regel inte rustade för att kunna göra detta och framförallt inte för att agera på det. Vi lever i ett samhälle som ständigt ursäktar mäns beteende och övertramp, ständigt förminskar det och ibland rentav glorifierar det genom att prata om att de är känsliga eller behöver omtanke från kvinnor.
Hur ska en kvinna kunna förstå varningssignaler när vi lärt oss att höja män till skyarna, att ursäkta deras skit och att leva för och genom dem? Det bästa är väl att skaffa sig någon form av feministisk medvetenhet om detta. Jag tror att jag inte mycket tidigare skulle kunna lämna en destruktiv relation, mycket tack vare att jag har försökt förstå vad det är för processer som gör att jag hamnar i dem och stannar i dem.
Känns som att det liksom inte spelar nån roll hur en tänker eller agerar kring män – det blir ändå en själv som får skulden.
Alla mina relationer med män har börjat med kärlek och passion för att sedan övergå till beskyllningar, glåpord, kränkningar och nu senast både fysisk och psykisk misshandel. Det spelar ingen roll hur försiktig jag närmar mig, när jag väl kommit till punkten då jag är kär så implementeras allt sakta men säkert, för att bli normaliserat.
När jag varit öppen till att ha relationer till män har jag kallats naiv, godtrogen och till och med patetisk.
Och när jag istället valt att avsäga mig all kontakt med män så år jag en bitter och cynisk person, för det handlar ju bara om att jag inte träffat ”den rätta”.
Vi balanserar på en jävulskt smal och vajig lina. Vi ska vara öppna mot män, känna tillit och inte dra alla över en kam. Samtidigt så ska vi nånstans vara på vår vakt för att inte bli utnyttjade, dock utan någon som helst skepsism.
En ekvation som inte går att lösa helt enkelt.
Fantstiskt inlägg, som alltid. Jag undrar om du någon gång planerar att lägga ut en text med vanliga varningssignaler? Alltså där olika delar av den nedbrytande processen beskrivs konkret så en kan känna igen sig och förstå det iallafall rent intellektuellt. Har själv varit i en psykisk misshandelsrelation samt har.många i min omgivning som varit det, och jag saknar verkligen något att länka till. Dom internetresurser jag hittat är oftast kortfattade, saknar könsmaktsanalys och/eller är bara dåliga.
Tänker även att det är ett rätt stort projekt, men du uttrycker dig fantastiskt och har massvis med kunskap om detta, så kanske något att samarbeta med någon för isf. Bara ett förslag, inget krav, oavsett är du grym! Dina texter har hållt mig uppe ofta.