Varför kan jag inte bara nöja mig?

I relationer har jag ofta uppfattat att jag velat ha mer än vad som getts som ett problem. Att jag inte har kunnat ”nöja mig” med det som erbjudits mig utan gått omkring och begärt mer av livet och av min relation.

Jag tänker att det är en slags skam i detta som kvinna, eftersom en samtidigt har lärt sig att en vackert ska nöja sig med det som erbjuds och utgår från att en får det som en gjort sig förtjänt av. Speciellt i relationer med män, där de har ett tolkningsföreträde gällande att definiera relationen och en själv i den. Det är de som har en rätt att definiera vad en är värd, själv har en inte rätt att begära mer.

Så känslan av att inte vara tillfreds i relationen kommer tillsammans med en resignation. En tänker att en skulle vilja ha mer, men samtidigt kan en inte göra någonting för att få det en vill ha. Det enda en kan göra är att försöka vara mannen till lags i hopp om att han ska tycka att en förtjänar kärlek. Men givetvis är det inte så det fungerar; grejen är ju inte att en inte förtjänar kärlek utan att den andra parten helt enkelt inte vill anstränga sig mer en nödvändigt. Det skulle ju innebära en förlust av makt, och det vill de ju såklart inte.

Att begära mer av någon som befinner sig i ett överläge har jag upplevt som förnedrande. Då har det varit som att jag varit utelämnad till dem på ett väldigt tydligt sätt. Jag har uppfattat det som att jag har velat ha mer än vad de tyckt jag varit värd, och jag har tänkt att deras uppfattning om vad jag är värd är den som räknas.

Jag tänker mig att det är så i alla relationer att en har olika behov i olika perioder, och så kan det få vara. Det som blir jobbigt är när det alltid är samma maktdynamik, och när det så att säga etableras att den ena parten alltid vill ha mer än vad den andra vill ge. Om en istället är tydlig från båda håll med att en värderar varandra och vill jobba på relationen men har olika behov som en behöver ta hänsyn till. Jag tänker att det är viktigt att markera att brist på ork eller lust vid ett givet tillfälle handlar om någon slags brist på intresse för relationen som sådan.