Det blir nog ingen äktenskapstext idag för jag känner mig fullkomligt dränerad på energi. Pallar inte skriva något vettigt.
Apropå kärlek: om mindre än en månad åker jag till Japan, och det blir första gången jag träffar Emanuel efter att vi gjorde slut. Jag är nervös, nervös för att känslorna ska blossa upp och jag ska komma hem olycklig och hjärtekrossad.
Fan. Varför måste det vara så svårt med kärlek. Varför måste det vara så laddat, så prestigefyllt. Varför måste det ständigt definieras om man är kär eller inte? Kan jag inte bara för tycka om en person och sakna en person utan att jag för den sakens skull ska behöva gå omkring med ångest över att jag kanske är kär, och att det är obesvarat.
För att hela vårt samhälle bygger kring monogami och vi programmeras väldigt tidigt till att tycka att livets mening går ut på att hitta ”den rätte” som vi ska vara med resten av vårt liv.
Fråga inte mig, jag vägrar bli kär. Hatar den sortens kärlek. Det blir bara pannkaka av allt ändå.
Mjaa vet inte om jag håller med Fröken Bella. Visserligen ÄR det så vi är fostrade att tänka, men känslor skulle nog vara komplicerade i vilket fall som helst. Det är dem ju alltid!
För övrigt: hur lyckas du vara så bekväm med att skriva om ex och känslor och allt sånt därnt öppet så att vem som helst ser? I don’t get it!
Är väl kanske inte superbekväm med det, men vill skriva om det så jag gör det.
Don’t get me wrong, det är jättebra att du gör det. Önskar att jag kände mig lika bekväm med det.
Tog det absolut inte som kritik. Menar bara att det inte handlar om att jag känner mig 100% bekväm med det utan om att jag driver mig själv till det pga tycker det är viktigt att skriva om.