Vems agenda driver ni när ni tar avstånd från den orakade korthåriga butchen?

Ett uttalande som ofta görs i feministisk sammanhang och som jag är oerhört trött på är följande: ”det går faktiskt att vara feminist och vara intresserad av skönhet samtidigt”. Ungefär som om detta var en position som behövde försvaras.

Jag ser många problem med detta. Det första är att jag tycker att en bemöter en problematik som inte existerar. Jag har aldrig varit med om att det finns någon överhängande press i feministiska kretsar att inte bry sig om sitt utseende. Möjligtvis finns det andra former av ideal, som vissa inte passar in i, men att det skulle finnas något slags allmänt tabu mot att bry sig om sitt utseende köper jag inte. Ofta har jag upplevt motsatsen; att det ses som lite fånigt och banalt att till exempel inte raka benen, eftersom det anses vara ett ”statement” som vi som rörelse borde ha kommit ifrån. Typ ”höhö sysslar du fortfarande med det där”.

Däremot så finns det såklart i feministiska sammanhang en kritiserar vissa ideal som kvinnor underkastas, vilket jag anser är helt i sin ordning. Det finns en poäng i att belysa att kvinnor lägger väldigt mycket tid och tankekraft på sitt utseende, och att detta kanske inte bara har med purt intresse att göra. Ett sådant belysande innebär inte att en lägger skulden på den enskilda individen. Det finns hos många människor en motvilja mot att deras intressen ska analyseras i feministiska termer, och det kan en förstå då det är obehagligt att se hur ens livsval styrs av strukturer. Men det är inte skammande att belysa hur strukturer påverkar individers val av till exempel hygienrutiner eller livspartner. Poängen är ju just att belysa strukturerna, inte individers val.

När jag pratar om utseendeideal så handlar det inte om att jag tycker att alla ska sluta raka benen eller whatever, det handlar om att belysa en av de många processer som sker i patriarkatet som fråntar kvinnors deras handlingsutrymme, deras energi och deras livskraft. Alla kanske inte upplever detta som viktigt, men jag har definitivt gjort det och många med mig. För mig har det varit en stor befrielse att med hjälp av feministisk teori kunna frigöra mig från idén att jag alltid måste fixa mig för den manliga blicken. Det har frigjort oerhörda mängder tid och energi att inte lägga tid på saker jag tycker är tråkigt för att jag ”borde”. Helt enkelt; det är viktigt för mig. Och nej, det är inte den enda fråga jag engagerar mig i (uppenbarligen), men det är en fråga jag anser värd att lägga kraft på med tanke på hur många kvinnor som lider av just detta.

Jag ser ett problem i hur människor som följer patriarkala ideal vill bli bekräftade för detta även i feministiska rum, för det sker på bekostnad av de som inte gör det. Det bygger på en föreställning om att det finns en massa orakade korthåriga kvinnor som utgör något slags feministisk ideal och maktfaktor, som sabbar för att ”feminina” kvinnor, alltså kvinnor som lever upp till normativa föreställningar om hur kvinnor bör se ut. Detta är en myt som är såväl antifeministisk som lesbofob, eftersom den stämmer väldigt bra överens med den generella nidbilden av hur flator beter sig; manhaftiga kvinnor som föraktar femininitet och dominerar feminina kvinnors uttryckssätt på samma sätt som män gör. Och ser en på, denna nidbild finns också rörande feminister som grupp! Idén om att feminister skulle vara ”manliga” i sina uttryckssätt är väldigt väletablerad.

Frågan är varför feminister känner sig tvungna att påpeka att de faktiskt inte alls lever upp till denna nidbild? Varför känner de sig tvungna att berätta för omvärlden att de minsann både är feminister och lever upp till vissa ideal? Är det något fel med att vara den där orakade korthåriga butchen? För så som feminister tar avstånd från henne så kan en nästan få för sig det.

Vems agenda är det egentligen en driver när en gastar om att feminister minsann visst kan bry sig om sitt utseende och att de finns en massa problem med något slags förtryck av ”feminina” uttryckssätt i feministiska rum? Hur tror ni det påverkar kvinnor som har kämpat med att bli fria från destruktiva utseendeideal att höra att det minsann är en irrelevant feministisk fråga eller att de skulle vara någon slags maktfaktor som förtrycker människor som följer dessa?

Sedan utesluter jag givetvis inte att det också finns feminister som skammar människor på ett personligt plan för deras val, och detta tycker jag är en mycket beklaglig strategi. Faktum kvarstår dock att den kvinna som väljer att till exempel raka benen eller klä sig stereotypt kvinnligt har samhället i ryggen i sina livsval, något som knappast kan sägas om korthåriga orakade butchar.