Kategori: Kommunism

Vad är kapitalism?

Ett ämne som ofta leder till mycket förvirring när en diskuterar med andra är vad kapitalismen egentligen är. Vissa ur extremhögern (dvs timbrofolk/nyliberaler) verkar tycka att kapitalism är detsamma som den fria marknaden, och att staten på något sätt skulle stå för socialismen. Alltså att en blandekonomi skulle vara någon slags bladning av kapitalism och socialism.

Min förståelse av kapitalismen är helt annorlunda. Jag ser kapitalismen som ett system för produktion som omfattar hela samhället, alltså såväl staten som ”marknaden”. Jag ser det som att staten är nödvändig för att kapitalismen ska fungera, till exempel genom att mildra kapitalismens negativa skadeverkningar (lagstifta), reproducera arbetskraft (upprätthålls välfärd), kontrollera konflikter mellan arbetare och arbetsköpare, upprätthålla den privata äganderätten genom våldsmonopolet och slutligen rädda kapitalismen från sina negativa effekter, vilket till exempel gjordes på ett väldigt tydligt sätt när bankerna räddades vid finanskrisen 2008. Jag ser det också som att kapitalismen omformar staten och politiken efter sina behov. Jag tror inte att det nuvarande kapitalismen skulle fungera utan en stat, det skulle bli alldeles för mycket misär och oro för att produktionen skulle kunna hållas igång. Det krävs att någon tar hand om arbetarna och att den privata äganderätten upprätthålls på ett sätt som uppfattas som legitimt, alltså via statens våldsmonopol.

Detta sker dels på ett väldigt tydligt sätt genom att det alltid pratas om vilken politik vi ska föra för att skapa mer tillväxt, alltså gynna kapitalismen, men också dolt genom att till exempel ha vissa lagar rörande äganderätt som är nödvändig för en kapitalistisk produktion. En kan tydligt se hur politiken som förs ändras när kapitalismen krisar, typ nu börjar vi diskutera om det verkligen var en så bra idé med låginflationspolitik och superlåga räntor för att trissa upp konsumtionen, som ju var lösningen förra gången kapitalismen krisade. De som innan var övertygade nyliberaler tycker nu att staten måste ”skapa förutsättningar” för tillväxt och så vidare. Det handlar inte om ideologisk övertygelse om att det ena eller andra verkligen är bäst, utan om vad som för tillfället är nödvändigt för att få kapitalismen att fungera.

Så vad är en kapitalistisk produktion? Det har något med pengar och varuproduktion att göra. Det handlar om att varor byts. Men det är inte kapitalism bara för att folk byter varor med varandra, utan detta utbyte måste ske i såpass stor omfattning att det är det huvudsakliga sättet folk får tag på grejer på. Alltså: om folk i regel är självförsörjande men då och då handlar med varandra är det inte kapitalism. Då kan det vara så att personerna byter något som de själv har nytta av för något annat de också har nytta av. Om folk däremot producerar varor de själva inte kan använda (alltså typ 100 000 likadana mobiltelefoner) endast för att byta så är det kapitalism. Då är detta det sätt på vilket en merpart av samhällets produktion av saker sker. Idag är det så gott som omöjligt att leva utan att handla. Pengarna kommer in eftersom det är nödvändigt att ha dem för att kunna administrera detta utbyte på ett vettigt sätt. Men pengarna har också en funktion i att dölja den kapitalistiska exploateringen och upprätthålla ojämlikheten som är nödvändig för den.

Det har även med kapital att göra. Jag skulle säga att kapitalism är då en använder kapital för att ansamla mer kapital, något som ju är syftet med de flesta stora företag. Annars hade kapitalisterna kunnat skita i tråkiga styrelsemöten det och bara leva gött, men det gör de inte. Hela systemet bygger på att kapital ständigt måste ackumuleras, och den kapitalist som struntar i att göra detta åker ut ur spelet eftersom alla andra gör det, och konkurrerar ut den kapitalist som skippar det.

Så kapitalism är alltså ett system som bygger på att saker produceras för att bytas och att detta görs för att ackumulera kapital. Dessutom handlar det om att arbetskraft behandlas som en vara likt andra varor, det vill säga att det säljs och köps på en marknad. Om en ser på till exempel slavsystem är fungerar det inte så, utan då är det människan i sin helhet som är någons egendom och det råder ett personligt förhållande av exploatering, där slavägaren både har rätt att ta del av frukterna av slavens arbete men också har skyldigheter att ta hand om slaven. Inom kapitalismen däremot råder inget personligt förhållande mellan exploaterade och exploatörer, utan de exploaterade säljer sin arbetskraft såsom vara på en marknad.

Det var min förståelse av kapitalismen det, och den är såklart marxistisk. Beroende på ideologi definierar en såklart detta annorlunda, vilket är helt i sin ordning. Däremot är det viktigt att känna till och förstå dessa skillnader om en ska hålla på och diskutera saker.

Myten om oberoendet.

Ibland höjer människor bilen till skyarna. De kallar den frihetsmaskin, de talar om känslan av oberoende och frihet en känner när en sätter sig i sin bil och kan ta sig var en vill, köra var som helst. Men vad är detta egentligen för frihet? Med bil kan en i princip bara åka på vägar. Vägen rymmer heller inget utrymme för spontanitet, det är väldigt styrt precis hur en ska åka; i vilken hastighet, i vilken riktning.

En är inte heller särskilt oberoende. Det är mycket som ska vara på plats för att bilkörning ska kunna ta en någonstans. En ska för det första ha en bil, och detta gör en beroende av en mängd olika saker och personer. Vidare ska vägen finnas och vara körbar, något som ofta finansieras med statliga medel. Med jämna mellanrum måste en stanna och tanka bilen, vilket gör en helt beroende av att det fick bensinmackar tillgängliga när en ska åka och så vidare.

Lite samma sak gäller för den som anser sig vara ”ekonomiskt oberoende”, alltså inte behöva arbeta för att kunna ha pengar nog för att leva. Sådana personer har kanske pengar investerade någonstans, som ger tillräckligt hög avkastning för att de ska kunna leva enbart på detta. De är alltså beroende av tusentals människors arbete för att skapa mervärde och tillväxt, så att det ska bli någon avkastning att tala om.

Människor upplever sig också ofta oberoende när de kan betala människor för att göra saker åt dem istället för att förlita sig på sig själva, välfärden eller att människor i ens omgivning av vilja göra det ändå. Den som köper en prostituerad upplever sig säkert som ”oberoende” eftersom pengarna ger hen möjligheten att kunna ha sex utan någon större känslomässig ansträngning. Hen är däremot beroende av ett samhälle som är organiserat på ett sätt som gör att vissa människors pengar kan användas till att köpa andra människors kroppar, alltså av ojämlikhet och ekonomisk nöd. Detsamma gäller för alla former av tjänster och prylar en köper sig; det upplevda oberoendet hos den som köper bygger på ett samhälle där pengar ger makt över andra människors liv.

Det som kallas ”oberoende” är egentligen ofta mest en fråga om just detta. Egentligen är en såklart lika beroende av samhället som alla andra, däremot befinner en sig i en maktposition som gör att en kan uppleva en viss autonomi. Denna autonomi bygger dock på att det finns andra människor under en i hierarkin som kan göra saker åt en. En är helt enkelt beroende av klassamhället som institution, beroende av att det finns människor som är tvungna att ägna sina liv åt att tjäna ens behov för att de skulle svälta annars.

Sant oberoende borde vara att kunna reda sig själv, alltså utan att behöva köpa någon vara eller tjänst av någon annan. Om detta är eftersträvansvärt vet jag inte, personligen har jag inga problem med att vara beroende av andra personer eller samhället i sin helhet, jag ser det som en naturlig del av det mänskliga varat. Däremot tycker jag att retoriken som ofta kommer från högerhåll om att den med bra karriär och inkomst ”reder sig själv” och är ”oberoende” är fascinerande. Vad inbillar de sig egentligen? Inser de inte hur många människor under dem det krävs för att deras liv ska fungera?

Jag ser den här idén om oberoendet som ett omfattande kollektivt självbedrägeri, ett gemensamt odlande av idén om självtillräcklighet. Det handlar om ett förnekande av klassamhället, om att en inte vill inse att ens egen relativa framgång och oberoende inte kommer från ens egna strävanden allena, utan kräver existensen av ett klassamhälle för att resultera i makt och upplevd autonomi. Att inte uppleva att en är skyldig någon eller samhället någonting, utan kunna gå omkring och odla idén om att en minsann klarar sig själv och egentligen mest bara bidrar med sitt ”hårda slit” och skatten på sin höga lön.

Vet du i detalj hur kapitalismen fungerar?

En av de vanligaste frågorna som dyker upp när en kritiserar kapitalismen är ”men hur ska det fungera efteråt då”. Svaret är att jag inte vet exakt. Jag kan dock berätta hur jag tänker mig framtiden i runda slängar: vad jag vet är att jag vill ha ett jämlikt samhälle som är fritt från exploatering, i kontexten framförallt kapitalistisk sådan men givetvis vill jag också ha ett stopp på andra former av exploatering också. Idag ser jag dock den kapitalistiska exploateringen som den mest omfattande. Jag tänker mig att produktionen framförallt skulle styras genom arbetare som äger sina produktionsmedel och gemensamt beslutar kring vad som ska produceras, under vilka villkor och så vidare. Jag tänker mig även att det finns en centralmakt som tillhandahåller vård, bostäder, större infrastruktursatsningar, forskning och så vidare, vilket såklart styrs demokratiskt, däremot anser jag inte att staten ska ha hand om och äga allt utan jag tycker att det är nödvändigt att saker främst förvaltas/ägs av de som brukar dem och inte av någon centralmakt. Jag tänker mig också att en delar lika på det arbete som behöver utföras i samhället och gemensamt beslutar kring hur mycket, men vilket mål och så vidare, vilket jag tror skulle leda till att arbetet på sikt blev mindre. Jag vill också ha omfattande forskning som syftar till att göra samhället bättre, såväl medicinsk, teknisk som samhällsvetenskaplig och humaniora. Jag tänker mig att den som inte vill arbeta trots att hen är förmögen ska ha rätt att leva på allmänningar och så vidare, men kanske inte ta del av frukterna av andra människors arbete. Jag tycker alltså inte att det ska finnas något arbetstvång såsom det fanns under industrialismens tidiga dagar, då människor som inte ”drev runt” blev inspärrade och tvingade till arbete, däremot anser jag att vissa saker kan villkoras med att en bidrar (efter förmåga, såklart). Det viktigaste är dock att folket har makt över sin egen framtid, alltså att saker och ting bestäms demokratiskt och inte av ”marknadskrafter”.

Mer detaljerad än såhär kan jag tyvärr inte vara. Det finns säkert andra som kan, som har studerat exempel på kommunistiska/socialistiska/anarkistiska samhällen och vet mer om vad som funkar och vad som inte funkar. Dessutom tror jag att det finns en stor risk med att skapa en alltför omfattande och detaljerad utopi eftersom en då måste göra en massa antaganden om människan, samhället och så vidare som kan visa sig inte stämma. Då riskerar en att fastna i utopin, att försöka pressa in samhället i den, vilket jag tror lätt leder till tyranni. En måste helt enkelt vara öppen och flexibel för det som kan komma att ske inom ramarna för jämlikhet och sann demokrati.

Det intressanta med denna invändningar är dock detta: hur många kan beskriva hur kapitalismen fungerar i detalj? Jag tippar på ingen. Och framförallt inte någon av de som brukar ifrågasätta såhär, eftersom de sällan har någon slags doktorstitel på området. Kapitalismen är ett extremt komplext och omfattande system. När en ställer den frågan brukar folk rycka på axlarna och lakoniskt konstatera ”men det funkar ju”. Men alltså, gör det verkligen det? Ja, det fungerar som i att det existerar och upprätthåller sig självt, men människor arbetar ihjäl sig och svälter till döds, ojämlikheten är stor och miljöhotet växer. Samtliga hittillsvarande system har dock ”fungerat”, om en definierar ”fungera” som i att det existerar. Det är dock ganska uppenbart att kapitalismen knappast fungerar felfritt, eftersom det ständigt sker kriser som sliter människor och samhällen sönder och samman och eftersom det är uppenbart ohållbart i och med att det sliter på miljön något otroligt. Saker och ting fungerar helt enkelt till de kollapsar, när vi diskuterar hur samhället bör vara utformat måste vi lyfta blicken utanför ”det fungerar” och formulera mål kring vad vi vill uppnå. Annars får vi som bäst ett system som inte kollapsar, vilket förvisso verkar vara en del personers mål för samhället.

Hur många omvälvande förändringar av samhället har föregåtts av att någon i detalj har räknat ut hur det ska fungera? Troligen inga. Det är ju knappast som att det finns någon ”plan” kring hur samhället idag fungerar heller. Det är liksom inte ens möjligt att göra en sådan uträkning.Om en ställer det som krav på alla rörelser så borde en kanske börja med att behandla det faktum att dagens samhälle på olika sätt är jävligt irrationellt och orimligt. Varför ligger inte samma bevisbörda på de som vill att vi ska ha det som vi har det idag? Varför är det inte de som måste förklara hur vi ska få allting att funka på lång sikt, hur vi ska undvika kriser, svält, död till följd av arbete, slöseri i form av slängd mat och planerat åldrande och miljöförstöring inom rådande system? Jag förstår absolut inte hur vi ska få det att gå ihop med kapitalismen, den som har en lösning kan ju höra av sig.

All förändring måste ta sin början i kritik av det rådande, i en dröm om ett annat samhälle, för att sedan utvecklas under tidens gång. Innan vi kan börja definiera lösningar måste vi definiera problem, och innan vi kan testa lösningar måste vi få handlingsutrymme. Om en förkastar all kritik som yttras direkt med motivationen att det inte finns någon komplett idé bakom den så är det klart att det aldrig kommer till stånd någon förändring, då kommer vi bara harva vidare i den här skiten tills det kollapsar och alla blir förvånade.

Endimensionellt tänkande.

Ett nytt kul begrepp jag lärt mig som en kan använda vid analys av argumentation, idéer och så vidare är ”endimensionellt tänkande”. Jag tänkte att jag skulle illustrera med ett pedagogiskt exempel som jag hittade under bloggkommentatorernas inlägg om det här inlägget jag skrivit som kritiserar arbetssamhället, kapitalismen och så vidare. De avslutar inlägget såhär:

På ett sätt är kapitalismen ett jävla straff kan jag tycka men samtidigt vet man ju inte hur det hade varit annars. Många människor hade inte behövt stressa ihjäl sig och jorden hade möjligtvis varit en fredligare och mer miljövänlig plats?

Och får detta till svar:

Många hade svultit ihjäl? Tror snarare det skulle leda till ökad brottslighet om fler o fler valde att ägna sig åt saker som inte går att försörja sig på. Det ger ju klyftor i samhället som leder till brott. Att ha mycket pengar behöver inte vara viktigt, men att ha tillräckligt med pengar för att överleva på egna ben är viktigt och ett krav alla friska människor som är kapabla att försörja sig själva på något sätt bör känna på sig. Allt annat är fullständigt oacceptabelt.

Endimensionellt tänkande är kort och gott att inte kunna se bortom dagens system. Till exempel genom att anta att kapitalismen är det enda systemet som fungerar och alla lösningar måste ske inom kapitalismen. Att inte ens redogöra för att detta är ens ståndpunkt, kanske inte ens vara medveten om det själv, men att utgå från det i sina resonemang. När någon efterfrågar ett system bortom kapitalismen, till exempel ett samhälle med mindre arbete, så härleder en skälet till att det inte skulle fungera till att det inte fungerar inom kapitalismen. Detta är precis vad personen i kommentaren ovan gör: människor måste ha jobb för de måste försörja sig, annars kommer de svälta ihjäl och begå brott. Ja, i dagens system är det onekligen så, men måste det verkligen vara så? Skulle vi inte kunna organisera saker på ett annat sätt? Är verkligen allt arbete som utförs nödvändigt för att hålla människor ovan svältgränsen? Är allt arbete som uträttas ens bra för något alls, mer än att det inom systemet vi lever i idag är nödvändigt för att resurser ska fördelas i form av lön?

Hen bara konstaterar att det är såhär, istället för att försöka se varför det är så och vilka andra samhällen som skulle kunna vara möjliga. Istället för att fråga sig om vi verkligen behöver jobba så mycket som vi gör för att tillfredsställa våra behov, om det verkligen är rimligt att leva såhär, så utgår hen bara från att det är så det är, människor måste jobba såhär mycket, på det här sättet, med de här grejerna för att äta i dagen samhälle och så var det inget mer med det. Att saker och ting kastas på soptippen eller åldras planerat är ju i sig ett bevis på att vi producerar alldeles för mycket, till och med om en ser den hejdlösa konsumtion som människor ägnar sig åt som något sunt och naturligt. Jag menar, jag lever ju fan på slängd mat. Det känns som att vi skulle kunna dra ner en jävla massa på arbetet i samhället utan att behöva svälta.

Detta är det endimensionella tänkandet, att inte kunna se att ett annat (och bättre) samhälle är möjligt. Att bedöma allting inom ramarna för det nuvarande och att inte kunna anlägga eller ta till sig någon djupare systemkritik över huvud taget. Att kunna se allting som är konstigt och fel i dagens samhälle utan att tänka: det kanske är grundstrukturerna i det här samhället det är fel på, vi kanske skulle kunna ordna det bättre. Att istället tänka att detta trots allt är det bästa vi har, och när en konfronteras med orimligheterna mest bara fall tillbaka på att det är ”så det fungerar”, som om det var tvunget att fungera så.

Svar på kommunistfrågor.

Här kommer svaren på kommunistfrågorna i frågestunden här. Jag vill påpeka att jag verkligen inte är någon expert på området Marx och så vidare, så ta det jag skriver där med en nypa salt. Om du vet bättre än jag så får du gärna kommentera.

Vad är det som får dig att kalla dig kommunist? Vad i ditt tänkande gör att du identifierar dig som kommunist?

Samt:

Kan inte du skriva lite om din definition av kommunismen, när du insåg att du var kommunist och vad du ser som skillnaden mellan socialism och kommunism? Vet att det finns olika definitioner, och en del förespråkar väpnad revolution, hur ser du på det?

Jag började väl kalla mig kommunist för typ tio månader sedan, när jag kom hem från Bryssel och började hänger med gamla vänner igen som också kallade sig kommunister, läste på mer om kommunism och så vidare. Jag hade gått väldigt mycket åt vänster under tiden i Bryssel, så det kom ganska snabbt när jag väl förstod vad kommunism innebar. Till en början var det lite obehagligt, just eftersom det är något som stigmatiserats så mycket, men när jag kommit över det så kändes det rätt som fan.

Det handlar främst om att jag definierar mig som motståndare till kapitalismen, och jag ser kommunismen som det trovärdiga alternativet. Att vara emot något tycker jag är precis lika legitimt som att vara för något, speciellt när det är en så stor grej som kapitalismen som verkligen genomsyrar allt.

Kommunism och socialismen är ju typ samma sak egentligen, som jag förstått det: drömmen om ett klasslöst samhälle. Sedan tror jag att Marx menade att socialismen snarare var ett steg på vägen, och kommunismen det slutgiltiga målet. Det främsta anledningen till att jag kallar mig kommunist är att socialist snarare tolkas som typ socialdemokrat idag, vilket jag absolut inte är. Dessutom älskar jag att sätta provocerande etiketter på mig själv, och jag tror att det är viktigt att ta tillbaks ord som är såpass laddade som ”kommunist”

Anledningen till att jag kallar min kommunist är att jag vill nå det klasslösa samhället, vilket jag inte tror går med mindre än att avskaffa kapitalismen. Jag vill inte typ ”utjämna klyftor” men fortfarande verka inom ramen för det kapitalistiska systemet, utan jag vill att den ojämna fördelningen av egendom och produktionsmedel ska upphöra och att lönearbetet ska avskaffas.

Inom kommunism ryms såväl anarkism, syndikalism och så vidare, så jag ser det som ett samlingsnamn. Exakt var jag står i fråga om metoder och liknande vet jag faktiskt inte, jag ser flera olika alternativ. Jag utvecklar dock några tankar lite längre ner i frågestunden.

Hur tror du som kommunist att vägen till ett bättre samhälle ser ut?

Ofta undrar ju folk om en vill ha reformer eller revolution. Det tycker jag är en konstig fråga. För det första så är grundfrågan alltid om det finns politisk vilja eller inte för att genomdriva reformer. Det är klart att det vore schysstare att göra saker genom reformer, men det bygger ju på att det är möjligt. Jag tycker inte att en ska banga kommunismen bara för att det inte kan genomföras inom ramen för rådande politiska system. Dessutom beror det på hur en definierar revolution, personligen ser jag revolution som en omvälvande samhällsförändring, oavsett om den sker inom ramarna för rådande politiska system eller om den sker genom störtandet av det. Oavsett så kräver alla större samhällsförändringar ett hot om våld, makten kommer inte att göra eftergifter om den inte känner att det är nödvändigt för sin egen överlevnad som institution/säkerhet.

Jag är däremot säker på att kommunismen inte kan införas genom en stark centralmakt som styr och äger allt, för att sedan lämna ifrån sig makt och övergå till en ”sann” kommunism, en sådan modell tror jag så gott som oundvikligen leder till diktatur och tyranni. Jag tror att det måste bygga på att människor tar kontroll över produktionsmedlen mycket på egen hand, och därmed har makten i sina egna händer, för att sedan påverka staten i rätt riktning.

Hur ser idealsamhället ut för dig?

Det grundläggande är ju att det inte ska finnas någon mervärdesexploatering, det vill säga människor ska inte kunna tjäna på andras arbete. Sedan tänker jag mig att människor ska ha betydligt mer fritid än idag eftersom vi ska sluta producera grejer vi inte behöver och effektivisera produktionen, och att människor ska jobba tillsammans mot gemensamma mål som beslutas demokratiskt (vilket inte betyder att någon ska kunna tvingas till att utföra ett visst sorts arbete) och som tar hänsyn till miljö och andra viktiga grejer. Jag tycker att alla ska bidra till samhället efter förmåga.

Och om man ska se på historien har ju alla länder som försökt genomföra kommunismen misslyckats, om det inte är ideologin vad tror du då det beror på? och hur ska vi göra (om vi ska uppnå ett kommunistiskt samhälle) för att undvika att detta sker igen?

Både ja och nej. Det beror på vad en menar med ”misslyckas”. För det första så har ju alla olika samhällssystem hittills ”misslyckats” eftersom de inte finns kvar, de betyder inte att de var dåliga eller inte tjänade sitt syfte. Kan en säga att kapitalismen är ”lyckad”? Den fungerar ju på det viset att de fortsätter existera och breda ut sig, men är den önskvärd. Min poäng är att orden lyckad/misslyckad inte kan användas hur som helst utan måste sättas i relation till vissa mål. Jag anser kapitalismen vara sjukt misslyckad i förhållande till saker jag (och många andra) värderar. Dessutom måste en se det i sin historiska och geografiska kontext. Till exempel: uppstod problemen i Ryssland i och med kommunismen? Var Ryssland ensamma om sina problem vid den tidpunkten? Knappast. Men ja, vi vet ju att vinnaren skriver historien, och vilka som ”vann” i fallet Sovjet är ju ganska uppenbart; västmakterna och således även kapitalismen. Detta är inget jag skriver för att förringa det som skedde i Sovjet, jag menar bara att det är svårt att snacka om vad som lyckats och misslyckats.

Dessutom behöver det inte nödvändigtvis handla om att försöken är fel i sig, utan också om att det finns ett sjukt massivt motstånd mot kommunism från en massa olika håll, och då är det klart att det är svårt som fan. Att kapitalismen är ett mer mäktigt system idag betyder inte att det är bättre.

Utan att veta alltför mycket om Sovjet, Kina och så vidare så menar jag på att anledningarna till att en inte nått till den sanna kommunismen till stor del varit att centralmakten varit för stark, att partiet haft för mycket makt och genom detta bildat en slags överklass som styr och exploaterar, vilket ju går emot grundtanken med kommunismen. En kom aldrig förbi ”arbetarklassens diktatur”, utan stannade i ett system som egentligen bara var menat att vara en övergångsfas. Sedan hänvisas det ibland till att dessa länder inte var industrialiserade när det kommunistiska övertagandet skedde, vilket som jag förstått det går emot Marx uppfattning om hur samhället ska utvecklas till kommunismen (det borgerliga samhället är ett nödvändigt steg i utvecklingen till kommunismen).

På frågan om hur detta ska undvikas så hänvisar jag till resonemanget ovan om problemet med att styra samhället centralt istället för att låta makten utgå från folket.

Jag vill minnas att du tidigare har skrivit att du inte är så intresserad av att försvara diverse tidigare försök att skapa en kommunistisk stat, i form av exempelvis Sovjet, Östtyskland eller Kambodja. Jag undrar dock om du tror att det faktiskt kan ligga något i att den person som är en politiskt visionär, som drömmer om och tänker sig en bättre värld och ett bättre samhälle som vi alla skulle kunna leva i, också mycket lättare utvecklar faktiskt hat mot människor som inte når upp till vad som krävs för att nå ett sådant samhälle, och att det kan vara en bidragande orsak till varför det gick som det i dessa fall? Dvs. vad som börjar som en genuin vilja att förbättra och en djup kärlek till sina medmänniskor på så sätt förvandlas till ett fruktansvärt hat?

Ja, den risken finns absolut. Däremot ser jag den inte som unik för för samhällsomstörtande ideologier utan anser att den finns överallt. Till exempel bland folk som till varje pris försvarar den rådande ”demokratiska” och kapitalistiska ordningen för att de har det som något slags ideal. De är också blinda inför vad samhället gör med människor.

Det är bland annat på grund av detta som jag vill undvika att skapa alltför fasta utopier kring hur kommunismen ska se ut, för att jag tror att en i så fall kan riskera att missa det som sker på vägen och bara sträva mot ett mål oavsett som det är lämpligt eller inte. Dessutom är jag mån om att se det på en systemnivå, alltså resonera utifrån vad kapitalismen gör och inte utifrån vad kapitalister gör. Jag ser de som äger stora företag till viss del som ett offer för kapitalismens inneboende logik, som bygger på att en ständigt måste expandera och ta en massa risker för att inte försvinna från leken. Är ganska ointresserad av att diskutera enskilda kapitalisters ansvar och skuld i olika frågor, utan ser det mesta som oundvikliga effekter av systemet. Dessutom tror jag att sådan individfixering lätt leder till ”lösnings”förslag i stil med ”banker/företag måste ta mer ansvar” vilket är så sjukt jävla ointressant och kontraproduktivt.

Julia var inne lite på det- kommunismen! LD brukar prata om hur hon ”bryter ner” genus så att alla förstår, du skulle inte kunna göra ett någorlunda enkelt inlägg om kommunismen? Vilka ekonomiska teorier finns, och hur skulle t.ex. en kommunistisk stat lyfta landet i en lågkonjunktur?

Det är väl i princip Marx en ska läsa om en vill förstå kommunismen ekonomiskt. Jag har inte läst Kapitalet själv och det jag kan är såpass fragmentariskt och invecklat att jag inte pallar reda ut det sådär rakt på, så passar nog på den frågan. Däremot har jag numera kategorin kommunism här på bloggen, där jag planerar att dels lägga in gamla inlägg men också skriva en massa nytt, så kolla där! Som med alla ideologier går det liksom inte att redogöra för bara sådär, utan det växer långsamt fram.

Hej! Har läst dina inlägg om pengar, och jag är också tveksam till det systemet. Men jag ser verkligen inget annat system. Vad tycker du är ett alternativt bra system att ersätta pengasystemet med?

Det är nog främst dessa två inlägg som åsyftas i denna fråga, eller det är i alla fall de jag tycker en ska läsa om en vill förstå min inställning till pengar. Det här om den kapitalistiska skapelsemyten är också schysst.

Citerar lite från inlägget om att alla inte kan vara rika:

Jag tycker att det är viktigt att förstå att pengar inte bara är någon abstrakt enhet, utan att pengarnas funktionssätt är att låta människor med mer pengar ha makt över människor med mindre pengar. Det är det som är pengarnas funktion och det är också denna ojämlikhet som utgör pengarnas värde. Ju större ojämlikheten är desto mer blir pengarna värda. Ju fler olika saker som kan köpas för pengar, ju mer beroende de som saknar pengar är av pengar för sin överlevnad och ju större ojämlikheten mellan de som har och de som inte har pengar är desto större blir pengarnas makt.

Och från min twitterrant:

Det hela bygger i grund och botten på att människor är beroende av pengar. Det är skillnad på att ha ett system där pengar används för att underlätta byten och på att ha ett system där alla är djupt beroende av dem. För att människor ska vara beroende av pengar så krävs det att de inte kan klara sitt uppehälle på annat vis. Detta har historiskt skett genom fråntagande av egendom, privatiserande av allmänningar och så vidare. Innan hade vi i Sverige allmänningar, men dessa privatiserades vilket gjorde människor beroende av att ta arbete för att klara uppehället.

På detta sätt gick pengar från att vara något som underlättade byten till att vara hela grunden för många människors överlevnad. Grunden för penningsystemet är den ojämna fördelning av naturresurser, som gör att merparten är beroende av arbetsköpare för sin överlevnad. Denna snedfördelning är inget som kommit till naturligt eller fredligt, utan genom våld, tvång och fråntagande.

Problemet med pengar är inte pengar i sig, pengar i sig är endast en bytesvara. Däremot är det ett problem att pengar möjliggör för rika människor att exploatera fattiga människor. Alltså är det egentligen den ojämna fördelningen av egendom och lönearbetet, som ju bygger på att exploatera mervärde, som är problemet. Pengarnas funktion i det kapitalistiska systemet är att täcka över detta. Så i ett samhälle där folk äger sina egna produktionsmedel och det inte finns något lönearbete så ser jag inga problem med att pengar används som bytesvara.

Tankar om klass.

Tänkte gå igenom några trevliga myter kring det här med arbetarklass, arbete och så vidare:

  • Folk som tror att arbetarklassen är ”liten men utdöende”. Okej, tänker att en här kan prata om arbetarklass i två meningar, om vi kör på en strikt definition så är ju alla som måste sälja sin arbetskraft för att leva arbetarklass så är det ju såklart skitsnack, denna grupp människor är inte på något sätt utdöende. Snackar vi den lite mer vardagliga definitionen där arbetarklassen definieras luddigt i termer av personer som utför okvalificerat arbete för låg lön, vilket jag antar dessa personer menar, så är det ju också rent skitsnack. Ok, tänk en dag i ditt liv. Du vaknar i sängen som är gjord av människor, troligen med hjälp av maskiner. Samma sak gäller din smörgås och din kopp du dricker kaffe ur. Kaffebönorna är odlade och plockade av människor. Kanske har du barn du ska lämna på förskolan, du sätter på hen kläder som sytts av människor, sätter hen i vagnen som tillverkats av människor, travar med vagnen på vägen som någon asfaltsläggare har lagt. Du lämnar hen på förskolan, där hen blir emottagen av en förskollärare eller en barnskötare. Sedan tar du kollektivtrafiken till jobbet, en människa kör bussen, tåget eller pendeln. Kanske prenumererar ditt jobb på en fruktkorg som levereras av en människa idag. Och så fortsätter det dag efter dag. En dag blir du kanske sjuk och då blir du omhändertagen av människor. Vilka är alla dessa människor som får din vardag att gå ihop, som arbetar för dig, både nära och på andra sidan jordklotet? Vad tillhör de för klass?
  • Vissa verkar tro att för att folk inte längre kallar sig arbetarklass så finns inte arbetarklassen. Jag har nyheter: en spade är en spade är en spade oavsett vad du kallar den eller vad den skulle kallat sig själv om den hade ett medvetande, detta gäller även klass. Jag förstår att det kan kännas deppigt men folk blir tyvärr inte något annat än arbetarklass bara för att de kallar sig något annat, det är inte upp till var och en att ~*själv bestämma*~ vilken klass hen tillhör.
  • Vissa menar att ”grovjobb” är bra för hälsan, alltså typ att jobba inom skogsindustrin, i gruva och så vidare. Märkligt då att människor med tunga jobb ofta dör tidigare. Alltså att jobba med att lyfta tunga saker och så är liksom inte som att gymma dagarna i ända. En lyfter saker på ohälsosamma sätt, en sliter ut leder, en andas in farliga saker och så vidare. Bara för att du ”jobbar med kroppen” så betyder inte det att du bygger upp den. Alltså seriöst, prova att jobba med att plocka disk en hel dag. Det är slitigt som fan, en står upp och gör en massa repetitiva rörelser hela tiden. Inte fan känner en sig ”stärkt” och härligt utpumpad efteråt som efter ett gympass, en känner sig trött som fan och sliten. MVH har jobbat som diskplockare och gör helst inte om det någonsin i hela mitt liv. Har även jobbat som till exempel lärarvikarie och det var inte är närheten av lika slitigt fysiskt, även om det såklart var stressigt som fan då jag sällan visste var jag skulle jobba dagen innan.
  • Vissa verkar tycka att de ”riktiga” arbetaryrkena är inom ”tung industri” som typ gruvor och skit. Detta är en högst patriarkal syn på arbete, och exkluderar en otroligt stor mängd av de yrken som utförs av kvinnor. Sådana yrken leder också till skador. En annan grej som brukar uppkomma apropå detta är att ”män dör oftare i arbetsplatsolyckor”. Nå, så må vara fallet, detta innebär emellertid inte att mäns arbete på det stora hela är sämre för deras hälsa. Säg en frisör som andas in farliga ångor dagligen, hen dör nog inte på själva arbetsplatsen i en omedelbar olycka, utan sjukdomsförloppet inträder långsamt och hen får först och främst lämna jobbet. En byggarbetare som får något tungt på sig dör troligen omedelbart. Detta gör inte frisörens arbete mindre dödligt, det är bara det att förloppet ser annorlunda ut.

Det var det.

Socialism handlar inte om att vara snäll utan om rättvisa.

En grej jag kan störa mig på hos vissa privilegierade socialister är deras tendens att se sin socialism som någon form av välgörenhet. Typ såhär kan det låta: ”ja jag tjänar ju på borgarnas politik men jag tycker att det är himla viktigt att dela med sig (för jag är så hiiiimla generös och givmild och god)”. Implicit här sägs att det där en ”ger bort” i skatt är pengar en egentligen är berättigad till, men som en kan tänka sig att avvara för att en är så jävla god.

Nå, det är såklart bra att folk är snälla istället för att rösta borgerligt. Däremot stör jag mig på synen att det hela handlar om att rika personer ska vara snälla mot fattiga personer, inte om att systemet som vi har idag bygger på rikas exploatering av fattiga och faktiskt är djupt orättvist.

Tänk såhär: vad är det egentligen som gör att en undersköterska ska ha lägre lön än en copywriter? Vad är det egentligen som gör att alla de timmar undersköterskan lägger ner på sitt jobb, allt det slitande av leder och så vidare, ska vara mindre värt än en copywriters arbete? Är det ett rättvist system att det ofta är de som har de mest slitsamma jobben som får de lägst  lönerna? Är det rättvist att copywritern kan köpa undersköterskans arbetskraft för sin betydligt mycket högre lön (privat eller via skattesedeln kvittar)? Bidrar den ena undersköterskan mindre till samhället än den copywritern? Är den ena undersköterskan mindre viktig? Nej, faktiskt inte. Det är en där lilla detaljen med att copywritern gör ett jobb som kapitalismen kan tjäna mer på.

Så vad är då kärnan? Är det att en ska vara snäll, eller är det att vi inte ska ha ett system som bygger på att vissa människor har det mycket sämre trots att de arbetar lika mycket eller mer, ofta med mer slitsamma och viktiga yrken? Handlar det om att det är schysst att ”skänka” bort pengar eller om att det är djupt orättvist att vissa människor kan köpa andra människors tid bara för att de har ett yrke som för närvarande värderas högt i samhället? Handlar det om att ”dela med sig” eller om att vi måste börja värdera arbete efter hur stor samhällsnytta det gör, inte efter hur väl det går ihop med den kapitalistiska logiken.

Jag ska berätta en sak: den där höga lönen du har och alla saker du har kunnat köpa för den, du har inte rätt till den. Den kommer sig av ett system som tillåter rika människor, både globalt och nationellt, att exploatera fattiga och dra nytta av deras arbete. Den kommer sin av alla de människor som tjänar mindre pengar än dig men producerar maten du äter, kläderna du har på dig, lagar mat åt dina barn i skolan, städar i din omgivning, kör bussen du åker till jobbet på morgonen, bygger lägenheten du bor i och så vidare. Alla dessa människor som tjänar mindre än dig och vars underordning du drar nytta av genom att kunna köpa till dig frukterna av deras arbete.

Så nej, du är fan inte ”god” när du delar med dig. Det du delar med dig av är inte rättmätigen ditt, det är resultatet av ett förtryckande system där du sitter i toppen.

Kriser och isolerade förklaringar.

Nu har jag lagt till en ny kategori som heter kommunism. Under denna kommer jag skriva om saker som relaterar till det jag betraktar som kommunistiska tankegångar. Här kommer ett som kommer beröra synen på kapitalismen.

Läs Powers text om upploppen i Dn idag. Hen tar upp detta att det i engelska medier rapporteras om upploppen på ett helt annat sätt än i svenska, och att samma mönster rådde under kravallerna i London. Det är alltid enklare att se helhetsbilden om en kollar på det utifrån.

Power skriver om hur det globala perspektivet ignoreras:

Bortse från det större perspektivet, vifta undan globala trender och mönster, understryk det enskilda och det specifika i händelser, så att det blir omöjligt att förstå hur till exempel arbetslöshet i vissa städer förhåller sig till den globala ekonomiska krisen.

Detta tycker jag är intressant. När en kris inträffar, alltså en stor oförutsedd händelse, så försöker folk alltid hitta förklaringar därtill. Bygga en historia kring det hela. Dessa förklaringar tar allt som oftast till fasta på små detaljer; vad var det som gjorde att detta skedde just där och då, vad är det specifika i denna situation, det som skiljer den från andra liknande situationer, istället för att försöka se till det som förenar situationerna med varandra. Kanske för att kunna hitta en enkel förklaring: ”om bara inte X hade inträffat så hade detta inte skett”.

Detta är något som görs av alla sidor i debatten. Det går att se när krisen diskuteras, till exempel: om vi bara inte hade byggt så mycket av ekonomin på ”lånade pengar” så hade krisen inte inträffat. Vad en glömmer när en ger sådana förklaringar är att det som gett upphov till krisen ofta är något som gjorts för att stävja en annan kris. Hade vi inte valt att göra det enklare att låna ut pengar så hade människor inte kunnat konsumera så mycket, och vi hade fått en stagnation i ekonomin betydligt tidigare.

Med detta inte sagt att det inte är relevant att lyfta upp dessa delförklaringar, det gör jag själv hela tiden. Däremot ska en inte förledas till att tro att allting hade kunnat undvikas bara vi hade gjort annorlunda. För mig är det viktigt att försöka koppla ihop allting i en bredare systemkritik, förstå hur olika fenomen uppkommer på grund av vårt grundläggande samhällssystem, alltså kapitalismen. Om en inte gör det så riskerar en att hamna i idéer om att allting hade kunnat var att om bara någon ”liten detalj” hade ändrats, typ att bankerna blev mindre giriga, staten gav mindre räddningspaket och så vidare, och dessutom tro att denna ”detalj” faktiskt också hade kunnat vara annorlunda, som om det inte var effekten av hur vi tidigare har hanterat andra problem som samma system gett upphov till.

Detta ser jag som ett jättestort problem inom den nutida vänstern, där många när idéer om att bara vi börjar med stimulanspolitik igen så kommer kapitalismens kristendens att reda sig, alltså att det grundläggande problemet inte är kapitalismen som sådan utan den nyliberala politiken. Vad en glömmer då är att den nyliberala politiken infördes för att lösa ett problem som den tidigare politiken gav upphov till. Vidare så är kapitalismen ett system som är otroligt starkt, och så länge det existerar så kommer det att övervinna barriärer för att växa sig starkare. Jag tror helt enkelt inte att politiken kommer kunna ”begränsa” kapitalismen på det viset som många tänker sig är möjligt, utan jag tror att den måste jämnas med marken innan vi kan ha ett fritt och jämlikt samhälle.

Att tro att vi kommer kunna rädda kapitalismen utan att ställas inför samma situationer igen ser jag som otroligt naivt. Alla idéer om ”kapitalism med ett mänskligt ansikte”, ”grön tillväxt”, ”ökad jämlikhet” fast fortfarande inom det kapitalistiska systemet och liknande är enligt mig sprungna ur samma tankesätt: att kapitalismen kan fungera, bara den får rätt ramverk. Jag tror helt enkelt inte att detta är möjligt, och jag tror att vänstern måste släppa dessa idéer om en potentiellt god kapitalism för att komma vidare. Vi kan inte betrakta krisen som ett sätt att lägga till lite positiva grejer till kapitalismen, vi måste se det som en möjlighet att ifrågasätta systemet i grunden. Jag förstår att det är lockande att tänka att systemet som sådant inte är ett problem, utan att det är möjligt att lösa med små förändringar, men jag tror tyvärr inte att det är möjligt.