Kategori: Politik

Att älska och att hata sin kropp är två sidor av samma mynt.

Jag tänker på det här med att ”älska sin kropp” som vi kvinnor så ofta blir uppmanade till att göra.

Att älska sig kropp är något annat är att acceptera sin kropp, att ta hand om sin kropp och så vidare. När jag var ätstörd fanns det till fällen då jag verkligen älskade min kropp, då jag vagudade min kropp. Dagar då jag inte ätit på länge och det visade sig på vågen, dagar då jag tränat och bränt en massa kalorier och så vidare. Andra dagar så kunde jag hata min kropp över allt annat. Det var en ständig färd mellan hybris och oerhört självhat som var väldigt jobbig.

Nu när jag har en mer sund relation till mat så är det sällan att jag hatar min kropp, men det är också sällan att jag älskar den. För det mesta så tänker jag inte på den alls.

Jag tror inte att det är just kroppshatet som är grejen, utan det är den ständiga fixeringen vid kroppen. Om en älskar sin kropp, höjer den till skyarna, så är också risken för att en faller därifrån mycket större. Om en sätter ett väldigt stort värde vid sin kropps utseende så kommer alla förändringar, alla snedsteg, att bli smärtsamma.

Själv har jag ett projekt som bygger på att jag ska ha en mer neutral inställning till min kropps utseende. Jag undviker speglar, jag fokuserar på att använda kroppen och hur den känns snarare än hur den ser ut, jag försöker att inte värdera så jävla mycket hela tiden. Det tror jag är bra, det gör att jag kan få ett mer balanserat synsätt på min kropp. Den behöver inte vara fantastisk, den behöver bara vara, det duger gott för mig.

Folk som går omkring och ”älskar” sig själv, höjer sig själv till skyarna och så vidare, verkar ofta mycket osäkra i mina ögon. Jag tänker att om en accepterar sig själv så är det helt okej att inte vara fantastisk hela tiden, och framförallt behöver en kanske inte höja upp sig själv på det viset.

Sedan är det såklart okej att ha dåligt självförtroende och hantera det på det viset, jag har själv gjort samma många gånger. Det jag vänder mig emot är när det lyfts fram som ett ideal kring hur alla (kvinnor) ska förhålla sig till sin kropp. Att du går omkring och älska ditt utseende gör inte att du har ett sunt förhållningssätt till den, inte alls. Snarare bygger det på samma gamla objektifiering av kvinnokroppen som får kvinnor att känna sig värdelösa för att de är fula. Att älska sin kropp och hata den är två sidor av samma mynt: objektifiering. Det är viktigt att komma ihåg det.

Att passa ihop.

När en skriver om problem som uppstår i heterorelationer så är det vanligt att en får svaret ”människor som inte passar ihop kanske inte borde vara tillsammans”.

Detta må vara sant, grejen är att de problem jag beskriver inte handlar om huruvida folk ”passar ihop” utan om saker som sker systematiskt i relationer mellan män och kvinnor. Saker som att män tar mindre ansvar för relationen, utövar tolkningsföreträde och så vidare har ingenting att göra med ”personlighet” utan om hur manlig och kvinnligt konstrueras i heterorelationer. Jag talar liksom inte om att människor har typ ”olika intressen” (kunde inte bry mig mindre) utan om speciella former av maktutövande som sker specifikt i den här typen av relationer.

Även personer som passar ihop har relationsproblem. Det finns inget sådant som ”den rätta” som en bara träffar och sedan flyter allt på helt utan problem. Det uppstår problem i alla relationer och dessa måste hanteras.

Idén om att relationsproblem uppstår främst för att folk inte ”passar ihop” och inte på grund av hur vi konsturerar våra relationer är ett utmärkt exempel på hur romantikens tänkande har fått ta plats i hur vi talar om relationer. Heteromonogami antas vara det rätta sättet att göra, det handlar bara om att hitta rätt person att göra det med.

Huruvida en relation fungerar eller inte handlar inte bara om vilka människor som ingår i den, utan om omständigheterna kring den, hur relationen konstrueras. Vissa sätt att konstuera relationer leder till vissa problem, och det är dessa problem jag försöker diskutera. Sedan kan det såklart uppstå andra problem som har med ”personlighet” att göra, men jag tycker ärligt talat inte att det är så jävla intressant vilka enskilda individer som ingår i relationer med varandra. Jag är intresserad av hur vi konstuerar relationer på en samhälleligt nivå och vad det leder till.

Om ni vill ha hjälp att analysera och matcha personligheter så föreslår jag att ni kontaktar ett dejtingföretag eller liknande, jag har hört att de ska vara bra på sånt. Men inbilla er inte att er relation kommer vara fri från problem, från patriarkala strukturer och från maktutövande bara för att ni är ihop med någon som ni personlighetsmässigt fungerar med. Det är nämligen två väldigt olika saker, era respektive personligheter och vilka maktstrukturer som finns inbyggda i den typ av relation som ni väljer att ingå i.

Klarar du inte av pinsamheter kanske inte sex är din grej.

Det är mycket här i världen som kan leda till så kallad pinsam stämning, speciellt om en sysslar med kärlek och sånt. Det kan kännas pinsamt att kolla läget innan sex, det kan kännas pinsamt att ta på sig kondom, det kan kännas pinsamt att prata om relationer och så vidare.

Hur pinsamt en än tycker att allt detta är så är det situationer som uppkommer om en envisas med att ha relationer eller att ligga med folk. På ett eller annat sätt måste en lära sig hantera dessa situationer, annars kommer en att skada de människor en utför dessa aktiviteter med. Om en vägrar prata om relationsproblem för att det är pinsamt eller jobbigt kommer människan som en har en relation med att få mer ansvar för att få det att funka, eller så kommer relationen inte att fungera. Samma sak gäller samtycke vid sex: antingen tar du ansvar för att inte ligga med någon som inte vill eller så hamnar allt ansvar på denne, och då är risken stor att du har sex med någon mot dennes vilja, och det vill du väl inte?

När män vägrar göra saker på grund av att det kan bli pinsamt så sätter de sina egna behov av att slippa bli känslomässigt besvärade framför kvinnan behov av att slippa göra saker mot sin vilja eller slippa utföra arbete för två. Kvinnan får ansvaret för att ta hand om alla pinsamheter i relationen, inleda alla relationssnack och så vidare. Mannen har privilegiet att låtsas som om det inte vore nödvändigt.

Om en inte kan hantera pinsamheter borde en hålla sig borta från situationer där det är nödvändigt att göra det för att inte skada andra, till exempel sex och relationer. Det är faktiskt ingen katastrof att inte få ligga, och om en inte förmår prioritera kvinnors rätt att inte bli utsatta för sex mot sin vilja framför sitt eget behov av ickepinsamhet så borde en kanske inte göra det helt enkelt. Jag tycker inte att det är så konstigt alls.

Det är klart att en kan ställa krav på människor som är sexuellt aktiva att de ska kunna ta ansvar för sånt här.

Vad arbeteslinjen lovade oss.

Jag tänker ofta på den här svadan en får höra om hur OERHÖRT BORTSKÄMD min generation är. Vi vill bara arbeta med ”roliga” jobb och så vidare.

Förutom att detta såklart är skitsnack så tycker jag att det är spännande att folk inte funderar en smula på varför vissa ungdomar kan känna besvikelse inför arbetslivet.

Såhär: hela mitt liv har jag blivit överöst med arbetspropaganda. Arbete ska vara så oerhört fantastiskt, roligt, självförverkligande och så vidare och så vidare. Jag har blivit lärd att lägga hela min själ i arbete. Ingen har talat med mig om att skapa en meningsfull fritid eller något i den stilen, utan det har varit arbete som har varit grejen.

Syftet med detta är ju såklart att få folk att offra mer för arbetet. Om människor förväntar sig att de ska kunna få vad de vill ha i arbetslivet så ställer de såklart inte krav på en meningsfull fritid på samma sätt. Violá: mer energi och tid kvar åt att arbeta! Hmm, undrar just vilka intressen som tjänar på detta???

Men jag tänker ändå att den som klagar på att ungdomar är lata borde fundera lite på det här. Fundera på vad vi blev lovade och vad vi fick. Vi blev lovade en mening med livet genom arbetet, trygghet, en säker inkomst, men det vi fick var en osäker arbetsmarknad som ger ångest. Vi har blivit förvägrade andra möjligheter till att leva ett meningsfullt liv, eftersom arbetet omsluter allt. Är det någon som tycker att det är rimligt att förvänta sig att en ska vara nöjd med denna situation?

Kvinnor som hugger varandra i ryggen.

Ibland talas det om hur mycket kvinnor snackar skit om varandra, hugger varandra i ryggen och så vidare. Det sägs vara en sån där grej som kvinnor gör.

Min erfarenhet av hur män och kvinnor är som vänner är att kvinnor är betydligt mycket mer trofasta. De kvinnliga vänner jag har haft har generellt varit mycket bättre på att ställa upp när jag har behövt dem, att ge mig tröst och så vidare. Mina manliga vänner har verkligen inte varit elaka eller så, men de har inte alls funnits där på samma sätt för mig. Jag har inte kunnat lita på dem, helt enkelt.

Det finns en idé om att män alltid ställer upp för varandra, tar varandras rygg och så vidare. Av vad jag sett så har män ofta problem med att kunna prata om saker med sina vänner. Jag har också observerat hur många män låter vänskaper förgås för att de inte vågar, kan eller vill ta upp de problem som finns i relationerna. Jag känner åtskilliga män som har anförtrott mig de problem de upplever i sina vänskapsrelationer med andra män under en lång tid, men aldrig komma till skott och faktiskt försöka lösa problemet. Jag har inte alls upplevt samma sak med kvinnor, det är sällan jag ser en vänskap mellan två kvinnor tyna bort bara för att ingen orkar konfrontera problematik som finns.

När jag har haft problem i mina vänskapsrelationer med män har det allt som oftast varit jag som har fått ta upp dem, diskutera dem och lösa dem, ofta väldigt motvilligt från mannens sida. Min erfarenhet är helt enkelt att män generellt är sämre på att ta hand om sina relationer med vänner, såväl med mig som med andra, än vad kvinnor är.

Däremot är det klart att det föreligger en annan konkurrens mellan kvinnor än mellan män. Det är inte så himla konstigt med tanke på att kvinnor som grupp är diskriminerade, de har därmed betydligt mycket mindre utrymme att röra sig på. Det kallas ibland ”smurfette principle”, det finns liksom bara plats för EN kvinna i ett sammanhang, och det är klart att detta kastar in kvinnor i en konkurrenssituation som drar fram jävligt mycket otrevliga sidor.

Att splittra är en härskarteknik som används i patriarkatet. Eftersom kvinnor vill ha bekräftelse från män, som ju är en grupp med högre status, så offrar de ofta varandra för att kunna klättra, få en relativt privilegierad plats i patriarkatet. Det är inte ovanligt att män anspelar på detta genom att baktala andra kvinnor eller ge kvinnor komplimanger i stil med att de inte är ”sådär som andra kvinnor är”.  Jag har själv fått höra detta väldigt mycket under mitt liv, och det är klart att det är något som får en att tänka att det är något fel med andra kvinnor och att det är något en ska ta avstånd ifrån. Detta är något jag verkligen har omvärderat. Tidigare kunde jag sätta prestige i att inte vara som andra kvinnor, nu blir jag bara förbannad när någon säger något liknande till mig.

När jag befinner mig i kvinnoseparatistiska sammanhang så upplever jag inga problem likt detta. Visst förekommer konflikter, som i alla andra grupper, men samvaron präglas i regel av en stor vilja att samarbeta och låta alla få komma till tals. Jag uppfattar kvinnoseparatistiska sammanhang som ovanligt lite inriktade på konkurrens, om jag jämför med samhället i stort.

Det är såklart att det är relevant för patriarkatet att splittra kvinnor, typ tuta i oss myter om att vi inte kan umgås fler än två och liknande. Att kvinnor solidariserar sig med varandra snarare än män är ett oerhört stort hot mot den patriarkala samhällsordningen. Därför premieras kvinnor med ”vassa armbågar”, alltså sådana som är villiga att hugga andra kvinnor i ryggen, kvinnor som företräder antifeministiska värderingar och så vidare. Det är inte särskilt konstigt alls. Som kvinna, och speciellt som feminist, är det viktigt att kunna motstå frestelsen att offra andra kvinnor för att stiga i aktning i mäns ögon. Detta gäller både på ett individuellt och samhälleligt plan. Att varken delta i någon mans försök till smutskastning av hans ”galna ex” eller att distansera sig från kvinnor som grupp.

Snatta!

IMG_20131207_222529

Här är ett klistermärke jag gillar.

Jag tänker på när Muf drog igång en indignerad kampanj som hette snatta.nu, för att påvisa hur OERHÖRT OMORALISKT det var att planka. Mycket av kampanjens poäng gick dock förlorad när en massa människor tyckte det lät som en jävligt fet idé att snatta och inte alls tyckte att det var oerhört omoraliskt att ta från företag som tjänar en massa pengar på att exploatera arbetare.

Kollektivt snattande/prisreducering är för övrigt en kampmetod som använts lite till och från. Folk har helt enkelt kommit överens om att inte betala fullpris för varor, utan att betala vad de anser att varorna bör kosta. Om det görs kollektivt är det svårt att göra något åt, och det är ett sätt att minska sina levnadskostnader. Samma kan appliceras på till exempel hyror. Inte att förakta.

Att vara lättprovocerad.

En sån där grej som äldre (och män i andra åldrar också, men främst äldre) män ofta säger till mig är att jag är ”lättretad” och därmed får skylla mig själv för att de ”provocerar” mig eftersom det ju är roligt när jag blir arg eller vad vet jag. Samtidigt verkar de tycka att det är ett problem att jag blir arg, eftersom jag ”förstör stämningen”. Jag får hela skulden för en situation som uppstår på grund av att någon väljer att medvetet provocera mig. Min egen far är en jävla expert på att använda sig av denna vidriga argumentation, något som har varit en tydlig del av hans förtryck av mig under min uppväxt och som har givit mig en stor rädsla för att inte nå fram till människor.

Detta är ett argument jag finner fascinerande. Om det nu är så att en vet att en människa tar illa vid sig av ett visst beteende så borde en väl undvika det i så stor grad som det är möjligt? Varför ska en hålla på och provocera bara för sakens skull? Jag tycker det verkar jättemärkligt. Ändå verkar det av många anses helt jävla legitimt att reta upp människor eftersom en finner det underhållande att de blir förbannade, ledsna och frustrerande. Hur kan en försvara detta moraliskt?

Nu kan en såklart invända att även jag provocerar, och att vi därför är lika goda kålsupare. När jag sysslar med någon form av provokation är det inte för att jag tycker att det är ”kul” att se andra människor bli provocerade utan för att jag vill framföra något. Jag går inte omkring och retar upp folk i onödan utan jag gör saker jag kan stå för, hävdar saker som jag innerligt önskar att folk kunde skita i att bli provocerade över eftersom det är insikter som är viktiga för att lägga av med det förtryck som drabbar mig och en massa andra kvinnor. Vissa verkar dock tänka att alla provokationer är likvärdiga, att det är precis samma sak när jag bli uppretad över att någon utsätter mig för förtryck eller när en man bli uppretad över att någon påpekar att han utsätter en för förtryck. Det kanske rentav är värre när jag påpekar att någon utövar förtryck.

Givetvis blir jag provocerad av att en person förminskar mig och det förtryck jag blivit utsatt för. Jag har blivit utsatt för förtryck på grund av mitt kön under hela mitt liv, och det är givetvis en känslig fråga för mig. Att förvänta sig att jag ska kunna ta det med en jävla klackspark när någon utsätter mig för mer av samma vara är oerhört empatilöst och bygger på en oerhörd oförståelse för vad kvinnor utsätts för i detta samhälle.

Jag antar att det kan vara så att de män som säger sådant inte riktigt själv har erfarenhet av att bli förtryckta och rättmätigt provocerade över detta, alternativt att de har glömt bort eller förträngt hur det är. De tänker sig att allting sitter i offrets känslor, inte i hur situationen faktiskt ser ut. Om de istället kunde försöka förstå vad det är som gör att människor blir provocerade av deras beteende så skulle det vara enklare att undvika det och behandla sina medmänniskor med respekt. Men jag antar att vissa tycker att det är mycket viktigare att upprätthålla sin maktposition och trycka ner kvinnor än att vara en bra människa.

IMG_20131216_171314

Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb.

Ibland talas det om så kallad internkritik bland feminister och hur himla viktigt och bra det är. Det är såklart sant, alla rörelser behöver någon form av internkritik och desto mer så en rörelse som i någon mån säger sig företräda kvinnor som grupp eller i alla fall kvinnors intressen. Jag kan dock ofta uppleva att det finns feminister som sätter prestige i att ”kritisera” andra feminister. Dessa personer brukar också tala om att det är viktigt att andra feminister ska ”ta till sig” av deras kritik.

Det är viktigt att kunna ta kritik, men all kritik är inte legitim. Mycket av den kritik jag stöter på är saker som jag inte har någon lust att ta hänsyn till av det enkla skäl att jag tycker att den saknar legitimitet. Det kan vara kritik som går ut på att feminister inte håller god ton, att vi exkluderar män och så vidare. Såsom jag ser på den här typen av kritik är det ingenting som hjälper feminismen som rörelse framåt, utan det handlar om att avväpna feminismen. Jag har givetvis inte något som helst intresse av att ”ta till mig” av kritik som jag uppfattar som illegitim eller rentav skadlig för det feministiska projektet.

Internkritik i mina ögon är kritik som utgår från att det finns ett gemensamt projekt, i feminismens fall att störta patriarkatet, och att försöka hitta vägar för att nå fram till detta mål. Att kritisera de grundläggande utgångspunkterna för projektet, alltså typ att diskutera om det verkligen är så himla viktigt att störta patriarkatet eller om patriarkatet verkligen finns, är INTE internkritik, även om personen som gör det kallar sig feminist. Internkritik är alltså inte en fråga bara om varifrån något kommer utan också karaktären på det som sägs.

Oerhört mycket internkritik är väldigt väldigt viktig för feminismen. Jag tänker främst på kritik som kommit från trans*personer, från rasifierade feminister och feminister med arbetarklassbakgrund, som mycket handlat om hur många feminister med sin normativa syn på världen inte har förmått ha en analys som inkluderar deras verklighet. Denna kritik är väldigt viktig för feminismen som rörelse, ty om vi utgår från en normativ kvinna i våra analyser så kommer vi inte att komma hela vägen fram i vårt projekt.

Om ditt problem med feminismen är att feminister pratar för mycket om att kvinnor blir förtryckta eller liknande så kanske det inte är internkritik du sysslar med, det rör sig snarare om att de generellt ställer dig emot feminism. Det kan en såklart göra, men då har en inte riktigt samma position att kräva att ens kritik ska tas på allvar som feministisk internkritik, utan då är en snarare en ideologisk motståndare till feministiska idéer. Är en det så kan en såklart inte förvänta sig att feminister ska tacka och ta emot när de möts av din kritik.

Ibland känns det som att det i detta debattsamhälle är någon slags helig position att kritisera någonting. Om en kritiserar så är en liksom onåbar, och vi som blir kritiserade kan bara sitta och tacka och ta emot och ta till oss av det som sägs utan att kunna tycka att det faktiskt är jävligt orimligt. Det spelar ingen roll hur kritiken ser ut, det viktiga är att det är kritik och att folk måste kunna ”ta kritik”.

Det känns också som att det i mångt och mycket är patriarkala ideal som styr vilken feministisk internkritik som anses viktig att ta på allvar. När antifeminister börjar snacka om att feminister måste kunna ta kritik från andra feminister, och bara lyfter fram de feminister som driver saker som gynnar deras egen agenda, då borde en kanske fundera på vad det är som är i görningen. Vill dessa personer ha en livskraftig feminism? Har de som mål att störta patriarkatet? Skulle inte tro det. Snarare är de ute efter att försvaga feminismen som rörelse. Frågan kokar ner till vem feminismen är till för. Ska det vara för dessa personer som ständigt sätter igång nya ”debatter” om våra ideologiska utgångspunkter, eller ska det vara för dem som faktiskt vill störta patriarkatet men inte känner sig hemma i den feministiska analys som på flera håll varit dominerande. Vilken kritik är det vi ska lyssna på?

Vi måste ha ett öppet internt debattklimat, men det innebär inte att vi ska göra oss till måltavla för precis all kritik som levereras mot oss. Det finns inget egenvärde i att lyssna på alla röster som har åsikter om oss, och det finns också en stor risk i att vi, om vi gör det, kommer att lyssna mer på de röster som inte delar våra slutmål. För att viss kritik ska kunna tas på allvar och införlivas i den feministiska rörelsen så måste annan kritik stryka på foten. Syftet med internkritik är inte att ha någon debatt för sakens skull, det är att kunna skapa en bättre rörelse. Slutmålet är att störta patriarkatet, inte att vara någon jävla debattklubb, någon anslagstavla där vem som helst kan komma och klottra sina jävla åsikter om oss. Ingen, förutom patriarkatet, tjänar på detta.

Om stolthet och val.

Ibland tänker jag på det här med att vara stolt över sig själv. Det finns så många olika sätt en kan vara stolt på. En kan vara stolt över sina prestationer eller vad en ”är”. För mig är det här ett sätt att vara stolt på som lätt blir elitistiskt för andra men också problematiskt för en själv. För mig känns det konstigt att vara stolt över olika förmågor jag har, det handlar ju liksom sällan om mig utan om vad jag har haft möjligheter till. Jag är bra på att skriva för att jag har haft möjligheten att utveckla den förmågan.

Jag tänker att jag framförallt är stolt över de val jag har gjort. Jag har valt att, efter bästa förmåga, engagera mig politiskt i frågor jag tycker är viktiga. Jag har valt att offra en rad bekvämligheter för att kunna stå för mina ideal. Jag har valt att sätta mig själv i obekväma situationer, att stå upp för mig själv och andra.

Det är klart att många av dessa val också handlar om just möjligheter en får, men det är ändå något jag känner är delvis min egen förtjänst. Det handlar om vad en väljer att göra utifrån en given position. Valmöjligheterna för mig ser annorlunda ut än för många andra. Jag har en relativ privilegierad position vilket gör att jag har möjlighet att lägga mer tid på politiskt engagemang än många andra. Men jag hade fortfarande kunnat välja att inte göra det, eller att engagera mig på sätt som är betydligt mer fördelaktiga för mig personligen men mindre effektiva. Att göra saker mer i samklang med de ideal som råder i samhället.

Det går inte att sätta upp någon norm för hur alla ska agera, däremot går det att tala om riktningar. Att använda den makt och det utrymme en faktiskt har på ett sätt som en kan stå för moraliskt, inte inta någon bekväm position där en kompromissar med de ideal en säger sig ha för att kunna nå fördelar, där en offrar andra för att själv få en mer upphöjd plats i det samhälle vi lever i. Det är klart att jag gör det ibland, men generellt kan jag verkligen stå för mina handlingar, ställningstaganden och så vidare. Tidigare ville jag sällan kännas vid konsekvenserna av mitt politiska handlande, utan det var mer viktigt för mig att kunna dra till snygga argument och ”vinna” diskussioner. Idag är det inte så viktigt för mig längre, utan det är mer viktigt att kämpa för de ideal jag står för. Att ”vinna” diskussioner för sakens skull blev ointressant när jag faktiskt började bry mig om saker som spelade roll på riktigt.

Jag känner mig stolt över att kunna säga att jag är en människa som gör motstånd mot fascism, kapitalism och mot patriarkala strukturer. Jag är stolt över att kunna säga att jag är en av de som kämpar emot det våld som dagligen pågår i detta samhälle. Jag kan inte göra det hela tiden, men jag gör det så ofta jag orkar och det är viktigt för mig att veta. Det är något som gör att jag känner att jag kan vara stolt över mig själv, och i förhållande till det är det mesta sekundärt. Vem jag är, vad jag kan och så vidare är ingenting i förhållande till vad jag väljer att göra med de resurser jag har.