Kategori: Politik

”Du har inte upplevt riktig kärlek”.

Ibland sägs det till mig att jag inte har upplevt riktig kärlek. Jag undrar i mitt stilla sinne: vad är riktig kärlek, och var hittar en den?

Det är mycket möjligt att det finns någon för mig som är ”den rätta”, och att jag bara inte funnit hen. Detta verkar dock gälla ganska många. De allra flesta par separerar, många kvinnor delar mina erfarenheter av manligt agerande. Det verkar alltså vara ganska ovanligt att en upplever vad dessa personer menar vara ”sann kärlek”, många går genom hela livet utan att hitta den och ödslar under siden oändligt mycket tid på olika män i tron att de hittat den eller förhoppningen om att den ska gå att finna där.

Men grejen är, att ”sann kärlek” framställs inte som en kul grej som händer ett fåtal, det framställs som en obligatorisk grej som måste hända för alla. Kvinnor lär sig att längta efter den sanna kärleken med varje fiber i sin kropp, och sträva mot den på alla möjliga vis, att offra en massa olika saker för att kanske kanske kunna uppleva den sanna kärleken en dag.

Poängen är att jag inte är intresserad av att gå omkring hela livet och vänta på ”den rätta”. Jag är inte intresserad av att anstränga mig till det yttersta i relationer med en massa olika män för att han kanske kanske kan vara den rätta för mig. Jag är inte intresserad av att gå omkring och nära illusionen om den sanna kärleken för mig själv, för jag vet hur mycket jag redan lidit av den och jag vill inte lida mer. Jag vill fokusera på annat i livet, saker och ting jag vet att jag kommer att kunna få, istället för att förlita mig på slumpen. För de är ju det ”den rätta” handlar om: slumpen, en slump en ska arbeta jävligt hårt för att sätta upp gynnsamma förutsättningar för, precis som Charlotte i SATC alltid gör. Hon går omkring som på nålar i den ständiga förhoppningen att just han där på gatan ska vara den som hon ska kunna spendera sitt liv tillsammans med. Och kanske träffar hon honom en dag, men frågan är om det är värt mödan.

Jag har lättare att stå ut med tanken på att den rätta kanske kan finnas, men att jag inte kommer anstränga mig för att hitta hen, än att jag kanske kommer anstränga mig till max för att hitta någon som inte finns. I det tidigare scenariot kanske jag går miste om något, men jag kommer får möjligheten att göra en massa feta grejer istället, i det senare scenariot så kommer jag att ha offrat oerhört mycket för en utopi.

Och jag tror genuint att den sanna kärleken är en utopi. Jag tror inte att den rätta finns, utan jag tror att det uppstår en massa problem i alla heteromonogama relationer, problem som jag helst lever utan. Vissa kanske tycker det är värt det, andra inte. Jag har bestämt mig för att jag inte tycker att det är det. Jag tror aldrig att kärleken kommer vara så fantastisk att den är värd allt som en förväntas offra för den.

Just nu lever jag i en relation med en man,  men jag inbillar mig inte att det handlar om att han är ”den rätta” för mig. Vi har råkat möta varandra i rätt skede i livet och omständigheterna har fört oss samman. Vi delar mycket, men han kan inte vara allt för mig, och jag tror inte heller att det finns någon annan som kan vara det. Jag behöver en massa olika människor i mitt liv, en massa olika sätt att fylla det med mening på. Detta är egentligen självklarheter, men sorgligt nog så inbillas kvinnor ofta att kärleken står över andra mål en kan ha i livet, eftersom kärleken beskrivs som så oerhört fantastisk. I själva verket är kärlek som de flesta andra softa grejer; kul, men verkligen inte oproblematiskt eller Det Enda. En av livets aspekter som en kan välja, men som en också kan välja bort.

Organiserat tiggeri.

Ibland talas det om så kallat ”organiserat tiggeri”. Den här termen för tankarna till olika kriminella ”ligor”, kanske rentav sådana som hänsynslöst utnyttjar personerna som sitter och tigger genom att ta deras pengar. Organiserat tiggeri är, får vi lära oss, mycket värre än individuella personer som tigger. Organiserat tiggeri känns liksom som att bli lurad, som att det finns något ”nätverk” som tjänar jättejättemycket pengar på att vi är så naiva som tror att de där kronorna faktiskt går till någon som behöver dem.

Jag tänker att att vara organiserad kan vara väldigt många olika saker. Det kan finnas människor som saknar möjligheter till försörjning som åker till rikare länder för att tigga. Om detta sker så är det ganska naturligt att det sker just organiserat. Varför? Jo, för att fattigdom inte drabbar enskilda individer, det drabbar familjer och byar.

Tänk dig själv att sitta i en situation där din bästa möjlighet till försörjning är att åka till ett annat land och tigga? Skulle du vilja göra det själv? Hitta ett eget boende som troligen skulle vara mycket dyrare än om ni delar, vara helt ensam i ett land som du kanske aldrig varit i förut? Troligen inte. Det är ganska naturligt att människor som känner varandra och är i samma situation gör den här typen av saker tillsammans.

I den individualistiska världsbilden så ingår synen på fattigdom. Fattigdom är något som drabbar enskilda individer som har hamnat på glid, inte ett samhälleligt fenomen. Därför måste fattiga också vara ensamma, annars anses det vara fejk. Så fort det är fler än en så föds misstankarna; de kanske har planerat det här.

Människor får nämligen inte planera kring sitt tiggeri. De enda omständigheter under vilka det är legitimt att tigga är när en plötsligt vaknar en morgon och upptäcker att kylen är tom och att en inte har en krona kvar på kontot, det får liksom inte ligga någon organisation eller planering bakom det. Detta visar på en väldigt märklig bild av vad fattigdom är, som om det vore något som slog till slumpvis och inte ett tillstånd som människor lever i, inte sällan under ett helt liv.

Människor kommer hit och tigger för att det är det enda sättet för dem att förbättra sina livschanser. Detta är i sig en tragedi. Vissa vill förvärra situationen för detta människor genom att misstänkliggöra deras bevekelsegrunder och kriminalisera den gemenskap som vissa ändå lyckas upprätthålla under dessa vidriga omständigheter.

Jag antar att det är så att människor i svåra situationer som har gemenskap med varandra skrämmer. Det skrämmer för att det vittnar om en spricka i den individualistiska världsbilden. De flesta hamnar inte i sådana situationer som individer ”på glid”, utan det är en samhällelig process som drabbar grupper av människor. Men jag tror också att det handlar om rädslan för att det ska börja tisslas och tasslas i dessa grupper, rädslan för att den organisering som kanske först handlade om överlevnad sedan kan komma att börja handla om kamp. Människor som utifrån gemensamma livsvillkor organiserar sig i gemensam kamp för att förbättra dessa, det är något som är i sanning samhällsomstörtande, och därför finns det alltid ett intresse hos borgerligheten att splittra dessa gemenskaper så fort de börjar dyka upp.

Att vara onyanserad, ogenomtänkt eller ha ett svartvitt tänkande.

Ibland kallas jag ”ogenomtänkt”/”onyanserad” eller anklagas för att ha ett ”svartvitt” tänkande. Nu tänkte jag skriva lite om hur jag ser på detta.

Det finns en slags idé om att en måste ta in ”alla sidor” om en ska föra en debatt eller driva ett resonemang. Problemet är att se sidor som ingår i ”alla sidor” för det mesta är de som tar mest plats i samhället. Om en till exempel ska diskutera invandring så måste en ta med den rasistiska sidan, eftersom detta samhälle är rasistiskt. Det ställs inte på samma sätt krav på att de som förespråkar den rasistiska sidan ska vara ”nyanserade” och ta hänsyn till den antirasistiska sidan. Det är vi som står i underläge som måste ta hänsyn till rasismens hegemoniska position i det här samhället.

När jag skriver om feminism så anses jag vara ansvarig för att vara ”nyanserad” och inte ”svartvit” i mitt tänkande. Att vara ”nyanserad” i det här fallet handlar inte om att jag ska väga in olika aspekter eller liknande, utan det handlar om att jag ska ha åsikter som står nära hegemonin. Alltså: jag ska inte skriva att alla män förtrycker alla kvinnor, utan att vissa män kanske förtrycker kvinnor litegrann men att män också kan bli förtryckta faktiskt. Om jag skriver så anses jag vara ”nyanserad”. Det har ingenting att göra med hur väl jag underbygger mina argument eller liknande, det har att göra med att jag ska ha åsikter som accepteras i patriarkatet.

Det finns också ett krav på någon slags ödmjukhet, som ska uppnås genom att ”erkänna att en kan ha fel”. Jag ser det som en självklarhet att jag kan ha fel, men jag jag inga skäl till att hävda att jag kan ha fel hela tiden. Människor med makt avkrävs sällan sådana bekännelser, utan det är något en avkrävs när en har perspektiv som ligger långt ifrån vad som anses ”rätt” i detta samhälle. Jag är bara en helt vanlig person, jag har haft fel många gånger och kommer ha det många gånger igen. Jag har flertalet gånger erkänt mina fel. Jag känner inte att jag behöver säga det hela tiden.

Ett argument blir inte bättre för att en lägger in en massa ”men jag kan ju ha fel” eller ”en kan se saker från det här perspektivet också” i det. Det blir bara slafsigt och jobbigt att läsa. Dessutom så tycker jag inte att det är min skyldighet att redogöra för några andra åsikter än mina egna, jag tycker rentav att det kan vara ganska konstigt och omoraliskt att göra det. Varför ge en massa legitimitet till saker en inte står för?

Jag tycker att det är oerhört oansvarigt att typ snacka om att rasister/jämställdister/liberaler eller whatever har ”poänger” för att framstå som ”nyanserad”. Det en gör när en gör så är att stärka det samhällssystem vi lever i idag. Om en ger till exempel rasism en uns av legitimitet genom att erkänna att det finns ”poänger” i rasistiskt tänkande så stödjer en en rasistisk världsordning. Det har jag ingen lust att syssla med.

Jag ser inga skäl till att vara ”nyanserad” om det innebär att jag ska gå omkring och erkänna legitimiteten i perspektiv som jag genuint tror skadar andra människor. Jag skulle tycka att det var väldigt oansvarigt och det är ett beteende jag inte kan försvara moraliskt. För mig är det viktigt att jag företräder de åsikter jag tror på och inte något annat blaj bara för att en ”ska” göra det för att anses ”nyanserad”. Jag företräder åsikter för att jag står för dem och kan försvara dem, inte för att jag är någon slags kanal för en massa olika ståndpunkter en kan inneha. Jag har ingen skyldighet att företräda någon annan än mig själv och lägga fram något annat perspektiv än mitt eget. ”Nyanserna” kan ju inte härbärgeras av en enda person, utan det är något som uppstår när människor med olika åsikter diskuterar med varandra. Det ska till en person med jävligt mycket hybris för att tro att hen ska kunna företräda hela spektrat av åsikter en kan ha i en fråga.

Jag har givetvis övervägt de flesta av de ståndpunkter som jag idag vänder mig emot. Det har till och med varit ståndpunkter jag argumenterat varmt för. För mig har det varit en lång process att komma till de ståndpunkter jag har idag, och det är långt ifrån ”ogenomtänkt”. Sedan kan en såklart tycka annorlunda än vad jag gör, men det innebär inte att jag har tänkt för lite på något, bara att vi tänker annorlunda. Jag kommer inte att redogöra för hela den process jag tagit mig igenom för att komma fram till en ståndpunkt så fort jag skriver om den, jag har svårt att se något syfte med det. För det mesta så har jag tänkt igenom de invändningar och perspektiv personen ”bidrar” med, men jag har av olika skäl kommit fram till att jag inte instämmer eller att jag uppfattar dem som irrelevanta. Det är oerhört ovanligt att en person som inleder såhär kommer med ett perspektiv som faktiskt är nytt för mig, utan det brukar vara samma svada som jag fått upptryckt i fejset under flera års tid. Ganska ofta är det också så att personen skriver att det finns andra perspektiv men inte riktigt redogör för vilka dessa skulle vara, utan mest bara talar om för mig att jag har fel.

När en människa kallar mig ”onyanserad”, ”svartvit” eller ”ogenomtänkt” så gör hen anspråk på att sitta inne på Sanningen om hur det ligger till med saker och ting. Anledningen till att vi tycker olika är enligt den här människan att jag har kommit mindre långt i min process, tänkt på färre olika infallsvinklar och så vidare. I mina ögon är detta ett sätt att ta tolkningsföreträde och recensera mina åsikter och min tankeprocess snarare än att argumentera emot dem. Om du inte håller med mig får du gärna skriva varför och argumentera, men att komma med något generellt omdöme om att jag är ”ogenomtänkt” eller ”onyanserad” är en härskarteknik som jag uppfattar som oerhört osympatisk.

Att visa intellektuell respekt för andra människor handlar om att ta deras intellektuella förmåga på allvar. Detta görs inte genom att antyda att de bara inte tänkt tillräckligt länge på något, utan det görs genom att bemöta argument. Jag har full förståelse för att en inte vill syssla med detta utan bara tycker jag är dum i huvudet, så känner jag inför väldigt många personer. Men låtsas då för guds skull inte att det handlar om något annat än just det. Det är helt okej att bara säga vad en menar; du har fel.

Vad är det att vara Kvinna?

Ibland tänker jag på det här med att vara cis. Vad är det att vara cis? Framförallt handlar det väl om vad det inte är att vara cis. Som cisperson behöver jag inte fundera särskilt mycket över min könsidentitet, eftersom jag aldrig har känt att min kropp har varit fel, att människor har könat mig fel och så vidare.

Men att vara cis innebär ju såklart också att jag på något sätt identifierar mig som kvinna, eftersom den kropp jag har är en kvinnligt kodad kropp. Men vad innebär det att identifiera sig som Kvinna?

När jag tänker på att vara kvinna så tänker jag på att vara förtryckt. att vara kvinna i det här samhället är att vara underordnad, förtryckt av, män. Det handlar om att vara ickenormen i ett samhälle där mannen är norm. Det handlar om att vara ett komplement till mannen. Hela min kvinnlighet avgörs i relation till män, i min underordning.

Jag försöker tänka mig en värld utan män där jag fortfarande är Kvinna, och det är väldigt svårt för mig att tänka mig. Jag vet inte vad det skulle innebära att vara kvinna i en värld där det inte finns en motpol mot vilken jag kan utöva min kvinnlighet. Jag tänker att jag fortfarande skulle ha den kropp jag har, men den skulle inte längre vara kvinnligt kodad. Det skulle istället vara andra egenskaper hos min kropp som avgjorde min identitet, om några alls.

Att vara kvinna för mig är en position, inte en identitet. Jag känner mig inte som Kvinna i mig själv, jag känner mig som Kvinna i förhållande till det som i detta samhälle anses vara min motsats, till männen. Det finns ingenting inuti mig som är kvinnligt, ingen kärna av kvinnlighet som bara finns där, utan det handlar om vad jag konstrueras som i min samvaro med andra. Eftersom jag blir förtryckt som Kvinna så tvingas jag uppfatta mig själv som Kvinna. Eftersom mitt livsöde delvis avgörs av att jag uppfattas som Kvinna, så blir detta också min könsidentitet, då jag inte känner något aktivt motstånd emot den.

Jag tänker att det är svårt det där med fasta identiteter, det är svårt att säga något om vem och vad en är. För det handlar inte om vad en är, det handlar om vad en blir, vad en görs till. Vad vi identifierar oss som, vilka parametrar som anses viktiga, styrs inte så mycket av oss själva som av samhället. I det här samhället så finns det ett tvång på att identifiera sig som antingen kvinna eller man, och om du inte gör det själv så gör någon annan det åt dig. I ett samhälle där kön inte var så viktigt skulle vi troligen inte göra detta i samma utsträckning, vi skulle kanske istället identifiera oss med andra drag vi har.

Jag tänker mig att någon gång i framtiden kommer människor kanske kunna gå genom livet utan att tänka så mycket på om de är Kvinnor eller Män. När könsmaktsordningen inte längre är en av de grundläggande strukturerna i samhället så kanske vi inte alls kommer tänka i de termerna. Jag försöker tänka ett liv utan att behöva förhålla sig till sin könsidentitet, utan att behöva bestämma om en ska vara Man eller Kvinna, eftersom det inte kommer att göra någon skillnad i vilken position en har i samhället.

Alla människor försöker tillgodose sina intressen, men vissa gör det på ett vidrigare sätt än andra.

Ibland talas det om egoism och vad egoism och altruism är. Vissa människor försöker driva ståndpunkten att allt mänskligt agerande på ett eller annat sätt är egoistiskt, alltså något en gör främst för sin egen skull.

Jag tänker på ett seminarium jag hade med ett gäng ekonomer där de framförde precis denna tes. Seminarieledaren drog sedan ett exempel med buddhistiska munkar som tänder eld på sig själva. Hur skulle de förklara detta utifrån den här teorin? Klassen blev helt tyst, det gick inte att foga in i deras teorier om egenintresse. Som politisk aktivist hade jag inga problem med att förstå hur en kan hålla ett ideal så högt att en är villig att dö för det, även om jag tycker att det är meningslöst att i pacifistisk anda tända eld på sig själv. Det märktes dock tydligt att det var svårt för de närvarande ekonomerna att greppa vilka krafter det är som är i rörelse.

Visst kan en hävda att även att hålla ideal högt handlar om egenintresse, kanske någon slags egoistiskt bekräftande av den egna personen. Det kan hända att en på något slags abstrakt plan kan fastslå att allt i grund och botten handlar om egenintresse, frågan är vad det säger oss om samhället och om politik?

Såsom denna ”insikt” brukar användas brukar det vara frågan om att alla handlingar på sätt och vis är lika goda eftersom alla handlingar drivs av egoism. Då spelar det ingen roll om en är vänsteraktivist eller om en lever på att exploatera andras arbetskraft, för det grundläggande motivet är fortfarande detsamma.

Jag tycker att idén om att politiska ideals giltighet skulle avgöras av någon slags bakomliggande ”ond” eller ”god” intention är märklig, speciellt då jag inte riktigt anser att det finns ”onda” och ”goda” människor. Det är väl ändå hur en viss politik påverkar samhället som måste räknas? Jag är helt med på att människor drivs av egenintresse, men jag ser också att vissa människors egenintresse skadar andra jävligt mycket mer än andras.

Jag tycker inte att alla människors egenintresse är lika mycket värt. De människor som med hjälp av ojämlika egendomsförhållanden skor sig på andras arbete har ett intresse i att kunna fortsätta göra det, och de människor vars olycka det profiteras på har ett intresse av att detta upphör. För mig är det självklart mer legitimt att de som vill att deras olycka ska upphöra har en större ”rätt” att driva igenom sitt egenintresse än de som vill kunna fortsätta profitera på andras olycka.

Men det handlar inte om någon idealistisk ”god” position, det handlar om en politisk kamp. Det handlar inte om att plocka fram några slags moraliska ideal som sedan ska gälla för alla, utan det handlar om att se att det finns en konflikt i samhället och sedan alliera sig med den sida vars anspråk en tycker är mest legitima, eller troligare: vars anspråk en själv delar.

Människor som försöker resonera sig fram till vad som är evigt ”rätt” och ”fel” när det kommer till moral och politik kommer att hamna i en återvändsgränd, för i grund och botten handlar det inte om vem som är mest egoist och inte utan om intressekonflikter. Alla människor försöker tillgodose sina intressen, det är bara det att vissa människor gör det på ett jävligt mycket vidrigare sätt än andra.

Gör inte dina begär till ditt barns behov.

Nu är den här, den stora årstiden för upprätthållande av förtryckande strukturer. I vanlig ordning så är det ett gäng föräldrar som gråter ut över att det är fotoförbud på deras barns luciatåg, att de inte får klä ut sig till en viss sak eller sjunga en viss sång eller whatever.

Detta är såklart oerhört problematiskt på en massa olika sätt. det är uppenbart rasistiskt då ALLTING vinklas till att handla om att invandringen hotar våra SVENSKA TRADITIONER, fast det för det mesta över huvud taget inte är det som är i görningen. Folk är jävligt kvicka på att gorma om svenskfientlighet så fort de ser minsta lilla sak som eventuellt skulle kunna tolkas så.

MEN det jag tänkte skriva om här är hur barn används i vuxnas ideologiska positionering. Såhär: de flesta barn bryr sig nog måttligt om de blir fortade på sitt jävla luciatåg eller ej. Ärligt talat tror jag att de flesta barn bryr sig måttligt om det ens blir något luciatåg. Jag vill i alla fall minnas att sådana arrangemang mest var förknippade med prestationsångest. Luciatåg är framförallt en uppvisning som hålls för föräldrars skull, inte för barnens.

Samma sak med alla jävla traditioner runt jul. De flesta barn har knappast någon uppfattning om hur jul ”ska” firas, exakt vilka sånger som ska sjungas eller hur många rasistiska nidbilder som ska synas i Kalle Ankas jul. Visst att det kan leda till viss förvirring när saker inte är som de brukar, men det är nog inga större svårigheter att parera detta om en bara vill.

Inbilla dig inte att ditt barns julupplevelse står och faller med en sång, en utklädnad eller ett tv-program. Det handlar inte om ditt barns behov, det handlar om dina behov som du utnyttjar dina barn för att förmedla. Om du hade brytt dig om att dina barn skulle ha en trevlig jul så hade du inte gjort en stor jävla affär av minsta lilla grej som inte är som du tycker att de ska vara utan istället låtit det vara som det är. Om du hade brytt dig om ditt barns känslor hade du inte skrivit någon upprörd jävla debattartikel om fotoförbud utan istället förklarat att det kan vara så om det finns folk med skyddad identitet i ett sammanhang och så vidare. Jag kan nästan lova att ditt barn hade kunnat ta till sig detta utan problem.

Blanda inte ihop ditt behov av att fotografera en massa utspökade barn med deras behov av att få en massa kameror uppkörda i fejset. Blanda inte ihop ditt behov med att Det Ska Vara Som Det Alltid Har Varit med ditt barns behov av att ha det på ett visst sätt. Inse att det bara handlar om dig och din egen trångsynthet, inte att ditt barn har något behov av ett visst slags julfirande.

Jag är så jävla trött på detta tjat om barn barn barn som egentligen bara handlar om vuxnas ideologiska positionering. Av något skäl verkar folk tycka att de har rätt att bete sig som empatilösa arslen så fort de får barn, och detta är verkligen ett jävligt stort problem. Tror ni seriöst att era barn kommer att tacka er för att ni använde dem för att upprätthålla förtryckande strukturer?

Om otrygghet och utanförskap.

Jag tänker lite på det här med ekonomi och stress och sånt. Jag är född i en familj med ekonomiskt goda förhållanden och jag har en del sparpengar. Det här spelar stor roll för min känsla av trygghet, jag vet att om allt skiter sig så kommer jag inte att stå utan någonting. Jag har mitt sparkonto, jag har mina föräldrar, i alla fall för en tid framåt. Det betyder mycket för mig att veta att jag har en viss ekonomisk trygghet.

Ändå känner jag mig otrygg ekonomiskt. Inte för att jag inte vet om jag kommer ha råd med hyran nästa månad, utan på längre sikt. Jag vet inte om jag kommer kunna få ett fast jobb med en rimlig lön, jag vet inte om det kommer finnas ett socialt skyddsnät som fångar upp mig om jag blir sjuk eller arbetslös, jag vet verkligen inte om jag kommer att ha någon slags rimlig pension. Såsom läget ser ut idag verkar det minst sagt illa med den saken.

Jag vet att det är många som faller ”mellan stolarna” i det här samhället, som plötsligt en dag står utan möjligheter till försörjning. Jag vet att det inte är något som händer andra, utan att det är något som lika gärna kan hända mig själv. Detta är något jag känner mycket ångest och stress inför.

Det handlar inte om en ständig otrygghet inför att klara nästa dag, det handlar om en stor otrygghet kring livet som helhet. Jag känner inte att jag har någon kontroll över mitt liv på lång sikt. Jag känner inte att jag kan göra ”rätt val” för att styra hur mitt liv ska te sig, utan jag famlar i blindo.

Den här grundotryggheten är utbredd. Att inte veta att det finns något som tar emot en när en faller, något som tar hand om en när en är gammal, det är jävligt jobbigt. Det handlar inte bara om ren fattigdom, om att leva ur hand i mun, utan även den där smygande känslan av att det bara krävs en lite knuff i fel riktning för att en ska trilla ner i en misär en inte kan ta sig upp ur. Gränsen mellan ett relativt stabilt liv och ständig otrygghet är tunn för många, inte bara för de i det så kallade ”utanförskapet”. Det är ett generellt problem som rör många människor, inte ett fåtal utslagna individer. Jag tror att det är viktigt att förstå att frågor om arbetslöshet, socialt skyddsnät, otrygga anställningar och så vidare rör alla, även de som för tillfället råkar sitta på ett fast jobb. Det finns inget klart definierat ”utanförskap”, de finns de som drabbas betydligt mer än andra, men det stora flertalet drabbas när det sociala skyddsnätet faller sönder.

Det exkluderande systraskapet.

Jag fick en kommentar under inlägget om systraskap som strategi:

Men, som en queer person of colour (använder begrepp på engelska då inte känner mig bekväm med de som finns att tillgå på svenska) med erfarenheter från kvinnoseparatistiska sammanhang så känner jag mig skeptisk till användandet av just ordet systerskap. Ett ord och sammanhang som historiskt inneburit ett uteslutande och ignorerade av andra röster och behov än de just vita västerländska (oftast medelklass) heterosexuella kvinnor. Hur ställer du dig till det och den uteslutande historia som ordet och sammanhanget har? Jag personligen (och andra med mig) har känt att jag (bla min identitet som queer) och mina erfarenheter av rasism inom och utanför kvinnosep sammanhang har antingen ignorerats eller exotifierats på ett sätt som inte utvecklat de grupper jag tagit del av eller erkänt det jag varit med om, utan hela tiden förlagt problemet utanför gruppen. Det skulle vara intressant att få höra dig utveckla mer kring det.

Det du beskriver är absolut en realitet, och därför försöker jag att inte använda ordet systraskap så mycket som jag kunde göra innan. Jag tycker att det är problematiskt när systraskap används som om det var någon slags klubb en blir medlem i, vilket jag anser är exkluderande. Däremot talar jag om systraskap som en praktik en kan utföra. Denna praktik är: visa solidaritet med andra kvinnor i en gemensam kamp emot patriarkatet.

Något som kan vara problematiskt i termen systraskap är att det för tankarna till en gemensam kvinnlig erfarenhet, alltså att alla kvinnor skulle ha gemensamma erfarenheter för att de är förtryckta i patriarkatet. Jag menar att alla kvinnor är förtryckta i patriarkatet, men detta kan se ut på väldigt olika sätt beroende på vem en är. En vit cisheterokvinna har en upphöjd plats, en rasifierad kvinna blir utsatt för förtryck av såväl män som vita och så vidare. Jag tror att vi måste slopa idén om en given kvinnlig erfarenhet, eftersom den kommer att utgår från den vita cisheterokvinnans upplevelser. Detta blir såklart exkluderande och det är extremt problematiskt.

Jag tycker dock att det är viktigt att tala om vad systraskap skulle kunna vara och betyda, för jag tror att systraskap betyder väldigt mycket. Systraskap för mig handlar om solidaritet i kampen, och en förutsättning för det är att en bygger sin analys kring erfarenheter som ligger utanför den vita cisheterokvinnans. När jag tänker på att praktisera systraskap är det till exempel jätteviktigt att inte upphöja min egen normativa kvinnlighet på andra kvinnors bekostnad, typ rasifierade, att förstå att det jag upplever inte är det enda som upplevs och så vidare.

Systraskapet är inte en realitet, utan en utopi mot vilken jag strävar. För att mitt systraskap ska bli ”komplett” så måste alla kvinnors erfarenheter finnas med i analysen. Så är det inte nu, utan det är ett mål jag ständigt strävar mot. Att skapa mer förståelse för situationen hos kvinnor som inte har det som jag för att lättare kunna visa solidaritet gentemot dem är en viktig del i detta. Jag försöker att jobba med det här genom att skaffa mig mer kunskap om rasism, jobba med mina egna rasistiska beteenden och säga till andra när de utövar rasism. Jag ser detta delvis som ett feministiskt projekt, eftersom jag tror att det är nödvändigt att undanröja hierarkin kvinnor emellan för att kunna förena sig emot patriarkatet.

Jag tror att vi måste börja tala om systraskapet som ett projekt, inte något som bara ”är” och som en kan välja att ta del av och ingå i. Det är en praktik som vi måste bli bättre på att utöva. Inte bara för att vara ”snälla” mot kvinnor som ligger utanför ”normen”, utan för att en stark kvinnosolidaritet i en nödvändighet för att kunna krossa patriarkatet.

Terapi är en strategi för överlevnad, lösningen ligger i kampen för ett bättre samhälle.

Tydligen har Wallin svarat på mitt inlägg om personligheter (eller snarare Bloggkommentatorernas inlägg om mitt inlägg). Wallin tycker att vi måste ägna oss är mer självrannsakan:

Men felet ligger väl i att såpass många inte lärt sig rannsaka alls? På ett ordentligt intervention med sig själv-sätt någon gång då och då? Istället går många runt och självömkar och kräver total acceptans för även sina rövhattiga sidor om vartannat.

Mitt problem med interventionstänket är att det är så oerhört självcentrerat, och jag har svårt att tänka mig att det kommer något bra ur det i den grad som vi ägnar oss åt det. De flesta så kallade ”rövhattiga” sidor människor har har ganska lite att göra med deras personligheter utan istället med samhällsstrukturer. Typ män tenderar att utöva maskulinitet och makt, vita rasism och makt och så vidare. Det handlar inte så mycket om personligheter som om positioner i ett system som tillåter visst beteende. Jag tror inte att det går att förändra detta genom att alla kollar på sig själv, jag tror det handlar om att se sig själv i den kontext som är samhället.

Det här självömkandet är något jag uppfattar kommer i högre grad från människor som just löser de flesta problem i sina liv med att vända blicken inåt. Det blir ett ändlöst framlyftande av sig själv, sin egen position som så oerhört unik och jobbig. Utan insikt i att de flesta människor mår dåligt så tar dessa människor orimligt mycket plats i sitt tjatande om sig själva. När jag till exempel betraktar män som försöker lösa problem på det här sättet så ser jag jättebebisar som fortfarande inte lyckas ta ansvar för sin överordning. Det är kanske mysigt för dem och sådär, frågan är hur effektivt det är för att lösa problem på en samhällsnivå.

Motsatsen kan också hända: att människor tror att de själva är roten till allt ont i deras liv, när det kanske snarare handlar om vilka situationer de befinner sig i. Folk får höra att deras arbetslöshet handlar om att de har en vissa personlighetstyp eller liknande. Detta tror jag är oerhört problematiskt av uppenbara skäl. Det gör politiska frågor till frågor om ”personlighet”, alltså ett väldigt tydligt individualiserande av det hela.

Kravet på självrannsakan drabbar inte människor jämlikt. Människor i utsatta positioner tvingas självrannsaka i en betydligt högre grad än privilegierade. Kvinnor mer än män, arbetslösa mer än de som har en trygg position i livet och så vidare. Ofta är det inte de som faktiskt skulle behöva bli bättre människor som avkrävs detta, utan de klarar sig genom livet ändå. Andra, mindre privilegierade, blir däremot utsatta och ”frivilligt” utsätta sig själva för en massa ”självrannsakan” eftersom deras personligheter alltid ifrågasätts, antas vara grunden till ”misslyckanden” som för det mesta snarare handlar om samhället.

Självrannsakan, terapi och så vidare är ett arbete en utför för att upprätthålla ett samhällssystem. Detta arbete utförs för det mesta av personer i utsatta positioner, inte de som lever gott genom att sko sig på andra. Det är de utsatta som ständigt tvingas till anpassning, en process som privilegierade personer i detta samhälle såklart vinner en jävla massa på.

Jag tror inte att det är en bra väg till förändring att glo sig blind på sig själv, jag tror snarare det leder till skuld och skam eller självömkan. Jag tror inte att evig ”självrannsakan” leder till något gott, jag tror att vi måste rikta blicken utåt. Lycka är ingenting som kommer inifrån en själv, det är något som en uppnår tillsammans med andra, ett kollektivt projekt.

Sedan är det också många av de problem vi har som helt enkelt inte kan lösas genom terapi, eftersom det handlar om vilken typ av samhälle vi lever i. Terapin gör då snarare att skiten kan fortgå. Den ger människor metoder att stå ut i keffa livssituationer och individualiserar problem. Det kan vara en slags konstgjord andning för våra psyken, något som sätts in när vi saknar förutsättningar för att leva ett bra liv.

Och ja, människor kan absolut behöva få hjälp att hantera saker, speciellt i det samhälle vi lever i nu. Problemet är när terapi, introspektion och så vidare läggs fram som någon slags universell och heltäckande lösning på en massa olika problem. Jag söker själv hjälp av vården för problem som uppstår hos mig på grund av samhället, men jag är medveten om att det inte utgör någon fullständig lösning på mina problem utan snarare handlar om att kunna hantera en massa grejer som jag tvingas genomgå. Lösningen är i mina ögon inte att jag eller andra ska gå i en massa terapi, utan att vi ska skapa ett samhälle där en inte ständigt tvingas in i en massa situationer som leder till stress, ångest, självhat och så vidare. Terapi är för mig en strategi för kortsiktig överlevnad, men lösningen ligger i kampen för ett bättre samhälle.

Twitter 9/12. Patriarkatet har inte uppfunnit livmodern, men kontrollerat den.

Jag måste säga att jag tycker det är INTRESSANT, många människors uppenbara oförmåga att begripa att något naturligt kan vara problematiskt. Det är inte patriarkatet som uppfunnit livmodern, nej, men denna har stått i centrum för mycket kvinnoförtryck. Att kontrollera den reproduktiva förmågan har varit ett av patriarkatets stora projekt genom historien. Könsstympning, tvångssterilisering, äktenskap, abortförbud. Allt detta handlar om makten över den reproduktiva förmågan. Visst, livmodern är naturlig, men att andra än bäraren ska kontrollera dess funktioner är det inte.

Vidare är det såklart rimligt att kräva att den som bär och föder barn, något samhället behöver, ska få god vård och slippa diskriminering. Det är rimligt att kräva att barnafödande inte ska leda till lägre lön, isolation i hemmet, moralism ifrån samhället och så vidare. Det är rimligt att kräva att vi ska få föda under trygga omständigheter, utan att riskera permanenta skador eller döden. Det är rimligt att kräva att de som tar hand om barnen ska ha samma rätt till samhället som de som inte gör det. Det är rimligt att kräva att en graviditet ska kunna genomgås så smärtfritt som möjligt.

Att föda och fostra barn är, i detta samhälle, ett arbete som en borde få lön för. Eftersom barnafödandet är nödvändigt för samhällets fortlevnad borde de som utför detta arbete bli belönade, eller i alla fall inte straffade. Idag straffas den som föder barn i form av smärta, skador och markant försämrade livschanser.