Etikett: objektifiering

Att behandla sin partner som en tillfredsställare av ”behov” är inte kärlek, det är objektifiering.

ställauppLady Dahmer har skrivit om det här fenomenet ”husfridssex” som ses som helst normalt att en har i relationer, speciellt heterosexuella sådana.

Jag har själv sett det som närmast en självklarhet att jag ska ”ställa upp” om min partner vill mer än jag. Att en måste mötas på halva vägen och så vidare, vilket såklart innebär att jag ska kompromissa med min kroppsliga integritet och ”ställa upp” när jag egentligen inte har någon större lust, eller ”ställa upp” på praktiker jag inte uppskattar. Jag såg detta som en helt normal grej att göra, en självklarhet att han skulle ha rättigheter till min kropp eftersom vi hade en relation. Det var såklart ”frivilligt” från min sida, allt detta, men ”frivilligt”

Hur får detta personen som ska ”ställa upp” att känna? Jo, att den är undermålig som inte har samma sexuella ”kapacitet” som den andra. Att den är skyldig den andra parten tillgång till sin kropp för att en minsann är tillsammans och då har en skyldigheter gentemot varandra, för att vara i en relation är ju lite som att äga varandra (och mannen har såklart lite mer rättigheter).

Jag vill varken ”ställa upp” på sex för min partner eller att min partner ska ”ställa upp” på sex med mig. Jag vill ha en relation och ett sexliv som präglas av ömsesidighet och lust, av passion. Om jag har valt att vara med en människa så tänker jag mig att jag måste respektera dennes gränser och värdera det över mitt eget ”behov” av sex. Att älska en människa är så mycket mer än att vilja ligga med den.

När en talar om sexuella ”behov” undrar jag vad som menas. Jag tror inte att det finns någon särskild ”sexdrift” som är frikopplad från annat och kan tillfredsställas av lite vem som helst, det är ju en jättekonstig tanke. Människor har ett behov av närhet, av att känna sig uppskattade och älskade. Att detta behov skulle tillfredsställas just genom sex, oavsett hur detta ”sex” ser ut, är enligt mig mest en patriarkal konstruktion. Det är klart att det är kul med sex när det funkar och är ömsesidigt, men sex kan också vara väldigt destruktivt om det sker på fel sätt. Att ha sex som är passionslöst kan snarare ge motsatt effekt, att en känner sig dåligt behandlad.

Jag tänker att det handlar om att en inte har något annat sätt att bekräfta varandra i en relation än genom just sex. Det är inte så konstigt när en lever i ett samhälle där det som anses ”särskilt” med kärleksrelationer ofta är just sexet. Om en inte har sex, då kan en således inte vara kär. Om inte sexlivet fungerar fungerar inte relationen, eftersom ”sex” är det som bekräftas att en tycker om varandra. Och ja, så blir det ju såklart när en lägger en så stor laddning i just ”sex” snarare än andra former av bekräftelse, närhet och gemenskap.

Att välja att leva tillsammans med en annan människa borde inte vara en fråga om att få ”behov” tillfredsställda, det borde handla om att en älskar den människan och vill vara med den. Att behandla sin partner som en tillfredsställare av ”behov” är inte kärlek, det är objektifiering.

Kvinnlig sexualitet och objektifiering.

Som ni kanske märkt har jag tänkt väldigt mycket på det här med sexualitet och samtycke på sista tiden. Det är någonting jag burit inom mig länge men som jag låtit blomma ut mer ordentligt efter att mittJag har börjat omvärdera en stor del av mina sexuella erfarenheter och ”preferenser”, och börjat se hur lite av de sexuella erfarenheter som faktiskt är positiva sådana. I majoriteten av fallen har jag haft sex fast jag inte velat, för att jag känt mig pressad till det, eller så har jag velat ha sex men inte under de omständigheter som varit.

Jag har alltid lärt mig att tänka på min kropp och min sexualitet som en vara, en tillgång som jag kan använda för att ”få” saker en som kvinna ”behöver” i patriarkatet, det vill säga patriarkal bekräftelse. När jag haft sex med män så har det gett mig en känsla av värde, jag har blivit bekräftad som könsvarelse, som kvinna. Detta har alla gånger varit viktigare än den sexuella upplevelsen som sådan. Det har varit viktigare att känna sig åtråvärd och bekräftad av en man än själva den sexuella upplevelsen. Den hade i många fall lika gärna kunnat kvitta.

Troligen är jag inte ensam om denna erfarenhet, jag vet många kvinnor som uttryckt att de känner igen sig i den här synen på sex. Det är inte så konstigt, för så som sexualitet konstrueras i patriarkatet handlar det i hög grad om objektifiering av kvinnor. Det handlar om att kvinnan passivt ska ta emot det mannen erbjuder, och genom att han tar för sig av henne så får hon värde genom den manliga blicken. Hon är ingenting i sig själv, har ingen sexualitet i sig själv, utan är dömd att svara på mannens initiativ.

Nu upplever jag i högre grad att jag håller på att upptäcka mig själv som sexuell varelse, men det handlar inte om att jag har mer sex utan snarare om att jag har mindre. Jag utforskar intimitet på andra sätt, försöker förstå vad jag tycker om. Hur jag vill bli berörd, hur jag vill röra andra och så vidare. Att låta saker och ting ta tid och inte ha sex bara för att få det överstökat, för att det är något en ”ska” ha.

Jag kan ofta känna att jag skulle ha väntat längre innan jag började vara sexuellt aktiv, så att jag hade kunnat tänka igenom det här mer ordentligt, men tyvärr är det något många, inklusive jag själv, hastar sig igenom. Det handlar nog om att sex är så oerhört symboliskt laddat i patriarkatet, det ses som den ultimata formen av närhet. Just därför blir det ofta, ironiskt nog, ”en mycket ensam upplevelse”.

Att älska och att hata sin kropp är två sidor av samma mynt.

Jag tänker på det här med att ”älska sin kropp” som vi kvinnor så ofta blir uppmanade till att göra.

Att älska sig kropp är något annat är att acceptera sin kropp, att ta hand om sin kropp och så vidare. När jag var ätstörd fanns det till fällen då jag verkligen älskade min kropp, då jag vagudade min kropp. Dagar då jag inte ätit på länge och det visade sig på vågen, dagar då jag tränat och bränt en massa kalorier och så vidare. Andra dagar så kunde jag hata min kropp över allt annat. Det var en ständig färd mellan hybris och oerhört självhat som var väldigt jobbig.

Nu när jag har en mer sund relation till mat så är det sällan att jag hatar min kropp, men det är också sällan att jag älskar den. För det mesta så tänker jag inte på den alls.

Jag tror inte att det är just kroppshatet som är grejen, utan det är den ständiga fixeringen vid kroppen. Om en älskar sin kropp, höjer den till skyarna, så är också risken för att en faller därifrån mycket större. Om en sätter ett väldigt stort värde vid sin kropps utseende så kommer alla förändringar, alla snedsteg, att bli smärtsamma.

Själv har jag ett projekt som bygger på att jag ska ha en mer neutral inställning till min kropps utseende. Jag undviker speglar, jag fokuserar på att använda kroppen och hur den känns snarare än hur den ser ut, jag försöker att inte värdera så jävla mycket hela tiden. Det tror jag är bra, det gör att jag kan få ett mer balanserat synsätt på min kropp. Den behöver inte vara fantastisk, den behöver bara vara, det duger gott för mig.

Folk som går omkring och ”älskar” sig själv, höjer sig själv till skyarna och så vidare, verkar ofta mycket osäkra i mina ögon. Jag tänker att om en accepterar sig själv så är det helt okej att inte vara fantastisk hela tiden, och framförallt behöver en kanske inte höja upp sig själv på det viset.

Sedan är det såklart okej att ha dåligt självförtroende och hantera det på det viset, jag har själv gjort samma många gånger. Det jag vänder mig emot är när det lyfts fram som ett ideal kring hur alla (kvinnor) ska förhålla sig till sin kropp. Att du går omkring och älska ditt utseende gör inte att du har ett sunt förhållningssätt till den, inte alls. Snarare bygger det på samma gamla objektifiering av kvinnokroppen som får kvinnor att känna sig värdelösa för att de är fula. Att älska sin kropp och hata den är två sidor av samma mynt: objektifiering. Det är viktigt att komma ihåg det.

Du måste inte utrota all ondska för att göra världen till en lite bättre plats.

Nu när jag skrivit om objektifiering har jag fått en del kommentarer i stilen ”men vad ska vi göra åt detta då? En kommer ju ändå aldrig kunna utrota objektifieringen helt”. Det kanske är sant, och i så fall är det tråkigt. Personligen tror jag att vi kan utrota den på det sättet att den inte längre har några negativa effekter på människor, eftersom jag ser den som ett resultat av ojämna maktförhållanden och så vidare.

Grejen är att vi idag liksom ligger så himla långt ifrån att ”utrota” objektifieringen att vi kanske snarare ska tänka i termer av hur vi ska göra för att minska den. I detta har jag ett gäng förslag. Jag tycker först och främst att reklam ska förbjudas, åtminstone på offentliga platser. Vi skulle även kunna öka presstödet på villkoret att de tidningarna struntade i annonser. Sedan tror jag att en skulle kunna komma långt med att satsa mer på kultur, så att vi fick ett rikare kulturliv och slapp vara utlämnade till filmer som reproducerar sexism och rasism. En kan såklart även göra en del med hjälp av genuspedagogik på dagis och i skolan. Det finns med andra ord absolut konkreta politiska åtgärder som skulle kunna tas till, som troligen skulle ha positiva effekter även på andra områden.

Det lustiga är att det nästan alltid är män som stället den här frågan, som svar på min uppmaning att de ska sluta objektifiera. Jag har så svårt att förstå det, för det är liksom inte som att alla måste sluta innan de själv ska göra det. Det går alldeles utmärkt att som enskild man lägga ner med ett beteende som skadar människor.

Ibland känns det som att folk verkligen inte kan tänka sig att vara ”bättre” än andra människor omkring dem. Om andra är sexister så ska de minsann också vara det själva, för annars är det orättvist. Visst, jag förstår att ni inte bryr er om kvinnors välmående och så vidare men då kan ni väl för guds skull bara skita i det rakryggat istället för att ursäkta er med att vi inte kommer kunna utrota all objektifiering.

Jag blir helt paff. Tänk om jag slutade engagera mig i tjejjouren med motiveringen att jag inte kommer kunna ha stödsamtal med alla utsatta tjejer. Vad är det för jävla människosyn egentligen? Det är ju liksom fortfarande så att det är en jävligt bra grej att ha stödsamtal med en. Det är en människa en hjälper oavsett, och det betyder något det också. En behöver liksom inte rädda världen varje gång en gör en bra sak, det räcker med att göra den till en lite bättre plats.

Det går inte att vilja objektifiera sig själv.

Jag blir lite småirriterad på begreppet ”objektifiera sig själv”, dels av de skäl som jag beskrivit här men också för att jag tycker det är ett väldigt konstigt sätt att använda ord. Hur kan en objektifiera sig själv? Det handlar ju om att reducera sig själv till ett objekt, något jag har väldigt svårt att se som görbart. Jag förstår liksom inte har det ska gå till.

Det skvallrar också om att det skulle kunna vara en frivillig process att bli objektifierad. I mina ögon är det ett ganska sjukt sätt att se på saken. Jag förstår inte hur någon någonsin kan vilja bli reducerad till ett objekt, en sak för andra att agera på. Det handlar ju om att frånsäga sig all bestämmanderätt över sig själv, det är ingenting en liksom kan göra frivilligt. Det är som att säga att en människa skulle kunna bli någons slav av fri vilja. Det är kanske möjligt att någon kan göra det valet under någon slags enorm press eller manipulering, men hela diskussionen om vad som är frivilligt och inte blir bara så jävla irrelevant efteråt.

Att kvinnor lägger upp bilder på sig själva där de är snygga betyder inte att de ”objektifierar sig själva”. Att du vill visa dig attraktiv gör dig inte till ett objekt, du är fortfarande en människa och vill med största sannolikhet ses som en sådan. Att någon gör sig snygg gör inte att denne tycker att det skulle vara okej att behandla hen som en sak, helt utan egen vilja.

Twitter 20/7. Att objektifiera sig själv.

Jag blir så jävla provocerad av folk som anklagar kvinnor för att ”objektifiera sig själva”. Vad fan tror ni i det här skitsamhället. Kvinnor objektifieras överallt, vi får dagligen veta att vårt utseende är allt, ändå är det tydligen vårt ansvar att inte lyfta fram det.

Det talas om att som kvinna ha ”integritet” och ”sätta gränser” så att en inte objektifierar sig själv. Hur fan ska en kunna sätta gränser för detta som präntas in i skallen på en varenda jävla dag. HUR kan det vara upp till mig? Jag tycker att det är en jävligt sjuk tanke att jag som individ ska ta personlig ansvar för att inte påverkas av patriarkatet. Då har en liksom inte begripit patriarkatets otroliga makt. Den som griper tag om kvinnors självbilder med järnklor. Det går inte att sätta gränser för patriarkatet, ty patriarkatet finns fan överallt, påverkar alla.

Kvinnor förtrycks dubbelt, först av patriarkatet, sedan när vi blir tillsagda och skämmade för att vi påverkas av det. Jag vägrar fan skämmas för att jag blir påverkad av patriarkatet och tycker att det är viktigt att vara snygg. Det är fan inte mitt fel. Men förlåt att jag ”objektifierar mig själv”. Det är såklart mitt fel att jag inte kan sätta stopp för den press som legat på mig hela livet. Förlåt för att jag också påverkar av det som sägs, visas, präntas in i mig varje jävla dag, och har gjorts så länge jag kan minnas.

Jag är så trött på denna eviga jävla dubbelbestraffning. Detta eviga krav på att själv motverka allt det en blivit inlärd i så länge.

Kommentarsfältsdiskussion om objektifiering och preferenser.

I Lemoines kommentarsfält dök en intressant diskussion angående ett inlägg jag skrev för ett tag sedan där jag försvarar Sjödins rätt att på sin egen blogg som handlar om sex skriva om sina preferenser gällande kukstolek. Personen menar att eftersom jag har skrivit om att kvinnor måste få uttrycka sina preferenser kring kukstorlek i vissa sammanhang och på ett respektfullt sätt så har jag förverkat min rätt att säga något om penetrationsnormen.

Nej, det hänger såklart ihop. Men inlägget handlar inte om preferensen i sig utan om ilskan som uppstår då en kvinna beskriver sina preferenser i ett sammanhang med det uttalade syftet. Jag har inte heller några problem med att säga att jag själv har idéer om hur en kuk ska vara formad och vilken storlek den ska ha, under förutsättning att jag ska ha omslutande sex. Däremot kan jag se många sätt att ha sex på som inte inkluderar omslutning, om det nu skulle behövas. Det är dock tråkigt att dessa sätt att ha sex på är såpass osynliggjorda, vilket är det jag menar när jag kritiserar penetrationsnormen.

Och fick som svar:

Problemet ligger snarare i att kvinnors sexistiska eller könsnormerande uttryck i den mån de alls påtalas konsekvent (och könsstereotypt) bortförklaras som något oskyldigt, t.ex. i form av att de ”bara beskriver sina preferenser”, samt att alla former av strukturella analyser av beteendet ignoreras eller mörkas.

Att det sedan kan finnas sammanhang där det är rimligt att uttrycka sina sexuella preferenser är en annan sak.

Detta att kvinnors könsnormerande uttryck skulle beskrivas som oskyldiga kan jag inte relatera till. Jag tycker att det finns en omfattande problematisering kring hur kvinnor upprätthåller patriarkala strukturer. Diskussionen kring kvinnors objektifiering av män går dock på lågvarv, och det enklaste skälet till det skulle jag säga är att kvinnor faktiskt objektifierar män i betydligt lägre grad än motsatsen inträffar. I vilket fall så svarade jag:

Du talar om sammanhang där det kan vara passande att tala om preferenser. Ett sådant sammanhang tycker jag är en blogg som handlar om sex, vilket är fallet jag behandlar i inlägget. Du kanske tycker annorlunda. Förklara i så fall gärna vad ett ”okej” sammanhang för kvinnor att tala om sina preferenser skulle vara. Att däremot sitta och snacka om mäns kukstorlekar, snacka om att män med små kukar etc är fula, äckliga osv skulle jag inte försvara och har inte heller gjort. Det tycker jag är osmakligt och objektifierande, precis som det hade varit om det drabbade kvinnor.

Jag förklarade i inlägget tydligt skillnaden mellan det som Sjödin gör och den typen av objektifiering kvinnor utsätts för, som jag givetvis tycker är fel även när män utsätts för. Om en man skrev en blogg liknande Sjödins som på et respektfullt sätt tog upp hens preferenser kring sex och kvinnors utseende så skulle jag inte ha några problem med det problemet är när personer attackeras, recenseras och så vidare för sitt utseende när det egentligen är ytterst irrelevant.

Det är väldigt viktigt att poängtera skillnader i hur det talas om preferenser. Till exempel i en forumträd om vad en föredrar för behåring av sin partners underliv så är det såklart lämpligt att diskutera just detta. Däremot kanske en inte ska kommentera alla bilder på människor en ser med hur attraktiva de människorna är. Det är inte relevant och det är objektifierande. En ska också i alla diskussioner undvika att vara hånfull eller förolämpa människor som ser ut på det sättet en själv inte föredrar. En kan säga ”jag föredrar kvinnor som rakar underlivet” men att gå steget från det till att säga ”kvinnor som inte rakar underlivet är äckliga” och fortfarande hävdar att en bara ”ger uttryck för preferenser” är otroligt märkligt. Som svar fick jag i alla fall:

Ett ok sammanhang är väl där de individuella skillnaderna är det centrala för diskussionen, inte bara ett sammanhang där sex diskuteras.

Även vad som betraktas som respektfullt skiljer en hel del beroende på könet hos den som beskriver preferenserna. Att som man beskriva en kvinnas eller kvinnors utseende eller egna preferenser kring dessa betraktas nästan aldrig som respektfullt utan ses snarare som en kränkning av dennes integritet, när en kvinna gör detsamma möts det inte med i närheten av den misstänksamheten och negativa attityden utan förutsätts på samma sätt vara oskyldigt eller t.o.m. att mannen/män bara ska ta emot.

Och svarade:

Eftersom det är Sjödin som driver bloggen och initierar diskussionen så får en väl tänka att det är just det hen beskriver i inlägget som är menat att stå i centrum. Vem menar du definierar diskussionen om inte hen själv?

Jag skulle i alla fall inte ha problem med det om det framfördes som Sjödin gör, det vill säga utan förolämpningar och liknande. Problemet är när människor pratar om att vissa saker är äckliga och liknande, eftersom det direkt stigmatiserar kvinnor som inte faller under deras preferenser. Jag har aldrig sett en man göra detta för att sedan bemötas med ilska, däremot har jag sett många män objektifiera kvinnor i helt opassande situationer och/eller kallat kvinnor som inte lever upp till deras preferenser för äckliga för att sedan försvara sig med att de ju ”bara sa vad de tyckte”. Ett sådant agerande är inte okej oavsett om det kommer från en man eller från en kvinna. Att jag själv inte sett et betyder såklart inte att det inte har hänt, men jag kan sluta mig till att det inte är jättevanligt. Om jag hade sett det så hade jag troligen försvarat mannen i fråga, för jag tycker att det är en orimlig sak att bli arg över.

Att män som berättar om sina preferenser skulle mötas med större misstänksamhet tycker jag verkar konstigt. Var och varannan tjejtidningar hur ju en spalt där män kan berätta om vad de gillar, vilket ses som helt normalt.

Den här idén om att det skulle vara mer okej för kvinnor än män att tala om sina preferenser är mig fullkomligt främmande. När jag ser mig om i världen så är de som talar om sina preferenser rörande det motsatta könet (förlåt för heteronormativitet, men ni fattar) nästan uteslutande män. För det mesta går detta obemärkt förbi, utom att något feminist reagerar. Ibland, som när någon lägger upp en jävla bild på en kvinna med hår under armarna från melodifestivalens publik och någon annan säger att hen ser ut som ”en fitta på tvären”, så blir många många människor arga. Men det är knappast ”samtal om preferenser” vi snackar om här, utan det är hets mot privatpersoner och brutal objektifiering, vilket såklart inte är okej oavsett vem som gör det eller vem som drabbas av det.

Objektifiering.

Ibland stöter en på att kvinnor säger att de ”gillar att bli objektifierade” i vissa sammanhang, som till exempel sexuellt. Ofta tror jag dock att det dessa kvinnor menar är att de 1) gillar att bli åtrådda, uppfattade som attraktiva eller 2) har som sexuell preferens att bli dominerade och ”använd” för någon annans syften. Detta är onekligen två praktiker som har paralleller till objektifiering, men det är inte objektifiering.

Att bli objektifierad är att bli sedd som ett objekt och alltså som någon som kan användas för en annan persons syften. Det handlar om att ens mänsklighet förnekas och ens jag reduceras till en sak. Inget av dessa två alternativ innebär detta fullt ut. Att bli åtrådd eller uppfattad som attraktiv motsäger inte på något vid att samtidigt bli betraktad som en människa. Det är fullt möjligt att attraheras av en partners utseende och fortfarande se hela människan och ta hänsyn till dennes vilja, alltså inte reducera någon till ett objekt.

Även när det kommer till den sexuella praktiken så gäller detta. Även om något skenbart kan se ut som objektifiering så är det inte inte det om en innan har kommit överens om regler i samspråk med varandra, alltså att den dominanta parten har tagit del av vad den andra personen vill. Även om det handlar om en spelad objektifiering så är det inte objektifiering, liksom en spelad våldtäkt inte är en våldtäkt. Det grundläggande finns fortfarande kvar: respekten för den andra personen som människa.

Gränsen mellan att spela objektifiering och att verkligen utsättas för det kan kanske kan tyckas obetydlig, men den finns där och den är nog ganska påtaglig för den som varit med om när den gränsen passerats. Det är två helt olika situationer. Även om ett rollspel kan innehålla grova ord, slag etcetera så är det alltid frivilligt och gjort med respekt för den andra personens önskan. Om en går över den gränsen så är det något annat, även om handlingarna i sig kan te sig precis lika grova.

Jag utesluter inte att det finns någon som av något skäl verkligen vill bli objektifierad, men jag tycker att det verkar som om det råder en viss förvirring kring begreppets innebörd. Jag vill inte vara den som sätter diagnoser på folk sådär i allmänhet, men den som på riktigt önskar reduceras till ett objekt i ordets sanna bemärkelse, som en sak som andra använder för sina egna syften, borde nog kolla upp sin psykiska hälsa. Det känns som ett väldigt självdestruktivt beteende. Däremot tror jag att de allra flesta kvinnor faktiskt vill bli sedda som mer än föremål.

Katerina Janouch och objektifieringen.

Noterade under dagen att Katerina Janouch har en sexig brud som bakgrundsbild på sin twitter vilket jag måste säga är anmärkningsvärt för en så kallad feminist. Visst att man kanske inte tycker att bilder på nakna tjejer är det värsta som hänt mänskligheten men varför varför har man en brud i korsett som tar sig på röven som bakgrundsbild på twitter? Nu driven hon visserligen en underklädesshop tillsammans med sin man vilket ju kan anses vara relaterat, men detta är ju faktiskt hennes egen twitter och inte affärens.

Jag har alltid uppfattat Janouch som ganska hård på det där med sexualisering och utseendeideal och därför blev jag förvånad. Sen visade det sig i alla fall att hon har gjort ett utvik i en kalender. Såhär försvarar hon det:

20-åriga brudar som visar tuttar o plutar med mun på porrtidningar, ja, man kan fråga sig hur medvetna de är om vad de gör och vad de har för mål med sin posering. Jag som är en 47-årig 5-barnsmorsa är inget aningslöst objekt som utnyttjas av snubbar som vill ha dollars i fickan, tvärom. Jag vet exakt vad jag gör och jag har ett syfte och ett mål och det är att dra in lite cash till forskningen om kvinnors halsa.

Såhär känner jag; antingen tycker man att objektifiering är okej eller så tycker man inte att det är okej. Man kan fan inte tycka att det är okej bara för att personen är 47 åt gammal och har ”ett syfte” med det hela. Jag tror att de flesta som viker ut sig på något vis tjänar något på det, antingen pengar, status eller bekräftelse, annars skulle man väl inte göra det. Frågan som måste diskuteras är ju huruvida det är något positivt att kvinnors kroppar alltid ska objektifieras för att uppnå diverse syften.

Hennes försvar skapar bara en ytterligare stigmatisering av dessa ”20-åriga brudar” och spär på bilden av dem som korkade och aningslösa. Budskapet blir att det är okej att bidra till ett samhällsklimat där kvinnors kroppar ses som allmängods om man är en vuxen ”självständig” kvinna, speciellt om man samtidigt råkar vara mor och gör det i välgörenhetssyfte.

Analysen av kvinnobilder i media måste sträcka sig utanför objektifiering.

Lady Dahmer har skrivit om den här reklamen från jack&jones.

Jag måste säga att jag tyckte den var utomordentligt fånig och inte riktigt förmår uppröra mig över den. Den är såklart skamlöst sexualiserad, det går inte att komma ifrån.

Jack & Jones har tagit sexualiseringen ett steg längre. De framställer inte längre kvinnan som ett passivt objekt. Här är hon aktiv. Hon förför. Hon simulerar samlag och avsugningar och jag blir alldeles grinfärdig och illamående när jag inser att allt går baklänges.

Vad jag inte begriper är varför detta är att gå ett steg längre. Det man alltid tjatar om rörande sexualiseringen av det offentliga rummet är ju att kvinnor framställs som objekt så enligt den analysen måste ju detta i någon mån vara bättre, ur ett jämställdhetsperspektiv.

Det känns som att objektifiering är ett ganska irrelevant begrepp i sammanhanget. Objekt betyder ju att man är passiv, det är ju liksom den där passiviteten som hela analysen bygger på.

Jag tycker att man istället borde tala mer om likriktning då det är en mer adekvat analys i sammanhanget. För även aktiva viljestarka kvinnobilder kan vara negativa som ideal.