Kategori: Politik

Demonstrera emot privatiseringen av utbildningen på torsdag!

Som ni kanske känner till så är det för närvarande ett förslag på utredning om att öppna för stiftelsedrivna universitet, något som det kommer anordnas demonstrationer emot i Uppsala, Lund och Stockholm i övermorgon. Det går även att skriva på en namninsamling här. Jag kommer gå på antingen den i Stockholm eller Uppsala och jag tycker att den som har möjlighet att gå på någon av dem ska göra det, eftersom detta är en så jävla viktig fråga.

Vad som händer här är att det öppnas upp för en bolagisering av den högre utbildningen, alltså att enskilda universitet ska drivas som vinstdrivande företag och inte i samhällets intresse. Detta innebär att forskning och utbildning som är lönsam kommer att premieras i än högre utsträckning och ta upp ännu mer resurser, vilket innebär att forskningen och utbildningen i än högre grad kommer att ske i företags och inte samhällets intressen. En massa forskning är mycket nödvändig att den utförs, men är tyvärr inte något som ett företag kan tjäna en massa pengar på. Eftersom universiteten även fortsättningsvis kommer att finansieras statligt så innebär alltså detta att våra gemensamma tillgångar kommer att styras av företag i än högre grad.

Detta är en angelägen fråga även för den som inte studerar, eftersom det rör hela samhället. Utbildning och forskning är inte bara en fråga som berör enskilda akademiker utan en bred samhällsfråga. Vad vi lägger resurser på där spelar roll för samhället i stort.

På det stora hela är förslaget som stiftelsedrivna högskolor alltså ett förslag som kommer leda till mindre demokratisk kontroll över utbildning och forskning, mer makt åt företagen och en större ojämlikhet. Därför är det viktigt att du sluter upp och visar ditt missnöje.

Om du vill läsa mer på ämnet så rekommenderar jag denna text, som kritiserar såväl stiftelsereformen som den föregående autonomireformen, som även den har varit ett steg i att bolagisera och avdemokratisera den högre utbildningen.

Twitter 11/11. Angående män inom feminismen.

Rörande män inom feminism: huvudpoängen är inte att män inte kan vara feminister, utan att de måste göra feminism på ett annat vis. Tror inte på något sätt att män inte kan få insikt i hur patriarkatet fungerar, men de har ett annat utgångsläge i kampen emot det. För mig är manliga feminister inte sällan ett reellt problem. De tar tolkningsföreträde, snor rampljus och så vidare.

Men jag tror såklart att det går att engagera sig i en kamp utan att själv vara den som förtrycks. Gör själv detta antirasistiskt. En måste bara göra det med större ödmjukhet och medvetenhet om sin position. Betyder dock inte att en inte kan ha en egen analys. Det är ett ofog när allt som kommer ur munnen från en förtryckt antas vara sant. Alla kvinnor är inte feministiskt medvetna till exempel. Har fått det vänt emot mig många gånger av män att de minsann träffat en kvinna som tycker si och så, som om det bevisade något.

Att lyssna på de förtryckta behöver inte innebära att anpassa sig efter minsta vink, däremot att ha ödmjukhet inför ens egen position. Tycker det är minst lika illa när män aldrig kan göra en egen analys av patriarkalt förtryck utan bara tar första bästa kvinnas åsikt. Då blir det återigen kvinnorna som får göra allt arbete, dra alla analyser. Männen bara väntar och anpassar sig.

Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Det finns ett jävla ofog bland många människor att hålla på och lägga omdömen om andras sätt att protestera, ofta på temat att det är för våldsamt eller att det är taskigt eller vad vet jag.

Visst har det hänt att jag själv svurit åt korkade aktivister på demonstrationer, människor som med dumdristigt beteende utsatt meddemonstranter för fara eller människor som mest beter sig som våghalsiga barn. Det finns gott om situationer där det finns taktiska poänger i att inte gå till angrepp. Däremot har jag mycket svårt att förstå hur den som själv inte är organiserad antifascist har mage att komma och ha åsikter om hur vi som är det sköter våra demonstrationer.

053Inte sällan använder dessa människor dessa demonstranter som i deras tycke är ”fel ute” för att motivera varför de själva inte deltar i protesterna. Att det finns en massa människor som inte ingår i den så kallade ”våldsvänstern” på de flesta antifascistiska demonrationer rör dem inte, så länge någon går över gränsen så är det skäl nog att avstå och ta avstånd från hela gänget.

Samma sak stöter en på i till exempel kvinnojoursrörelsen. Någon som träffat en jourkvinna som hade en dålig analys eller hört något dåligt om Roks och därför tar avstånd från allt vad vi gör, utan att veta något om metoderna eller tankarna som dominerar i dessa sammanhang, och framförallt utan att ta hänsyn till att det vi i praktiken gör är att stötta och hjälpa tusentals kvinnor som är utsatta för våld.

Jag upplever att detta ofta mest är ett sätt att urskulda sin egen politiska lathet. Det är lätt att sitta att ha åsikter om allt möjligt, desto svårare är det att implementera på något rimligt sätt i praktiken. Så fort en börjar engagera sig så måste en helt enkelt alliera sig eller i alla fall befinnas sig på samma plats som människor som kanske har en annan syn på våldsanvändning än en själv har. De kan vara jobbigt, men det är det värt om en brinner tillräckligt mycket för en fråga i praktiken och inte bara i teorin.

De flesta som har många idéer om hur aktivism ska skötas är ganska tysta när det kommer till dessa frågor i vanliga fall. De kanske kallar sig antirasister, feminister och så vidare, men det är först när aktivisterna gör något fel som de börjar dra igång sitt snack om hur viktiga dessa frågor är och hur viktigt det är att vi agerar rätt i dem. Det kanske kan låta såhär: ”det bästa sättet att få människor att ändra sig är genom debatt”, men jag ser dem sällan själv skriva debattartiklar eller ta debatten med antifeminister eller fascister. Det tycker de istället att jag ska göra, eftersom det ju är mig dessa människor söker upp. Nå, gissa varför? Det är för att det är jag som tar aktivt ställning emot deras världsåskådning, du upplevs däremot inte som ett hot och därför är det inte särskilt konstigt att ingen bryr sig om dig. Ett smidigt sätt att komma undan någon form av engagemang samtidigt som en kan hävda med emfas att en tycker att en fråga är oerhört viktig, så viktig att en är beredd att hacka på de personer som driver denna fråga tills de agerar helt perfekt.

Det kan absolut finnas ett värde i att diskutera metoder, och detta är en diskussion som alltid förekommer i aktivistsammanhang. Däremot är det meningslöst att höra det berättas vad som är fel och rätt utifrån något ovanifrånperspektiv, sprunget ur käften på en person som aldrig har deltagit i sådana sammanhang. Vi behöver inte höra från någon översittig liberal hur vi gör fel, vi behöver ha en diskussion om vilka metoder som är effektiva. Det är därför jag vänder mig emot alla utrop om att våld är fel, inte för att jag tycker att våld per automatik är en bra grej utan för att jag anser att de som bräker högst om detta ofta saknar inblick i aktivistens verklighet, vilka situationer vi befinner oss i, vilket motstånd vi möter, vilka vägval som finns tillgängliga. Jag tycker helt enkelt inte att den som inte själv engagerar sig i antifascistisk aktivism har något att säga till om metoderna som används.

Det kanske inte är effektivt med våld, men vad som garanterat är mindre effektivt och troligen också gör mer skada än nytta är att göra en stor grej av hur dålig en tycker att antifascistiska aktivister är och hur ineffektiva våra metoder är. Att komma som utomstående och lägga något slags omdöme om vår aktivism är såväl översittigt som kontraproduktivt.

Jag föreslår att den som har andra idéer om hur aktivism ska skötas kan börja förverkliga dessa idéer själv istället för att sitta på röven och klaga på aktivister. Snart kommer det troligen gå upp för denna att det här med aktivism faktiskt inte är så jävla lätt som det framstår från din upphöjda position, och att det kanske inte är så jävla berättigat att sitta och kläcka ur sig en massa idéer om hur folk borde göra istället om en faktiskt inte har någon jävla koll på läget. Så kom ner på jorden, kasta bort era höga ideal och börja tampas med verkligheten såsom vi andra. Det pågår ett krig och det duger inte att sitta på sin höga häst och låtsas att det inte berör en.

Kvinnor som övertalar män till att skaffa barn.

Fick lite frågor angående det här med barnafödande om hur jag ser på män som blir övertalade/lurade till att skaffa barn, en intressant situation som jag tänkte att jag skulle utreda lite närmre.

Jag vill inleda med att säga att jag tycker att det är fel att försöka få någon till att skaffa barn om denna inte vill, alldeles oavsett kön eller relation i övrigt. Däremot kan jag ofta tycka att det är ett jävla gnäll om just det här med att män luras till att skaffa barn av ondsinta kvinnor. Ligger du med en kvinna och inte vill skaffa barn kan du skippa att ha barnalstrande sex, det vill säga inte syssla med omslutande sex, ha avbrutet samlag eller använda kondom. Det kan såklart ske olyckor, men sådant är livet. Vill du undvika en olycka till varje pris rekommenderar jag den mycket effektiva preventivmetoden avhållsamhet. Jag anser inte att det ska vara möjligt att ha något att säga till om formellt när det kommer till om barnet ska behållas eller inte, inte heller tycker jag att en ska kunna avsäga sig sitt faderskap. Har en varit med och gjort en kvinna gravid får en ta konsekvenserna av det.

Det har rått viss förvirring kring det härmed att kvinnor tvingas in i barnafödande, eftersom det kan hända män på precis samma sätt. När jag talar om det här med barnafödarideologin så menar jag inte att det är enskilda män som tvingar kvinnor till att föda barn åt dem. Detta behövs inte, eftersom vi har en såpass stark barnafödarideologi. Det är kvinnor som lär sig att längta efter barn, att deras mening med livet är att föda barn och så vidare. Detta lär sig inte män, och därför är det inte särskilt överraskande att kvinnor är mer taggade på att skaffa barn i regel. Det är ju kvinnor som fått inpräntat hela livet att deras egenvärde ligger i detta. Det är ju det här som är så snillrikt med patriarkatet, att kvinnor i så hög grad indoktrineras till att fixa sitt eget förtryck.

Kvinnor lär sig också att de har ett bäst före-datum på ett helt annat sätt än män. Det är viktigt att reflektera över när en vill skaffa barn. Vill en vara en ung mamma eller är det viktigare att ha en stabil ekonomisk situation? Kan dessa kombineras? Hur ska allting, graviditet och föräldraledighet, passas ihop med resten av livet? Tiden under vilken en kvinna kan klämma fram en unge är bra mycket mer begränsad än för en man, både rent biologiskt men också samhälleligt. Kvinnors livsval är alltid utsatta för betydligt mycket mer ifrågasättande än mäns, speciellt när det kommer till moderskap. Som kvinna måste en också på ett helt annat vis förhålla sig till möjligheten att en kommer behöva stå med ensamt ansvar för barnen, eftersom män alltid är mer fria att gå om de känner för det.

Ändå har barnaskaffande en stor laddning i detta samhälle. Om en har skaffat barn tillsammans med en man har en som kvinna plötsligt mer rätt att göra legitima anspråk på mannen. Dels juridiskt, i form av försörjningsplikt, vårdnadsfrågor och så vidare, men också känslomässigt. Det är helt enkelt inte riktigt okej att behandla en kvinna en har barn tillsammans med illa. Det finns också ett större tabu mot att separera om en har gemensamma barn. Att skaffa barn kan alltså vara ett sätt att ”rädda” eller etablera ett förhållande. Om en skaffar barn är en plötsligt bundna till varandra, i alla fall i teorin.

Jag har i alla fall själv erfarenhet av att min vilja till att sätta igång med olika projekt för att knyta min partner närmare mig har ökat när jag inte  känt att jag blivit bekräftad i en relation. När en saknar trygghet i känslolivet vill en gärna skaffa sig trygghet på andra vis, och där är projekt som att flytta ihop, att skaffa husdjur, att skaffa barn och så vidare centrala. Att kvinnor anstränger sig mycket för att relationer ska hålla ihop är inte så konstigt, eftersom kvinnor i hög utsträckning har sin plats i patriarkatet villkorad med just att de ska ingå i en heteromonogam relation.

Barnaskaffande är alltså ett sätt för kvinnan att uppfylla sin uppgift i patriarkatet men också att ”säkra” sin plats i det så gott det går, genom att göra en man moraliskt och till viss del juridiskt skyldig till att vara tillgänglig. Eftersom män har en plats i samhället och makt i relationer alldeles utan att behöva skaffa några barn och dessutom har ett betydligt större tidsmässigt svängrum för när de kan göra detta så är det såklart så att deras drivkraft till att skaffa barn är mindre.

Jag tänker mig att det en som man kan göra för att hantera den här situationen är att behandla personer en har relationer med på ett sätt som gör att de upplever sig värdefulla och trygga oavsett om en ingår i en traditionell kvinnoroll eller inte. Jag tror att det i så fall finns större möjligheter att leva tillsammans trots att en har olika viljor när det kommer till barnaskaffandet. Tyvärr är det svårt att lösa detta helt på en individuell nivå, utan det är såklart ett samhälleligt problem att kvinnor fostras in i denna roll.

Stora Förtryckardagen.

Idag är det som bekant Fars dag eller Stora Förtryckardagen som jag föredrar att kalla den. Skrev till Stora Förtryckaren i min familj och undrade hur han skulle fira, då svarade han med att han skulle ”hitta någon att förtrycka”, men det lär ju inte bli svårt eftersom han har både mina mor och min syster nära tillgängliga i hemmet, den plats i detta samhälle där kvinnoförtrycket blomstrar som mest och den patriarkala utsugningen äger rum.

Kärnfamiljen erbjuder en YPPERLIG chans för en man att förtrycka. Den heteromonogama relationen utan barn är ett helvete redan den, men när det kommer in barn i bilden så hårdnar mannens grepp om kvinnan OCH det tillkommer dessutom fler individer som han kan utöva sin makt över. Därför kallar jag fars dag för Stora Förtryckardagen medan internationella mansdagen bara är Generella Förtryckardagen.

På kvinnojoursutbilningen fick vi lära oss mycket om hur barn används för att män ska kunna fortsätta ha kontroll över kvinnor de utsatt för våld, till exempel genom långdragna vårdnadstvister. Det är klart att en som kvinna inte vill att en man som har misshandlat en ska ha vårdnaden om ens barn, men inte sällan så ansågs det vara misskrediterande för KVINNANS del om hon anklagade mannen för misshandel under en pågående vårdnadstvist. Då förklaras detta med att hon lägger anklagelserna för att hon vill ha vårdnaden om barnet, det motsatta scenariot; att hon vill ha vårdnaden om barnet för att hon blivit utsatt för misshandel av mannen, var tydligen inte lika troligt. Detta ska ses i en kontext av att det är mycket ovanligt med vårdnadstvister.

Det kan också vara så att en kvinna inte vågar ta stege och lämna en misshandlande man om hon inte vet säkert att hon kan få vårdnaden om barnen. Kanske utsätter mannen även barnen för våld, eller så finns det i alla fall en överhängande risk. Därför är mammor så mycket mer utsatta än vad kvinnor utan barn är, och därför är fäder så mycket mer kapabla till förtryck.

Med detta inte sagt att det inte finns snälla och bra pappor. Jag tycker ändå att det är viktigt att se att faderskap inte alltid är någon lycklig jävla saga.

Vad vi har att tacka feminismen för.

IMG_20131017_143448När jag behöver lite pepp på livet, vilket vore fint idag, så brukar jag läsa kommentarerna till Tack feminismen! som jag skrev för ett tag sedan. Typ såhär kan det se ut:

En del av den skuld jag samlat på mig under åren lättar. Nu förstår jag att vissa saker jag tidigare betecknat som mitt eget fel inte varit annat än övergrepp. Jag har fått insikt i hur stor del av mitt beteende då och nu som är färgat av patriarkatet. Dock kämpar jag fortfarande med att inte söka patriarkal bekräftelse. Ett beteende som är så djupt inpräntat att jag kanske alltid förblir en ”Daddy’s girl” (snälla patriarkatet klappa mig på huvudet och säg att jag är duktig och söt!). Då har jag ändå en mamma som är feministiskt lagd vilket gjort att jag stått stadigt där somliga vänner fallit till föga. Annat har drabbat hårdare och då har det varit min tur att kapitulera inför patriarkatet. De flesta av mina insikter har kommit härifrån och från andra feministiska bloggare. Ni gör ett fantastiskt jobb. Tack.

*

Att kunna bli arg och ”kasta tillbaka” oförätter istället för att leendes acceptera dem. Som häromdagen: en kille gick förbi mig tillsammans med sin grupp och sade ”hejsan” till mig där jag gick helt ensam (detta har hänt såå många gånger och det känns alltid lika läskigt för jag vet aldrig vad de menar med sina ”hej”) Istället för att le tillbaka/bli rädd så vände jag mig om precis när de gått förbi och pekade världens största fuck-you till dem medan jag hoppade i luften.

Det kanske låter lite överdrivet av mig men ÄNTLIGEN försvarade jag mig själv och känslan efteråt var helt otrolig.

Detta är såklart på gund av dig. Jag skulle inte försvarat mig om det inte vore för att du sade att ”det känns bättre om en säger ifrån, även om den andre inte håller med” Det sitter så hårt i mig nu. Jag är inte längre rädd att inte tycka lika med en kille för har hen en idiotåsikt så är det hen som har fel, inte jag. Det är så skönt att höja män till skyarna. Så skönt att bara få slå ifrån sig dem. Det handlar om mig nu, inte dem.

*

Jag tackar bl.a. för att jag fattar varför min relation till mamma och pappa ser så olika ut. Numera värderar jag min relation till mamma så mycket högre, och inser att anledningen till att hon aldrig haft tid eller råd för att ta mig på bio, museum och restauranger är för att hon lagt sin tid och pengar på att laga mat till mig och byta blöjor. Tidigare berättade jag gärna för folk hur mycket jag äälskade min pappa och jag hade alltid fantastiskt roligt varje gång jag träffade honom. Nu vill jag snarare kalla det för ett billigt popularitetsknep samtidigt som han slapp allt verkligt ansvar. Kommer ihåg att jag undrade varför jag, samtidigt som jag gillade min pappa mer, alltid grät ut och visade de större känslorna för mamma. Fattar i dag att det finns ett så mycket starkare band mellan oss, tack vare alla de vardagstimmar hon spenderat med mig och det ansvar hon tagit.

 

Twitter 7/11. Att hantera mäns skuldkänslor.

Män som gör ett stort jävla nummer av hur dååååligt de mår över att de är förtryckare. Alltså ta er samman. Om jag mår dåligt på grund av en maktposition jag sitter i så gnäller jag inte inför de som jag förtrycker, utan tar tag i det på annat vis.

Sorry men jag tänker inte sitta och legitimera att du tycker synd om dig själv för att du förtrycker mig. Klart en kan känna skuld för att en förtrycker, det är till och med rimligt, men snälla kom inte till mig med dina känslor. Kan inte män ha typ mansseparatistiska grupper där de snackar om allt sånt där istället så kvinnor slipper hantera det?

Det är verkligen att placera sitt eget jävla ego framför kampen mot förtryck, att tycka att ens skuldkänslor är viktigare än kvinnors frihet. Tycker inte att det är okej att utnyttja feministiska sammanhang för att få sympati för att en är en förtryckare nej.  Återigen detta satans fokus på MÄN. Mäns känslor, mäns tankar. Män män män män. Orkar inte.

Jag tycker inte att det är mitt eller någon annan kvinnas ansvar att hantera dina skuldkänslor. Det får ni män fixa själva. Samma sak när det kommer till rasism; jag sitter INTE och skuldbeklagar mig över min rasism med rasifierade vänner. Det vore bara att ta energi från dem och söka bekräftelse och det tycker jag faktiskt att en ska hålla sig ifrån. Hur skulle det se ut? Liksom ”buhu jag förtrycker dig och har dåligt samvete”. Herregud, så egocentriskt. Försök se någon annan än dig själv för en gångs skull. Dina upplevelser, dina känslor, är inte allt i denna värld, även om det kan kännas så. Så bara snälla sluta besvära mig med era priviligierade manskänslor. Jag finns inte här för att bekräfta er.

Auktoritär ledarstil och tolkningsföreträde.

När jag skrev om manlig problemlösning var det vissa som tyckte att det minsann kan vara bra om en vill lösa ett problem. Olika eventuella situationer där det skulle vara bra med auktoritär ledarstil togs upp, typ om en ska fixa någon grej på jättekort tid eller whatever.

Jag tror verkligen generellt att det är mycket dåligt med auktoritär ledarstil om en ska fixa något tillsammans. I de organisationer jag befunnit mig i så har jag märkt stor skillnad på mitt eget och andra människors vilja till engagemang beroende på ledarstil. En stor fördel med till exempel tjejjouren är att vi aktivt jobbar emot just auktoritär ledarstil, och det gör att det är jävligt mycket schysstare att engagera sig än något annat sammanhang jag varit i. Jag märker däremot direkt när det börjar bli någon som ”tar kommandot” och det brukar bli väldigt mycket otrevligare och mer förvirrat väldigt snabbt.

I verkliga livet är det ytterst sällan att en behöver fixa något på jättekort tid, och även i sådana situationer är det bäst om en befinner sig i en grupp där alla är trygga med varandra istället för att det finns en jätteauktoritär ledarfigur. Sedan kanske någon tar kommandot under en kort period, och det är väl okej, men det är skillnad på detta och att ha en generellt auktoritär ledarstil.

Jag har verkligen aldrig varit i en situation där det har varit bättre med så kallat auktoritär ledarstil eller manlig problemlösning. Det är i min erfarenhet alltid bättre att skapa ett klimat där alla känner sig trygga med att prata, snacka om sina rädslor och oro och så vidare. Det kanske kan upplevas som effektivt med auktoritär ledarstil för den som är ledaren, eftersom denna då får sin vilja igenom och slipper lyssna på andra, men för att få folk att vilja organisera sig är det uselt. Ur ett långsiktigt perspektiv kan en sådan ledarstil sabba vilket engagemang som helst, helt enkelt eftersom det gör folk sjukt opeppade.

Samma gäller för relationer. Det är helt enkelt inte en soft grej när någon kommer och tar tolkningsföreträde och pekar med hela handen och ”löser situationer” utan att tillfråga de andra inblandade vad de tycker om saken. Jag förstår att det kan vara soft för den som får tolkningsföreträdet, alltså ledaren, som ju för det allra mesta är just en man, men om en bryr sig om de andra i gruppen eller sin partner så kanske en borde hitta en problemlösningsstil som inte går ut på att en själv ska vara någon slags auktoritet som bestämmer allt efter eget tycke.

Den könsbinära överenskommelsen och den heteromonogama relationen.

I det här samhället så finns det en tyst överenskommelse som nästan alla människor agerar efter; den könsbinära överenskommelsen. Du måste dela in dig i en av dessa två kategorier, man och kvinna, för att kunna bli människa. Att ingå i den könsbinära överenskommelsen är enda vägen till att bli betraktad som en fullvärdig människa i detta samhälle, det finns inga vägar runt.

Något av det mesta provocerande som finns i detta samhälle är människor som inte passerar som män eller kvinnor. Om en måste anstränga sig för att förstå vilket kön en person har är det mycket farligt, för då håller den könsbinära överenskommelsen på att upplösas. En måste få veta att det inte är okej att se ut hur som helst, utan att en faktiskt måste vara mer tydligt med vilket kön en har.

För att en som kvinna ska ingå i den könsbinära överenskommelsen så krävs det inte bara att ytligt passera som kvinna, en måste också ingå i relationer med män, eftersom detta är vad kvinnor förväntas göra i detta samhälle. Kvinnor som inte ingår i relationer med män anses inte vara lika mycket kvinnor som andra kvinnor. De kvinnor som inte ingår i relationer med män patologiseras ofta, alltså det antas att det är något ”fel” på dem eftersom ingen man vill ha dem.

En annan sak en ska göra som kvinna för att ingå i den könsbinära överenskommelsen är att skaffa barn. Att skaffa barn skulle en kunna säga är kvinnors så kallade uppgift i detta samhälle. Kvinnor ska skaffa barn, men inte under vilka omständigheter som helst, utan det måste vara i en heteromonogam relation. Kvinnor som skaffar barn på fel sätt, alltså är ensamstående eller gör det tillsammans med en annan kvinna, blir också straffade. Nej, en ska klämma ut ungen ur fittan för en mans skull och ingenting annat, en ska leva ett respektabelt liv och så vidare.

Kvinnor i det här samhället är generellt maktlösa. Eftersom det är mannen som bestämmer i det här samhället är den enda vägen till makt (eller illusionen av makt) för många kvinnor att alliera sig med män. Antingen genom att driva männens talan på olika sätt, tillfredsställa den manliga blicken men också genom att ingå i relationer med män på det viset som är accepterat i detta samhälle, det vill säga heteromonogama relationer. Detta är ett av sätten på vilket patriarkatet upprätthålls, genom att många kvinnor tvingas in i relationer med män för att kunna överleva i detta samhälle. Detta upprätthåller också den könsbinära överenskommelsen, eftersom kvinnor fortsätter att ställa sig i relation till män på detta sätt. Kvinnor och män blir till motsatspar i den heteromonogama relationen.

Som kvinna måste en först förverkliga sig som kvinna innan en kan bli människa. Det vill säga; en måste agera som en kvinna, en måste ingå i en heteromonogam relation med en man, en måste föda barn inom ramarna för denna heteromonogama relation. Om en inte gör detta så kommer ens insatser i resten av livet alltid att överskuggas av det faktum att en inte har fullbordats som kvinna. Detta gäller för kvinnor i mycket högre grad än vad det gäller för män. Visst kan det vara viktigt även för en man att ha familj och så vidare, men inte ens i närheten av samma utsträckning som för kvinnor. Det är liksom inte det största fokuset utan en bisak.

Att ingå i relationer med män är således ingenting ”frivilligt” i detta samhälle utan enda chansen för många kvinnor att ha någon plats här över huvud taget. Det är så vårt samhälle är konstruerat, på ett sätt som ska upprätthålla mäns tillgång till och makt över kvinnor och kvinnors reproduktiva förmågor. Det är därför det är så viktigt att prata om den heteromonogama relationen, kärnfamiljen och så vidare, för att i vårt patriarkala samhälle är detta mycket grundläggande strukturer som omges av en brutal ideologi för att få kvinnor att underkasta sig dem.

Barnafödande handlar om mer än fri vilja.

Ibland säger människor ”kvinnor skaffar barn för att de kan och vill” eller kanske att det är ett fritt val att skaffa barn och att en kan välja bort det om en kan och så vidare. Jag tycker det är en ganska historielös hållning detta, och även ganska blind för det samhälle vi lever i.

Om vi ser på hur kvinnoförtryck generellt tar sig uttryck så finns det något som är genomgående; kontrollen över den reproduktiva förmågan. Att inte tillåtas göra abort eller använda preventivmedel, att bli utsatt för sexuellt våld och könsstympning är alla väldigt direkta uttryck för att kvinnor inte tillåts ha kontroll över sin reproduktiva förmåga. Även många andra delar av kvinnoförtrycket, som att lesbiska blir trakasserade, allt det tvång som finns kring att ingå i en heteromonogam relation och den ständiga pressen kring att vara liggbar, relaterar till detta.

Såsom jag ser på kvinnoförtrycket så handlar det just om kontrollen över de reproduktiva förmågorna. Det är liksom det som patriarkatet vill åt, det är det som patriarkatet behöver eftersom alla samhällen behöver att det kommer nya barn till världen. Kvinnor i allmänhet har en produktivkraft; förmågan att skapa barn, och detta skapar incitament för exploatering, den patriarkala exploateringen.

Bara för att vi ha så kallad ”fri abort” (som ju verkligen inte är gratis) så betyder inte det att kvinnor har makt över sina reproduktiva förmågor. Abort är ett smärtsamt och riskfyllt ingrepp. Dessutom finns det fortfarande en omfattande samhällsideologi som i princip tvingar kvinnor till just att skaffa barn, då det är enda sättet att fullgöra sig som ”kvinna” i det patriarkala samhället. Att fatta beslutet att inte skaffa barn som kvinna är oerhört provocerande och att ifrågasätta barnafödarideologin är ännu värre, det har jag märkt av tydligt när jag skrivit om detta. Jag tror inte att något ämne har väckt så enormt mycket provokationer. Uppenbarligen är detta en hemskt öm punkt i patriarkatet.

Det är därför det är så viktigt att diskutera just reproduktionen och inte inbilla sig att det är något som ligger utanför allt detta, förpassat till någon slags helig privat sfär. Kvinnor skaffar kanske barn delvis för att de ”vill och kan”, men också för att vi lever i ett system där det förekommer såväl fysiskt som ideologiskt tvång som tvingar kvinnor till barnafödande.