Kategori: Politik

Ask.fm om kollektiv och individ.

Hur ser du på relationen mellan kollektiv och individ? Tänker på att du är kommunist men ofta talar om det kommunistiska samhället som en plats för fria individer. Menar det inte som en motsättning, men upplever inte att du talar om det kollektiva lika mkt, som jag ändå ser som grundbult i samhället‎.

Alltså jag ser kollektivet som en väg till individens frihet. Jag tror aldrig att frihet kan uppnås genom isolation, utan frihet kräver alltid att vi har andra människor omkring oss så att vi kan få vad vi behöver såväl materiellt som socialt. Det är klart att det finns en slags frihet i isolationen, men den friheten är endast frihet från tvång från andra, och inte frihet att kunna göra vad en faktiskt vill göra i sitt liv. Det är inte den sortens frihet jag eftersträvar, utan jag vill ha ett samhälle där vi strävar mot gemensamma mål men där människor har makt att bestämma vad de vill göra, vilka sammanhang de vill ingå i och så vidare.

Det finns en myt om ”oberoende” bland många i det här samhället som bygger på att den som har makt, oftast ekonomiskt, är oberoende av andra eftersom hen kan köpa sig till saker och ting. Alla är såklart beroende av andra, men i samhället vi lever i så kan vissa köpa sig till en illusion av oberoende eftersom de har makt över andra, medan andra kastas in i att ständigt vara beroende av dessa personers välvilja.

Skälet till att jag ofta talar om individens frihet är att jag tycker det har en retorisk poäng när vi lever i ett samhälle där frihet är ett överordnat politiskt ideal, men där det för det mesta är den liberala friheten som förespråkas, det vill säga den starkares frihet att skaffa sig makt och exploatera andra. Jag tycker att det är viktigt att vi talar om vad frihet egentligen är i detta samhälle, och vad det skulle kunna vara i ett annat samhälle. Jag tycker att frihet är en bra grej och att det är rimligt att ha det som ett överordnat ideal, men den frihet som vi har i detta samhälle ger jag inte mycket för.

Jag tycker helt enkelt att det är viktigt att påpeka den diskrepans som finns mellan det liberala frihetsideal och verkligheten för de flesta i detta samhälle, och jag tror att detta kan göra genom att hylla friheten men samtidigt påpeka hur frånvarande den är i realiteten. Det blir lite ”liberalism är en fin tanke, men det fungerar inte i praktiken”, och det tycker jag kan vara ganska roligt med tanke på i vilken grad vi kommunister utsätts för denna smörja.

Mitt skrivande är politisk aktivism, inte någon jävla popularitetstävling.

Ganska ofta får jag frågor om vad jag tycker om att vissa personer tycker att jag är dum i huvudet, typ att det skrivs om mig på flashback eller att någon som jobbar för Politism tyckte min text om dem var dum eller liknande.

Jag undrar lite varför. Alltså, jag tänker att det borde vara ganska uppenbart att mitt främsta intresse inte är att hålla mig på god fot med folk? Det är klart att det är tråkigt om folk inte tycker som jag, men det är såklart något jag räknar med när jag försöker hålla mig kritisk till samhället.

Min inställning är att försöka tänka på detta så lite som möjligt. Jag har gjort mitt val i denna fråga, och jag tror inte att det är bra för mig att älta det så fort någon tycker illa om mig, det skulle bli jävligt mycket ältande.

Varför vill människor tvinga in mig i att tänka på det här egentligen? Vari ligger värdet? Jag antar att det handlar om att få mig att känna mig ensam och osäker. Men jag är inte osäker, jag har mina ideal som jag tror på och står för, och jag har många som gör det med mig. Sedan kan en såklart aldrig bli älskad av alla om en ska stå för någonting över huvud taget.

Att ständigt gå omkring och tänka på vad folk tycker och tänker om en är en form av självcensur som jag inte vill ägna mig åt. Mina ideal sträcker sig längre, går djupare, än att jag backar för att någon tycker att jag har fel. Mitt skrivande är politisk aktivism, inte någon jävla popularitetstävling.

Skit för helvete i att ta avstånd.

När du som vänster går ut och ”tar avstånd” från att någon kastat en tårta i fejset på Åkesson under en antifademo, vad tror du det ger för effekt? Ser du någonsin högern ”ta avstånd” från varandra, och vad tror du att detta beror på?

Jag har ett tips: bara skit i det. Skit i att någon kastat en tårta i Åkessons fejs. Det är inte relevant. Det viktiga är att det finns människor där som tar ställning emot fascism och rasism. Att någon sedan gör något du inte sympatiserar med; vem fan bryr sig?

Genom att lägga så jävla mycket krut på att ta avstånd från så kallade ”extremister” eller vad fan du nu kallar det så reproducerar du dels bilden av att denna falang faktiskt existerar och är ett reellt problem, vilket inte stämmer. Du är en bidragande orsak till att till exempel Sd anses ha ”vatten på sin kvarn” när de snackar om våldsvänstern, eftersom du aktivt bygger på bilden av att denna finns. Pröva istället denna taktik; tagga ner, sluta vara så ängslig och låt det för helvete passera. Strunta i att ta avstånd bara, gör det. Jag lovar, jorden går inte under för att du skiter i att kommentera att någon fått en tårta slängd i fejset.

Vad jag tycker om tårtkastandet? Jag känner väl ungefär att det är som att lägga fokus på att vissa män behöver bjuda tjejer på drinkar för att få ligga framför att kritisera att vi lever i ett samhälle där kvinnor dagligen förtrycks. Tråkigt för hen kanske, men hel seriöst; vem fan bryr sig?

Det här med att jag är medelklass.

Ibland undrar folk hur jag ser på min egen klasstillhörighet i den politik jag engagerar mig i. Jag är ju någon slags medelklass.

Trots att jag är medelklass så kan jag ha ett objektivt intresse i ett kommunistiskt samhälle. Även medelklassen exploateras ju av kapitalet, även medelklassen får sina livsmöjligheter kringskurna och så vidare. Att jag är kommunist handlar inte om typ ”medlidande” eller liknande utan om att jag ser att det ligger i mitt intresse att avskaffa kapitalismen. Det finns en idé om att medelklassen tjänar så himla mycket på rådande system som jag tror är problematisk. Medelklassen förlorar också på högerpolitik, medelklassen blir också utsatta för fråntagande. Givetvis inte i lika hög grad, men fortfarande såpass mycket att vi har ett intresse i samhällsomvandling.

I viss grad ser jag även hela idén om medelklassen som en separat klass med egna intressen som en idé som används i kapitalismens intressen. Genom att skapa en idé om att ”medelklassen” är de som styr i samhället (ta t.ex. allt snack om ”medelklassväljarna” som tydligen ska vara så jäääävla inflytelserika) så täcks klasskonflikten över. Det finns ingen klass som arbetar och en som suger ut, utan det finns bara en stor medelklass och de som råkar hamna utanför. Genom denna retorik skapas idén om att medelklassens intressen kolliderar med till exempel en mer generös välfärdspolitik, även om det i själva verket är något som medelklassen också skulle vinna mycket på.

Jag tror att det är ett stort problem att vi talar om medelklassen på det sätt vi gör idag, eftersom det framställer klasskonflikten till att egentligen handla om medelklass vs arbetarklass istället för överklass vs arbetarklass. Stora delar av den så kallade ”medelklassen” är i själva verket privilegierad arbetarklass och då är det ett problem att dessa grupper ställs emot varandra istället för att se vad vi har för gemensamma intressen. Jag tänker helt enkelt att det är ett sätt för kapitalismen att splittra motståndet, ett sätt som funkar jävligt bra.

Sedan spelar det såklart roll vilken bakgrund en har. Med min bakgrund har jag en massa perspektiv som kan vara problematiska i en vänsterkontext. Det jag själv har upplevt varit mest problematiskt har varit en viss idealism och en tendens att ställa mig över andra i egenskap av ”bildad”. Detta är något jag jobbat väldigt mycket med sedan jag började identifiera mig som vänster och insett vilka problem det leder till. Just idealismen tycker jag är viktig att se eftersom det är något som ofta används för att trycka ner människor med färre möjligheter att följa ”goda” ideal.

Det är såklart också så att jag har mer att vinna på nuvarande samhälle än vad många andra har, vilket kanske gör mig mindre benägen till att kämpa i vissa situationer. Det är svårare att ge allt om en har något att förlora, helt enkelt. Detta är såklart svårt att göra ogjort och jag vet inte heller om jag tycker att det finns någon poäng med att ”avsäga” sig sina privilegier, däremot så tycker jag att en kan använda dem på ett bra sätt. Till exempel; jag studerar på högskola för att få djupare förståelse för det här samhället, försöka sprida ideal jag anser positiva i kampen och så vidare. Det tycker jag är att använda mina privilegium på ett bra sätt.

Det kan alltid vara lockande att använda sina privilegium för att vinna fördelar och ställa sig över andra, och jag tänker att det är detta en måste syna och kämpa emot. Att jag har mina privilegium är en sak, men det som fäller domen är hur jag använder mig av dem. Här försöker jag att alltid vara självkritisk. Jag ser problemet med att en person med min bakgrund tar så mycket plats inom vänstern, samtidigt tror jag att fördelarna överväger nackdelarna så länge jag är medveten om min position och försöker använda den på ett konstruktivt sätt.

Jag försöker helt enkelt använda min position på bästa möjliga sätt för att sprida de ideal jag tror på, samtidigt som jag försöker att se och förstå min egen position och hur den påverkar min syn på världen.

Om internkritik och spel för gallerierna.

Det finns en viss trend som går ut att att klaga på att en inte ”får kritisera” saker och ting, till exempel ”högt uppsatta” feminister i vilka jag brukar räknas in titt som tätt, speciellt om en talar i kontexter av bloggar eller twitter. Lady dahmer har skrivit om detta här och här och jag tänkte att jag skulle bidra med min syn på det hela.

Jag tycker att det är dubbelt det här. Å ena sidan kan det finnas ett stort problem med när enskilda individer blir för framstående inom en rörelse och personligen har för mycket att säga till om och kanske använder detta utrymme på ett destruktivt eller egoistiskt vis. Jag kan absolut se ett det till viss del har blivit så med Wallin, en person jag visserligen tycker förtjänar den kritik hen har fått men där jag samtidigt absolut ser hur det kan vara problematiskt att det blir en feministisk fråga av det hela, vilket det ju per automatik blir när olika feminister är iblandade i en konflikt. Här kan jag absolut se hur enskilda feminister kan bli för tongivande och få för mycket makt, och att det därmed kan bli så att de inte ”kan” kritiseras eftersom det i så fall leder till ett ändlöst gnabbande, speciellt om en har en massa människor som backar upp en. Jag kan själv tycka att detta är problematiskt när jag skriver om den här typen av konflikter, att människor kanske går mer på den enskilda individen än vad jag anser vara nödvändigt.

Samtidigt så kan jag känna att jag måste få ha rätt att försvara mig mot angrepp som jag titt som tätt bli utsatt för av såväl ickefeminister som feminister. Jag råkar inte sällan utför att bli ”offrad” av andra feminister, alltså att jag bli framslängd som något slags exempel på en feminist som minsann är mer extrem än de själva och som de kan ta avstånd ifrån. Detta är inte vad jag skulle kalla ”kritik” utan det är snarare ett slags spel för gallerierna. När jag blir utsatt för detta är det viktigt för mig att påtala vad jag upplever händer, därav det jag skrivit om till exempel Vettiga Feminister. Det finns liksom en idé om att jag bara ska tacka och ta emot när jag blir påhoppad men det känner jag inte att jag kan göra om jag inte anser att det är någon rimlig kritik jag får och att den levereras på ett oschysst sätt. Det finns ju en bild av att feminister ”inte kan ta kritik” och jag upplever att den väldigt ofta används emot mig, även av andra feminister, på ett sätt som är problematiskt. Det blir liksom till ett egenvärde att kunna ta kritik med god min, alldeles oavsett om det är rimlig kritik eller inte.

Att ”ta avstånd” är inte sällan något en avkrävs som feminist. Det händer mig själv med jämna mellanrum, men mer sällan nu för tiden när folk i högre grad börjar anse att jag är ”bortom räddning”. Istället brukar det vara feminister som Lemoine som blir avkrävda detta, något hen har skrivit bra om här. Jag tror att det är viktigt att inte gå på hela den här ”ta avstånd”-retoriken eftersom det leder till splittring och onödigt mycket konflikt, istället borde en lägga fram internkritik på ett sätt som faktiskt gynnar feminismen som rörelse. Jag är ofta en person som människor uppmuntras till att ta, och även tar, avstånd ifrån, och detta gör mig ledsen. Dels på ett personligt plan men också för att jag tror att det missgynnar feminismen.

Internkritik är någonting väldigt bra inom en politisk rörelse och något jag tycker jag finnas. Däremot ifrågasätter jag syftet med viss kritik som sägs vara internkritik. Till exempel: när någon twittrar om att jag personligen är en extremistisk manshatande feminist, kanske tar något citat ur sin kontext och så vidare, då upplever jag inte att det som sker är internkritik, utan snarare att personen försöker plocka pluspoäng genom att ”ta avstånd” från människor som är mer extrema än de själva. Mot den här formen av angrepp behöver jag försvara mig, dels för min egen skull men också för att jag inte tycker att det är något konstruktivt ur en feministisk synvinkel. Jag tror helt enkelt inte att vi når en rimlig intern debatt genom att smutskasta varandra offentligt. Jag inser såklart att jag själv har gjort mig skyldig till detta, framförallt i konflikten med Wallin, alltså att jag har gått ut och av egoistiska skäl gått på hårdare än vad som varit motiverat för att försvara mig mot de attacker jag utsattes för.

Alla behöver såklart inte tycka likadant, och det är faktiskt inte heller så att jag bara snackar med folk som har precis samma syn på saker som jag hur mycket folk än gillar att hävda det. Däremot tycker jag att den så kallade interna debatten ska präglas av respekt för varandra och att det ska handla om att nå ett övergripande gemensamt mål snarare än att bråka om småsaker för sakens skull. Jag tror att en bra diskussion växer ur ett systraskapligt klimat där det finns en ömsesidig vilja till att komma överens och hitta strategier i kampen. Detta betyder såklart inte att en inte ska kunna vara hård i sin kritik, däremot är det kanske inte så snyggt att anstränga sig för att göra det så offentligt och smutsigt och smaskigt som möjligt.

Det finns liksom väldigt många feminister jag har hemskt svårt för av en massa olika skäl, men jag försöker att hålla mig ifrån att gå ut så mycket med det. När jag kritiserar feminister så försöker jag göra det på ett konstruktivt sätt och för att peka ut en generellt trend jag anser problematisk, inte för att gå på en specifik individ. Det finns inget syfte med att bara ta avstånd för sakens skull, att leverera kritik bara för att en kan, utan det är något som borde göras när något faktiskt gör det svårare att nå vår gemensamma mål; ett postpatriarkalt samhälle.

Vita kränkta män, Flashback, Politism och de bekväma positionen.

En lite jobbig känsla har hängt efter mig ett tag, något som har irriterat mig men som jag inte riktigt förmått sätta fingret på. Det började med Vita Kränkta Män och har sedan intensifierats under hela debatten om det så kallade näthatet, nu senast i och med Johanssons södagsserie på Politism. Det handlar nämligen om en viss del av vänstern. Jag tänker inte kalla den något särskilt för risken är stor att en då hamnar i samma raljerande som en massa högermänniskor redan ägnar sig åt. Men en skulle väl kunna säga att det är den falangen av vänstern som syns mycket på sidor liknande Politism. Ofta unga, ofta snygga, ofta vita, ofta välklädda, ofta välformulerade och kvicka. Snabba på att dra skämt på reaktionära kräks bekostnad.

I Johnssons serie följer vi med till lumpen för nätkrigare. En otroligt sorglig karaktär målas upp. En man som är socialt inkompetent, ointelligent, äter skräpmat och ”älskar med en termos med makaroner”. Det framgår väldigt tydligt att den här personen en väldigt misslyckad person. En väldigt väldigt misslyckad person som i brist på bättre söker sig till nätkrigarna. Det är meningen att vi ska skratta åt den här misslyckade personen.

johanssonMen skrattet fastnar i halsen för mig. På vems bekostnad är det egentligen vi skämtar här? Det som beskrivs är uppenbarligen en person som ligger ganska långt ner i samhället. En person på vars bekostnad vi kan skämta eftersom denne ligger väldigt långt ifrån Politisms målgrupp, som ju är typ medvetna vänstermänniskor. Samma sak gäller för Vita Kränkta Män, som visserligen till en början ofta lyfte fram män i maktposition men som sedan spårade ur till att bara handla om konstiga saker folk hade grävt upp på Flashback eller ur Aftonbladets kommentarsfält. Eller som när flera uppslag i vänsterserietidningen Galago ägnas åt att redogöra för olika konstiga och konspirationsteoretiska diskussioner på Flashback. Som om dessa personers idéer hade haft något som helst inflytande i samhället om det bara var just de som stod för dem.

Det är väl såklart olika för alla, men som en person som utsätts för mycket näthat kan jag liksom inte riktigt ställa upp på den här bilden. Jag upplever det inte som att de som framförallt utgör ett problem är misslyckade människor. Visst, de slänger ofta ur sig något oartikulerat och drar sedan vidare, men det är liksom inte de som är det stora problemet. Majoriteten av de som faktiskt biter sig fast, verkligen pressar in sina unkna värderingar, är väldigt vältaliga och verkar ofta ha någon slags högre utbildning. Dessa personer som verkligen finner något slags absurt nöje i att dag efter dag hitta ”fel” i någons resonemang och trycka ner med subtila härskartekniker. De som går hårdast på mig är liksom inte några misslyckade outbildade tölpar, utan det är ofta välartade liberaler som håller God Ton men som inte är sena med att försvara såväl rasism som sexism.

Det banala hatet är lätt att göra sig lustig över, men är det verkligen det som är problemet? Är det inte snarare alla de etablerade borgerliga skribenter, ”tankesmeder”, lobbyister, företagsledare, politiker och så vidare som verkligen har makt och sätter tonen i den offentliga debatten. Finns inte rasismen även där?

När det på SvD skrivs ledare om att romregistret faktiskt inte behöver vara rasism, då kanske det är läge att flytta blicken dit. Det kanske inte är den misslyckade tönten i nätkrigarna som är Problemet, det kanske är att borgerligheten i högre och högre grad börjar flytta in rasismen och fascismen i finrummen. Det kanske inte handlar om korkade Sd-väljare, det handlar kanske om alla de ”pragmatiska” liberaler som i saklig ton ”förklarar” att vi faktiskt inte har råd med invandring eller att det faktiskt är rasistiskt att prata om rasism. Det är ju dessa personer som utgör förtrupperna, de som normaliserar genom att tala om ”yttrandefrihet” och ”demokrati” och försvarar genom att inta en förment ”neutral” hållning till att människor utsätts för förtryck baserat på hudfärg. Men det är väl inte lika lätt att skämta om, antar jag. Kanske för att det ligger närmre det som utgör politisms skribenter och deras målgrupp.

Att göra billiga poänger på människor som inte direkt sitter på maktpositioner i detta samhälle kanske är roligt för vissa, men är det verkligen någon samhällskritik med udd mot ett faktiskt etablissemang, ett faktiskt problem. Handlar det inte snarare mer om att förflytta Problemet någon annanstans, till den där outbildade tölpiga lantisen som inte får ligga med en riktig kvinna utan istället måste tillfredsställa sig med en termos med makaroner. Den där lantisen som ligger så himla långt bort från Politisms målgrupp så att det är jävligt säkert att skämta om.

Jag blir så trött på den här bekväma positionen som många vänstermänniskor hamnar i. Den som bygger på att raljera kring att andra människor beter sig så uppenbart idiotiskt att vem som helst liksom borde förstå, men som alltid placerar det hela på tryggt avstånd från sin själv. Den där bekväma positionen från vilken du kan blicka ut över samhället och lägga din dom över människor som ofta har mindre makt och inflytande än vad du själv har, men där du själv alltid sitter säkert som betraktare, bedömare, recensent och ”samhällskritiker”. Den bekväma position från vilken en slipper ifrågasätta sig själv, eftersom en ju redan är så himla mycket smartare och mer upplyst än vad de där misslyckade nätkrigarna är.

Vi måste börja prata om rasism och sexism på allvar, inte som något som outbildade och misslyckade människor ägnar sig åt i brist på bättre, utan som genomgående samhällsstrukturer som vi alla är delaktiga i, såväl borgerliga ledarskribenter som de medvetna vänstermänniskor som tycker om att fnissa åt misslyckade människor som inte bara är rasister utan dessutom stavar fel eller verkar korkade när de är det. För det är jävligt lätt att skratta åt det som är uppenbart idiotiskt, men det är desto svårare att kritisera det samhälle som föder fram dessa människor.

Så kom igen nu, kliv ner från era bekväma positioner och börja kritisera det som ligger nära er själva. Sluta göra satir på maktlösa människors bekostnad utan börja istället ta de problem detta samhälle står inför på lite större allvar. Vad vi behöver nu är inte en käck vänster som gör lättsmält satir utan en bred front mot rasism och fascism, en rörelse som tar dessa problem på allvar och inte förpassar dem till de mörkaste vrårna på internet eller till misslyckade och obildade lantisar.

Ask.fm om vad en gör för att minska den patriarkala ångesten.

Har en hel del ångest som bland annat är ett resultat av normer, ideal och förväntningar på hur tjejer ska bete sig och se ut. Det har gått så långt att jag ofta har tankar om att jag vill dö, skada mig själv etc. Hur gör man egentligen när källan till ens ångest är patriarkatet?

En organiserar sig i den feministiska kampen, är mitt korta svar. Jag tror att detta är den enda vägen.

Vad feminismen har gett mig är förmågan att kunna förstå mitt självhat och varifrån det kommer och därmed kunna släppa skulden och skammen för det och istället kunna vara förbannad på det samhälle som har förtryckt mig till att känna dessa känslor inför mig själv. Feminismen har gett mig styrka att kunna gå emot de här känslorna och börja värdera andra saker i livet. Feminismen har också gett mig underbara vänner som jag kan prata om de här känslorna med på ett sätt som känns bra för mig och som inte triggar mig till att känna mer så.

Sedan är det nog tyvärr så att det är svårt att göra sig kvitt självhatet helt, det är helt enkelt något en får leva med, men en kan lära sig att inte agera på det eller göda det. Om en till exempel känner sig ful/värdelös/tjock så behöver en inte ställa sig framför spegeln och pränta in alla dessa känslor ännu mer i sig själv, utan en kan gå och göra något en mår bra av istället. Om en nu faller för självhatet så är det viktigt att inte skuldbelägga sig själv för det, då mår en för det mesta bara ännu sämre, utan istället tänka att det är en process som måste få ta tid. Jag menar, det är ju inte som att en blir av med all den skit patriarkatet har internaliserat i en hela livet över en natt, sånt tar tid och det måste få ta tid. Patriarkatet är jävligt starka grejer att göra motstånd emot.

Självhat är ett sätt för patriarkatet att hålla kvinnor på plats. Om kvinnor är konsumerade av självhat så är det klart som fan att de inte gör revolution. Jag brukar bli ganska stärkt av att tänka på detta eftersom jag då får mer kraft att göra motstånd, det gör liksom att jag känner mig stark och bra de gånger jag lyckas stå emot allt självhat.

Hoppas detta var svar nog på din fråga. Ställa gärna fler/mejla om du vill. Lycka till!

Twitter 1/11. Kvinnor har inte rätt till sina känslor.

Innan när jag mådde dåligt ville jag inte mår bättre för min egen skull, utan för att jag skulle vara en bättre flickvän. Istället för att värdesätta mig själv och mitt mående kände jag bara skuld och skam. Det fick mig att må ännu sämre. Jag hatade mig själv för att jag var så krävande, vilket gjorde mig ännu mer krävande. Mitt behov av bekräftelse blev enormt. Nu när jag har mått dåligt har jag kunnat prioritera mig själv istället. Förstått att jag behöver få gråta, vara arg.

Kvinnor har inte rätt till sina känslor i det här samhället, för patriarkatet säger att vi är jobbiga när vi visar känslor. När en kvinna mår dåligt så handlar det alltid om att det är fel på henne, det anses inte vara en berättigad reaktion på förtryck.  Jag har alltid fått skulden när jag mår dåligt, alltid lagt skulden på mig själv, aldrig ansett mig har rätt att känna det jag känner. Det har alltid varit jag som varit Problemet, inte de personer som utsatt mig för förtryck och lidande.

Så jävla mycket skitsnack att kvinnor skulle ha mer rätt att visa känslor, det är fan inte sant. Har aldrig känt att jag har den rätten. Det handlar snarare om att folk tycker att kvinnor ”är sådana”. Lösningen är att kvinnor behöver förändra sig.

Värsta är dock när män ”ger med sig”, dvs ändrar sig lite för att en är jobbig men inte ger erkännande åt ens känslor. Så jävla förnedrande. En är fortfarande en hysterisk kvinna och allt är ens eget fel men en ska ändå vara tacksam. Män måste sluta ”ge med sig” och istället försöka förstå vad en känner och varför. Att ”ge med sig” är bara en patriarkal skyddsmekanism för att slippa ta till sig allvaret i situationen. Lägga skulden på kvinnan.

Bdsm och patriarkala strukturer.

En sak jag ibland stöter på bland människor med ”avvikande” (i brist på bättre ord) sexuella preferenser är en viss ovilja till att sätta preferenserna i ett större samhälleligt perspektiv. Jag tycker att bdsm-utövare ofta kan ha detta perspektiv. Jag vet inte om ni minns det här bdsm-målet som blev ganska omtalat, där en kvinna hade tagit kontakt med en man på en hemsida, som hon sedan träffat och haft väldigt grovt bdsm-sex med, där hon var undergiven. Kvinnan var ung och mannen var ganska mycket äldre, vilket var ett av skälen till att detta ansågs problematiskt. På detta reagerade många med att säga att detta minsann inte var problematiskt eftersom de hade kommit överens om det hela och så vidare.

I idealfallet ska bdsm-sex såklart vara präglat av konsensus, att en diskuterar formerna för sexet innan och att det finns ett tydligt ramverk, men det är klart att det kan förekomma problematik även i sådana sammanhang. Sex kan på många sätt vara ett destruktivt beteende, och sex som innehåller fysik smärta och förnedring kan såklart vara det i ännu högre grad.

Det finns också en stor risk för att bli pressad till att överträda gränser eftersom det på sätt och vis ingår i själva konceptet. Jag har hört många historier om män som har tvingat på kvinnor olika former av dominans med motivationen att det ”bara” är en sexuell preferens.

Sedan går det inte att komma ifrån att bdsm ofta handlar om ett anspelande på sexuellt våld, och när det erotiseras i samhället i stort, alltså när det säljs in som lite spexig ”krydda” i sexlivet utan att det diskuteras vad det faktiskt innebär. Det är ett problem när bdsm-inslag populariseras och tas ur en kontext där det finns en stor förståelse för det här med samtycke och att diskutera sexet ordentligt. Därför tycker jag att det är problematiskt när till exempel bilder från bdsm-utövare sprids mer offentligt.

Det finns en rädsla för att ”moralisera” kring sexualitet vilket gör att det är väldigt svårt att kritisera olika sexuella preferenser och vad det handlar om. I mina ögon är det ganska självklart att dominans är en slags spelad intensifiering av det generella mönster som finns i män och kvinnors interaktion, förutsatt att kvinnan är undergiven. Ur det här perspektivet tycker jag att bdsm är väldigt problematiskt, och jag tycker att det är något en måste diskutera.

Sedan behöver det ju inte betyda att en måste sluta att ha sex på det sättet, lika lite som jag måste sluta ha en heterorelation bara för att jag inser att min drivkraft därtill kommer sig av patriarkala strukturer. Däremot tycker jag att det kategoriska avvisandet av att bdsm eller sexuella preferenser i största allmänhet skulle vara kopplade till patriarkala strukturer är problematiskt. Folk talar ofta i termer av att det ”bara” är sex, men sex i det här samhället är inte ”bara”. Sex är snarare en av de bitar i våra liv där patriarkatets inflytande är som störst, eftersom det ligger så otroligt mycket fokus på just kön där.

Att slänga sig med påståenden som att ”bdsm handlar om samtycke” eller att ”den undergivna har all makt” gör inte det faktum att bdsm anspelar på den makthierarki som finns i samhället i stort mindre sant. Vi är alla formade av patriarkala strukturer, och detta gäller såklart även sättet vi knullar på, kanske det mer än något annat till och med.

Det går inte att skapa en separat sfär, ett specialintresse där patriarkala strukturer inte spelar någon roll eller där en inte behöver ta hänsyn till det. Detta är något jag upplever att vissa människor försöker göra när de försvarar sina sexuella preferenser. Människor som försöker prata om detta blir påhoppade för att vara ”moralister” när det snarare handlar om att se att det finns en massa till patriarkatet bunden problematik i hur vi har sex med varandra. Detta gäller oavsett om en har vaniljsex eller om en tillhör en subkultur.

Det du gör är viktigt som fan.

Det händer mig ganska ofta att fantastiska kvinnor hör av sig till mig och berättar om vilken betydelse jag har haft i deras liv. Detta är verkligen så himla fint och bra, det är den här typen av bekräftelse som får mig att palla med, att gå runt. Det vill jag verkligen att ni ska veta.

Men ofta så anar jag ett spår av dåligt samvete. Personer som kanske inte tycker att de själva gör tillräckligt för kampen. Som liksom ser upp till mig på ett vis där de kanske också samtidigt nedvärderar sig själva.

Så jag vill bara säga till alla er: att ens överleva som kvinna i det här samhället är en bedrift, en jävla kamp. Att dessutom göra det och samtidigt vara feminist, att se det här skitsamhället för vad det är utan förnekelse, det är stort som fan. Det är mer än vad en kan kräva av någon kvinna i detta samhälle, att du gör det är helt otroligt.

Att ens gå omkring i det här samhället och ha den analysen du har, det är fantastiskt, det gör stor skillnad. Även om du inte alltid vågar agera på den, även om du inte alltid orkar göra motstånd, så spelar det roll att du är där och ser och förstår.

Att du har den här analysen gör garanterat att du kommer att vara en mycket bättre medsyster. Det gör att du kommer ha mycket lättare att förstå och bemöta kvinnor som blir utsatta för patriarkalt förtryck, det gör att du kommer ha mycket lättare att gripa in i situationer där det pågår. Kanske inte i alla, kanske inte öppet, men det kommer att göra skillnad för kvinnorna i din närhet.

Du är lika mycket en del av en feministiska kampen som jag är, och styrkan ligger i just det faktum att vi är många. Jag hade inte varit någonting utan er, utan er som stöttar och peppar, utan er som tar till er min analys, agerar på den, utvecklar den och sprider den vidare.

Det finns dagar när allt kan kännas jobbigt och motigt, när det kan kännas som att en bara kämpar i motvind, och det är ju också delvis så det är. Patriarkatet är en stark motståndare och det kommer finnas dagar när du bara vill gråta för att allt är så hopplöst. Men det du gör, det är att göra skillnad. Det du gör är att kämpa. Och det gör vi alla på vårt eget sätt, utefter våra egna förutsättningar, så mycket som vi orkar.

Kom ihåg: det du gör, det är att förändra. Det du gör varje dag du lyckas existera i det här samhället utan att underkasta dig, utan att acceptera den skit som händer här, det är att tillsammans med tusentals andra kvinnor bit för bit slå sönder den mur av förtryck som kallas patriarkatet.