Kategori: Politik

Twitter 30/12.

Sorgligt ofta så definieras frihet som frihet att konsumera, givetvis förutsatt att en har pengar att konsumera för. Fascinerande är att det av vissa verkar anses mer ofritt att inte ha möjlighet att konsumera när en har pengar än att inte ha pengar alls. I samhället finns ett löfte om att pengar ska kunna ge dig om inte allt, så en stor del av allt du kan tänkas vilja ha. När detta löfte inte infrias så leder det till stor förvirring och ilska hos många.

Detta syns tydligt i till exempel prostitutionsdebatten. Det talas om frihet att kunna tillgodose sitt sexuella behov med pengar. Men detta är såklart en frihet som över huvud taget inte är relevant för en stor mängd människor vars ekonomi inte tillåter sexköp. Jag menar på intet sätt att det skulle vara synd om dessa, men fascineras ändå av hur frihet definieras i kontexten. Det viktiga är att det finns tillgång för den som har pengar att betala med, inte att det finns tillgång för alla.

Vissa tycker att det är otroligt upprörande när affärer har öppet för lite, eller när vissa varor inte finns. Samma personer kan tycka att det är helt i sin ordning när människor på grund av ekonomisk knapphet inte kan efterfråga vissa produkter. Det viktiga är alltså inte rätten till vissa produkter, utan rätten att kunna rikta sin köpkraft som en önskar. Vi är så vana vid att pengar ska kunna ge oss tillgång till allt, att ett brott i denna ordning blir djupt upprörande för många.

Det finns flera problem med detta. Bland annat att de som inte har medel att efterfråga med ofta hamnar utanför i analysen. De som räknas är personer som har råd&som ändå inte kan få sina behov tillfredsställda. Inte personer som saknar medel att efterfråga med. Detta är också problemet med modellen kring tillgång och efterfrågan. Endast människor som kan efterfråga syns i modellen. I och med detta kan vi till exempel säga oss ha ”jämvikt” på en given marknad, vilket inte betyder att alla har sina behov tillfredsställda. Detta är en avpolitiserad beskrivning av människors behov, som döljer det faktum att alla inte har vad som krävs för att agera på marknaden.

Önskar mig ett politiskt samtal där vi talar om människors behov istället för tillgång och efterfrågan.

Kapitalets gåta och kapitalismens kriser.

Läser för närvarande boken Kapitalets gåta och kapitalismens kriser av Harvey som är menad att förklara hur kapitalismen fungerar i praktiken.

Nedan har jag saxat ett citat från boken som handlar om hur tillgången på arbetskraft måste skapas:

Vad Marx kallade den ”industriella reservarmén” är en nödvändig förutsättning för kapitalets reproduktion och expansion.  Denna reservarmé behöver vara tillgänglig, socialiserad, disciplinerad och besitta rätt egenskaper (det vill säga arbetarna måste vara flexibla, fogliga, möjliga att manipulera och ibland ha vissa specifika kvalifikationer) […] Genom att beröva den stora massan av befolkningen direkt tillgång till produktionsmedlen (i synnerhet mark) frigör man arbetskraft som kan köpas och säljas som en vara på marknaden […] På ett eller annat sätt måste befolkningar försättas i en situation där de tvingas arbeta för kapitalet för att överleva.

När människor diskuterar kapitalismen såsom den ser ut idag så lyser ofta något slags perspektiv på detta med arbetskraft med sin frånvaro. Vårt samhälle är uppbyggt som så att den absoluta merparten inte förfogar över produktionsmedel för att försörja sig själva, utan istället måste lönearbeta för att kunna göra detta. Såhär har det såklart inte alltid sett ut. Ägandet av mark har till exempel varit mycket jämnare fördelat tidigare i historien, fler personer har varit självförsörjande och så vidare.

I Sverige hade vi till exempel innan något som kallades allmänningar, det vill säga jordplättar som inte tillhörde någon utan som kunde brukas av den som behövde. Många personer som saknade egendom levde av dessa allmänningar. Det var säkert pissigt på många sätt det också, men det var inte lönearbete. Senare så uppgick dock denna mark i privat ägo istället, vilket gjorde att många fråntogs sin möjlighet till försörjning. Detta, i kombination med lagar kring lösdriveri där de som inte hade något hederligt arbete ofta blev satta i tvångsarbete, skapade en foglig arbetarklass, eller en efterfrågan på arbete. Det skapade även förutsättningar för arbetslöshet, eftersom det numera var nödvändigt för många att ha ett arbete för att kunna överleva, vilket såklart ledde till att arbete efterfrågades även när något sådant inte stod att finna.

Jag menar inte att vi på något vis ska gå tillbaks till en bondesamhälle, det finns en massa fördelar med ett samhälle där produktionen av livsmedel är både centraliserad och effektiv. Däremot så tycker jag att det behövs ett historiskt perspektiv på just förutsättningarna för lönearbete för att kunna förstå kapitalismen. Varför uppkom detta och hur gick det till? Hur kommer det sig att självförsörjning som innan var kutym idag har blivit en raritet som typ endast existerar inom downshiftningmedelklassen? Det är såklart nödvändigt för kapitalismens fortlevnad att många människor är av nöd tvungna att arbeta för kapitalet, annars hade det helt enkelt inte fungerat.

En viktig komponent i detta är ägandet av naturresurser, som ju är grundläggande för att någon form av produktion ska ske över huvud taget. Naturresurser har av naturen ingen rättmätig ägare, det finns inga rimliga skäl till att en människa eller ett företag ska kunna förfoga över såpass mycket som det görs på sina håll idag. Naturresurser har i mångt och mycket bytt ägare under historien med hjälp av våld, lurendrejeri och tvång, vissa intressen har skaffat sig kontroll över mer naturresurser än de någonsin skulle kunna bruka för egen försörjning, och hanteringen av dessa naturresurser dikterar villkoren för alla vi som saknar medel för att kunna försörja oss själva.

Ideal.

045Ibland kollar jag på den kultur och de leksaker som min lillasyster konsumerar, och det är alltid nedslående. Många av filmerna och böckerna som erbjuds henne kretsar kring kärlek, ramberättelserna kring många av leksakerna är kärnfamiljsliv, heterosexuell och tvåsam kärlek eller konsumism. Hon har badats i dessa värderingar sedan födseln, och då är min familj ändå inte överdrivet normativ på dessa områden. Sedan tänker jag på att hon troligen kommer att utsättas för samma värderingar, men i vuxnare form, i reklamer, tv-serier, musik och filmer under hela sitt liv. Det är detta som står till buds för den som inte aktivt anstränger sig för att skapa sina egna värderingar.

Jag fascineras av människor som på allvar tror att det inte spelar så stor roll att vi på daglig basis socialiseras in i en kultur där vi uppmuntras till att värdera dessa saker, se dem som oumbärliga byggstenar i livet. Hur kan en tro att detta inte påverkar individen på djupet? Hur kan en tala om några slags ”fria val” i en kultur där vi på daglig basis matas med ideal om hur vi ska leva våra liv?

Frihet är inte valfrihet.

I debatten idag så finns det någon slags tramsig uppfattning om att frihet och valfrihet vore ekvivalenta. Liberala partier, som alltså borde jobba för individens frihet, är väldigt måna om att föra frågan om valfrihet. En ska kunna välja skola, förskola, sjukvård och så vidare och så vidare och detta likställs med frihet.

Överlag tycker jag att frihet och valfrihet kopplas ihop i alldeles för hög utsträckning. Till exempel kan en som kvinna ganska ofta få höra att en visst är fri eftersom en har en uppsjö av olika kvinnoroller att välja mellan. Att alla dessa roller är skapade i en patriarkal tradition spelar tydligen ingen roll eftersom vi trots allt har en massa att välja på. Vi har en massa på förhand bestämda roller som vi kan röra oss inom och mellan.

Verklig frihet handlar i mina ögon inte om att välja mellan olika saker som redan avgjorts åt en. Frihet är att själv kunna utforma sitt liv och sin person, att själv avgöra hur en ska utvecklas utan att behöva förhålla sig till en massa roller. Rollerna kan rentav göra det svårare att vara verkligt fri, eftersom de skymmer sikten.

Vidare så tycker jag att frihet ibland kan vara frihet från val. När det till exempel kommer till välfärd hade jag upplevt betydligt mycket mer frihet om jag kunde gå till vilken skola, vårdcentral eller förskola som helst och vetat att jag skulle få en bra tjänst. Visst kan jag se poängen med att det finns en viss differentiering mellan till exempel olika skolor, men det vore ändå skönt att veta att en fick en bra skolgång vart en än vände sig. Vad som kallas valfrihet skulle lika gärna kunna kallas valtvång: du tvingas till att aktivt välja för att inte utsättas för något riktigt uselt. Dessa val kräver tid, kunskap och energi, något som alla inte har. Om vi istället för att ha en välfärd som bygger på att alla måste välja rätt hade en välfärd som byggde på att leverera kvalitet överallt så hade det troligen gjort de flesta mer fria i praktiken: fria att kunna lägga sin tid på annat än att välja vårdcentral.

Jag menar att alla dessa val vi utsätts för skymmer sikten för en äkta frihet. Visst är det valfrihet, vi är ju fria att välja vilket som helst av de val vi exponeras inför, men den frihet det innebär är såklart kringskuren av det faktum att det endast är just de sakerna vi har att välja emellan. Det är ingen reell frihet, utan en låtsasfrihet som sker helt på någon annans villkor. Vidare så skymmer alla låtsasval de möjligheter som finns till att göra motstånd emot systemet som sådant, eftersom tanken att en bara ”råkade välja fel” finns så nära till hands.

Jag drömmer om ett samhället där vår framtid inte står och faller med om vi väljer fel eller rätt i skolvalet, utan där vi kan lita på att det finns en välfärd som hjälper alla till att nå bästa möjliga liv. Där valfrihet ersätts med en ordning där alla kan lita på att de får bra vård och skola utan att behöva kolla upp en massa innan.

Twitter 27/12.

Pågår just nu diskussion i en liberal fbgrupp om huruvida män ska kunna avsäga sig ansvaret för ett barn han inte önskar. Utgångspunkten verkar vara att då kvinnan kan välja att göra abort borde mannen också kunna ha en utväg. Ungefär som om abort vore ett enkelt beslut eller en okomplicerad process, som att trycka på en knapp. Detta är ett djupt kvinnofientligt förslag som lägger allt ansvar för konsekvenserna av sex på kvinnan. Personerna i fbgruppen verkar ha missat att en faktiskt är två om att ha sex.

Ett annat argument som syns i tråden är att kondomer faktiskt kan gå sönder, om nu mannen beslutat att använda en sådan för att undgå risk. Nå, detta är såklart en av de risker som tråkigt nog finns med sex, men den drabbar faktiskt även kvinnorna. Om en som man vill vara helt säker på att undvika barn så kan en faktiskt helt och hållet avstå från sex. Det finns inget som säger att du har rätt till att ligga riskfritt, därför bör den som vill undvika risk undvika att ligga. Varför ska du som man kunna svära dig fri från en risk som både du och din partner utsätts för under samlag?

Detta, i kombination med tramset kring samtyckeslagen, får mig att undra varför så många män fått för sig att sex ska vara konsekvensfritt. Män ska inte behöva ta ansvar varken för sin partners samtycke eller för en eventuell avkomma. De ska bara kunna sticka sina kukar överallt. Kvinnor däremot får ta ansvar för avkomma, för att säga nej och generellt även det sociala ansvaret.

Till er män som inte är mogna för att ta riskerna som kommer med sex: avhållsamhet! Svårare än så är det inte.

Sponsrat skolmaterial.

Lyssnade på Kaliber om att företag gör böcker som de skänker bort gratis till skolor. En väldigt stark aktör på detta område var svenskt näringsliv, alltså svenska företags lobbyorganisation. Lärarna tvingas i sin tur att ta in detta material eftersom det skolorna saknar resurser för att köpa in material. Många lärare är väldigt kritiska till det sponsrade materialet, men uppger att de material de har att tillgå annars känns utdaterat.

För mig kom det som en chock att detta ens är lagligt, jag var helt övertygad om att det inte var okej med sponsrat skolmaterial och än mindre med produkter som från början till slut är framtagna av en intresseorganisation. Tydligen är detta ett växande fenomen, vilket inte förvånar alls eftersom resurserna till skolan krymper.

Ett exempel i programmet var en bok om miljö som Svenskt näringsliv hade gett ut. I denna bok så stod det att utvecklingen i miljöfrågor går åt ”rätt håll” eftersom det sker en massa innovation av just företag. Det faktum att denna innovation i regel tvingas fram av regleringar, som företag tenderar att vända sig emot, togs inte upp. En klimatforskare som läste igenom boken tyckte att den var otillräcklig.

I slutet av programmet fick en höra när Björklund svarade på en fråga om detta i en frågestund i riksdagen. Hen sa ungefär: ”jag ser problemet, men utvecklingen går inte att stoppa, det enda vi kan göra är att se till att ha ämneskunniga lärare”. Jag blir så otroligt matt. Till saken hör alltså att den myndighet som innan granskade skolmaterial för att se till att allt stod rätt till är nedlagd sedan 90-talet. Detta har skapat ett utrymme för företag att göra sitt material, eftersom det inte behöver gå igenom någon granskning innan det får köpas in av skolor. Vidare är en stor del av problemet att det saknas resurser att köpa in vettigt skolmaterial för. Det är absolut inte så att utvecklingen inte går att stoppa, det är egentligen bara att återinföra denna granskningsmyndighet och öka resurserna till skolan. Det handlar alltså inte om att det saknas möjligheter, utan om att det saknas vilja. Det finnes få saker jag finner så smaklösa och irriterande som när politiker låtsas att de saknar makt när det egentligen bara handlar om deras unkna prioriteringar.

Twitter 25/12.

Tänkte köra på detta som en ny grej. Det är alltså delar av mitt twitterflöde, ihopskrivet som löptext. Gillar det på grund av rappa formuleringar. Skriv gärna vad ni tycker.

Att som kvinna försöka frigöra sig från skitdrömmar om tvåsamhet, familjebildande och barn är svårt. Dessa ideal sitter som berget. När en dessutom inte ersätter dessa med något annat av samhället sanktionerat ideal, som ”karriär” eller ”singelliv” blir det etter värre. Ofta så framställs just karriär, alternativt att leva vilt singelliv, som de godtagbara skälen för att skippa (eller skjuta upp) familj. Jag vill inte leva något slags hemmafruliv, inte heller vill jag bli en framgångsrik karriärskvinna. Vad finns kvar för mig?

Som kvinna så socialiseras en in i att ens värde och också ens trygghet ligger i förmågan att skaffa barn. Känslan av att det kan bli för sent, att jag kan bli ”förbrukad” och därmed ensam gnager och förpestar mina drömmar om ett annat liv.

Idag är jag ganska fast i min övertygelse om att jag ska leva barnfritt. Men mycket osäkerhet är förknippat med detta. Som vårt samhälle är organiserat idag bygger mycket av den social tryggheten kring familjen, trots att det knappast utgör en garanti. Därför känns det som ett riskabelt projekt att inte vilja ingå i sådana konstellationer. Som om en står utan garantier. Garantier finns givetvis aldrig, men avsaknaden av dem blir så mycket tydligare när en inte organiserar sitt liv kring tvåsamhet.

Alla drömmar jag haft kring mitt liv, alla idéer om vuxenblivandet, har förvandlats till sand av mitt dekonstruerande. Detta är såklart något jag eftersträvar, men det är samtidigt otroligt smärtsamt.

Lucka tjugofyra: politisera allt.

En viktigt fråga för feminismen har varit, och är fortfarande, vad som betraktas som politik. Många feministiska kärnfrågor bortförklaras som opolitiska. Exempel på detta är när kvinnolöner diskuteras och människor förklarar kvinnors lägre löner med att ”löner bestäms av tillgång och efterfrågan” och vägrar se att det kan finnas andra förklaringar, som till exempel att kvinnors arbete har varit lägre värderat otroligt länge och att detta kanske kanske kan ha påverkat lönerna även idag. Det finns många exempel på när människor tar enskilda statistiska uppgifter som tyder på kvinnoförtryck och försöker hitta alternativa förklaringar. Kanske kan de lägre lönerna bero på lägre produktivitet? Kanske kan glastaket bero på kvinnors lägre kompetens? De missar (eller undviker) helt att foga samman de olika uppgifterna till en sammanhängande bild: den bild som visar hur kvinnor på område efter område har mindre makt över sina egna liv och i offentligheten än män. Den bild som visar patriarkatet.

Mest tydligt blir dock detta när det kommer till relationer, familjeliv, intressen, skönhetsvanor och liknande som anses höra privatlivet till. När dessa mönster kritiseras så får en ofta höra att en inte ska ”lägga sig i” hur andra människor sköter sina liv eftersom det rör sig om ”privata val”. Människor lär sig också att uppfatta och beskriva sina egna livsval som avskilda från politiken i stort. Det är till exempel inte helt ovanligt att folk gör uttalanden i stil med att de är för jämställd fördelning av föräldraledigheten eller hushållsarbetet men att det helt enkelt inte passar för just dem på grund av olika omständigheter.

Konstruktionen av ”privatlivet” är såklart i sig djupt politisk. Att få kvinnor att uppleva erfarenheter som drabbar dem just på grund av sitt kön som slumpmässiga personliga erfarenheter, frikopplade från samhället i stort, och dessutom uppmuntras till att hålla tyst om dessa erfarenheter är en effektiv strategi för att reproducera patriarkala strukturer. Vad som anses vara privat, och därmed inte något som ska hanteras politiskt, styr vilka beslut kring detta som blir möjliga att fatta.

Ofta så försöker människor att framställa den privata sfären som något självklart, något naturligt. Det kan till exempel låta som så att det är ”osunt” att staten ”går in i våra sovrum/relationer” när lagar som berör sex och relationer diskuteras. För många faller dessa resonemang intuitivt i god jord, just för att vi lärt oss att betrakta våra relationer som något opolitiskt, detta trots att det är en av de absoluta grundstenarna i hur vi organiserar samhället. Själv konstruktionen av mellanmänskliga relationer är i sig politisk, till exempel så har vi en massa lagstiftning som premierar människor som väljer att leva i just kärnfamiljer.

Det finns ingen naturlig ordning som säger att något särskilt ska vara bortom politikens kontroll. Om det är i den så kallade privata sfären som stora delar av kvinnoförtrycket sker, vilket ser ut att vara fallet, så måste givetvis dessa zoner också styras politiskt för att ett jämställt samhälle ska kunna uppnås. Som feminist så går det helt enkelt inte att stanna vid privatlivets gränser, eftersom kvinnoförtrycket sker även inom dessa gränser och vi aldrig kommer kunna uppnå ett jämställt samhället om den privata sfären får kvarstå som den ser ut idag.

Kvinnor som delar med sig av sina erfarenheter får dock ofta utså skuld och skam. De blir kallade gränslösa, och det får en såklart absolut inte vara som kvinna. Att berätta om barn, relationer, arbetsdelning i hemmet och ideal är absolut inte okomplicerat. Ofta får en höra från diverse förstå sig påare att detta minsann inte alls har något med politik att göra, utan bara handlar om ens personliga tillkortakommanden, att en visst har ett fritt val och så vidare. Och många kvinnor accepterar nog denna uppfattning, för den står väldigt väldigt stark i vårt samhälle.

Därför är det ett viktigt uppdrag för feminismen att foga samman erfarenheter av hur det är att leva som kvinna i ett patriarkat för att sedan, utifrån detta, kunna ställa gemensamma krav på förändring. Det är viktigt att bryta ner idén om privatlivets helgd. Det är viktigt att länka samman ditt eget liv, dina egna problem, med det kvinnoförtryck som är universellt. Det är viktigt att förstå att det personliga är politiskt. Att alltid vrida och vända, att alltid tänka ett eller flera extra varv innan en accepterar att något skulle vara uttryck för slumpen, eller för kvinnors helt och hållet biologiska skillnad från männen.

Så mitt sista tips i denna lite halvdana kalender är helt enkelt: politisera allt!

Vem ska ta orden tillbaka?

Ofta så hör en folk argumentera för att ord ska ”tas tillbaka”, alltså sluta ses som något ”negativt” och istället uppbäras med stolthet. Orden kan vara hora, slampa, neger och liknande, alltså ord som länge använts som kränkande tillmälen riktade mot en given grupp som dessutom är förtryckt i samhället.

Det intressanta är dock att de som propagerar för att orden ska ”tas tillbaka” nästan aldrig själva tillhör den grupp som dessa ord brukar ritas emot. Det är ofta vita män som försvarar sig rätt att säga hora, neger och liknande med att dessa ord måste sluta vara så laddade.

Jag tänker att det ju måste vara upp till den grupp som faktiskt drabbas av dessa tillmälen att avgöra om, när och hur ett ord ska tas tillbaka. Privilegierade personer ska inte komma och avgöra hur andra ska känna inför vissa ord.

Vidare så är det väldigt ofta som dessa ord även av de personer som tycker de ska ”tas tillbaka” och frigöras från laddning används på ett sätt som utnyttjar, och därmed såklart även förstärker, denna laddning. Om du använder ”hora” som ett skällsord eller kraftuttryck så kan du inte sedan komma och säga att du tycker det ska vara oladdat. Om ordet hade varit oladdat så hade det inte kunnat användas på detta sätt, och att det används på detta sätt markerar och förstärker också dessa laddning.

Jag är trött på att få förklarat för mig att ord som använts för att skämma och förtrycka kvinnor under mycket lång tid inte alls är fula eller laddade och att jag borde sluta reagera. Detta är helt enkelt inte sant. Dessa ord är laddade med tusentals år av förtryck, och deras laddning utnyttjas även av de som påstår att de saknar laddning.

Säkerligen finns det kretsar där dessa ord används på ett oladdat sätt eller där folk tycker att de har en positiv laddning. Detta betyder inte att orden i samhället i stort har fråntagits sin traditionella roll som skällsord för att förtrycka en grupp. Och det utgör ytterligare ett led i detta förtryck att förklara för dessa människor hur de ska känna, tycka och tänka inför dessa ord.

Det är inte din roll att som privilegierad ta ord tillbaka. Ord ska tas tillbaka av de som drabbas av dem, ingen annan.

Den som tycker att det är mer avtändande att fråga än att riskera att ha sex med någon som inte vill borde inte få knulla.

Samtyckeslagen är något som alltid upprör starka känslor i antifeministiska kretsar. Det verkar finnas någon slags utbredd myt om att den skulle innebära omvänd bevisbörda, det vill säga att det är den som står anklagad som måste bevisa att hen inte har begått brottet. Vad denna uppfattning kommer ifrån begriper jag inte, men jag ser absolut inget stöd för misstanken att grundläggande rättsprinciper skulle upphävas i och med denna lag.

Folk har även en massa tankar om hur detta kommer att komplicera sexlivet för människor. Jag har hört en massa dumheter, till exempel att det skulle innebära att en måste fråga innan en inleder samlag, så att en får ett klart och tydligt ”ja”. Detta stämmer inte. Samtyckeslagen handlar kort och gott om att samtycke ska inhämtas. Detta kan ske på en massa olika sätt, men jag tänker att det enklaste är att vara lyhörd inför den andra partens signaler och om nödvändigt fråga. Du kommer inte behöva ha ett uttalat ”ja” om det finns andra indikationer på att samlag är önskat, vilket det förhoppningsvis finns i de flesta fall.

Jag tänker på mitt eget sexliv och tänker att jag brukar vara väldigt tydlig att visa när jag vill ligga, vilka grejer jag uppskattar och så vidare. Jag är även van vid att min partner ger mig utrymme för att visa vad jag tycker, bryr sig om vad jag tycker och frågar om det föreligger oklarheter. Jag tycker för det mesta inte att detta är det minsta konstigt eller pinsamt, och om det skulle vara det anser jag att det är ett värt pris att betala för den reducering av risken för otrevliga sexuella situationer det innebär. På samma sätt så kör jag inte själv på om jag inte fått tydliga indikationer på att det är önskat. Med tydliga indikationer menar jag: gensvar på kyssar, smekningar och så vidare, uppskattande stönanden vid beröring av könsdelar och så vidare. Jag menar inte att personen ligger stilla och bara accepterar det jag gör, utan jag menar att det finns gensvar och tecken på lust och upphetsning. Att vara passiv och inte göra motstånd är inte att ge gensvar, så vida det inte är någon slags sexuell lek ni ägnar er åt som i så fall bör vara uttalad (vilket alltså skulle vara detsamma som att ha inhämtat samtycke fast i ett tidigare skede).

Nå, det är klart att jag begriper att många kan tycka att det är jobbigt att kommunicera under sex. Människor är osäkra och kanske även rädda för att få ett nej och därmed känna sig avvisade. Jag tänker dock att den som bryr sig om att inte ha sex med någon mot dennes vilja borde tycka att tanken på att ligga med någon som faktiskt inte vill är mer avtändande än att fråga om en blir osäker. Sex kan vara pinsamt på en massa olika sätt, det är helt enkelt en risk en får ta om en är intresserad av att ägna sig åt det. Om en inte tycker att det är en risk värd att ta kan en ägna sig åt andra saker i livet som inte är så socialt krävande. Att strunta i sex är faktiskt ett alternativ för den som tycker att det är för jobbigt att ta hänsyn.

Om en är intresserad av konsensuellt sex så borde detta strängt taget inte vara ett problem. Det är helt enkelt inte svårt att försäkra sig om att ens partner vill, och om en är osäker så kan en faktiskt avstå. Bara människor som prioriterar att ha sex över att inte ha sex med någon mot dennes vilja kan tycka att detta är problematiskt. En sådan person har i mina ögon en inställning till sex som borde bekämpas i samhället, och därför tycker jag att denna lagstiftning är bra och relevant. Det handlar helt enkelt om att markera vikten av att inte bara sluta när någon säger nej, utan om att helt enkelt inte börja om en inte är säker på att det är önskat.

Detta handlar ytterst om att vissa prioriterar sin egen lust till sex eller sitt eget behov av att inte råka ställa en pinsam fråga över en annan människas rätt till kroppslig integritet. Vi kan inte ha ett samhälle där vi prioriterar vissa människors rädsla inför detta framför andra människors rätt att få förfoga fritt över sin kropp, att slippa anses tillgänglig tills motsatsen är hävdad.

Jag är trött på att anses vara tillgänglig sexuellt tills jag anger annat. En majoritet av alla personer jag träffar är jag inte intresserad av att ha sex med, och det är detta som måste vara utgångspunkten. Du kan inte utgå från att sex är önskat, du måste såklart försäkra dig om att det är önskat innan du kan börja köra, precis som en alltid ska göra innan en gör saker med andra människor. Rätten till sex eller till att inte ”tappa ansiktet” kan inte stå över rätten till att få bestämma över sig själv.