Kategori: Politik

Lucka två: försvara en kvinna.

Inte sällan får en höra historier, både från män och från kvinnor, som handlar om hur förkastligt andra kvinnors beteende har varit i situationer där män är inblandade. Det kan till exempel vara en kvinna som varit ihop med någon eller som raggat på fel kille. Ofta innehåller den här typen av historier drag av slutshaming, alternativt att kvinnan pekas ut som ”galen” (typ hysterisk, väldigt känslosam eller liknande) och väldigt ofta så tar människor mannens parti framför kvinnans.

Jag tror inte heller att det är helt ovanligt att folk är i situationer där det talas om en kvinna på ett väldigt sexistiskt och nedlåtande sätt, men där en undviker att ta henne i försvar för att en inte vet ”alla sidor av historien” eller helt enkelt för att det känns obehagligt och det inte rör en personligen. Jag har själv varit i situationer där jag tänkt liknande, och bara svalt en närmast absurd historia om hur keff någon med hull och hår och dessutom spelat med eftersom det inte rör mig eller mina vänner. Jag har tänkt att det inte spelar någon roll då.

Jag har, sedan jag blev feminist, börjat att försvara kvinnor i mycket högre grad. Även när det är kvinnor jag inte känner så motsätter jag mig sexistiska omdömen. Jag brukar också försöka syna historier som bygger på att kvinnor har varit ”överdrivet känslosamma”, jobbiga, hysteriska och liknande när jag i högre grad har börjat förstå att detta ofta beror på hur könsmaktsordningen tar sig uttryck i relationer. Istället för att bara köpa historien om hur jobbigt en kvinna betett sig så brukar jag ställa följdfrågor om varför detta beteende kan ha uppstått.

Ett praktiskt exempel kan vara att en man säger om sin flickvän: ”åh, hon är så jobbig, hon ringer hela tiden och låter mig inte vara ifred”. Istället för att säga: ”nejmen vad jobbigt för dig, hon borde verkligen låta dig ha sin egentid” så kan en istället säga: ”men kan det inte vara så att du är dålig på att visa henne uppskattning och att hon därför reagerar med att söka mer bekräftelse?”. Jag tror att ni kan komma på en massa situationer där endast kvinnans reaktion beskrivs som själva problemet som båda egentligen varit med och konstruerat.

Poängen med detta är dels att visa systraskap även för kvinnor som du inte har en direkt relation med. Det bidrar också till att upphöja din egen och dina samtalspartners medvetenhet om hur de reaktioner som beskrivs som kvinnans problem ofta har uppstått i samspelet med någon annan, och att båda har ansvar. Det finns även en egen vinning att göra, nämligen genom att markera gränser inför dig själv och andra. Om du inte tillåter sexism riktad mot andra så blir det tydligt att du inte heller tillåter sexism riktad mot dig själv.

Kapitalismens förmåga att appropriera allt.

Kapitalismen alltså. Den har verkligen en förmåga att absorbera allt. Kolla till exempel på denna reklam från en bank som approprierar occupyrörelsens symbolik och försöker sälja in sin produkt. Detta är något jag finner otroligt äckligt.

Jag tänker på när jag läste boken No Logo av Klein, där hen tar upp just den här tendensen hos företag. Så fort något minsta subversivt vinner mark så försöker något jävla företag slå mynt på det. Ett exempel var hur Nike eller Adidas eller något annat av de där stora skoföretagen hade frågat en av förgrundsgestalterna bland de som kritiserar arbetsförhållandena i deras fabriker om inte hen kunde delta i en reklam genom att hålla upp en av deras skor, där det skulle stå typ ”ytterligare en skitsko producerad under förskräckliga arbetsförhållanden” eller liknande, minns inte exakt men det spelar heller ingen större roll för poängen.

Jag har i alla fall en rekommendation på temat, nämligen ett avsnitt ur miniserie Black Mirror som heter 15 Million Merits och som på ett väldigt tydligt och smärtsamt sätt porträtterar just detta: hur allting subversivt, allt ifrågasättande av kapitalismen, istället sugs upp i den och blir något nytt för den att profitera på.

Jag menar verkligen allvar med denna rekommendation. Inte för att det är roligt eller så, utan för att avsnittet säger något väldigt väsentligt om verkligheten. Jag mådde verkligen dåligt efter att jag sett det, just för att det kändes så obehagligt nära verkligheten om än i en överdriven och tillskruvad version. Men de grundläggande dragen känner en igen.

Kvinnan förväntas aktivt upprätthålla sin egen underordning.

Här har vi ett praktexempel på vad känslomässigt arbete kan vara. Få din man att känna sig manlig. Denna manlighet ska dessutom uppnås genom att kvinnan på olika sätt tonar ner sin egen förmåga.

Har han skruvat ihop en IKEA-hylla? Burit hem tunga kassar från affären? Då är det nu du ska slå till med en komplimang. Säg till honom att du uppskattar att han tar de tyngsta kassarna, trots att du rent krasst skulle kunnat bära dem själv.

Låtsas att du är mycket svagare och mer okunnig än vad du är för att han ska kunna känna sig kompetent och stark. Ansträng dig för att bekräfta honom. Åh gud, jag blir så trött.

När en läser guiden så handlar allt om att skapa och belysa skillnaderna mellan er. Du ska vara omhändertagande, känslig, svag, gilla sallad och så vidare. Han ska vara stark och kompetent. När du tar hand om honom får det inte uppfattas som att du gör det för att du är den starkare utan det ska vara ett uttryck för din kvinnliga omsorg.

På detta sätt så förväntas kvinnan aktivt skapa skapa en skillnad mellan henne och mannen och på detta vis upprätthålla sin egen underordning. Kvinnan förväntas vara den som ombesörjer upprätthållandet av patriarkala strukturer inom relationen.

En annan intressant grej är synen på hushållsarbete.

Bestämmer du när och hur disken ska diskas? […] Och är det du som bestämmer var skåpet ska stå…? […] Får du honom att känna sig som en karla-karl gör det honom självsäker och det gör honom lugn.

Det beskrivs som ett problem om det är du som bestämmer allt hemma, så därför ska du aktivt skapa situationer där han får bestämma. Detta är, hör och häpna, inte för att skapa en mer jämställd relation utan för att det kan vara sårande för hans manlighet om du tar kommandot för mycket. Därför ska du få honom att känna att det är han som bestämmer genom att ”låta honom ta kommandot”. Ungefär som om anledningen till att män inte spontant ombesörjer hushållet i de flesta relationer var att kvinnor aktivt hindrar dem från att ta initiativ?

Gud, det är klart en bestämmer när disken ska diskas om ingen annan tar det övergripande ansvaret för att det sker. En kan inte gå omkring och skita i att göra det och samtidigt förvänta sig att inte bli bestämd över. Om han nu tycker att det är så jävligt att inte få bestämma något i hushållet får han väl ta lite kommando. Men inte ska en bestämma som kvinna för då kan ju den stackars mannens manlighet bli sårad.

Ja gud. Mycket ska en höra innan öronen ramla av och så vidare.

Lucka ett: uppvärdera systraskapet.

Jag börjar med att uttrycka mig lite svepande kring ett område jag kommer gå in mer specifikt på i några kommande luckor. Nämligen systraskap.

Ni vet hur en alltid hör om hur trevligt killar har det med sina killkompisar. Sina stora grabbgäng som går ut och har trevligt och dricker öl tillsammans. Ni vet hur den där manliga vänskapen beskrivs som så jävla genuin och äkta. De snackar inte skit utan är raka och ärliga, ställer upp i vått och torrt, sätter alltid varandra i första rummet och bla bla bla.

Dels tror jag att det ligger något i detta. Kvinnor socialiseras i vårt samhälle in i att prioritera manligt sällskap och manlig bekräftelse, vilket gör att våra relationer med andra kvinnor gärna blir lidande så fort det kommer upp ett manligt alternativ i bilden. Men jag tror också att många kvinnor tenderar att nedvärdera de nära relationer med andra kvinnor som de faktiskt har helt enkelt för att de lärt sig att manlig vänskap värderas högre.

Om vi ser på kultur där den kvinnliga vänskapen står i fokus så definieras denna vänskap ofta utifrån män på ett eller annat sätt. Kanske är det ett gäng singeltjejer som går till krogen tillsammans och raggar, eller så är det kvinnor som pratar med varandra om sina relationer till män. Det är sällan att vänskapen kvinnor emellan får finnas och tala för sig själv.

Så vad göra? Uppvärdera systraskapet! De flesta kvinnor har nog upplevt någon form av systraskap. Kvinnliga vänner som ni kunnat lita på till fullo, som ni kunnat prata om allt med. Även om de flesta kvinnor umgås mest med andra kvinnor så är många väldigt snabba på att påpeka att de har lika många, om inte fler, killkompisar och hur otroligt skönt, roligt och avslappnat det är att umgås med dem i förhållande till att umgås med tjejer.

Genom att inte bara sluta prata om vänskap med män som om det vore något lite finare, utan även vända på steken och prata om relationer till andra kvinnor på samma romantiserande sätt som många talar om vänskapsrelationer till män, så kan en sätta en annan samtalston kring kvinnlig vänskap och kanske även belysa hur sjukt det är att folk på ren vana häver ur sig saker som är direkt förolämpande mot halva mänskligheten.

Så nästa gång du är i ett sammanhang där det diskuteras vad en gjort med sina vänner, vad en har för relationer till dem och så vidare, pröva att bräka på om hur roligt du har det med dina tjejkompisar, om hur fantastiskt enkla de är att ha att göra med, om hur de förstår dig som ingen annan, om hur de alltid ställer upp och så vidare. Jag menar inte att du ska ljuga ihop något bara för att bevisa en poäng, men om du tänker efter finns det nog åtskilligt som du kan säga helt sanningsenligt. Och om du hamnar i en situation där någon börjar snacka om hur bra det är med manliga vänner, påpeka alla fördelar med kvinnliga dito istället för att sitta tyst eller säga att ”kvinnor är lika bra”. Vänd på det istället.

Vi kvinnor har också betydelsefulla vänskaper inom vårt kön, skillnaden är att vi inte har en hel kultur som kretsar kring att höja upp dessa. Vi har inga internetmemes, tv-serier eller böcker som går ut på att hypa våra relationer. Det finns ingen kvinnlig motsvarighet till Bromance eller Bros before hoes, ingen har brytt sig om att skriva en kvinnlig motsvarighet till The Bro Code. Och då får vi väl skapa vår egen. Så våga tro på systraskapets betydelse, våga hypa det och fundera på vad bara dina kvinnliga vänner kan erbjuda dig, vad de är bättre på, både inför dig själv och inför andra.

Med detta inte sagt att relationer med män skulle vara menlösa eller dåliga. Det är bara det att de har fått stå i rampljuset ett ganska bra tag nu. Ställ systraskapet där istället.

Julkalender: feministiska strategier.

Jag har funderat på det här med julkalender och kommit fram till att jag ska ha en med feministiska strategier som en kan applicera i vardagen. Syftet är att försöka peppa lite till att försöka agera feministiskt i vardagen, som kontrast till allt pessimistiskt gnäll som brukar äga rum här. Håller just nu på att sätta upp punkter och det verkar som om jag lyckas få ihop tillräckligt många för att ha en varje dag. Om det är något särskilt ni tycker jag ska ta upp, så skriv det.

Vad tror ni om detta?

Vad som får mig att orka.

Ibland undrar folk hur jag orkar skriva så mycket. Det är ju dels för att jag verkligen verkligen älskar att skriva och helt ärligt har svårt att se hur jag skulle kunna klara mig utan det.

Och så är det läsarna såklart. Ibland får en sådana där kommentarer som gör att det känns så otroligt jävla värt att lägga timmar om dagen på den här bloggen. Som denna (utgår helt sonika från att det är okej om jag publicerar, säg till om du vill att jag tar bort inlägget):

Jag har, sedan jag läste ”omsorg”-inlägget igår, släppt allt. Jag kände igen mig hur mycket som helst i ditt inlägg, när det kommer till hushållsarbete. Känsloarbetet är tack och lov väldigt jämställt. Jag har såklart tagit upp det med min sambo ett par gånger, men han hävdar bestämt att han gör lika mycket som jag. Det har nu gått 24 timmar och hela lägeheten ser ut som ett krigsfält. Framförallt då köket. Åh, han hade nog ”gjort det om jag bad honom” men jag är riktig nyfiken på hur lång tid det tar för honom att inse själv att det behöver göras. Om han förstår att vi måste handla för att det mesta är slut, eller om han har märkt hur äckligt det är i badrummet.
Det är mest för hans skull jag gör det, för att han ska öppna ögonen. När han gör det börjar han förhoppningsvis hjälpa till mer.
Tack för att du skrev ditt inlägg, annars skulle jag nog aldrig ha kommit på tanken att faktiskt bara släppa ett tag.

Det är verkligen grymt att känna att mina texter har kunnat göra att någon tar steget till att jobba för ett lite mer jämställt förhållande. Sånt gör mig verkligen så peppad på att fortsätta skriva, fortsätta öppna upp och lämna ut mina erfarenheter. Inte bara för att det är terapeutiskt för mig, utan för att det kanske kan hjälpa någon annan också.

Överlag är responsen jag fått på omsorgsinlägget helt fantastisk och intelligent. En massa olika historier och erfarenheter. För den som inte gjort det rekommenderar jag att läsa kommentarerna.

Staten och kapitalet.

Det är alltid lika roligt att se indignationen hos diverse ”vettiga” borgerliga när det kommer fram nyheter som denna om att regeringen ”utreder” en ny anställningsform för ungdomar som går ut på fenomenalt dålig anställningstrygghet och dessutom att arbetsköparen ska tilldelas pengar då hen anställer. Liberaler tävlar om att fördöma detta för det är ju inte alls någon fri marknad och företagen ska inte få pengar och så vidare och så vidare och jag blir så otroligt matt på den grunda analysen och plakatpolitiken.

Det finns någon slags föreställning om en ”god” kapitalism inom borgerligheten, och främst inom den typ av marknadsliberalism som har kommit att vara den dominerande ideologin under en tid. E god kapitalism är alltså en kapitalism där marknadskrafterna får verka fritt och på det viset tjäna folkets intressen, där lukrativ verksamhet också är verksamhet som är bra för samhället i stort och där staten lägger sig i så lite som möjligt. Staten ses i dessa teorier som en bromskloss för näringslivet som helst ska vara så liten som möjligt och inte ”lägga sig i” och försöka styra marknaden på olika sätt, eftersom den osynliga handen ändå kommer att göra så att det blir bäst för alla.

Den nyliberala retoriken, alltså den om att dåliga företag ska försvinna med hjälp av konkurrens, är just bara retorik. Sanningen är att stora delar av näringslivet över huvud taget inte skulle klara sig om det inte var för staten. Staten ger uppstartsbidrag, krishjälp, staten utbildar och vårdar arbetare, staten tillhandahåller barnomsorg och äldrevård så att människor kan arbeta istället för att stanna hemma med barn och äldre. Staten gör helt enkelt en jävla massa saker för att arbetskraften ska kunna växa, ha rätt kompetens, bibehålla sin arbetsförhet och så vidare vilket är en absolut grundbult i att det ska kunna finnas någon form av tillväxt. Det är även staten som medelst sitt våldsmonopol upprätthåller ägandestrukturerna i samhället. Under vissa förhållanden så hjälper även staten till att slå ner uppror bland arbetare. Staten springer helt enkelt kapitalets ärenden. Ibland på sätt som är positiva för samhället i stort, ibland genom att försämra för arbetarna.

En kan väl tro på någon slags utopisk värld där staten ”inte lägger sig i” men att tro att detta är något som borgerligheten kommer att bistå med är verklighetsfrånvänt. Alliansen har sedan de kom till makten inte gjort annat än att använda gemensamma resurser för att stärka kapitalets intressent, och det ofta på arbetarnas bekostnad. De har till exempel skapat en situation där facklig organiserings försvårats brutalt och där människor är såpass desperata efter att få jobb att de kan ta i princip vad som helst. De har även i högre grad börjat förse olika företag med gratisarbete eller i alla fall subventionerat sådant. RUT- och ROT-avdragen är också exempel på hur staten använder gemensamma resurser för att betala kostnader som annars hade fallit på företagen och konsumenterna som oftast kommer från medel- och överklass. Det hela marknadsförs med en retorik om fria marknader och konkurrens och gud vet allt, men i slutänden blir det bara gemensamt betalade av privilegierade personers företagande och konsumtion.

Visst kan en fnysa om att de saknar ”ideologisk ryggrad” och sedan lämna frågan där i någon slags tro om att det skulle kunna komma en borgerlighet som inte gör det, men som det ser ut idag så är detta helt enkelt hur kapitalismen fungerar. Idén om att det kommer få att skapa ett ramverk för kapitalismen där detta inte sker tycker jag är utomordentligt naiv. Människor med mycket pengar kommer oundvikligen att försöka påverka politiken, vilket de också kan i kraft av sin privilegierade position.

Den som blir indignerad när den här typen av politik uppkommer borde försöka se hur det hänger ihop med samhällssystemet i stort. Det går inte att förklara detta som enskilda misstag eller avvikelser i kapitalismens egentliga väsen, det är helt enkelt alltför vanligt förekommande. Det går inte att förvänta sig av kapitalet att det inte ska sträva efter att korrumpera den politiska makten till att tjäna kapitalets intressen. Det går inte heller att förvänta sig av den politiska makten att den inte ska korrumperas då kapitalkrafterna växer sig starkare. Kapitalismen kommer ständigt att söka efter nya områden att ta över och göra vinst på, och verklighetsbeskrivningarna och politiken kommer att anpassa sig efter detta, speciellt om det finns en grundläggande ideologi i samhället där kapitalismens ses som god.

Sluta nära denna idé om den goda kapitalismen där staten ses som problemet så fort det går illa. Det handlar inte om ideologisk ryggrad, det handlar om klassintressen. Makten, både den politiska och den ekonomiska, samarbetar för att stärka sina positioner. Detta sker på bekostnad av arbetarklassen. Staten och kapitalet sitter i samma båt, och så vidare.

Tentaplugg och relationstankar.

Befinner mig för närvarande hos min mormor på landet för att plugga inför en kommande tenta. Det finns för mycket som lockar i Uppsala för att jag ska kunna koncentrera mig där just nu. Det är ju underbart att ha roligt och meningsfull social samvaro, men samtidigt är det frustrerande att inte ha så mycket tid som jag brukar ha.

Jag tycker att det är jätteintressant vilken respons jag fått på inlägget om omsorg, det känns som att det finns ett behov av att prata om detta. Många känner igen sig i stora delar, andra tycker att jag är helt fel i min beskrivning. Vissa tycker att det finns drag av igenkänning men att det jag beskriver verkar på tok för extremt. Om jag ska dra paralleller till min egen erfarenhet så känner jag igen mig jättemycket i det där att vara den som gör det lilla extra. Framförallt så fick jag väldigt sällan frågor om hur jag hade det i livet även om min partner var medveten om att jag kämpade med en depression. Förklaringen var att jag ju ”berättar själv om det är något”.

Visst lyssnade hen om det var något jag hade på hjärtat, men poängen var att hen aldrig frågade. Detta gjorde att jag kände det som om hen inte brydde sig om mig annat än när hen blev tvingad att göra det. Det var extremt smärtsamt att alltid behöva ta initiativet till att prata när jag upplevde att det var något jag behövde prata om och det ledde också till att jag gick omkring och bar på en massa saker för att jag inte hittade något vettigt sätt att ta upp dem på. Jag däremot frågade ofta hur hen mådde. Kanske tyckte hen att det var jobbigt av mig att tjata, men jag tror ändå att det betydde något att bli påmind om att jag fanns där om hen ville prata.

Väldigt mycket i relationer handlar om att visa att en bryr sig och finns där, både när det gäller vänner, familj och kärleksrelationer. Det går inte att bara utgå från att den andra parten vet det, utan det är ofta något en måste påminnas om, i alla fall i början av en relation. Jag var absolut inte tillräckligt säker på hens känslor inför mig för att kunna räkna med att hen skulle finnas där, och det faktum att det alltid var jag som fick initiera samtalen gjorde mig såklart än mer osäker. Denna osäkerhet gjorde i sin tur att jag söka efter bekräftelse mer och mer, vilket i sin tur skapade en situation där jag var sjukt klängig och efterhängsen, vilket skapade irritation och än mer osäkerhet. Och så var karusellen igång.

Under all denna tid så definierade jag mig själv som problemet i vår relation. Det var jag som var för krävande och så vidare. Även om jag ibland fick en känning av hur det hängde ihop, mitt närhetssökande och hens avståndstagande, så kunde jag inte komma ifrån känslorna av skuld och skam inför mig själv och min så kallade brudighet. Jag kände mig svag och misslyckad som inte klarade mig själv.

Sånt här tar sig såklart olika uttryck för olika människor. Jag skulle nog säga att jag är, eller i alla fall var, ovanligt bekräftelsesökande, vilket såklart förstärkte det hela. Vad jag däremot vet är att jag aldrig kommer att gå in i en sådan relation igen. Jag försöker också att inte analysera så jävla mycket kring människors agerande. Detta är svårt, för det är verkligen inlärt hos mig att alltid vrida och vända på alla små signaler, men jag försöker tänka att den som upplever något som problematiskt troligen säger det. Det är i vilket fall som helst inte min uppgift att hålla på och vara steget före i alla jävla relationer.

Jobbakuten.

Kollade lite på Efter tio idag, närmare bestämt den delen av programmet som handlade om hur en skaffar ett jobb, jobbakuten. Inbjudna till programmet var två jobbcoacher, Wallin samt en person som hade sökt jobb genom att spela in en videofilm som personligt brev/cv. Det talades en massa om vilka vägar en kan välja för att få jobb och så vidare.

Jag tycker att det är fascinerande hur arbetslöshet och jobbsökande har kommit att bli ett så centralt tema i underhållningen i samhället, och jag tycker att det är skrämmande. Det är ju egentligen ganska självklart i en tid där jobb är typ det högsta målet för så många. Arbete beskrivs som en jävla lyx, en möjlighet att förverkliga sig själv. Jag tänker att detta säkert gäller för till exempel Wallin, men det är knappast fallet för alla.

När jobbsökarvideon diskuterades så var det som om de recenserade ett konstverk. De bedömde tonläget, hur mycket känslor som visades och så vidare. Pratade om hur bra det var att visa att en verkligen vill jobba. ”Det är bra att du vågar visa dig lite desperat”, sa Wallin. De diskuterade att det numera till och med finns bemanningsföretag som specialiserat sig på den här typen av ansökningar, och beskriver det som något positivt. Och jag tänker att när alla gör videos där de visar upp sina desperata gulliga personligheter så kommer den som vill sticka ut att behöva rigga ett jävla hologram.

Videon var såklart en solskenshistoria. Hen som gjort den hade fått jobb ganska snart, och även efteråt var det en massa personer som hade hört av sig. Det sades inte öppet, men videon förde liksom lite i bevis det där att alla kan få ett jobb bara de vill tillräckligt mycket och är lite innovativa. En sa ”visa upp sin personlighet” och så vidare. Men den som inte har någon spännande personlighet att visa upp då?

Det blir så uppenbart vilka i samhället som står utanför den här framgångsretoriken. Vem tror till exempel att någon skulle landa ett städjobb genom att spela in en jobbsökarvideo? Endast karriärmänniskor, människor som ”brinner för sitt jobb”, vill ”jobba hårt”, ”ge 200 %” och så vidare berörs av detta, så enkelt är det.

Men även om detta kan tyckas uppenbart när en tänker på det så ger de här typen av program effekter även för personer som inte vill ”satsa på karriären”. Det sätter nämligen en standard kring hur en ska förhålla sig till arbete. Det tas för givet att människor bör vara beredda att ”ge allt” för att landa (och behålla) ett jävla jobb, även om jobbet går ut på att städa någons kontor helt utan möjligheter till att klättra på karriärsstegen.

För det stora flertalet är jobbet inte allt, utan bara en liten del av livet. Många trivs nog med sina arbeten, men lever inte för dem. Andra hatar sina jobb och går dit för brödfödan. Många önskar nog att de hade kunnat jobba mindre. Men detta karriärssnack sätter tonen för hur vi samtalar om arbete. Om det ständigt framträder karaktärer som skryter om hur de ”ger allt” för jobbet så skapas det en grund för att moralisera kring alla de som inte gör det. Får du inte ett jobb, försök hårdare, satsa 300 % och gör en rolig video. Är problemet din personlighet? Gör om den! Och när du väl landat det där jävla jobbet ska du fan ge allt för att behålla det.

Omsorg.

Tänk en vanlig dag i ett heterosexuellt pars liv. Tänk att kvinnan går upp lite tidigare för att hinna göra sig fin. Tänk att kvinnan frågar om han sovit gott, om han mår bra, om han vill ha kaffe (som hon såklart kokar), vad han tycker om det som står i tidningen. Tänk att det är kvinnan som torkar upp smulorna på bordet efter att de avslutat frukosten. Tänk att hon avbryter sig i sminkningen och ropar ”vänta” när han ska gå utanför dörren så de hinner pussas innan, tänk att hon borstar av lite smuts från hans jacka.

Tänk att hon tänker på honom hela dagen på jobbet. Funderar på hur han har varit mot henne och varför. Är han sur? På lunchen träffar hon en väninna för att diskutera det hela. Skickar ett gulligt sms där hon skriver att hon älskar honom. Får till svar en smiley. Funderar på vad det betyder. Går lite tidigare från jobbet för att hinna handla på hemvägen. De har slut på mjölk, men det har han såklart inte märkt. Han skulle nog handla om hon bad honom, men han tänker inte på det självmant. I affären så ringer hon och frågar om det är något särskilt hon ska köpa. Han låter irriterade på rösten och säger bara kort ”nej” innan han avslutar samtalet. Hon hinner klämma in ett ”puss” innan han lägger på luren, något som inte besvaras. Hon tänker att han trots allt hatar att prata i telefon och att hon nog är jobbig som ringer hela tiden.

Hon lagar maten idag. Egentligen är det hans tur men han har mycket på jobbet och han måste få hinna träna efteråt. Ha sin egentid. Hon lagar mat som hon vet att han tycker om, inte den hon själv helst vill ha.

Han kommer en halvtimme senare än vad som var avtalat. Tur att hon ringde för att kolla hur han låg till, för annars hade maten kallnat. Han hade nog inte ringt. Hon har varit hungrig länge men hon vill att de ska äta tillsammans för att hinna prata om hur de har haft det. Vid middagsbordet är det hon som styr konversationen. Hon ställer frågor som han svarar på och berättar kanske något om hur hon har haft det. Kanske frågar han pliktskyldigt ”och du då” efter att hon har frågat. Om hon inte pratar eller får honom att prata så är det tyst vid matbordet. Efteråt tar hon disken. Han hade säkert gjort det om hon frågat, men han tar inte initiativ till det och hon tänker att han nog är trött.

Sen kollar de på tv. Egentligen vill hon läsa en bok men hon vill också vara nära honom. Hon försöker prata om vad som händer i programmet men han bara hummar. Hon vill att han ska se henne, lägga märke till henne. Fråga henne hur hon har det och hur hon mår. Men det gör han inte. Han utgår kanske från att hon berättar om det är något särskilt, eller så tänker han bara inte på det alls.

När de lägger sig så frågar hon hur det är med honom, säger att han verkar lite frånvarande. Han mumlar att det är okej. Ger henne en pliktskyldig puss på munnen, sedan vänder han sig bort. Hon vågar inte fråga mer för att hon inte vill att han ska bli irriterad, men oron över att något är fel gnager ändå i henne långt efter att han har börjat snarka. Hon går igenom allt hon gjort under dagen och undrar om hon gjort något för att han ska bli irriterad. Oroar sig för att han ska tycka att hon är jobbig när hon pratar med honom. Oroar sig för att han inte tycker om henne som han gjorde innan.

Tänk sedan att detta upprepar sig dag efter dag. Att det alltid är hon som anpassar sig, som gör små tjänster, som analyserar, som tar initiativ till samtal, som gör sig fin och så vidare. Tänk på all den extra tid hon lägger ner för att förhållandet ska fungera. Tänk om hon plötsligt skulle sluta med denna omsorg, skulle förhållandet ens fungera då?

Jag menar inte att alla relationer ser ut såhär, men jag tror att många kvinnor kan känna igen sig i i alla fall delar av den här beskrivningen. Att vara den som tar initiativ till samtal, som visar omsorg, som ger bekräftelse spontant, som ser till att saker finns hemma (även om det kan vara han som står för själva inköpet). Allt detta är sådant som kräver energi, och om en dessutom inte får gensvar så kan det vara väldigt känslomässigt uttömmande.