Kategori: Politik

Om vikten av att moralisera.

Om det finns något folk är rädda för så är det aktiviteten ”moralisera”. De är rädda för att andra ska ”moralisera” kring deras livsval och de är rädda för att själv uppfattas som moraliserande. En får fan göra vad som helst i detta samhälle, till exempel föra en politik som gör att en massa människor hamnar i fattigdom, så länge en inte ”moraliserar”.

I vissa fall håller jag med om att moraliserande är något negativt. Jag skulle till exempel aldrig dra någon jävla harang om att en person inte ska klä sig slampigt, jag skulle inte heller hålla någon utläggning om att det som är överviktig, arbetslös eller fattig minsann får ”skylla sig själv” för att hen inte skaffade sig en bättre utbildning, åt mindre eller liknande.

Däremot tycker jag att det är rimligt och till och med viktigt att moralisera när det kommer till en mängd andra saker. Jag tycker till exempel att det är jätteviktigt att moralisera kring hur människor bygger sina förhållanden. Jag tar avstånd från alla former av förtryck och därför moraliserar jag mer än gärna kring människor som utsätter andra för förtryck. På samma sätt tar jag avstånd från miljöfarlig verksamhet, från sexism och rasism, från alkoholkultur och högerpolitik.

Det finns en uppfattning bland många att det skulle vara fint att hålla sina åsikter för sig själv och låta andra ha sitt liv i fred och ägna sig åt vad det nu är det ägnar sig åt, rösta på vad de nu röstar på och så vidare. Så kan allas liv fortsätta pågå i den privata sfären, och alla kan hålla sina åsikter om hur världen borde vara beskaffad för sig själva. Folk kan vara nykterister, polyamorösa, veganer, feminister och så vidare så länge de inte tvingar sina ståndpunkter på andra.

Jag tycker att detta är en fullständigt absurd hållning. Jag har ju gjort de livsval jag gjort för att jag tror att det är en del i att skapa ett bättre samhälle. Det är ju inte som att jag har vissa värderingar som är helt frikopplade från någon slags resonemang. Jag har valt bort alkohol för att jag tror att alkohol är ett destruktivt inslag i vår kultur, jag har valt bort tvåsamhet för att jag tror det är destruktivt och så vidare och så vidare. Varför skulle jag inte försöka sprida dessa värderingar till andra?

En kan ha olika åsikter om hur folk ska leva sina liv, men ta då diskussionen där istället för att hamna i det där tjafset om att en inte får ”tvinga på” sina värderingar på andra. Jag är beredd att acceptera att en person säger att de helt enkelt inte håller med eller att de av olika skäl inte kan ta till sig vad jag nu säger just då, men jag är inte beredd att acceptera det där lama ”tvinga inte på mig dina värderingar”-tjafset.

Det är klart att allt ska ske inom rimlighetens gränser, men jag har så jävla svårt att se poängen i att hålla sina värderingar och livsval helt för sig själv och inte försöka påverka andra i samma riktning. Om en nu är övertygad om något borde en väl försöka sprida denna tro. Samhället kommer inte förändras av att folk sitter på sin kammare och tycker saker, samhället förändras för att folk påverkar andra. Så länge vi har kvar den här idén om att vi inte kan moralisera kring andras livsval så kommet samhällsförändringen knappast gå framåt i något rasande tempo.

Feministsvar.

Här kommer svar på några av frågorna från min feministfrågestund. Jag kommer svara på några av frågorna i egna inlägg, tids nog. Ställ gärna fler frågor om feminism och politik om ni vill.

Vilka av dom ”stora” partierna tycker du är mest feministisk?

Jag tycker att vänsterpartiet är mest feministiskt. Jag är ganska oinsatt i partipolitik överlag, men jag har uppfattat att vänsterpartiet är de enda som försöker lyfta arbetarkvinnornas situation ordentligt. De är också för delad föräldrapenning.

Vilka tycker du är dom viktigaste punkterna att jobba på för att få jämställdhet? Vem ska jobba på det?

Åh, det här är en så svår fråga. Jag tycker att det är jätteviktigt att höja folks medvetenhet om hur könsmaktsordningen tar sig uttryck och upprätthålls i relationer, då jag tror att det är en viktig nyckel till att kunna motverka förtrycket. Vi måste börja diskutera kvinnoförtrycket som pågår i den privata sfären i mycket högre utsträckning. Sedan tycker jag också att hur vi värderar mäns och kvinnors arbete är en jätteviktig fråga, men jag ser inte att den kan ”lösas” fullt ut utan att vi frångår det kapitalistiska systemet. Frågan vem som ska jobba på det är svår att besvara. Jag tycker såklart att alla borde jobba på det, men jag förväntar mig inte att alla kommer göra det. I slutänden tror jag att det är kvinnorna som måste kämpa för dina rättigheter.

Hur ser du på biologins betydelse (eller icke betydelse) för olikheter mellan könen?

Jag utesluter inte att biologin kan ha betydelse för olikheter mellan könen, men jag ser det som en på det stora hela ganska irrelevant fråga. Säg till exempel att män generellt har en större sexdrift än kvinnor. Det betyder fortfarande inte att kvinnor ska tvingas ha sex mot sin vilja eller att det inte kan finnas kvinnor som har en stor sexdrift och så vidare. Även om det är så att kvinnor, rent biologiskt, är mer benägna att vara omhändertagande som betyder inte det att lönerna inom vårdyrken ska vara lägre. Oavsett vad som har gjort att ett förtryck från första början uppstått så spelar det ingen roll för min vilja att bekämpa detta förtryck. Att ett beteende är ”naturligt” anses inte vara en ursäkt när det kommer till rasism, utövande av fysiskt våld eller något sådant. Däremot anses det tydligen okej när det kommer till sexism.

Av egen erfarenhet kan jag dessutom säga att jag knappast upplever någon ”drift” att ägna mig åt de kvinnligt kodade beteenden jag definierade som destruktiva och sedan slutade med, snarare en lättnad över att slippa. Jag kan såklart inte tala för alla kvinnor men det stämmer helt enkelt mycket dåligt in på min egen erfarenhet.

I’d like to know what the bottom line measurement is when considering equality of the sexes, i.e. is it just economic power (obviously not) or a mix of key parameters. In other words, what are the key variables that would go into an equation if one could model a measurable equation that would determine the level of inequality? Does it make sense for Feminism to define such an equation? If not, why not?

Materiella faktorer (det vill säga pengar) är viktiga eftersom det säger mycket om vilken makt en har över sitt eget liv. Det säger sig självt att i ett samhälle där kvinnor generellt har en egen inkomst de kan leva på är ett samhälle där kvinnor också innehar mer makt över sina egna liv. Materiella faktorer är dessutom enkla att mäta och jag tror de är väldigt talande när det kommer till att se till hela samhällen. Med detta inte sagt att det skulle vara den enda faktorn. När jag analyserar hur jämställda folk är i mindre skala, alltså till exempel i en relation, i ett kompisgäng eller liknande, så ser jag mer till faktorer som vilka som pratar mest, vilka som blir lyssnade på och framförallt vems definitioner av verkligheten som oftast ”vinner” när det kommer till att beskriva verkligheten. En måste dock förstå att det är svårt att peka på ett antal nyckelfaktorer, utan det är mycket som samverkar.

Engagerar du dig politiskt, aktivistar du? Isåfall för en organisation? Vilken och varför?

Det kan jag tyvärr inte säga att jag gör. Jag har inte riktigt orkat ta tag i det helt enkelt. Men jag har blivit sugen på att ha något mer kontinuerligt engagemang på sista tiden så jag ska väl mest få tummen ur.

Jag har märkt att vissa feminister (och likasinnade) mer och mer börjar definiera könsproblematik utifrån könsroller och normer, könsbaserat förtryck utifrån ”på vilket sätt det begränsar individens möjlighet att vara och uttrycka sig själv”. Hur förhåller du dig till det?

Jag tycker att det är viktigt att prata om könsroller och det kan vara ett viktigt tillskott i den feministiska analysen men jag tycker samtidigt inte att vi får glömma att vi lever i ett patriarkat. Även om män är begränsade i sin könsroll så är det män som grupp som sitter inne på makten i samhället. Om en ignorerar detta så tycker jag inte att en är feminist, utan då är en snarare någon slags genusanalytiker eller vad en nu ska använda för ord. Feminismen måste ändå utgå från premissen att kvinnor är förtryckta, och detta är det centrala i ideologin.

Anser du att jämställdhet kan uppnås även om (vissa) normer och könsroller kvarstår (mer eller mindre)?

Nej. En viktig del i ojämställdheten är just att könen åtskils genom de olikheter som finns i könsrollerna. Jag tror inte att det ena kan existera utan det andra.

Anser du att mäns könsroll(er) är mindre, lika eller mer begränsade och begränsa/n/de än kvinnors?

Det är svårt att svara på. Jag har aldrig levt som man och även om jag hade gjort det hade jag nog inte vetat. Könsrollerna upplevs såklart som olika begränsande beroende på vem en är och vad en har för intressen, drömmar och så vidare. Jag har till exempel aldrig velat ägna mig åt något väldigt stereotypt manligt, och därför har jag inte upplevt min könsroll som begränsande på det konkreta sättet. Jag tänker mig att det generellt är svårare att som man ägna sig åt något typiskt kvinnligt än vice versa. Däremot har jag upplevt min könsroll som otroligt begränsande på ett mer subtilt sätt eftersom den har fått mig att ägna mig åt en massa tidskrävande skit som jag egentligen hade klarat mig bättre utan. Den har också begränsat min personliga autonomi i relationer och gjort mig otroligt olycklig.

Det hade varit lite kul om du kunde ge lite boktips! Jag hade varit intresserad av att läsa bra böcker om och angående feminism, men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Jag håller ofta med dig när du själv skriver och tänker därför att du säkert hämtat viss inspiration ifrån bra böcker. Om så är fallet så får du gärna nämna några av dessa i ett inlägg så att man kan kolla upp dem.
Tack för en jättebra blogg förresten, du är otroligt duktig på att skriva och enligt mig är du väldigt smart och jag blir mycket inspirerad varje gång jag kikar in här. Du har så vettiga tankar och du är verkligen bra på att argumentera för din sak.
Vad har du förresten för utbildning? Läser du på högskola?

Tack så mycket!

Böcker är tyvärr inte min starka sida. Jag har innan tipsat om avhandlingen Det kallas kärlek av Holmberg och Strömquists fantastiska seriealbum Prins Charles Känsla som båda hanterar hur tvåsamhet och patriarkatet hänger ihop. Även Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och Varan är en fantastisk vänsterfeministisk analys av prostitutionsdebatten. Jag har dock inte någon bok som kan ge grundläggande inblick i feminismen på lager.

Jag studerar för närvarande nationalekonomi på Uppsala Universitet. Det är första terminen jag läser på högskola nu.

Dumpa honom. Om att våga använda sin makt.

Jag var på en föreläsning som Zolfagary, grundaren bakom Vita Kränkta Män, höll i Uppsala. I slutet av föreläsningen, under frågestunden, så reste sig en kvinna upp och berättade om sin pojkvän och hens sexism, och frågade vad hen skulle göra. Det var fruktansvärt jobbigt att lyssna på, inte för att det verkade som direkt misshandel eller så, utan för att jag kom att tänka på all den sexism som jag själv och andra kvinnor fått och får utstå dagligen. Moderatorn för samtalet svarade på frågan, och berättade att hen själv hade varit i en relation med en sexistisk man mycket länge och uppmanade helt enkelt frågeställaren till att dumpa sin pojkvän, för det är inte värt det. Frågeställaren började då tala om att hen skulle kunna förändra sin pojkvän till det bättre, att hen egentligen var en ”jättefin kille” och så vidare och så vidare och jag kände verkligen att jag ville skaka om hen och säga ”du är värd så mycket bättre, du ska inte ta den skiten”.

Senare så twittrade jag om detta och skrev helt enkelt att kvinnor som har samröre med sviniga män bör dumpa dem och inte hoppas på att de kan förändra dem eftersom det faktum att de stannar fast männen beter sig svinigt i sig gör att svinigheterna fortsätter. En del personer blev upprörda på grund av detta och menade att jag lägger skuld på kvinnorna och att det inte alls är så lätt att lämna alla gånger. Andra menade att jag inte ska skylla på männen eftersom det är ”strukturer” och inte deras fel personligen. Så nu ska jag förklara lite hur jag ser på det här.

Detta att män beter sig som svin är ett strukturellt problem, men också ett personligt hos dessa män. De måste helt enkelt förändra sig för att samhället ska kunna förändras. Oavsett om något är en struktur så är det människor som upprätthåller strukturerna och människor som har makt att bryta strukturerna. En människa är aldrig helt utelämnad åt samhällsstrukturerna, utan kan fatta egna beslut. Det finns faktiskt män som inte beter sig som svin.

En annan viktig del av denna struktur är kvinnorna. Även om det inte är kvinnornas fel att männen beter sig illa så bidrar kvinnor som stannar hos män som beter sig som svin till att de ska kunna fortsätta att bete sig som svin. Om en aldrig får negativa konsekvenser för sitt agerande så är det klart som fan att en inte känner sig peppad på att lägga ner.

Om jag ska dra en analogi till samhället i stort så är det inte troligt att de som sitter på makten gör reformer som de som är underordnade vill ha om det inte finns ett bakomliggande hot om revolution. Det finns ingen anledning att tro att den som sitter på makten i en relation kommer att förändra sitt beteende om det inte finns en reell risk för att relationen tar slut annars. Nå, nu är det klart att det kan ske förändringar ändå, men jag tror ändå att för att förändra de övergripande maktstrukturerna i en relation så krävs det att en är beredd att lämna personen om hen inte är beredd att göra detta.

Trots att två personer älskar varandra så är jämställdhet i ett förhållande delvis en kamp mellan olika intressen. Män han generellt något att förlora på äkta jämställdhet; de kommer att behöva göra mer hushållsarbete och mer känslomässigt arbete, de kommer att förlora sitt tolkningsföreträde i relationen och så vidare. De kommer såklart även att vinna något i termer av ett mer känslomässigt givande förhållande, men de kommer att förlora i termer av makt. Om en som kvinna vill skapa en jämställd relation så måste en ha ett bakomliggande hot att kunna ställa dessa krav emot, och detta borde rimligtvis vara att en helt enkelt inte vill vara ihop med någon som inte är intresserad av att skapa sann jämställdhet i förhållandet.

Att kvinnor är förtryckta betyder inte att vi saknar makt. En makt vi har i detta samhälle är att vi kan välja att ingå eller inte ingå i relationer. Denna makt kan vi använda för att tillvarata våra intressen. Vi kan ställa krav på att våra förhållanden ska vara jämställda om vi över huvud taget ska vara intresserade av att ingå i dem. Vi behöver inte gå in i ojämställda relationer och hoppas på att kunna förändra ”inifrån” utan vi kan välja att bara skita i dessa relationer. Jag säger inte att det är enkelt på något sätt, men jag säger att det är möjligt. Det kräver dock kunskap om hur ojämställdhet tar sig uttryck i relationer och det kräver självkänsla nog att vara redo att tacka nej.

De två möjliga reaktionerna en man kan ge på att du ställer honom inför ultimatumet jämställdhet eller uppbrott är att hen väljer att göra slut eller att hen väljer att gå med på jämställdhet. Om hen väljer uppbrott så betyder det egentligen bara att hen inte älskade dig tillräckligt mycket för att vara beredd att kasta sitt privilegium åt sidan. Det kan givetvis vara otroligt smärtsamt med uppbrott, men i längden är det nog för det bästa att slippa bygga en relation med en person som aldrig skulle kunna vara på riktigt jämställd. Uppbrott suger, men vad som suger ännu mer är att spendera år i en relation som dränerar en på känslomässig energi och självkänsla. Det andra alternativet är att hen böjer sig inför ditt krav och strävar efter jämlikhet.

Ultimatum är obehagliga på det sättet att en är tvungen att följa konsekvenserna av den andra personens val. Samtidigt tror jag att det är den enda vägen för att nå en på riktigt jämställd relation: att vara beredd att lämna den man som inte är intresserad av att bygga jämställdhet.

Det är en hårfin linje mellan att påpeka att någon har kraft att förändra och att skuldbelägga någon. Jag tycker på intet sätt att felat ligger hos kvinnor som lever i ojämställda relationer. Däremot så vill jag påpeka att det är hos dessa kvinnor som det finns en potential till förändring. Alternativet, att inte påpeka detta, skulle vara att förneka den makt som kvinnor faktiskt har. Jag tror att det är viktigt att förstå att en faktiskt har makt att förändra och inte är helt utelämnad åt strukturerna, annars ser jag inte hur någon slags förändring skulle kunna ske över huvud taget.

Det finns en massa strukturer i detta samhälle och de styr oss. Det är inte ditt fel att det är så, det är inte du som bär skulden för det förtryck du blir utsatt för. Däremot har du, mitt i ditt förtryck, också en möjlighet att slå dig fri. Detta kräver att du dekonstruerar dina känslor, dina relationer och så vidare. Det kräver att du synar och omvärderar stora delar av ditt liv och din person. Det kräver att du är redo att lämna det som åter och åter igen drar ner dig i detta förtryck. Denna process kan vara smärtsam och jobbig, men den kommer att leda till frihet. Och tro mig, det är värt det.

Talet om konkurrenskraft döljer människorna.

Jag är i grund och botten helt enig med åsikten att Sas inte ska få statliga subventioner. På samma sätt borde all flygtrafik sluta subventioneras. Vad jag däremot tycker är osmakligt är talet om ”konkurrenskraft” i sammanhanget. Sas har mycket dyrare priser än andra bolag. Det finns säkert flera förklaringar till detta, men en av dem är de anställdas villkor. På bolag som Ryan Air så är en stor del av personalen bemanningsanställd och lönerna är lägre.

Nu tror jag själv inte att folk som köper flygbiljetter kommer att tänka på detta, utan jag tycker såklart att lagstiftning är den enda rimliga lösningen. Vad jag däremot stör mig på är hur folk talar om konkurrenskraft, priser och så vidare som något som vore helt frikopplat från verkligheten. Att de helt enkelt bara konstaterar att Sas ”är dyrare” utan att fundera på vad det är som skapar denna prisskillnad.

Inte alltid, men ofta, är den som får betala priset för den billiga flygresan, tröjan eller vad det nu är, en arbetare. Att helt frånta dem och deras villkor ur diskussionen när vi diskuterar flygbolagen är orimligt. Det är att täcka över människors situation i en diskussion som kretsar kring prislappen på den slutliga flygbiljetten.

Om tröst och att upprätthålla illusioner.

Apropå det jag skrivit om att vara glad för rätt saker så ställde  frågan hur jag brukar göra när mina vänner är ledsna över saker jag inte tycker det är rimligt att vara ledsen över, och jag tänkte förklara lite hur jag tänker kring detta nu. En tydligt exempel kan vara att bli dumpad eller illa behandlad av en person som en har eller har haft en relation med och sedan komma och be om tröst och råd.

Jag tycker givetvis att en ska trösta en vän som är ledsen och jag skulle faktiskt säga att jag är väldigt duktig på att göra just detta. För mig är det viktigt att mina vänner känner att de kan komma till mig med sina problem och att jag tar dem på allvar. Jag inser såklart att en inte bara kan resonera bort de jobbiga känslor som är relaterade till tvåsamhet, jag har försökt göra det själv många gånger och vet att det funkar synnerligen dåligt och oftast bara leder till att en känner mer skuld och skam än vad en gjorde innan. Jag vet att sånt tar tid och att det måste få ta tid, att en måste få älta sina känslor fram och tillbaka och inte bara kan göra sig av med de en egentligen tycker är ”fel”.

Vad jag däremot brukar försöka undvika, som jag har noterat är ganska vanligt, är att inge hopp om att föremålet för känslorna ska ”komma tillbaka”, bättra sig eller att det ska komma någon ny, mycket bättre, partner. Jag tycker att det är viktigt att bygga sin självkänsla och mening i livet utanför tvåsamheten, och därför brukar jag inte heller anföra nya tvåsamma relationer som lösningen på tvåsamhetsrelaterade problem.

Jag tänker mig att det kan vara väldigt skönt för någon som är hjärtekrossad att höra att det finns ”fler fiskar i havet” och så vidare, och det kan vara ett enkelt sätt att trösta någon på. Däremot tänker jag att det bara är att upprätthålla myten om Den Rätte, som jag i sig tror är djupt destruktiv. Då föredrar jag att försöka trösta dels genom att lyssna och bekräfta känslorna (vilket en såklart alltid ska göra), men också genom att peka på allt annat meningsfullt i livet utöver tvåsamheten.

Illusioner kan vara lättande att tro på. Det ger människor något att leva för och tro på. En av de mest frekventa illusionerna i vårt samhället är just den om den perfekta tvåsamheten. Att en skulle kunna hitta ”den rätta” och sedan leva lyckligt efter det, att det är allting en behöver i livet. Även om de flesta nog vet, rent intellektuellt, att det inte är så det fungerar så när vi illusionen med vårt handlande. En viktig del av denna process är hur sorgen efter att ha blivit hjärtekrossad alltid ska lösas med att ingå i en ny relation av samma typ. När en tröstar en sorgsen vän genom att säga att det kommer fler så reproducerar en det mönster som skapade sorgen till att börja med: att lägga en såpass stor del av sin trygghet, självkänsla och lycka i en enda relation.

Jag tycker inte att en ska säga det som är enklast för stunden om det bidrar till att upprätthålla samma destruktiva mönster. Jag står för det jag tror på i alla situationer, även när det kommer till att trösta människor. Den som vill ha någon som säger att allt kommer bli bra bara de skaffar en ny partner kan gå till någon annan, mer tvåsamhetsvurmande, person.

Mot denna erfarenhet väger den skeptiskas invändningar lätt.

Någon tyckte att det var alarmerande att jag lät som en ”born again-christian” i detta inlägg om vad feminismen gjort för mig. Den svenska radikalfeminismen börjar tydligen påminna om en religion och bara för att en mår bra av att tro något så behöver inte det betyda att det är sant, så det så. Nå, jag skulle kunna säga precis samma sak till var och en som inte tror att patriarkatet existerar.

Hur kan det vara fel av mig att ha frigjort mig från ideal och normer jag mått dåligt av att delta i? Hur kan det vara fel att jag har slutat hata min egen kropp, att jag har slutat ingå i destruktiva relationer, att jag har slutat låta andra definiera vem jag är, att jag har slutat svälta, raka och sminka mig? Det är de feministiska analyserna som hjälpt mig ur detta, det är dem som fått mig att förstå vari problemet ligger och därmed också se lösningen.

Jaja, visst kan de vara så att feminismen bara har helt och hållet fel. En kan ju trots allt inte väga kvinnoförtrycket. Men min och tusentals andra kvinnors erfarenheter talar emot detta. Visst kan det vara så att jag bara lever i en stor jävla lögn, att varenda observation jag gjort av min egen och andras situation är helt fel. Att kvinnors större tendens att drabbas av ätstörningar beror på att vi rent fysiskt är svagare, inte på att vi dagligen ser hundratals bilder på perfekta kvinnor. Att kvinnors lägre löner inte beror på att vårt arbete värderas lägre för att vi är kvinnor utan helt enkelt för att det är mindre viktigt att ta hand om sjuka än att laga rör. Att kvinnor tar mindre plats för att de helt enkelt inte har något smart att säga, inte för att samhället tutat i dem och de som lyssnar att deras åsikter är mindre värda. Det kan vara så. Det kan vara så att jag bara inte insett min rätta plats i samhället.

Men jag väljer ändå att tro på det som jag i mitt hjärta vet är sant. Nej, jag har inte läst en massa studier om detta (inte för att det inte finns, utan för att jag sällan letar), men jag har sett och jag har upplevt. Jag har sett det jag själv och andra kvinnor har blivit utsatta för och vad vi utsatt oss själva för, och jag har sett hur jag har rest mig från att vara en känslomässig skräphög till att vara modig och stark, våga stå för mig själv och inte göra våld på mig själv. Och emot denna erfarenhet så väger de skeptiska invändningarna lätt.

En sak jag har väldigt svårt att förstå.

Fick följande kommentar på mitt inlägg om mensbindan och Lady Dahmer:

Om jag la ut en bild på blodet från mina hemorrojder då?

Liknande grejer stöter en fan alltid på när en skriver om att kvinnokroppen anses orimligt äckligt. Folk skriver typ att de skulle ha blivit äcklade även om det var bajs/kräks/kiss/whatever.

För det första tror jag helt enkelt inte att detta är sant. Jag bara tror inte att någon skulle anmäla en bild på till exempel en bajsig blöja. Jag tror inte att det skulle få i närheten av samma reaktioner. Jag tror inte att folk skulle skriva ”det där gör du bara för att provocera”. Och vet ni varför? För att en kan visa upp en bild på en bajsig blöja utan att provocera!

Så till den som vill göra någon slags konstig poäng genom att själv lägga upp en bild på något äckligt, gör det. Om det bemöter samma reaktioner så tycker jag att det är vettigt att normalisera. Troligen så kommer det inte att bli samma reaktioner eftersom det helt enkelt inte är lika stigmatiserat.

Den som vill hävda att det inte föreligger något som helst stigma kring mens kan förslagsvis skita i hela frågan, eftersom deras inställning uppenbarligen är oproblematisk. Då borde en liksom inte bry sig, tänker jag. Men uppenbarligen verkar själva det faktum att någon försöker göra något mer accepterat vara provocerande i sig. Och detta, detta har jag så sanslöst svårt att begripa.

Tack feminismen.

En grej som har börjat hända mig på sista tiden är att jag liksom känner mig så jävla frigjord. Jag har slutat tråna efter manlig bekräftelse, jag har slutat inordna mina relationer efter tvåsamhetsnormen, jag har slutat tänka att jag ska göra någon jävla ”karriär” och tjäna en massa pengar, jag har slutat raka mig, jag har blivit helt jävla befriad från mina ätstörningar, jag har slutat dricka. Det känns liksom som om jag har hittat mig själv, och det har skett genom politisk analys och utveckling.

Det finns många aspekter i detta, många politiska tankar och ideologier som har format mig. Däribland kommunism och nykterism. Men det har framförallt varit feminismen. Feminismen har tagit mig längre i mitt personliga mående än vad något annan någonsin har gjort. Ingen självhjälpsbok, ingen psykolog, har kunnat hjälpa mig mer än vad feminismen har gjort. Feminismen har fått mig att inse att mycket av det jag innan skuldbelade mig själv för egentligen beror på det samhälle vi lever i, och det har också hjälpt mig att slutligen bli av med dessa beteenden. Att bli fri från skulden har gjort att jag kunnat fokusera på att bli fri från beteendena också, och detta kan ärligt talat vara något av det viktigaste och bästa som inträffat i mitt liv.

Med detta vill jag säga att feminism inte bara är en politisk ideologi utan att det även är ett förhållningssätt till sig själv. Det är ett sätt att se många av de problem en går omkring och bär på ur ett annat perspektiv, att söka efter orsakerna i samhället och inte i sin egen otillräcklighet. För mig har det varit omtumlande, smärtsamt men också otroligt frigörande. Det känns som om jag tagit ett jävla berg av skuld och skam och kastat iväg det från mina axlar. Som att all den ilska och frustration jag innan vände inåt nu kan uttryckas i en ilska mot samhället. Och denna ilska kan vara jobbig och smärtsam men den är aldrig självdestruktiv. För jag vet nu, att skulden är inte min. Och jag vet också att jag trots detta ska göra allt som står i min makt att förändra detta samhälle.

En liten sammanfattning av det vi lärt oss på nationalekonomin.

Nu är detta förvisso inte riktigt sant, för vi får faktiskt lära oss en massa om ”marknadsimperfektioner”, det är bara det att det vi lär oss applicera är teorier som bygger på idén om marknaden som perfekt. Detta bekymrar mig, för de flesta av mina kursare verkar köpa det hela med hull och hår även fast föreläsarna har för vana att säga att det inte är så det fungerar i verkligheten. Även när en diskuterar ekonomi med folk som läst nationalekonomi utanför klassrummet så dyker det upp påståenden som de hävdar har grund i nationalekonomi, men som i själv verket i väldigt kontroversiella eller såpass förenklade att det blir löjligt att ens försöka göra ett påstående om verkligheten utifrån det.

Vi hade till exempel en diskussion på ett seminarium om ett arbete där författarna hävdade att marknadshyror skulle lösa ”problemen” på bostadsmarknaden, det vill säga göra så utbud och efterfrågan matchades (vilket i sig inte betyder att alla har det bra, mer om detta här). Jag opponerade mot deras resonemang och menade att det lät lite som ett politiskt brandtal i slutet, varpå jag fick svaret att det minsann inte var ett politiskt brandtal utan ett nationalekonomiskt brandtal. Personen försökte alltså förneka den politiska dimensionen i vilket system vi väljer för hyressättning och menade att det helt enkelt fanns ett system som enligt vetenskapen är ”rätt”. Det faktum att olika politiska ideologier har olika mål räknades helt och hållet bort, utan hela frågan förvandlades till en fråga om rena teknikaliteter. Vår seminarieledare bröt in i detta och menade på att det kan finnas andra samhälleliga mål än att marknaden hamnar i så kallad jämvikt, till exempel att alla har tak över huvudet (vilket inte är en automatisk följd av marknadsjämvikt).

Väldigt många verkar använda nationalekonomin snarare som ett sätt att låta argumenten för sin ideologi få en mer vetenskaplig prägel, något jag märkt av mer och mer sedan jag började studera ämnet själv. Saker som innan framstod som vetenskap (även om jag redan då var kritisk) framstår nu som användande av vetenskapliga begrepp för att täcka över de politiska meningsskiljaktigheter som gömmer sig under. Politik handlar nämligen inte bara om att uppnå samhällsekonomisk effektivitet såsom den definieras inom nationalekonomin, utan en massa annat också.

Kapitalism eller sovjet.

Idag på nationalekonomin talades det om internationell handel och miljö, och vad som kan vara för- och nackdelar för miljön som kommer med handeln. En av de fördelar som togs upp var att handel kan leda till ökade resurser för att rena utsläppen. Detta är ett resonemang en hör ganska ofta när det kommer till kapitalism och miljöförstöring.

Jag fascineras av att vissa människor på allvar verkar tro att företag kommer att prioritera miljön över att ha en billig produktion. Vad som fascinerar mig ännu lite mer är att samma människor brukar kalla oss inom vänstern för ”naiva”. Jag har svårt att tänka mig något mer naivt än att tro att tillväxtens problem kommer kunna lösas med ännu mer tillväxt.

Ett annat argument som hördes var att det inte finns något entydigt samband mellan handel (det vill säga kapitalism) och miljöförstöring eftersom det minsann pågick miljöförstöring även i Sovjet. Jag tänker i mitt stilla sinne att bara för att det finns sämre, eller lika illa, så blir inte dåligt bra. Bara för att det finns även andra sätt att sabba jordklotet på än kapitalism så betyder inte det att kapitalism är någonting vi ska fortsätta med.

Om en är ett jävla spån kan en invända ”men vaddå vill du ha det som i Sovjet det var inte bra där heller”. Det är emellertid inte så att det bara finns två tillgängliga system: kapitalism eller fucking Sovjet. Vi behöver uppenbarligen söka efter lösningen i ett system som varken är såsom dagens kapitalism eller som Sovjet, det är väl inte så jävla svårt att begripa. Men folk låtsas som om vi bara har två alternativ som vi måste välja mellan för att slippa förändra.