Etikett: sovjet

Om den sanna liberalismen och att ”kasta sten i glashus”.

Tja, jag märker att det råden en viss förvirring kring mitt inlägg om sökandet efter den sanna liberalismen. Med ”förvirring” menar jag såklart olika högermänniskor som skriver ”ameh durå” på olika sätt. Argumentet lyder som följer ”kommunister sysslar faktiskt också med detta för det finns kommunister som säger att Sovjet/Kuba/Kina inte var/är äkta kommunism”. Detta är såklart sant, och det tycker jag också att en kan tycka. Dessa samhällen ligger/låg i alla fall mycket långt borta vad jag anser att kommunism är, speciellt Kina som snarare är statskapitalistiskt.

När jag tänker på till exempel Sovjet så tänker jag inte ”det hade kunnat vara bra om det inte var för x, y, z och så vidare och så vidare”. Jag tänker snarare; Sovjet var dåligt för att de försökte bygga kommunismen på fel grund. Med detta menar jag bland annat makten över produktionen som inte låg hos arbetarna, att revolutionen skedde i en tid där produktionsmedlen inte var såpass utvecklade som de kanske egentligen hade behövt vara (enligt Marx så är ju kapitalismen ett nödvändigt steg innan kommunismen eftersom kapitalismen leder till effektiviseringar i produktionen som är nödvändiga för att bygga ett kommunistiskt samhälle), att det en försökte var att införa kommunism i ett land och så vidare. Detta är inte en fråga om detaljer, det är en fråga om ett grundläggande samhällsbygge.

Alltså; jag tror inte att det fanns en ren och vacker kommunism under eller bakom alla ”föroreningar” utan jag tror att det var mer grundläggande saker som hade gått åt helvete. Det jag har kritiserat är inte att folk kan tycka att något i samhället är fel eller att även en liberal kan tycka att vårt liberala samhälle är helt åt helvete, det jag kritiserar är att en håller sig med en illusion och någonting rent och sant som finns bortom en mängd föroreningar, och att det en bör göra är att tvätta bort alla dessa föroreningar. De eventuella kommunister som tror så, det är en grupp människor jag själv inte har haft äran att träffa, skulle jag ha sagt samma sak till. Jag anser dock inte att det är något utbrett fenomen bland kommunister på samma sätt som bland liberaler, ty liberaler talar fan stup i kvarten om att saker och ting ”inte är liberala” ungefär som om det hade någon som helst betydelse.

När jag tänker mig kommunismen tänker jag mig inte något i stil med Sovjet, utan jag tänker mig någonting väldigt annorlunda (mer om detta en annan gång, blir förhoppningsvis med kommunism här på bloggen). Mitt intryck av nutida kommunistiska filosofer är att de tagit kommunismens misslyckanden på stort allvar och försökt reda ut frågan och fundera på hur vi kan göra nästa gång, och det är sällan fråga om att ändra detaljer utan det är fråga om hur en bygger det grundläggande systemet. Den här typen av ideologisk diskussion tycker jag är vettig och meningsfull. Sedan kan en väl haka upp sig på ord om en tycker det är kul (gud, vem bryr sig om vad en kallar det politiska systemet i Sovjet, grundpoängen är att vi inte vill tillbaks dit), men jag är personligen ganska ointresserad av en sådan diskussion. Jag bryr mig om hur vi ska kunna komma till ett bättre samhälle, inte om vilka ord en använder om olika länders politiska system.

Vems erfarenheter räknas?

Suhinina har skrivit intressant om detta med att åberopa att en minsann har bott i/har anhöriga som bott i Sovjet.

Jag har de senaste veckorna sett två tillfällen då medieprofiler skaffade sig legitimitet i någon debatt genom att åberopa i ett fall att hen själv var född i en kommunistisk diktatur, och i det andra fallet var personens mamma född i en sådan.

Hen utvecklar sedan resonemanget och menar på att om hen hade tagit upp att hen är född i Sovjet och påpekat andra, positiva, sidor så hade det inte alls mottagit på samma sett, inte gett samma legitimitet till resonemanget. Hen menar också på att ingen av hennes släktingar som levt under Sovjet har talat om detta som något ensidigt dåligt, och exemplifierar med en förälders tankar kring det ständigt hägrande hotet om arbetslöshet som unga utsätts för idag.

För ungefär fem år sedan fick min mamma plötsligt en insikt och talade om det. ”Du, Tanja, jag har tänkt lite på hur ni unga har det nu, och jag insåg att ni måste kämpa med utmaningar som jag inte behövde tänka på i er ålder. När jag läste på högskola behövde jag aldrig oroa mig för ifall jag skulle få jobb sen. Det var inte bara det att det var lätt att få jobb, det var en absolut självklarhet att man fick jobb, arvetslöshet fanns inte i min föreställningsvärld!”.

Det här är intressant att många skäl. Dels på grund av vissa människors behov av att slänga sig med sin erfarenhet av Sovjet, och vilken tyngd detta ges i debatten om kapitalismens vara eller ickevara. Det är ett effektivt sätt att ta kål på en debatt om vilket samhälle vi borde leva i, att hänvisa till erfarenhet av något som skulle kunna ha någon koppling till det motståndarsidan förespråkar.

Men vad som är verkligt intressant är att denna erfarenhet endast räknas om den går i linje med rådande samhällsideologi, som alltså för närvarande är att kapitalismen är bra och att kommunismen är den ondaste ideologin efter nazismen. Denna typ av anekdottala bevisföring hade ifrågasatts direkt om den inte hade spelat med i detta paradigm.

Jag tänker om jag hade tagit mina erfarenheter under kapitalismen, som jag trots allt levt i hela mitt liv, och förklarat varför detta system bringar mig och människor jag älskar så mycket smärta. Det hade troligen inte räknats för något, utan förklarats som personliga tillkortakommanden och erfarenheter eller slumpmässiga (kanske socialistiskt influerade) brister i ett annars perfekt system. Ändå är det precis samma sak: personliga erfarenheter av ett samhällssystem.

Det är alltid den starkares erfarenheter som räknas för något, medan den som står i underläge blir bortviftad.

Kapitalism eller sovjet.

Idag på nationalekonomin talades det om internationell handel och miljö, och vad som kan vara för- och nackdelar för miljön som kommer med handeln. En av de fördelar som togs upp var att handel kan leda till ökade resurser för att rena utsläppen. Detta är ett resonemang en hör ganska ofta när det kommer till kapitalism och miljöförstöring.

Jag fascineras av att vissa människor på allvar verkar tro att företag kommer att prioritera miljön över att ha en billig produktion. Vad som fascinerar mig ännu lite mer är att samma människor brukar kalla oss inom vänstern för ”naiva”. Jag har svårt att tänka mig något mer naivt än att tro att tillväxtens problem kommer kunna lösas med ännu mer tillväxt.

Ett annat argument som hördes var att det inte finns något entydigt samband mellan handel (det vill säga kapitalism) och miljöförstöring eftersom det minsann pågick miljöförstöring även i Sovjet. Jag tänker i mitt stilla sinne att bara för att det finns sämre, eller lika illa, så blir inte dåligt bra. Bara för att det finns även andra sätt att sabba jordklotet på än kapitalism så betyder inte det att kapitalism är någonting vi ska fortsätta med.

Om en är ett jävla spån kan en invända ”men vaddå vill du ha det som i Sovjet det var inte bra där heller”. Det är emellertid inte så att det bara finns två tillgängliga system: kapitalism eller fucking Sovjet. Vi behöver uppenbarligen söka efter lösningen i ett system som varken är såsom dagens kapitalism eller som Sovjet, det är väl inte så jävla svårt att begripa. Men folk låtsas som om vi bara har två alternativ som vi måste välja mellan för att slippa förändra.

Vill du ha det som i Sovjet eller vad?

Tycker det är roligt hur vissa personer tycker att alla politiska åsikter som inte accepterar liberal marknadsekonomi som det enda rätta är onda DDR-kommunister och som inte heller förmår begripa att socialismen innehåller en otroligt mängd olika inriktningar, intern kritik och dessutom har reviderat sig själv en hel del sedan de socialistiska experimenten i Östeuropa. Hittade ett mycket lustigt exempel på denna inställning i mitt eget kommentarsfält:

Hederligt arbete är ett gammalt socialistiskt mantra där man har två grupper: vi och dem. Vi som arbetar för samhällets bästa och de andra parasiterna som kan vara de arbetslösa eller kapitalisterna eller oliktänkande. Det är också därför vissa delar av LO har så svårt för Vårdförbundet eftersom de anser att de är de som genomför det hederliga arbetet och försörjer alla andra.

För att sedan uppföljas av ett ”exempel” på hur socialister föraktar arbetslösa.

Som exempel på hur socialister föraktar arbetslösa är att det var ett vanligt straff i de socialistiska staterna i Östeuropa att ge oliktänjande sparken. Eftersom det inte var tillåtet att vara arbetslös kunde därmed bestraffa dem för att vara arbetslös och inte för vad de tyckte. Finurligt…

Nå, det må vara sant att det för 20 år sedan var praxis att få till väga på detta sätt i Östeuropa. Det säger dock absolut ingenting om hela den socialistiska rörelsen historiskt eller något om hur det ser ut idag. Min uppfattning av det politiska läget i Sverige är att de som langar förakt inför arbetslösa framförallt är högern, medan vänsterfolk i regel inser att arbetslösheten inte beror på att samtliga individer i samhället inte anstränger sig mer.

Alltså såhär, Sovjet sög. Okej, vi vet det nu. De florerade säkert en hel massa orimliga idéer om arbete och arbetslösa. Men kan vi snälla snälla lägga vad som händer för 20 år sedan åt sidan och kolla på vad som sker idag, vilka som föraktar arbetslösa idag. Socialismen, och även kommunismen, som ideologi har utvecklats de närmaste 20 åren, precis som alla ideologier alltid gör.

Sedan att många socialister diskuterar vilket arbete som behövs och inte är inte en fråga om förakt utan en fråga om hur vi gemensamt ska använda de resurser som finns i form av arbetskraft för att skapa ett bättre samhälle. Att man konstaterar att till exempel telemarketing är ett  mindre viktigt yrke än till exempel undersköterska är inte en fråga om förakt gentemot telefonförsäljaren, lika lite som det är förakt mot en arbetslös att mena på att det vore nyttigare om hen sattes i arbete. Har nog aldrig stött på en vänstermänniska som lägger skulden för att människor har menlösa yrken på människorna själva.

Det kan också finnas en kritik mot de enorma löneskillnaderna mellan arbetare och beslutsfattare. Om man tycker att det är ett uttryck för förakt att till exempel anse att en person kanske inte förtjänar 50 arbetarlöner för att hen beslutar om viktiga saker i ett företag så kan man väl såklart anse att detta är förakt. Men det kan ju lika gärna anses vara föraktfullt att tycka att en arbetare bara är värd två procent av vad en beslutsfattare är värd.

Nåja, den huvudsakliga poängen är att det är så jävla tröttsamt att man alltid får ”vill du ha det som i Sovjet eller vad” kört i facet när man så mycket som nämner att vi kanske skulle kunna ha ett bättre samhälle med något jämnare fördelning.