Kategori: Politik

Benhårsutmaning/sluta raka benen-guide.

Nu skulle jag kalla mig officiellt orakad. Mitt benhår har nått sin fulla längd och jag har ingen problem med att någon ser det. Men vägen dit var lång och svår, så därför ska jag skriva en handlingsplan om hur man gör för att övergången ska bli så smidig som möjligt. Detta kan även vara ett experiment att göra om man undrar över ens ”egentliga” inställning till benhår, alltså hur ens egen smak rörande kroppsbehåring ser ut som inte har blivit påtvingad av samhället. För att veta det måste man först och främst pröva att vara orakad, inte sant? Inte för att det kommer göra dig helt immun mot samhällets värderingar, men det kommer troligen att vara en hjälp på vägen till att fatta ett eget beslut. Jag vill uppmana alla till att åtminstone pröva att vara orakade.

Börja under en årstid då du inte är barbent offentligt. Skälet är enkelt, det är mycket lättare att strunta i rakningen när man inte oroar sig över vad andra ska tycka om behåringen och det är inte kul att begränsa sin klädsel för att man inte vill visa upp sina lurviga ben. Bättre då att ta det på hösten eller vintern så man slipper tänka på det över huvud taget. Här har man ju en fördel om man bor i Sverige eftersom det är pisskallt typ hela året.

Börja med att raka dig mer och mer sällan. Om man rakar sig regelbundet så är det ofta förknippat med obehag att försumma rakningen eftersom stubb känns väldigt otrevligt. Om man låter håret bli något längre känns det för det mesta mer okej rent fysiskt. Dessutom börjar håren för det mesta ljusna lite och bli mjukare. Kolla var den här gränsen går för dig, för mig går den där jobbiga stubbfasen över efter kanske en vecka. Öka avståndet mellan rakningarna mer och mer och tänk på hur skönt det är att slippa lägga tid på rakning. Om du är som jag och måste mjuka upp benen länge innan rakningen så sparar du nog mycket tid! Dessutom kostar rakhyvlar en hel del, tänk på det med. Om du hittills rakat dig på regelbunden basis så tror du antagligen att ditt hår är både tjockare och mörkare än det egentligen är efter att det fått växa lite.

När du hållit på med detta ett tag så kommer du troligen att känna dig mer bekväm med att ha orakade ben. Dessutom kommer varje tillfälle du rakar dig bli jobbigare eftersom du har längre hår. Då kommer det nog komma mer eller mindre automatiskt att du struntar i rakningen. Det tar ett tag innan benhåret når sin fulla längd, kanske en månad eller två, så pröva med att vänta tills det inte blir längre. Ett tecken brukar vara att benhåren smalnar av fint istället för att sluta tvärt, då är de nedslitna i topparna. När ditt benhår nått din fulla längd kan du bestämma dig för om du vill raka dig eller inte.

Att visa sina orakade ben offentligt kan såklart vara jobbigt men det blir desto lättare om du är van vid dem själv först. Jag tror inte jag kommer ha några problem med att visa mina nu eftersom jag har vant mig vid dem under en längre tid. Jag tror också att det är viktigt att inte tänka att man aldrig mer ska raka benen utan se det mer som ett experiment för att se hur jobbigt det känns och hur mycket tid, energi och pengar du sparar på att inte raka dig.

Vaddå, är du feminist eller?

Det värsta, det är när folk frågar en: ”vaddå, är du feminist eller?”. Den frågan innehåller i sig så många värderingar, så mycket förutfattade meningar, och jag är så jävla trött på att behöva svara ”ja” och få den där menande blicken. Den där som säger ”jaha, där har vi förklaringen”. Jag är så trött på att man aldrig får den om man säger att man är moderat eller miljöpartist, socialist eller liberal, trots att dessa ideologier kan vara minst lika rabiata. Möjligen får man samma reaktion om man säger att man är kommunist eller nazist, men det får väl ändå anses vara motiverat med tanke på att dessa ideologier är extrema. Det är inte feminism. Vissa feminister och falanger inom feminismen är extrema, men absolut inte alla.

Ja, jag är feminist och det är jag glad för. Det är nog den enskilda ide i mitt liv som gjort mig mest gott, ärligt talat. Den har fört mig bort från en massa känslor av skuld och skam, den har fått mig att sluta ägna tid åt onödiga saker, den har fått mig att sätta ett större värde på mig själv och lättare kunna se igenom skitstövlar som bara vill trycka ner mig. Tack för det, feminismen!

Vardagsfeminism.

Jag har funderat en del på hur man praktiserar feminism i vardagen. Här är mina grejer som jag gör:

  1. Kallar mig feminist. Jag kallar mig feminist så ofta jag får tillfälle. Det är nästan det enklaste och mest effektiva sättet att ta ställning på eftersom många anser att man inte bör kalla sig feminist eftersom det är ett så negativt laddat ord. För mig är det viktigt att inte behöva skämmas för min politiska hållning. När man kallar sig feminist så blir folk ofta nyfikna och frågar, och det är ett väldigt bra sätt att börja snacka feminism på.
  2. Upplyser om strukturer och feministisk teori så ofta jag kan. Kan säkert upplevas som jobbigt av många men jag upplever även att många blir intresserade av saker de hör mycket om i sin vardag. På sätt och vis öppnar man upp en ny tankevärld för andra när man pratar om vissa perspektiv. Mycket som händer i människors vardagliga liv går att se ur en feministisk synvinkel på ett fruktbart sätt.
  3. Utvärderar och förändrar min livsstil. Jag funderar ständigt över de saker jag gör, som att raka benen eller sminka mig, ur ett feministisk perspektiv och funderar över hur mycket jag gör dessa saker för att jag har blivit upplärd till det av samhället. Jag försöker ständigt att frigöra mig från värderingar om utseende och livsstil som jag upplever som tyngande.
  4. Umgås med och intresserar mig för kvinnor. Detta kommer delvis naturligt eftersom jag jobbar som au pair och därför umgås mycket med andra au pairer, som oftast är kvinnor. Det är för det första väldigt skönt att umgås mycket med kvinnor eftersom man inte har någon manlig motsats att stå i kontrast mot. Jag tycker också att det är viktigt att uppvärdera umgänge mellan kvinnor i sig och inte bara se det som något man gör i väntan på en man. Jag har också helt slutat säga saker som att jag umgås mycket med män, att jag var en pojkflicka som yngre och så vidare. Ser inget värde i att tjata om könstillhörigheten på mina kompisar.
  5. Tar ingen skit. Har helt slutat intressera mig för och prata med personer som försöker trycka ner mig. Har även slutat skratta åt skämt bara för att man ”ska”. Jag har på det stora hela blivit mer bekväm med att vissa uppfattar mig som en grinig surfitta, helt enkelt.

Det är inte som att något av detta har kommit via aktiv ansträngning eller uppoffring, det har snarare kommit naturligt när jag resonerat mer och mer kring könsstrukturer.

Har ni några feministiska vardagspraktiker som ni vill dela med er av?

White trash-frågor.

Jag har ju tjatat och tjatat om den där white trash-tjejergruppen på facebook nu. Sån är jag, när jag upptäcker något som verkligen får det att knyta sig i magen på mig så är jag outröttlig i mitt malande. Jag har i alla fall fått en massa invändningar emot min inställning till begreppet white trash och tänkte sätta mig ner och sammanställa något slags svar på den kritiken. Om det är någon som har invändningar eller frågor kring det, ta dem här! Jag har förstått att min inställning uppfattas som radikal av många och därför vill jag bara försöka reda ut var jag står och varför för dem som undrar.

Påtryckande av värderingar.

Ah. Detta underbara uttalande av Göran Hägglund:

Kristdemokratin är så jävla ambivalent! Den står mellan å ena sidan idéer om ”verklighetens folk” som ska få bestämma själva och ”politikens gränser”, på andra sidan finns det där förbannade värnandet om kärnfamiljen. Hur sammanföra dessa tu? Jo, givetvis genom att säga att ”politiker inte ska bestämma” men fastslå att kommuner ändå ska erbjuda äktenskapsrådgivning. Det är såklart inget som påtvingas någon, lika lite som någon blir påtvingad att läsa böcker om lyckliga skilsmässor. Icke desto mindre är det en värdering som Kd ger uttryck för och vill införa ett visst system för att värna om.

Det är inte politikens sak att avgöra hur människor ska hantera sina familjerelationer. Men att kommunerna ska erbjuda stöd och hjälp till krisande makar är för mig lika självklart som att de ska erbjuda exempelvis friskvård och annan rådgivning till enskilda personer. Och den hjälpen måste, precis som vård, kunna erbjudas snabbt.

Alltså, jag håller ju med om att det kan vara vettigt att erbjuda äktenskapsrådgivning som någon form av friskvård. På samma sätt anser jag att andra typer av relationsrådgivning ska erbjudas på samma premisser. Jag utgår från att ingen kommer tvingas till relationsrådgivningen för att förhållandet krisar men man kan väl inte komma ifrån att Kd här försöker få ”verklighetens folk” att anta och leva efter värderingen att äktenskapet är mycket skyddsvärt. Jag menar, det kommer ju att gå skattepengar till denna samhällstjänst. Om kommuner erbjöd skilsmässovägledning (utöver juridisk som jag antar redan finns) skulle väl det ses som ett påtryckande även om ingen tvingas dit. Eller?

Så jävla jobbigt att avgränsa vad som rör sig om att en elit trycker på ”verklighetens folk” vissa värderingar och vad som rör sig om fria val. Hittills verkar trenden vara ett en åtgärd som underlättar något Kd värderar är ett fritt val och en åtgärd som underlättar något de inte gillar är påtryckande.

Om skuld och ansvar.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit bra om mansrollen här. Det har kommit en ny antologi om mansrollen där åtta svenska författare skriver om hur det är att vara man. Gott så. Ekis Ekman tycker att många av texterna är välskrivna och intressanta. Däremot så ifrågasätter hon detta med att den mansrollskritik som finns i boken nästan uteslutande handlar om männens frigörande från mansrollen och inte om att bli medveten om mansrollens skadeverkningar och ta ansvar för den.

Den manliga frigörelsen, om man nu kan tala om en sådan, är fortfarande i hög grad modellerad på den kvinnliga frigörelsen, där det främst är den egna könsrollens begränsningar som diskuteras. Det jag saknar är en diskussion om ansvar för manssamhällets konsekvenser. När Joakim Forsberg skriver: ”Jag vill utverka en position vid sidan av manligheten, jag vägrar bära den inom mig” säger jag: Nej! Frigör er inte från mannen, ta ansvar för honom!

Jag tycker hon har väldigt rätt i detta och det är en kritik mot den med sansade delen av den nya mansrörelsen som skavt även i mig, även om jag varit oförmögen att klä den i ord innan.

Hennes avslutning ringar in väldigt mycket:

Jag vill påpeka att jag inte efterlyser skuldkänslor utan tvärtom ett engagemang för förändring. När män blir medvetna om patriarkatet, då verkar vissa av dem gå under av skuld och skam. Till slut orkar de inte med att bära männens samlade illdåd på sina axlar. Kanske har något de sagt i all välmening blivit kritiserat av feminister och det hela slutar i en uppgiven reträtt: Vad man än gör blir det fel!

Men skuld är en förlamande och självupptagen känsla och leder ingen vart. Ansvar är något annat.

Jag kan förstå att man kan känna såhär som man inför feminismen. Jag kan känna det själv som medelklassbarn inför socialismen, som heterosexuell cisperson inför hbt-rörelsen eller som vit inför antirasismen. Ibland kan det kännas som att hur man än gör blir det fel, hur man än uttrycker sig och analyserar så råkar man alltid använda något uttryck fel även om det såklart inte alls är meningen. När jag använder fel uttryck eller generaliserar för mycket så brukar folk kommentera det, och då brukar jag ta till mig av kritiken. Men detta förutsätter ju att kritiken framförs på ett trevligt sätt, inte som i ”du, ditt jävla medelklassvin” utan som i ”generellt så brukar man inte använda det här ordet”. Om folk uttryckte det som i det förra fallet så skulle jag nog också rygga tillbaka.

Det är viktigt att man som kvinnlig feminist kan bemöta dessa försök att sätta sig in i frågan på ett passande sätt. Balansera på gränsen mellan att fördöma och ogiltigförklara och att se minsta lilla försök till feministiskt uttalande eller könsrollsanalys som en revolution. Män inom feministrörelsen kan givetvis göra nytta men vi får inte låta dem ta över och omdefiniera den, inte heller göra feminismen ”snällare” för att de ska passa in. Nu menar jag inte att det bara finns en enda feminism såklart, däremot tycker jag att det finns en tendens att tona ner sina åsikter när man försöker värva män till feministrörelsen.

Men jag förstår inte vad vi skulle ha för nytta av en massa feministiska män som mest bara är intresserade av att få tillgång till med feminina attribut eller att sätta stämpeln feminist på sig som en del av sina moderna och upplysta image. På samma sätt som man som vit antirasist erkänner och tar ansvar för sitt samhällsprivilegium så ska man som manlig feminist göra det. Lika lita som jag kan ”frigöra” mig från vitheten så kan en man frigöra sin från manligheten och låtsas som om den liksom inte har något med honom själv att göra.

Skillnaden på att hata överklassen och att hata underklassen.

Fick såklart en kommentar på mitt inlägg om White-trash-tjejegruppen som försvarade det hela. Det handlar tydligen inte alls om ekonomi, jag har endast missförstått:

Tror du missuppfattat detta ganska grovt. Gruppens hat bygger inte på folk med dålig ekonomi, långt ifrån. Det handlar om en viss kultur. En stereotyp, som du själv säger. WT är väl som en amerikansk version av Sveriges raggarkultur, och jag tycker det är intressant att du väljer att hoppa på en grupp som klankar ner på ”fattiga” (det är du själv som valt att kalla dem det) men inte på grupper där folk spelar på motsatsen. Då syftar jag t ex på grupper som ”Odla ditt klasshat” ”Råna överklassen”
På vilket sätt skiljer sig denna gruppen från dem?

Visst kan man säga att Wt är en kultur och inte en fråga om inkomster. Det stämmer väl till viss del, men det är fortfarande så att de kulturyttringar som tas upp i begreppet Wt ofta är sådant som är vanligt förekommande i underklassen. Det handlar om att ständigt bekräfta sin egen förfinade smak genom att nedvärdera deras smak som man uppfattar som lägre stående och banal.

Sedan finns det också saker som ingår i wt-begreppet som är mer definitivt kopplade till klass, till exempel handlar det om bildning där underklassen sällan har tagit högre utbildningar, fått bra betyg eller ens genomfört gymnasiet. Om man tagit högskoleutbildning räknas man normalt sett inte som Wt. Andra saker som är mer direkt kopplade till klass är väl okvalificerade låglöneyrken, dålig stavning (som en effekt av låg utbildning) och så vidare. Alla dessa är sociala problem som i högre grad drabbar underklassen och denna samhällsproblematik använder man för att göra narr av folk!

Ja, denna eviga fråga. På vilket sätt skiljer det sig från varandra att hata överklassen och att hata underklassen? För det första är det sällan samma sorts ”hat” som åsyftas. Hat riktat mot överklassen rör sig sällan om att man föraktar dem som personer utan desto mer om att man hatar den samhällsordning som gör att en grupp människor kan tillåtas ha det så mycket bättre än andra bara på att de blev födda i rätt familj.

Sedan finns det givetvis också specifika personer och ”kulturyttringar” som man hatar, men detta har grundar sig i regel inte på att man anser att deras fina vin är äckligt eller att opera låter kasst. Det grundar sig snarare på en ide om att de val som de gör i positionen de befinner sig i och den åsiktskultur som råder där skadar människor i lägre samhällsklasser. Människor som engagerar sig i klasskamp skiter väl i huruvida överklassen är smakfull eller ej, det rör sig nämligen inte om kulturella markörer utan om en kamp för ett bättre samhälle och inte bara om att försöka framstå som en bättre människa genom att se ner på andra.

Man kan kritisera de metoder och den retorik som använts av till exempel Allt åt alla som anordnade den så beryktade överklassafarin. Däremot att jämställa föraktet mot och förlöjligandet av underklassen med att hata den struktur som leder till den snedfördelning av resurser som finns i samhället är bara skevt. Det ena är ett hat som inte grundar sig i något annat än viljan att ställa sig över och vara förmer, se ner på och håna, det andra rör sig om en rörelse som syftar till att förändra samhället. Den ena har inget annat syfte än att verka som någon slags ”underhållning”, den andra har uttalade krav på samhällsförändring.

Det finns säkert många bra poänger att göra om hur vissa väljer att använda begreppet klasshat som en del i sin politiska kamp, men detta likställande är bara löjligt.

Klassföraktets högborg.

Denna grupp som handlar om hur fruktansvärt oclassy, töntigt och typ äckligt det är med underklassbrudar. Bjuder på några fräscha fördomar om underklassen:

asså jävla fittorna på städ företaget ville att ja skulle jobba 4 dar i veckan asså seriöst????? bad dom dra åt helvette så nu ska ja hem o ta mej en riktit stor öl för d har ja fan förkänat efter denna dan har fan jobbat i 3 timmar!!!!!

Ja, för så är det ju. Underklassen (som ju är typ samma sak som arbetarklassen om man ska använda det mer politiskt korrekta uttrycket) är ju kända för att vara lata och inte arbeta. Det är såklart därför de är fattiga! Att ingen tänkte på det.

åå herre jävvlar va ja e bakis idag!!!! ahahah ungarna fick smaka sin 1a öl igår kväll dom gilla de för de ska ju börjas i tid!!!

Gud vad roligt med skämt om att de gör sina barn till alkoholister! Haha! Helfestligt! Alla från underklassen är ju alkoholiserade, och dricker ociviliserade drycker som vanlig tölpig öl.

SVERGE MIT FOSTER LAND ♥

Alla som är underklass är ju rasister och dessutom stavar de fel eftersom de inte gått ut gymnasiet. Höhö, vad roligt.

har presis shoppat massa fina saker på ica maxis hem inredningsavdelning! Asså fatta va massa fina saker de har där! Nån som vill kma hit å grilla på vår nya fina in glasade balkong ikväll?

Gud vad smaklöst att shoppa på Icas inredningsavdelning! Typiskt underklassen att sakna smak.

Inte nog med det, i gruppen har de tagit andra människors bilder och lagt upp och ironiserat över. Det är så smaklöst att jag smäller av, detta oblyga klassförakt som bara väller över åt alla håll och kanter.

Det äcklar mig något otroligt att denna grupp har fått mer än 4000 likes. Att det finns ett sådant  stort uppdämt klasshat i Sverige gör mig ledsen och bekymrad. Jag kan förstå att man tycker att Mia Skäringer är underhållande när hon parodierar underklassen med sin Tabita, men denna drift saknar all finkänslighet, träffsäkerhet och humor. Det kan vara roligt att driva med stereotyper men jag tycker det säger något om ett samhälle när en enskild stereotyp får så sanslöst mycket uppmärksamhet och anses vara så otroligt tacksam att göra sig lustig över i alla jävla oändlighet. Det räcker ju fan med att säga ”white trash” och folk viker sig dubbelt av föraktfullt skratt.

Detta är ingen träffsäker parodi, detta är bara en kavalkad av förakt, av självtaget tolkningsföreträde och fördomar. Och det äcklar mig så sanslöst att människor skrattar åt de här människorna, gör om deras sociala problem till ett jävla skämt och pekar åt dem som ett djur i bur.