#vågatadebatten

Försöker få folk att använda hashtagen #vågatadebatten så att vi äntligen börjar prata om allt det där som liksom varit lite tabu innan men som man tycker att det är viktigt att vi vågar ta debatten kring. Annie Lööf gick ju ut starkt med att #vågatadebatten om lönenivåer hon inte ens har befogenhet att påverka! Tror att #vågatadebatten har lika stor potential som #prataomdet, det finns så mycket som människor inte vågar säga i det här landet på grund av pk-eliten som sitter och styr våra medier! Så om det finns något då alltid känt att du vill ta debatten om men som liksom varit lite skämmigt och tabu, detta är tillfället att skriva om det!

Tar debatten med Lööf.

Fick nu svar på mina funderingar kring Centerns lönesänkarutspel och det var såklart precis exakt som jag trodde, nämligen att Centern inte har ett skit att säga till om när det kommer till löner utan att det är något som partnerna på arbetsmarknaden avgör. Gott så. Syftet med utspelet var tydligen inte att konkret försöka påverka något som hon faktiskt kan påverka utan endast om att ”våga” ta den så kallade ”debatten” om hur dåligt det är med höga ingångslöner!

Åh, detta med att man ska våga ta den förbannade debatten, varje gång jag hör det osäkrar jag min revolver. Speciellt om en politiker säger det. Det är lustigt hur ”våga ta debatten” alltid har något att göra med att man ska våga lägga ansvaret för samhällets välmåga på de som redan har det sämst. Jag vågar ta denna debatt med dig Lööf, och min ståndpunkt klargör jag här: du kan ta din förbannade lönesänkarpolitik och köra upp någonstans! Den är för det första fruktansvärd i sitt syfte, för det andra är den inte ens genomförbar eftersom vi har ett system i Sverige som bygger på att arbetare och arbetsköpare tillsammans förhandlar om lönerna. Det har du som politiker inte ett skit med att göra.

Så, nu ser jag denna ”debatt” som avslutad.

Jag undrar helt seriöst om Lööf tänkte att hon skulle lyckas lura folk till att tro att hon hade något att säga till om angående lönerna? Kanske trodde hon rentav själv det? Hursomhelst är det jävligt skamligt för en partiledare att uttryck sig som om man kan fatta ett beslut som man inte har någon som helst befogenhet till.

Ineffektiv övervakning.

Jag tycker att denna artikel om fransmannen som sköt en massa barn på en judisk skola är läsvärd. Det handlar om det här med övervakning som ett sätt att bekämpa terror och tar upp just det här med att även om man känner till vilka personer som kan vara riskelement, vilket man gjorde i Merahs fall, så är det jävligt svårt att ha en tillfredsställande kontroll som hindrar att saker som dessa sker.

Min personliga slutsats är väl att det är ganska mycket tomt prat när fall som dessa används som ett skäl till att öka övervakningen av så kallat vanligt folk. En säkerhetspolis som gör sitt jobb ska kunna och kan också avgöra vilka personer och grupper som faktiskt utgör en risk och kan bedriva spaningsarbete där. Jag ser inget fel i att man bedriver sådant även på internet genom att hänga på extremistiska forum och då vidare. Det måste ju vara oändligt mycket mer effektivt än att övervaka folk i allmänhet i högre grad, inte sant?

Att ha perfekt säkerhet är i princip en omöjlighet. Då måste man, som sägs i artikeln, sitta inne i personens hjärna. Den övervakning som finns idag kommer aldrig att kunna leda till en perfekt brottsbekämpning.

Jag är inte ens sån där typ som tycker att övervakning är fel oavsett vinsterna som det kan leda till. Jag tycker till exempel att det är fullt legitimt att övervaka personer som av olika skäl bedöms vara riskfyllda. Om det faktiskt hade varit möjligt att uppnå en högre säkerhet genom en mer omfattande övervakning så hade jag kunnat tänka mig att överväga saken men faktum är att den ökade övervakning som sker i terrorbekämpningens namn inte kommer att var effektiv. Polisen har rean befogenheter för att avlyssna och infiltrera personer och kretsar man anser riskfyllda och det tycker jag att de ska ha också, däremot anser jag inte ett hela befolkningen i stort bör anses vara en sådan.

Jag skulle tycka att det var väldigt intressant att se någon slags statistik på hur många av de terrorattentat som begåtts där gärningsmannen varit känd av polisen sedan innan, det skulle nog kunna ge ett visst perspektiv på övervakningshetsen.

Inför organisationsdagar.

Rörande diskussionen om huruvida politiska partier ska få bli insläppta på skolor om religiösa grupper blir det så tycker jag att det faller sig ganska naturligt att svara nej på båda. Visst kan det vara roligt för de ungdomar som är intresserade av politik eller religion att få träffa personer som kan berätta mer om sådant men samtidigt tycker jag inte att skolmiljön ska användas som någon slags reklambas för olika organisationer. Speciellt relevant är det att varken religiösa grupper eller partier får ta upp undervisningstid med att sprida sin propaganda vilket jag inbillar mig sker titt som tätt när organisationer inte bara släpps in i skolan utan även i klassrummen, men jag kan såklart ha fel.

Samtidigt ser jag värdet i att ungdomar engagerar sig inte bara i partier utan i olika sakfrågeorganisationer. Även om man får en vinklad bild av verkligheten i sådana sammanhang så kan det vara en av få möjligheter till något slags intellektuellt utbyte och att gräva ner sig i frågor man är intresserad av. Sådant tror jag är bra för alla ungdomar.

Jag skulle tycka att det var en bra lösning om skolorna kunde införa vissa dagar då olika organisationer kan komma och genomföra workshops, seminarium och så vidare. Då skulle man under kanske två dagar om året släppa in en mängd olika organisationer så att de elever som är intresserade av föreningsliv kan välja och vraka. Däremot att låta skolans dörrar stå öppna för organisationer hela tiden tar en massa energi från undervisningen och gör det dessutom svårare för eleverna att värja sig mot budskapen, då är det mycket bättre att man i förväg vet att det kommer komma en mängd organisationer och göra reklam för sig själva. Det hela skulle kunna sammanfalla med någon slags övning i kritiskt tänkande så att eleverna uppmanas till att fundera mer på vad som sagts och vilka syften personerna har med det och inte bara svälja allt med hull och hår.

Rörande problematiken kring huruvida man kan släppa in till exempel ung pirat eftersom man då förbinder sig till att släppa in andra politiska ungdomsförbund som kanske har en mindre trevlig agenda så ser jag absolut inga hinder för att ha olika värderingskrav på de förbund man släpper in så länge de inte är för hårt ställda. Jag tycker till exempel att man kan kräva att en organisation som kommer och tar upp utrymme och tid på skolan ska vara demokratisk i både sin uppbyggnad och sina värderingar. Att dra gränsen vid vilken karaktär organisationen har, alltså om den är politisk eller religiös och så vidare, känns knappast som den enda uppdelningen som kan och bör göras.

Att godtyckligt släppa in organisationer i skolan och kanske rentav i klassrummen utan att på något vis förbereda eleverna på vad som komma skall tycker jag bara känns orimligt, däremot att sammanföra det hela med utbildningen och erbjuda en bredd på organisationerna tycker jag känns som ett bra projekt som jag inte skulle ha något emot om skolor började syssla med.

Aspergers och våldtäkt.

En man som har haft sex med en kvinna med aspergers syndrom mot hennes vilja frias från våldtäktsanklagelser. Anledningen sägs vara att han, på grund av hennes personlighetsstörning, kanske inte kunde uppfatta att hon inte ville. Jag tycker att det är svårt det här. Jag ser det som en orimlig reaktion att anta att folk med aspergers numera är ”rättslösa”; det finns ju en mängd saker som spelar in i en situation som denna och givetvis ska man ta med eventuella diagnoser hos de inblandade i en helhetsbedömning, något annat vore märkligt.

Det jag tycker är intressant är att om kvinnan nu var såpass handikappad (eller vilket ord man nu ska använda) i sitt sätt att kommunicera med omgivningen att hon inte ens kunde kommunicera ett vanligt jävla nej så borde den här mannen eventuellt ha upptäckt detta innan han skred till verket och hade sex med henne. Det ska sägas att jag absolut inte är någon expert på aspergers och vilka uttryck det kan ta sig men det känns intuitivt jävligt märkligt att mannen som hade sex med kvinnan inte skulle ha märkt något. Frågan är ju även: om han nu märkte något, vari ligger hans ansvar? Jag tycker att man ska ta extra hänsyn i en situation där man har anledning att misstänka att personen man initierar samlag med inte fungerar på samma sätt som andra socialt.

Det är väl i situationer som dessa som det skulle vara väldigt bra att ha en samtyckeslagstiftning. Jag är lite halvskeptisk till det hela, mest för att bevisbördan delvis kan komma att hamna på den åklagade, å andra sidan så tycker jag inte att det räcker med att en person inte säger nej för att det ska vara ”okej” sex. Om en person inte kommunicerar ett ja verbalt, med kroppsspråk eller på något annat vis så ska man inte ha sex med hen, det tycker jag inte är en sådär jättekonstig inställning. Frågan är ju hur detta ska utformas för att fungera juridiskt.

Fallet här är i vilket fall att mannen drog in henne på en toalett och hade sex med henne. Det står inget i artikeln om att de innan hade varit flirtiga mot varandra, hånglat eller liknande. I en sådan situation är det väl ändå brukligt att man frågar innan? Om det sedan är en regelrätt våldtäkt är en sak, men att det rör sig om någon form av sexuellt utnyttjande tycker jag borde stå gaska klart.

Vi måste våga prata om arbetets negativa effekter.

Det finns en grej jag tycker är väldigt viktig och det är att vi vågar (Annie älskar ju att säga att vi ska våga) börja tala om de negativa effekterna av arbete. Såhär säger Centern om sänkta ingångslöner som kan hamna även under 14000:

Ingångslönen gäller ju bara under kort tid, innan den höjs. Kanske blir första året tufft ekonomiskt, men det är ändå bättre än att gå arbetslös, säger Annika Qarlsson.

Ärligt talat, är det verkligen alltid bättre att jobba för pisslön än att gå arbetslös? Att arbeta kräver ju väldigt mycket av en som person. Jag skulle kunna tänka mig att jobba väldigt billigt eller gratis (förutsatt att möjligheten finns såklart) om det var ett jobb jag tyckte var roligt om som tog mig vidare till något jag såg som eftersträvansvärt. Till exempel att praktisera på en tidning.

Däremot att jobba heltid med något slitsamt, stressigt och tråkigt såsom städning för en lön som ligger under 14 000 i månaden är helt uteslutet. Sen kan man såklart vara tvungen till det för att man inte överlever annars, men jag skulle undvika det till en så hög grad som möjligt. För mig är det verkligen ett skräckscenario att för resten av livet jobba med till exempel städning, speciellt om det skulle ge mig så lite pengar.

Jag tycker att denna ”bättre än inget jobb alls”-inställning är så jävla orimlig. Herregud, arbete är inte nyckeln till lycka för alla! Jag går mycket hellre arbetslös på socialbidrag än att slita ut min kropp i förtid är något jävla pissyrke för en skitlåg lön. Om den framtidsutsikt jag hade var att städa åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan resten av mitt liv för en så låg lön så skulle jag nog vara väldigt väldigt olycklig.

Nu är det väl förvisso meningen att lönen ska höjas men jag tycker ändå att det är viktigt att påpeka att arbete kan leda till mycket dåligt för personen som utför det och att lönen måste kompensera för detta om nu inte arbetsvillkoren hänger med. Att säga att det är ”bättre än inget alls” duger knappast som argument, man kan ju för helvete försvara vilka arbetsvillkor och löner som helst på det viset.

Tre teorier om Hägglunds tandläkaruttalande.

Har tre olika teorier om Hägglunds tandläkaruttalande, alltså vad han menar med det där att det billigt i förhållande till att gå till frisören:

  1. Han tror helt enkelt att det är billigare med ett tandläkarbesök än ett frisörbesök. Antingen så går han hos en sjukt billig tandläkare eller en väldigt dyr frisör. Ser detta som osannolikt för att inte ens han kan ju vara så verklighetsfrånvänd att han tror att frisörbesök kostar så mycket generellt.
  2. Han tänker i termer av vad man får för pengarna. Jag kan ju hålla med om att det är mer ”värt” att lägga 500-4000 spänn på att kolla och fixa tänderna än att lägga 100-200 på att klippa håret men det är ju som att säga att en vinterjacka för den som ingen har kostar lite i förhållande till ett par stringtrosor om man redan har 100 stycken.
  3. Han tänker att man behöver gå till tandläkaren mer sällan än till frisören (kanske en gång vartannat år för en med normal tandhälsa i förhållande till en gång var tredje månad för en som går till frisören regelbundet?) och därför tänker att det totala tandläkarbudgeten är ungefär lika stor som frisörbudgeten för en genomsnittlig person som nyttjar dessa två tjänster.

Har ni någon mer teori? Jag måste säga att jag har väldigt svårt att få ihop det här uttalandet.

Ett land eller ett skämt?

Detta att Göran Hägglund kommenterat det faktum att det finns många i Sverige som inte har råd att gå till tandläkaren såhär:

Om man jämför med att gå till frisören så är det relativt billigt att gå till tandläkaren, säger socialminister Göran Hägglund som tycker att tandvården är tillräckligt subventionerad.

Ja. Om man jämför med flygbiljetter till Japan är det billigt med månadskort på Sl. Om man jämför med att köpa all mat från Renée Voltaire så är vanlig mat billigt. Om man jämför med noll kronor i månaden så är 15000 en hög lön och så vidare. Dock kan man fråga sig vad fan det har med någonting att göra?

Ibland undrar man verkligen om man lever i ett land eller i ett skämt.

Manlig vänskap.

Läste denna krönika av Jonas Cramby och kom att tänka på Den Manliga Vänskapen™. Den manliga vänskapen höjs ju ofta upp som något slags ideal när man diskuterar kvinnligt kontra manligt. Manlig vänskap är okomplicerad och stark, man ställer upp för varandra i vått och torrt och inga brudar kan komma emellan. Det finns också ett ganska vanligt upphöjande av manlig vänskap inom litteraturen som saknar motsvarighet när det kommer till kvinnor. Berättelser om kvinnlig vänskap är inte alls lika vanliga eller romantiserande. Det verkar också finnas en ide om att kvinnor sviker varandra i mycket högre grad än män framförallt genom att snacka skit.

Ändå är det så att det generellt är kvinnor som vårdar sina släkt- och vänskapsrelationer även när de ingår i kärleksrelationer vilket leder till att män ofta  är väldigt ensamma efter relationsuppbrott, till skillnad från kvinnor som i regel fortfarande har ett socialt liv. Om man generaliserar (vilket jag gör) så kan man absolut säga att kvinnor har fler och närmre vänner längre upp i åldern vilket är till stor nytta när man genomgår kriser i livet som till exempel en skilsmässa. Att kvinnor generellt mår bättre efter skilsmässa än innan och män generellt mår sämre kan nog delvis förklaras med just detta. Jag vet inte hur det ser ut inom relationerna i regel men jag inbillar mig att kvinnor har lättare att prata om känslor och liknande medan killar i högre grad möts kring intressen.

Så varför finns egentligen den här myten om manlig vänskap? Jag skulle säga att den fyller en viktig del i upprätthållandet av könsmaktsordningen. Eftersom kvinnors samröre med andra kvinnor nedvärderas så upprätthålls iden om att kvinnor mest är något värdefullt när de har relationer till män, oavsett om det är vänskap, arbetsrelationer eller kärleksrelationer. Att kvinnors relationer till varandra skulle vara värdefulla är något som det ofta bortses från. Hyllandet av manlig vänskap som den finaste och renaste relationsformen man kan ingå i exkluderar effektivt hälften av jordens befolkning från det och får den dessutom att känna sig sekundär när det kommer till relationsval. Man ska som kvinna vara tacksam om snubben väljer att spendera tid med en själv framför bästa polaren.

Att kvinnor snackar om att tjejkompisar går före pojkvänner är väldigt ovanligt och det sker nästan aldrig med den där trista ”bros before hoes”-attityden som killar antar ganska ofta. Det finns ingen kvinnlig kultur av att nedvärdera relationer man har med det andra könet i förhållande med dem man har med andra av sitt eget kön, snarare tvärtom.

Jag skulle vilja se böcker och filmer som hyllade kvinnlig vänskap på samma sätt som manlig vänskap hyllas och jag antar att det finns men jag har inget hittat. Har ni några tips på romantiserande skildringar av kvinnlig vänskap?

Marknadskrafterna.

En gång hängde jag med ett gäng borgerliga ungdomar här i Bryssel. Ni vet sådana där personer som tycker att marknaden löser alla problem om ger folk vad folk vill ha. Sådana som tycker att om marknaden producerar sockriga frukostflingor istället för nyttigt bröd så är det helt i sin ordning för det är ju vad folk efterfrågar. Vi var i någon slags möteslokal för att hålla diskussioner.

I möteslokalen fick vi alla pennor, vanliga enkla bläckpennor. Men inte bara det, samtliga pennor var förpackade i en plastbehållare som ni kan se på bilden och jag kände bara för att säga: om detta är vad den fria marknaden har lyckats producera så kan ni ta alla era osynliga händer och lägga på hyllan. Om detta är vad marknadskrafterna har lett fram till, vad folk faktiskt efterfrågar, då tycker jag ärligt talat att det vore på sin plats med lite politisk styrning.

Ärligt talat så tror jag inte att det har funnits någon efterfrågan alls på bläckpennor inpackade i plaströr. Jag tror inte att det gör någon människa det minsta lilla mer tillfredsställd med livet att den här produkten existerar. Ändå så går det åt en massa plast för att tillverka dessa emballage som troligen slängs omgående i 99 % av fallen. Den enda som sparat det är nog jag, som en påminnelse om kapitalismens förmåga att skapa meningslös skit.