Politik – Sida 50 – Fanny Åström

Varför ligga med människor en föraktar?

Då och då kommer jag i kontakt med fenomenet pickup artist, det vill säga män (finns säkert kvinnor också men har inte stött på det) som specialiserat sig på att ligga med så många som möjligt. ”Kulturen” präglas i regel av en oerhört brutal misogyni, det kan till exempel förekomma listor över varför det är så bra att dejta ätstörda tjejer eller innehålla ”tips” som i princip beskriver lätt psykisk misshandel. Kort sagt, kvinnohat i sitt esse.

Frågan jag alltid ställer mig när jag hamnar där är; varför vill en ligga med människor en föraktar? Vad drivs de av egentligen? Det verkar så sjukt jävla tråkigt och jobbigt att vara intim med människor en inte finner något som helst intresse i utöver att ”erövra”.

Jag förstår såklart att det handlar om makt. Att det är en fråga om att objektifiera och förnedra kvinnor. Ofta kan dessa människor uppvisa en viss bitterhet inför kvinnor. Typ att kvinnor är falska och cyniska och så vidare (kul med tanke på hur de själva beter sig) och att det var därför de inte fick ligga tillräckligt mycket innan.

Den här typen av människor brukar vara stolta och lite översittiga för att de ”genomskådat” spelet. Och det är klart att det är ett spel, det förstår nog de flesta. Det går att vinna en mängd olika ”fördelar” ur relationer om en håller huvudet kallt och manipulerar folk hej vilt. Men till vilken kostnad?

Frågan är vad en gör med denna insikt. Jag tänker liksom att ”spelet” inte går att vinna, vi är alla förlorare eftersom vi tvingas förhålla oss till varandra på det här sättet. De som förlorar mest är såklart kvinnor, men att ha den här inställningen till sin omgivning ser jag som en förlust i sig.

Det hela är så oerhört nihilistiskt. De har absolut ingen idé om att de skulle kunna förändra något, att de skulle kunna skapa mer meningsfulla relationer, utan deras enda syfte är att maximera sin position eller vinst i det så kallade ”spelet”. De tror att de har ”genomskådat” något, men i själva verket är de mer lurade än någon annan, eftersom de lurats att tro att de inte skulle kunna förmå mer.

Hela grejen är så sjuk; vi lever i ett samhälle där det finns en hel kultur av män som aktivt strävar efter att ligga med människor de föraktar djupt.

Kvinnolobbyns reklamkampanj.

Kvinnolobbyn har ju haft en reklamkampanj som handlar om att det är dåligt med sexistisk reklam. Jag har haft problem med den här kampanjen sedan jag hörde talas om den första gången och nu tänkte jag förklara varför.

För det första; av alla jävla feministiska frågor en kan välja så är ”sexistisk reklam” nog det absolut mellanmjölkigaste och oradikala en kan komma på. De har verkligen valt ett ämne som omöjligen kan göra någon upprörd (jaja, okej det finns nog många idioter som kan bli upprörda, men ni förstår). Finns det ens någon som inte är emot sexistisk reklam???? En reklamkampanj kostar en massa pengar och jag tycker att de hade kunnat lägga dem på något annat. ”Vad hade varit bättre då”, undrar folk. Typ vad som helst???? Helt seriöst.

När en kritiserar sånt här så tycker många ”men vadå det gör ju ingen skada”. Nej, det kanske det inte gör, men som feminist är jag intresserad av att feministiska kampanjer ska ha sprängkraft, och det tror jag inte att denna har. Jag tror att den här kampanjen är väldigt bekväm för det stora flertalet. Den ifrågasätter inte människors liv, den kommer inte med något nytt, den trycker inte på särskilt mycket på någons ansvar i frågan. Det handlar om resurser och jag anser att dessa resurser är felanvända.

Och detta är ytterligare en grej som stör mig i sammanhanget; vissa människors fixering vid att de eller andra ”gör bra saker” eller ”i alla fall gör något”. Ja, jättebra och så, men det måste väl ändå gå att diskutera vad en gör och varför? Varför väljer en just det här ämnet för en stor kampanj? Jag tror tyvärr att svaret har väldigt mycket att göra med att det är klatschigt, lättsmält, medievänligt.

Bild tagen från Kvinnolobbyns hemsida.

Sedan uppmaningen??? ”Fota sexistisk reklam”. Jag känner typ att nääää. Seriöst, är det verkligen en bra grej att sprida dessa bilder ännu mer? För om det nu är så att folk påverkas av dessa bilder (vilket de såklart gör) så tycker jag inte att det är en rimlig feministisk verksamhet att ägna sig åt spridning av dem. Jag är så sjukt jävla trött på människor som ska ”sprida” sexistiska bilder och förfasa sig en massa över dem. Vi måste lägga ner den aktiviteten!!! Det är inte konstruktivt, det kan nog rentav vara kontraproduktivt.

Det hela känns mer som en reklam för kvinnolobbyn än som feministiskt relevant opinionsbildning. Jag förstår såklart att Kvinnolobbyn tycker att det är fett om de får cred och så vidare, men de kallar sig Kvinnolobbyn vilket gör att jag antar att de gör anspråk på att företräda kvinnor i allmänhet, däribland jag själv. Om det hade varit en privatperson eller ett företag hade saken varit en annan, nu är det inte det vilket gör att de har ett visst ansvar.

Sedan funderar jag på objektifiering och hur vi pratar om den. Det är som att det alltid handlar om bilder. Men objektifiering pågår alltid i kvinnors liv. Det är objektifiering när vi blir utsatta för relationsvåld och sexuellt våld, det är objektifiering när vi får lägre lön eller tvingas arbeta gratis, det är objektifiering när våra liv handlar om att bekräfta män och bli exploaterade, det är objektifiering när vi inte får den vård vi behöver när vi ska föda barn. De kvinnor som drabbas brutalast av denna objektifiering syns inte på några reklampelare, för deras kroppar anses inte ens vara så mycket värda. De kanske inte ens betraktas som kvinnor. Att fokusera på objektifierande reklam känns väldigt snävt.

Målet kan aldrig vara feminismen i sig, utan att avskaffa den samhällsordning som gör feminismen nödvändig.

Twittrade såhär:

Kan feminister snälla sluta dilla om att feminismen inte utgör ett hot och fokusera på att faktiskt utgöra ett hot istället. Så jävla trött på detta ”feminism/manshat är inget hot”. Nejmen varför i helvete sysslar vi med det då???? Ibland känns det som att en är ensam om att vara feminist för att en vill störta patriarkatet. Det är klart som fan vi inte kommer framåt om vi fokuserar på att stryka de vi ska bekämpa medhårs. Jo, jag tror manshat är ett hot för män. Annars hade jag inte sysslat med det.
Låt konflikten blomma för fan. Vi har helt enkelt inte samma intressen.

Det finns vissa feminister som göra en mycket stor affär av att feminismen minsann inte alls är ett hot. Om vi tänker i termer av hot mot människors liv och hälsa är det såklart sant att feminismen inte är ett hot, åtminstone är det ett bra mycket mindre hot än patriarkatet. Däremot är det ett hot mot den rådande världsordningen. Patriarkatet är liksom ingen ytlig liten affär utan är helt grundläggande för hur vi organiserar samhället, det skulle helt enkelt inte kunna se likadant ut utan det. Feminismen är också ett hot mot män, alltså mot deras maktposition och deras privilegier. I ett postpatriarkalt samhälle kommer män inte att ha samma inflytande, bekvämlighet och så vidare.

Jag förstår absolut lockelsen i att framställa feminismen som ofarlig, för den som identifierar sig som feminist är det skönt att kunna vara öppen med detta utan att bli ifrågasatt stup i kvarten. Jag förstår att det vore skönt att kunna ha sin kvinnokampssymbol utan att få en massa dumma jävla frågor. Men anledningen till att vi får dumma frågor är inte att identiteten feminist är ett problem i sig utan att vi utgör ett hot mot patriarkatet. Den dagen vi slutar få frågor är det ett problem (så länge det inte är för att patriarkatet är avskaffat).

Jag ifrågasätter värdet i att identifiera sig som feminist. Feminism ska ju ändå handla om att krossa patriarkatet, inte om att kunna gå omkring och ”vara” feminist. Det känns som att det blir en fokusförflyttning från feminism som kamp och praktik till feminism som identitet, där kampen framförallt kommer att centrera kring att utröna vad som är feministiskt, vem som är feminist, hur en ”korrekt” feministisk livsstil ser ut och vilken feministisk merchandise som är korrekt.

Jag tänker att den som väljer att vara feminist måste förbereda sig på kamp. Jag tror det är farligt att fokusera på att göra ställningstagandet så enkel som möjligt för individen, jag tror inte att det kommer hjälpa feminismen framåt mot att störta patriarkatet. Möjligtvis kommer det göra att fler kallar sig feminister, men jag tvivlar på att detta har något större värde om ”feminist” samtidigt blir mindre radikalt att vara. Vi måste lyfta blicken högre än att värna vår identitet eller vårt medlemskap i feministklubben. Målet kan aldrig vara feminismen i sig, utan att avskaffa den samhällsordning som gör feminismen nödvändig.

”Barns makt”.

Fan vad jag stör mig på den här idén om ”curlingföräldrar” som folk gå omkring med. De ba ”barnen har ju all makt i relationen” och sen berättar de en massa om barn som blir skjutsade till en miljon olika fotbollsträningar och hur HEMSKT det är.

Sorry, men det är väl för fan ändå ganska uppenbart att en individ som i princip är juridiskt någon annan egendom och dessutom inte har några som helst ekonomiska resurser inte sitter på en jävla maktposition. Det spelar liksom ingen roll om någon typ kör denne till en fotbollsträning eller whatever, det är inte en fråga om makt.

Jag tycker också att det är en intressant utgångspunkt som människor har att barnen ”får” allt detta för att de själv efterfrågar det. Mig veterligen så handlar det ofta snarare om att föräldrarna ”pushar” barnen till en massa olika grejer. Jag bad liksom inte om att få syssla med olika aktiviteter när jag var liten? Med detta inte sagt att det inte var bra för mig att göra det, men det var inte som att jag tjatade på mina föräldrar för att det skulle bli av, och det vet jag nog ingen annan som gjorde heller.

Att ha makt är att kunna styra sin egen tillvaro, och detta kan barn i regel inte göra. Att barnen ska få hjälp med sina aktiviteter bygger på föräldrarnas goda vilja och i regel på att de ska godkänna och rentav tycka om aktiviteten i fråga.

Jag förstår att många föräldrar känner sig pressade att göra det ena och det andra med sina barn, men det innebär inte att barnen har makt, snarare är det en fråga om en vuxengrej. Olika vuxna människor har nämligen en massa idéer om vad barn ska och inte ska göra och vad som är ett bra föräldraskap vilket såklart påverkar barnen.

Här kanske vissa skulle invända att en ju gör det för ”barnets skull”. Men ärligt talat; barn ber inte om att födas, barnaskaffande är i regel ett rakt igenom egoistiskt projekt och det gäller även det en sedan gör med sina barn. Att engagera barnet i olika ”aktiviteter” för att det ska bli ”bra” är också ett egoistiskt projekt, hur mycket en än inbillar sig att det bara är för barnets skull. Jag säger inte att det nödvändigtvis är fel eller dåligt för barnet, men däremot så är det inte barnet som har makt över situationen. Att börja dilla om att barn skulle ha någon slags ”makt” är så oerhört verklighetsfrånvänt och säger mycket om hur mycket vuxenvärlden projicerar sin egen skit på barn.

Twitter 19/10. Om rätt/fel feminism.

Det finns en ide om att det inte finns någon ”rätt”/”fel” feminism. Stör mig något enormt på denna uppfattning; givetvis finns det mer eller mindre korrekta/användbara teorier. Stöter ofta på detta hos liberalfeminister, de tycker att de blir ”uteslutna” från feminismen när deras idéer kritiseras. Som om det var en klubb alla är berättigade tillträde till.

Vad som stör mig med detta är att en inte tar feministisk teori på allvar, inte ser det som ett relevant projekt att förstå patriarkatet. Utan hänger upp sig på ”värderingar”, alltså att ”tycka” att jämställdhet är viktigt. Detta kommer aldrig någonsin ta oss framåt, det är bara ett meningslöst upprepande av trosbekännelser.

Ett radikalt projekt, vilket störtandet av patriarkatet är, KRÄVER att vi tar teorin bakom det på allvar. Jag skulle vilja att folk försökte formulera en sammanhängande teori, det behöver inte vara perfekt från början, men vi måste försöka. Nu är det som att feminister på många håll bara gett upp projektet att hitta någon slags förklaringsmodell. Det är som att det finns en stor rädsla för att med säkerhet formulera någon slags teori som rör hur verkligheten faktiskt är beskaffad. Allting blir bara ”din/min sanning”, som om det inte skulle gå att säga något på en generell nivå.

Känns dessutom som att detta för många är ett sätt att helt gå runt kritik som kommit om exkludering i tidigare feministisk teori. Istället för att ge det ett seriöst försök att omformulera sin feministiska teori så gör en allt till relativistiskt blaj. Eller som en vän: ”undviker att vara exkluderande genom att inte säga något alls”.

Att vara en ”skön tjej”.

Läste denna recension av Gone Girl, där följande citat från filmen finns med:

Att vara en Skön tjej innebär att jag är en åtråvärd, klipsk och rolig kvinna som gillar fotboll, poker, snuskiga skämt och rapningar, som spelar tv-spel, dricker billig öl, gillar trekanter och analsex och stoppar i sig hamburgare och hot dogs som om hon kan äta hur mycket som helst, samtidigt som hon är en nätt storlek 34, för Sköna tjejer är framförallt heta. Heta och förstående. Sköna tjejer blir aldrig arga; de ler bara en smula på ett sorgset, kärleksfullt sätt och låter männen göra vad de vill. Fortsätt bara, pissa på mig, jag bryr mig inte, jag är en Skön tjej.

Jag minns tydligt tiden då jag själv låtsades vara en ”skön tjej” och jag har nog aldrig föraktat mig själv så mycket som då. Föraktat mig själv för att männen jag umgicks med konstant nedvärderade mig såväl som andra kvinnor, föraktat mig själv för att jag inte kunde ”ta det” utan faktiskt tog illa vid mig.

Eftersom en inte kan visa att en tycker att det är jobbigt, för det vore ”oskönt” så internaliserar en istället. Nej, det går inte bara att vifta bort det, en vänder hatet inåt sig själv.

För mig har det framförallt handlat om att inte oroa mig. Jag är en ganska orolig person i största allmänhet, vilket många män tycker är ”oskönt”. Istället för att ta mig oro på allvar så har de tyckt att jag ska ”slappna av”. Att det är något som faktiskt är svårt för mig har liksom inte slagit dem.

Det finns såklart en anledning till att män kan vara ”sköna och avslappnade” – någon annan tar ansvar åt dem. Medan jag gick omkring och oroade mig för allt mellan himmel och jord så chillade de loss, för att sedan ha mage att skambelägga mig för att jag tog ansvar åt dem. Detta är ett mycket tydligt exempel på känslomässig exploatering.

Vad som har fått mig att kunna bli lite mer ”skön”, vilket ju faktiskt har varit en befrielse eftersom det suger att oroa sig, är att vara med människor som tar in oro på allvar och pratar med mig om den. Då försvinner den nämligen ofta. När jag tvingades undertrycka den hela jävla tiden så försvann den aldrig, den förvärrades eftersom jag aldrig fick ge utlopp för den, eftersom jag kände att det var mig det var fel på som inte bara kunde trycka undan de där känslorna långt lång bort. Jag kände mig dessutom fånig som oroade mig hela jävla tiden, och oroade mig således även över detta (är det inte lustigt hur det ofta blir såhär; en oroar sig för att en oroar sig, en känner skam för att en känner skam).

Det var en stor befrielse när jag slutade försöka vara en ”skön” person och vågade vara arg, hysterisk och orolig. Det gjorde också att jag slutade tycka så oerhört illa om mig själv, för jag började inse att många av mina känslor faktiskt inte handlade om min undermåliga personlighet utan var helt rimliga reaktioner på min omgivning. Det är helt normalt att vara orolig när en omger sig av människor som inte tar något som helst ansvar, det är rimlig att bli förbannad när en utsätts för regelbundna kränkningar (som en ju ofta gör i sällskap av män).

Jag började tänka att det kanske är omgivningen det är fel på, inte mig. Jag började se mig om efter nya sammanhang. Och se där, det fungerade ju! Det var inte jag som var problemet, problemet var att jag befann mig i en kontext där allting jag var ansågs fel.

Och efter detta så blir jag själv en person jag tycker om, för grejen är att den som alltid är spänd och nervös inför att göra ”fel” och vara ”oskön” ofta, paradoxalt nog, blir ganska… tråkig. Den som alltid är rädd för att bli ifrågasatt får liksom aldrig rum för sig själv, allting blir bara skådespel. En blir spänd och självmedveten, vilket är en ganska bra garanti för att inte vara så jävla soft att hänga med.

Det tragiska är väl att det finns vissa män som göra har det så, som vill ha kvinnor som hela tiden lägger band på sig själva för att leva upp till detta och därmed inte visar något av sitt sanna jag. Som hellre har ett umgänge som är bekvämt för dem eftersom de aldrig blir ifrågasatta, än att faktiskt lära känna någon.

Men ja, det är väl synd för dem att de inte kan ha genuina relationer eftersom de är för slappa för att kunna ta emot kritik och anstränga sig. Jag önskar bara att fler kvinnor kunde förstå detta och ge upp det dödsdömda projektet.

Oliggbarhet.

I detta samhälle finns det människor som anses oliggbara, alltså människor som inte anses vara aktuella för någons intima begär. För den som är intresserad av sådana aktiviteter är detta såklart väldigt tråkigt, och jag förstår att många män är ledsna över att de inte får ha sex. Att anses vara oliggbar är nog jobbigt vem det än drabbar, men det är skillnad på att anses oliggbar som kvinna och som man.

Att vara oliggbar som man kan absolut vara något en blir utsatt på grund av, men det gör inte att ens grundläggande människovärde försvinner. En oliggbar man kan fortfarande förverkliga sig själv på en mängd andra sätt, och kanske genom något av dem även förvärva egenskapen ”liggbar”. En oliggbar kvinna däremot är ingenting, hon exkluderas från samhället i stort. Om hon inte kan finnas till för män får hon inte finnas till över huvud taget.

Män som anses oliggbara brukar också kunna kräva rättigheter som könsvarelser, det vill säga att de kan mena på att de minsann visst förtjänar närhet. De kan säga att problemet inte är de själva utan att kvinnor (ja, jag utgår från en heterosexuell kontext) har fel preferenser eller prioriteringar. Att de ligger med fel snubbar. Tanken på att en kvinna skulle säga motsvarande ter sig absurd, jag har i alla fall aldrig hört något liknande. Det anses helt enkelt självklart att män väljer rätt när de väljer sina sexpartners, medan kvinnors val alltid kan ifrågasättas.

De män som klagar över att de inte får ligga med kvinnor som om det vore likvärdigt missar den högst avgörande detaljen att detta generellt handlar om deras eget begär, de vill ha något som de inte får och blir arga över det. För kvinnor förhåller det sig inte så; oavsett vilket intresse jag själv har i dessa aktiviteter så ska jag ändå pressas in i denna ram. Det är ingenting jag någonsin frågats om, det bara antas att detta är meningen med min existens.

Jag har noterat att när feminister ska misstänkliggöras är det ofta just deras liggbarhet som ifrågasätts. Att de inte får ligga, eller snarare att de inte anses vara liggbara, anses vara något som helt drar undan grunden för hela deras person, hela deras existens i detta samhälle. Mången gång har jag sett min egna eventuella liggbarhet eller brist på sådan diskuteras i helt orelaterade sammanhang. Trots att jag själv upprepade gånger tydliggjort att detta inte ligger i mitt intresse så fortsätter det att diskuteras.

För mig handlar feminism om rätten att ses som människa trots att en inte anses vara värd sexuell uppmärksamhet från män. Det är skillnad på att inte få ligga om en nu vill det och att hela ens värde ska bestämmas utifrån ens ”liggbarhet”, oavsett om en själv har något intresse i det. Ingen människa har någon ”rätt” till sex, men alla har rätten att ses som fullgoda människor oavsett deras eventuella liggbarhet.

Tusentals år av förtryck kräver överlevnadsstrategier.

Twittrade lite om ”kvinnlig list”:

Det är klart att det finns fenomen som ”kvinnlig list” – tusentals år av förtryck kräver överlevnadsstrategier. En kan inte lägga en grupps existens i någon annans händer och sedan förvänta sig att de ska vara ärliga med sina känslor och intentioner.
När en i princip måste ha en heterorelation för social och ekonomisk överlevnad så kan en inte vara ärlig i den. Vi vet också att ärlighet inte uppskattas, snarare uppfattas den som påträngande och kladdig. Förstår verkligen inte människor som skammar kvinnor för detta, det är ju en helt rimlig reaktion på samhället. Idén om att kvinnor skulle vilja ha det så är dock idioti, varför skulle vi vilja ingå i relationer vi inte kan vara ärliga i?
Är så trött på att höra om kvinnor som är falska, utnyttjar sina män och så vidare. Det är en reaktion på att inte ha makt över sin tillvaro. När en inte har kontroll så blir en tvungen att manipulera för att vinna små fördelar, förbättra sin position bland de förtryckta.
Att vara ärlig i heterorelationer har ofta en mycket högt pris för kvinnor – det gör en sårbar, och mycket värre med ursprunglig maktobalans. Att dela med sig av sitt inre i den positionen är jävligt farligt och nedbrytande, det kan inte förväntas bara sådär. Men män verkar förvänta sig att kvinnor inte ska spela spel, trots att de gett oss världens sämsta förutsättningar för det.
Ärlighet kräver att en kan känna sig trygg med att inte bli straffad för det en delar med sig. Men så är det ju som känt inte för kvinnor, varenda liten detalj om vårt privata ska vridas och vändas på och användas emot oss. Till skillnad från män, som ofta får cred och sympatier när de delar med sig, så kan vi i princip räkna med mer skam.

Vill i princip inget hellre i mitt liv än att kunna ingå i ärliga, meningsfulla relationer. Strävar efter detta i väldigt hög grad, och har så gjort även i de relationer jag haft med män. Men nej, det funkar liksom inte. De kan inte hantera det förtroendet en delger dem när en försöker vara ärlig. De vill komma åt ens inre, men när de får ta del av det och inser att en inte är något mystiskt jävla väsen så ryggar de tillbaka.

Utifrån detta så förstår jag verkligen att kvinnor som väljer att ha relationer med män blir falska och cyniska. Det står liksom mellan det och att göra sig extremt sårbar, ge utan några skydd.

Plus att män är ju inte heller så jävla ärliga av sig, de sätter ju t.ex. i system att lova saker de inte kan hålla, även känt som ”romantiska löften”.

Kvinnor som ursäktar män.

Ritade ju denna för ett tag sedan:

Denna bild har inte syftet att förlöjliga heteros, jag har själv varit i relationer som sett ut väldigt mycket såhär och där jag agerat så som jag beskriver kvinnans agerande, det vill säga ständigt bekräftande och ursäktande gentemot mannen och relationen.

Eftersom kvinnor har huvudansvaret för relationer och att upprätthålla en snygg bild utåt så kan det bli väldigt svårt att bryta relationen, det är ju hennes fel om så sker. Hon har misslyckats med en kvinnas uppgift; att hålla ihop en relation med en man. Män anses inte ”misslyckas” på samma sätt eftersom det finns en idé i samhället om att män vill och bör vara ”fria”. Det är kvinnan som har tvåsamheten som sitt främsta syfte, för mannen är det något han kan välja till om det är lockande nog.

Jag har själv varit väldigt ivrig i att dölja de problem jag haft i relationer, mest för min egen skull. Jag har helt enkelt inte velat erkänna att jag har misslyckats med denna uppgift, utan fortsatt låtsas som att allt är bra. Jag har inte velat erkänna att han behandlar mig dåligt, för jag har känt att det varit mitt fel när han gjort det. Jag har inte velat erkänna att han varit passiv i relationen, för det har känts som att det legat på mitt ansvar att ”motivera” honom genom att vara värd att kämpa för. Det är inte kul när någon som säger sig älska en behandlar en som om en vore värdelös, det får en nämligen lätt att tro att en är just detta. Det är förenat med väldigt mycket skam.

Jag tänker inte att kvinnor är ”lurade” men att vi är i en situation där vi i hög grad tvingas upprätthålla vissa illusioner för oss själva och andra. Att släppa dessa illusioner är svårt, det handlar om att släppa stora delar av sin identitet och sin trygghet.

Att sluta försvara männen en har relationer med eller relationerna som sådana tror jag kan vara en bra övning i största allmänhet. Alltså att våga prata om problem utan att genast säga ”men han är så snäll/vi har det ju så bra tillsammans”. Det är liksom okej att ha problem i relationer, en behöver inte alltid hålla på och täcka upp och snacka om hur bra det är efteråt. En behöver inte alltid ta ansvar för omgivningens bild av förhållandet. Jag tror att det är viktigt att börja stå emot impulsen av att alltid täcka upp, för det är någonting som i slutänden bara gynnar män.

Har ni det skit, säg det. Behandlar han dig illa, säg det. Utan en massa ursäkter. För jag kan garantera att han inte gör detsamma för dig.

Ekonomins osynliga hjärta.

Såg en teater, eller snarare ett utkast till en teater, som handlade om det här med exploatering av kvinnor i kärleksrelationer. Där förekom bland annat citatet:

Ekonomin har inte bara en osynlig hand, utan också ett osynligt hjärta.

Detta är alltså en referens till Adam Smiths idé om att saker och ting typ ”faller på plats” automatiskt i en marknadsekonomi.

Nu tror jag förvisso inte på Smiths teori om den osynliga handen, men det osynliga hjärtat tror jag absolut på.

Typ såhär tänker jag mig att det ser ut:

Produktionen av varor är för det mesta avlönad och sker i den ekonomiska sfären eller i offentligheten, produktionen av människor sker i den privata och är i regel oavlönad. Med produktionen av människor avses inte bara barnafödande utan även att ge varandra kärlek, vård, bekräftelse och så vidare. Det där som gör att vi orkar med vårt arbete. Här finns det osynliga hjärtat, och detta hjärta är oftast ett kvinnohjärta. Ett hjärta som slår lite mer än mannens.

Nå, detta har jag skrivit mer utförligt om till exempel här, men tyckte att det var ett bra citat för att beskriva det hela.