kampanj – Fanny Åström

Kvinnolobbyns reklamkampanj.

Kvinnolobbyn har ju haft en reklamkampanj som handlar om att det är dåligt med sexistisk reklam. Jag har haft problem med den här kampanjen sedan jag hörde talas om den första gången och nu tänkte jag förklara varför.

För det första; av alla jävla feministiska frågor en kan välja så är ”sexistisk reklam” nog det absolut mellanmjölkigaste och oradikala en kan komma på. De har verkligen valt ett ämne som omöjligen kan göra någon upprörd (jaja, okej det finns nog många idioter som kan bli upprörda, men ni förstår). Finns det ens någon som inte är emot sexistisk reklam???? En reklamkampanj kostar en massa pengar och jag tycker att de hade kunnat lägga dem på något annat. ”Vad hade varit bättre då”, undrar folk. Typ vad som helst???? Helt seriöst.

När en kritiserar sånt här så tycker många ”men vadå det gör ju ingen skada”. Nej, det kanske det inte gör, men som feminist är jag intresserad av att feministiska kampanjer ska ha sprängkraft, och det tror jag inte att denna har. Jag tror att den här kampanjen är väldigt bekväm för det stora flertalet. Den ifrågasätter inte människors liv, den kommer inte med något nytt, den trycker inte på särskilt mycket på någons ansvar i frågan. Det handlar om resurser och jag anser att dessa resurser är felanvända.

Och detta är ytterligare en grej som stör mig i sammanhanget; vissa människors fixering vid att de eller andra ”gör bra saker” eller ”i alla fall gör något”. Ja, jättebra och så, men det måste väl ändå gå att diskutera vad en gör och varför? Varför väljer en just det här ämnet för en stor kampanj? Jag tror tyvärr att svaret har väldigt mycket att göra med att det är klatschigt, lättsmält, medievänligt.

Bild tagen från Kvinnolobbyns hemsida.

Sedan uppmaningen??? ”Fota sexistisk reklam”. Jag känner typ att nääää. Seriöst, är det verkligen en bra grej att sprida dessa bilder ännu mer? För om det nu är så att folk påverkas av dessa bilder (vilket de såklart gör) så tycker jag inte att det är en rimlig feministisk verksamhet att ägna sig åt spridning av dem. Jag är så sjukt jävla trött på människor som ska ”sprida” sexistiska bilder och förfasa sig en massa över dem. Vi måste lägga ner den aktiviteten!!! Det är inte konstruktivt, det kan nog rentav vara kontraproduktivt.

Det hela känns mer som en reklam för kvinnolobbyn än som feministiskt relevant opinionsbildning. Jag förstår såklart att Kvinnolobbyn tycker att det är fett om de får cred och så vidare, men de kallar sig Kvinnolobbyn vilket gör att jag antar att de gör anspråk på att företräda kvinnor i allmänhet, däribland jag själv. Om det hade varit en privatperson eller ett företag hade saken varit en annan, nu är det inte det vilket gör att de har ett visst ansvar.

Sedan funderar jag på objektifiering och hur vi pratar om den. Det är som att det alltid handlar om bilder. Men objektifiering pågår alltid i kvinnors liv. Det är objektifiering när vi blir utsatta för relationsvåld och sexuellt våld, det är objektifiering när vi får lägre lön eller tvingas arbeta gratis, det är objektifiering när våra liv handlar om att bekräfta män och bli exploaterade, det är objektifiering när vi inte får den vård vi behöver när vi ska föda barn. De kvinnor som drabbas brutalast av denna objektifiering syns inte på några reklampelare, för deras kroppar anses inte ens vara så mycket värda. De kanske inte ens betraktas som kvinnor. Att fokusera på objektifierande reklam känns väldigt snävt.

Iogt-Nto använder sig av sexismen, de kritiserar den inte.

Nu har det kommer lite svar till kritiken på Iogt-Nto:s senaste kampanj som bland annat jag stått för. Jag vill inleda med att säga att jag inte vill utmåla Iogt-Nto som en sexistisk organisation, eller deras kommunikationschef Karlsson som kvinnohatare. Däremot är de, precis som alla andra, en organisation som verkar i ett patriarkalt samhälle vilket kräver aktivt arbete i organisationen för att komma till bukt med. Jag tror absolut att Iogt-Nto har en del sådant arbete, men i den här kampanjen har det blivit tydligt att det krävs ännu mer.

I en debattartikel i Accent så skriver Ericsson att kampanjen är ”bra och modig”. Detta motiverar hen bland annat såhär:

De missade den centrala punkten av det som försökte sägas: Att alkoholkulturen är precis lika sunkig som könsrollerna. Att vi försöker spegla dem i varandra för att visa att båda håller oss tillbaka och hindrar oss från att leva det liv vi skulle kunna leva.

Ericsson menar alltså att sexismen ska användas för att belysa sunkigheten i alkoholnormen. Jag missade över huvud taget inte vad som försökte sägas, och jag är helt med på budskapet. Alkoholkulturen är sunkig och mycket sexism gror dessutom i den. Däremot så lyckas Iogt-Nto inte spegla detta i sin kampanj. Istället försöker de få fram budskapet om att alkoholnormen är sunkig genom att använda sig av andra sunkiga, sexistiska, normer. Det är skillnad på att belysa sexism och att använda sig av sexism. I mitt tycke är det det senare som sker i Iogt-Nto:s kampanj.

Om de hade velat spegla hur alkoholen tar fram sexismen så hade de till exempel kunnat visa hur en man beter sig svinigt mot en kvinna på fyllan, och det på ett sätt som gör det uppenbart att den är mannen som är den som beter sig illa och inte att kvinnan får ”skylla sig själv” som är där eller liknande. Jag säger inte att det hade varit bra, men det hade i alla fall varit att lyfta fram sexism som något dåligt. Istället så väljer de att visa hur kvinnan gång på gång går över gränser för vad som är ”okej” sexualitet och får skämmas för det.

Det som beskrivs som problemet här är inte sexismen, alltså omvärldens reaktioner på kvinnans normbrytande, promiskuitet och så vidare. Det som är problemet är att kvinnan är full och går emot normer om hur en ”bra” kvinna ska vara, vilket straffas av den nyktra omgivningen (hens chef, som inte bara upplyser hen om pinsamheten i felskicket utan även tycker att det ska tas upp på ett jävla personalmöte). De som reagerar på kvinnans normbrott är alla nyktrare än vad hen är, och får därmed i kontexten stå för någon slags ”vett och sans”. Alltså: det är alkoholen som är skurken eftersom den drar fram normbrotten, den sexistiska omgivningens reaktioner beskrivs däremot som sunda och det som kvinnan ska hålla sig till.

Att kampanjen lägger så stort fokus vid att fulla kvinnor kan råka gå över gränsen för vad en okej sexualitet är och straffas för detta är i mitt tycke att använda sig av sexistiska föreställningar för att avskräcka från alkohol. Det är ju kvinnans agerande som beskrivs som problematiskt, inte omgivningens reaktioner eller förväntningar. Det är kvinnan som ska sluta dricka och på så vis foga sig efter de föreställningar som finns kring hur hen ska vara.

I stripparna kritiseras alkoholnormen, vilket är utmärkt. Tyvärr så stödjer sig i en del av den kritiken som läggs fram på patriarkala strukturer och föreställningar kring hur kvinnor ska vara. Iogt-Nto använder sig av sexism för att kritisera alkoholnormen. De kritiserar inte sexismen, inte alls faktiskt. De får den tvärtom att framstå som något sunt och nyktert.

Alkoholnormen kritiseras medan andra normer främjas i Iogt-Nto:s senaste kampanj.

Iogt-Nto har en ny kampanj som kretsar kring de två karaktärerna Ökenråttan och Vinballen, som är singlar i 30årsåldern och spenderar mycket tid på krogen. Syftet är att ifrågasätta alkoholnormen, vilket såklart är bra. Frågan är vilka andra normer en reproducerar samtidigt.

Efter att ha läst de strippar som kommit ut så kan jag notera att ett centralt tema verkar vara att den kvinnliga karaktären, Ökenråttan, går över gränserna för ”okej” sexualitet för kvinnor. Hen råkar skicka sexsms till chefen och raggar på ”fel” (läs:farliga) killar. Jag uppfattar detta som en anspelning på ideal kring hur kvinnor ska vara, att de ska ”passa sig” sig (ta varannan vatten) så att de inte hamnar med ”farliga” killar och så vidare. När det kommer till den manliga karaktären, vinballen, så står snarare problem med erektion i centrum.

När Ökenråttan skickar sexsms till chefen. Så himla skämmigt att råka visa sin sexlust som kvinna!!!!

När ökenråttan visar intresse för ”farliga” killar. Kanske kommer hen ångra sig efteråt. Menar Iogt-Nto att det vore Ökenråttans eget fel om hen råkade ut för något läskigt när hen gick hem med ”fel” kille? Ökenråttan måste fly landet för att hen skrivit att hen vill ligga på facebook (?).

Förutom att reproducera dessa föreställningar kring hur kvinnor ska vara så reproducera kampanjen idéer om hur det ska vara att bli vuxen, vilka normativa ideal en ska uppnå. Kampanjen riktar sig till folk i 30-årsåldern och därför är karaktärerna också i den åldern själva, skriver Iogt-Nto i sitt pressmeddelande.

Många – inte minst 30-45-åringar – begränsas av krogsupande och bag-in-box-drickande på helgerna och vid andra tillfällen som styrs av alkoholnormen.

Ett genomgående tema är hur karaktärerna på grund av alkohol inte lyckas nå upp till vissa saker som antas vara eftersträvansvärda för dem, framförallt att hitta en fast partner. Trots att ambitionen verkar vara att hantera alla tillfällen som styrs av alkoholnormen så är det uteslutande ”vilt” singelliv vi ser i karaktärernas liv. Båda karaktärerna är singlar, barnlösa och så vidare. Alkoholkonsumtionen beskrivs som ett hinder från att stadga sig, och karaktärerna beskrivs som ”misslyckade” för att de fortfarande är singlar och letar ända upp i 30.

Jag tycker att det är tråkigt att alkoholen främst ställs emellan personen och andra normativa ideal, såsom att stadga sig och bilda familj, göra karriär och så vidare. Detta är inte vad jag tänker på i mitt val att vara nykterist, att det främsta problemet med alkoholen skulle vara att den kommer hindra mig från partner, familj, karriär och så vidare. För mig handlar det om att ha andra prioriteringar i livet än de normativa, och ett av dessa normativa inslag är alkoholen.

Jag förstår att kampanjen ska nå brett och att en därför vill lyfta fram saker som många kan relatera till, vilket kan vara just svårigheter att nå andra normativa mål. Givetvis är det trist om folk hindras från att göra saker de faktiskt vill för att de super så mycket. Det tråkiga är att det nästan genomgående är så det ser ut om en kollar på de strippar och tweets som kommit ut hittills.

Kampanjen heter ”fyll livet”, vilket alltså ska syfta till allt annat en kan fylla livet med utöver alkohol. Syftet med kampanjen sägs vara att lyfta hur alkoholdrickandet inskränker på ens frihet:

Vi vill att fler reflekterar över hur alkoholdrickandet begränsar den egna och andras frihet. Men vi vill också peka på och erbjuda fler möjligheter till saker som man kan göra bättre nykter. Vi vill att fler fyller sina liv med nyktra krogbesök, fester, hemmakvällar, friluftsaktiviteter, kulturupplevelser och andra spännande saker.

Så om det är detta som är syftet, varför är stripparna så ensidigt fokuserade på singlar som ägnar sig åt krogliv? Varför tar de inte upp alkoholnormen i andra sammanhang, såsom vid middagar, ”mingel” med företaget, afterwork-öl (som visserligen är på krogen, men fortfarande en annan grej än att supa sig full och krogragga) eller något? Risken är att den som är 30 och läser strippen inte känner sig träffad och manad att göra något åt saken om hen har ett bra jobb, partner och familj. Är den som lyckas ”balansera” sitt liv och både dricka och uppfylla andra ideal rätt ute när hen dricker? Det känns som att problemet med Ökenråttan och Vinballen inte främst är deras alkoholkonsumtion utan att de är patetiska förlorare som inte lyckats uppnå vad en förväntas uppnå som 30-åring. Det hade varit intressant att se hur alkoholen kan begränsa även ”lyckade” människors liv.

Jag tycker att det är bra att Iogt-Nto försöker nå ut till denna åldersgrupp, men tycker att det är tråkigt att de samtidigt reproducerar ett gäng normer om hur livet ska se ut när en är 30, hur vuxenblivande ska gå till och hur kvinnor ska bete sig.

Läs gärna Isaks inlägg om saken.

Min jobbhistoria.

Jag gillar skarpt vänsterpartiets nya kampanj Prata om jobbet och bidrar här med min historia från mitt jobb som lärarvikarie. Jag tycker att alla som har negativa erfarenheter från arbetslivet ska göra detsamma. Här kommer min historia:

Efter att jag slutat gymnasiet så tänkte jag att jag skulle strunta i att studera vidare direkt och jobba ett halvår. Jag såg fram emot detta. Jag hade ju såklart hört om att ungdomsarbetslösheten var omfattande, men tänkte väl att jag hade chans att få ett okej jobb bara jag ansträngde mig lite. Efter ett tag så fick jag jobb på ett vikarieförmedlingsföretag som hade upptagningsområde i Stockholm och närliggande kommuner. Jobbet gick ut på att ingå i deras vikariepool och alltså stå till förfogande för att arbete när det behövdes. Ibland hade jag längre uppdrag då jag var på samma skola några dagar, men för det mesta blev jag inringd samma morgon som jag skulle jobba. Eftersom jag sällan kände till vilka tider jag skulle jobba så blev det väldigt svårt att planera något i mitt liv.

På det första uppdraget jag blev skickad till frågade de vad jag hade för erfarenhet, och jag svarade sanningsenligt att jag knappt hade någon alls. Då sa de att de explicit hade efterfrågat någon med erfarenhet från förmedlingen. Resultatet blev att jag fick sitta där och försvara mig för en miss som förmedlingen hade gjort, eftersom de också hade fått information om min kompetens. Jag kände mig otillräcklig och som om jag hade lurat skolan, när jag i själva verket hade varit helt sanningsenlig.

Mitt liv blev fullständigt dikterat av jobbet. Jag gick upp tidigt på morgonen och väntade på att de skulle ringa och kunde inte slappna av fören vid lunchtid om de inte ringt. Jag tackade nej till att umgås med kompisar på kvällarna för att jag skulle vara pigg dagen efter. Min sömn blev orolig eftersom jag aldrig visste vad morgondagen hade i sitt sköte. Den tid och energi jag ägnade åt arbete blev så mycket större än den tid jag verkligen var på jobbet, eftersom det krävde såpass mycket planering. Till den formella arbetstiden tillkom ofta långa pendlingstider eftersom skolorna kunde ligga väldigt långt borta. Dessutom så blev det extra mycket eftersom jag inte var van vid resvägarna, vilket gjorde att det tillkom en massa tid för att kolla upp resor och hitta. Jag fick ingen ersättning för restiden trots att detta var en stor del av tiden jag lade på arbetet. Jag fick kanske ihop 15-20 arbetstimmar i veckan, men det kändes som om jag jobbade en heltid. Det var så mycket tid och möda som jag lade ner på arbetet.

En gång blev jag tvungen att tacka nej till ett uppdrag som jag hade bokat in dagen innan på grund av en plötslig kris i familjen. Detta bemöttes inte med förståelse utan bara med högljutt suckande från deras sida, och jag fick dåligt samvete för att jag ställt till med besvär.

På företaget fanns det ett system för lönesättning som gick ut på att en skulle fylla i ett papper med vilka timmar en arbetat, som sedan skulle fyllas i av personalen i receptionen på skolan. En gång stängde receptionen innan min arbetsdag var slut, då ringde jag till företaget och berättade det. Personen i andra änden sade något i stil med ”okej, vi fixar det den här gången, men nästa gång så kommer vi inte att göra något. Du förstår, det kräver en massa extraarbete från vår sida och vi tänker att det bara rör sig om några hundralappar”. Det som föreslogs var alltså att jag skulle strunta i att få ut min lön eftersom deras eget system för arbetstidsregistrering inte fungerade. Konstigt nog accepterade jag detta. Nästa gång samma sak inträffade så åkte jag tillbaks till skolan dagarna efter för att fixa blanketten igen. Jag var alltså inte tvungen att bara utföra själva arbetet, utan jag fick lägga er ännu mer tid för att få ut lönen för det arbete jag redan utfört.

Som bemanningsanställd vikarie har du knappt någon kontakt med dina arbetskamrater, vilket innebär att du sällan får chansen att diskutera arbetsvillkoren. Det fanns inte heller några former av garantier på att en skulle få ett visst antal timmar, så även om anställningen fanns kvar så kunde de enkelt få bort en arbetare genom att helt enkelt sluta ringa. Eftersom en jobbar på olika arbetsplatser så gott som dagligen så får en ingen feedback kring hur en utför sitt jobb, då ingen kan se någon slags utveckling.

Jag hade en ganska bra situation ändå, eftersom detta var på tiden jag fortfarande bodde hemma och dessutom hade lite pengar sparade. Mitt uppehälle var alltså inte beroende av jobbet. Jag vet dock att det var många som var betydligt äldre än jag själv som jobbade där, och som troligen fick sin huvudsakliga inkomst från detta arbete. Jag hade ändå lyxen att kunna tacka nej de dagar jag verkligen inte orkade och kunna ta det lugnt med insikten att jag skulle klara mig oavsett antal arbetade timmar och att jag inte skulle fortsätta jobba med det där under en längre tid, då jag planerade att börja studera efter sommaren det året. Jag känner dock djupt sympati för var och en som är tvungen att förlita sitt uppehälle på den här typen av jobb, och som måste syssla med det under längre tid än några månader. När sommarlovet tog vid och de slutade ringa så var jag helt slutkörd.

Hur du skapar uppmärksamhet spelar roll.

Angående Blondinbellas ”size me”-kampanj så har jag läst flera tycka att vi som kritiserar hennes utvik inte ska fokusera på utviket och istället på budskapet i kampanjen. Typ såhär: ”utviket var bara ett sätt att skapa uppmärksamhet, men nu när vi har er uppmärksamhet, snälla glöm utviket och lyssna på vad vi har att säga”. Jag förstår att det kan kännas tråkigt att ingen vill lyssna på vad man har att säga så fort man kastar av sig kläderna, men så ser världen dessvärre ut och det var Blondinbella högst medveten om när hon gjorde sitt utvik. Hon visste att det skulle skapa fokus vid kampanjen, hon visste att hennes kropp skulle hamna i rampljuset.

Men du kan inte skapa uppmärksamhet kring en sak och sedan be folk lägga det åt sidan och lyssna på dig, när du driver en kampanj måste du ha en tanke som går hela vägen från uppmärksamhetsskapande till budskapet du vill föra ut. Dessa två saker är inte frikopplade från varandra utan hänger ihop, så säcken måste knytas ihop. Budskap och uppmärksamhetsskapande måste fundera tillsammans.

Jag tycker att tanken med kampanjen är väldigt bra, vilket jag också har skrivit. Däremot tycker jag att sättet Blondinbella valde att skapa uppmärksamhet kring det på var helt fel, och jag tror tyvärr att det kommer att vara förödande för kampanjen. Man kommer inte att kunna ta fokuset ifrån utviket, helt enkelt., vilket inte är så konstigt.

Problemet här är att saker ständigt säljs in med hjälp av kvinnors kroppar. Inte ens när man gör en kampanj mot osunda ideal så kan man låta bli att sälja in den med kvinnors kroppar. När till och med tanken om att vi ska fokusera mindre på våra kroppar säljs in med en kvinnokropp är något fel, det tycker jag verkligen.

Jag kan tänka mig en massa andra sätt att dra uppmärksamhet kring en kampanj som denna. Tänk er till exempel ett helt svart omslag med texten ”denna månad säljs Egoboost inte med en kvinnokropp på omslaget”. Kanske hade det nått ut till något färre, men kampanjen hade varit otroligt mycket mer trovärdig i sitt budskap om att sluta fokusera på kroppen. Egoboost har redan en stor läsekrets och det hade säkerligen haft effekt ändå.

Man kan inte ta till vilka medel som helst bara för att få uppmärksamhet kring sitt budskap. Hur du söker uppmärksamhet spelar roll för hur budskapet uppfattas och tas emot. Det spelar ingen roll hur smart det du har att säga är, om du marknadsfört det på ett sätt som inte stämmer överens med vad du vill förmedla kommer du sakna trovärdighet nog för att någon ska ta dig på allvar.

Jag hade tyckt denna kampanj varit beundransvärd om man inte sålt in den med en kvinnokropp, jag hade tyckt den var helt perfekt. Tyvärr så kunde man inte hålla sig borta från att sätta kvinnokroppen i fokus och sälja in saker med kvinnokroppen som medel ens när man ville kampanja emot fokuset som läggs på kvinnokroppar och det säger väl något om hur djupgående denna problematik är. Tråkigt, tycker jag, och himla synd på en i övrigt utmärkt tanke.

Size me.

Jag gillar det som står där längst ner om ”Size me”-kampanjen. Att det inte handlar om att alla behöver älska sin kropp och vara helt nöjda utan att det handlar om hur mycket energi man lägger på det. Jag tycker att det är ett bra och viktigt budskap att föra fram för när kroppsnöjdhet diskuteras så tror jag att det ofta kan kännas hopplöst för den som inte är nöjd med sin kropp att börja älska den, då är det en bättre målsättning att lägga mindre energi på att bry sig om den.

Om kampanjen lyckas att framföra det budskapet får väl tiden utvisa, men just nu känner jag mig lite skeptisk. Jag tror inte att utvik hjälper så mycket även om tjejerna på bilderna är ”naturliga”. Det hade varit bättre med intervjuer med människor som slösat bort sitt liv på bantning, listor över hur mycket tid det tar, vilka hälsonackdelar det har och så vidare. Jag hade också velat se en diskussion om varför det är såhär och hur mycket det faktiskt begränsar kvinnor i livet.

Jag tror att man måste sätta våra ideal i en större kontext. Idag så diskuteras modevärlden och allvarliga ätstörningar såsom anorexi. Däremot diskuteras sällan hur kvinnor i allmänhet värderas mycket mer utifrån sina kroppar även utanför de grupper som är för det supersmala idealet, man diskuterar inte heller all den bantning som sker på felaktiga grunder eftersom kvinnorna som sysslar med det inte är sjuka i någon egentlig mening.

Det är av den här anledningen jag försöker lansera mitt begrepp ”slöseri med liv”. Jag tänker att det kan vara en bra term för den här typen av problem. Sådant som inte riktigt är sjukdomar eller egentliga problem i samhällets ögon men som, om man lägger ihop allt, blir extrema mängder tid som läggs på onödiga saker.

Pajaskonster i politiken.

Centerstudenternas nya pr-kampanj går alltså ut på att de poserar i underkläder för att framföra något slags ”du duger”-budskap. Man kan ju undra när det blev relevant för politiken att leverera självhjälpsfloskler men det är väl så de borgerliga ungdomsförbuden är; ideologiskt tomma uppvisningsscener för de unga ”politiker” som är ”sexigast”. Visst finns det undantag med unga politiker som verkligen brinner för sin sak men mitt generella intryck av borgerliga ungdomsförbund, och då framförallt Cuf (som väl är typ samma sak som Centerstudenter), är att det primärt en en inre hjärnmuskelmätar- och karriärklättrartävling snarare än en grupp människor som brinner för något och försöker uppnå det gemensamt. Man vill vara ”intellektuell” och uppnå en politisk karriär för att det är ”sexigt” och en chans att marknadsföra sig själv och stärka sitt ego snarare än att man faktiskt brinner för att göra världen till en bättre plats.

Centern är ett ideologiskt tomt parti som har svårt att fånga människors intresse. Speciellt ungdomar torde vara extra knepigt med tanke på att Centern är de som hårdast drivit på för försämrade villkor på arbetsmarknaden för unga, något som är ganska impopulärt hos de flesta ungdomar. I desperation över att man inte hittat en politik som attraherar medlemmar så kastar man istället kläderna som för att visa att Centerstudenter i alla fall är ”sexiga” och har roligt samt tycker att du ”duger som du är” (även om de vill sänka din lön). Det är patetiskt när politik görs om till någon slags uppvisningstävling på det här otroligt uppenbara sättet som dessutom förklaras med att man vill visa att man ska ”vara stolt över sig själv”, något som snarare passar i ett ytligt självhjälpsreportage än på en politiska agenda.

Nåja. Jag kommer med nöje se på när Centern och dess ungdoms- och studentförbund gång på gång skjuter sig själva i foten och lägger energin på att ”profilera” sig som unga och fräscha och arbeta in ”varumärken” såsom ”Annie” istället för att vara politiskt relevanta. Pajasar.

Riktiga svenskar slår inte invandrare.

Detta med vad ”riktiga män” gör och inte gör. Bli så trött. Kan man inte bara typ enas om att det suger att skada andra människor oavsett vilket kön offer och förövare har.

Annars tänkte jag köra igång en kampanj om att riktiga arier/svenskar inte slår mörkhyade/invandrare. Vad tror ni om det? Borde ju vara ett mycket träffsäkert argument mot det rasistiska våldet. Skulle få Breivik att vända sig i sin cell och så vidare.

Företag kan faktiskt också ta ansvar.

Efter mitt inlägg om Gillettes efterblivna reklamkampanj så fick jag den här kommentaren:

Du är medveten om att Gilette säljer rakhyvlar? De förutsätter så klart att man tänker raka benen. Detta var det dummaste jag läst på länge.

Jag är givetvis medveten om att Gillette säljer rakhyvlar och att det därmed givetvis ligger i deras intresse att få det att verka som ett behov att raka benen. Jag har aldrig ifrågasatt Gillettes syfte med sin kampanj över huvud taget. Jag påpekade att jag tycker att det är ganska märkligt att de använder ordet ”naturligt” eftersom det faktiskt är ren lögn, vilket inte platsar i reklamkampanjer. Då fick jag detta som svar (jag har ändrat första meningen lite för att göra den mer begriplig, ni kan gå tillbaks och kolla originalet):

Du hänger bara upp dig på ordet naturlig. Det finns en efterfrågan på rakhyvlar > företag säljer och marknadsför.
Dessutom är det ju inget konstigt att Gilette faktiskt vill att fler och fler skall raka benen då de tjänar på det, därav marknadsföring. Sedan kan man ju sitta och tjura för att man själv inte vill att fler och fler skall raka benen, men det gör ju inte att företaget har gjort något fel. Man får väl som konsument helt enkelt välja bort det företagets produkter och, om man är väldigt ambitiös, kampanja för håriga ben och utnyttja friheten att uttrycka sin åsikt i vårt, tack och lov, fria samhälle.
Men det här inlägget klagar framförallt på företagets marknadsföring, vilket känns ganska snedvridet.

Varför är det snedvridet att klaga på hur ett företag marknadsför sig? Det är ju otroligt rimligt tycker jag. Företag skapar ju ideal i sina reklamer och därmed är det hemskt relevant att kritisera dem. Företag har inte större rätt att uttrycka sig för att de tjänar pengar på det, och jag kan kritisera vilka ideal ett företag sprider på samma sätt som jag kan kritisera en kolumnist eller vilken jävla person som helst.

Jag blir så trött på det där ”men du fattar väl varför de gör så” som kommer så fort man kritiserar företag. Klart jag fattar varför, på samma sätt som jag fattar vilka mekanismer som ligger bakom mobbning. Men bara för att det finns en förklaring betyder inte det att det är bra eller rätt eller ens acceptabelt. Det handlar ju egentligen bara om att vilja dumförklara mig och därmed ogiltigförklara kritiken.

Det är tydligen relevant att påpeka att vi lever i ”ett fritt samhälle”. För det första är jag ganska säker på att Gillettes kampanj skulle kunna bli fälld av RO eftersom den är sexistisk. Tydligen så vore en mer rimlig motreaktion från min sida att bedriva en kampanj för håriga ben, men det intressanta här är ju hur företag tvingar på barn idéer om att de måste raka benen. Och jag har faktiskt full ”rätt” att uttrycka den åsikten också, för yttrandefriheten inkluderar också rätten att kritisera andras yttranden.

Och så denna eviga konsumentmakt. Jag använder Gillette för deras rakhyvlar är faktiskt bäst. Deras produkt är överlägsen, men deras reklam är sunkig. Jag tänker inte uppmuntra till bojkott av Gillette, men jag vill att de ska sluta sprida sina snedvridna budskap och det är det som är hela meningen med min kritik. Jag kritiserar inte Gillettes rakhyvlar, utan deras sunkiga kampanj. Och företag kan faktiskt ta ansvar över de budskap de sprider, företag består av människor och är inte mekaniska marknadstillfredsställare, som vissa verkar tro.

En kavalkad av självrättfärdigande skitsnack.

Det är ju såklart helt jävla perfekt för Engla och Mogi och alla andra förment ”goda” lifestylebloggerskor att det nu har kommit en ben&jerrys-glass innehållande choklad där en del av intäkterna går till att ”rädda Östersjön”. Vilken grej att dels kunna tillfredsställa sitt aldrig mättade sockerbehov, finputsa sin tjejiga image, ha lite vardagslyx och ”göra skillnad” samtidigt.

Jag älskar det Engla skriver om det hela.

Jag tycker ibland det är svårt att veta var man ska börja för att kunna hjälpa till då det är oerhört mycket i våran värld som inte står rätt till. Jag gillar då när tex. sådana här kampanjer dyker upp, som gör det enkelt att delta och faktiskt göra något bra!

Herregud vilket självrättfärdigande skitsnack. Om du vill göra skillnad: skänk pengar till välgörenhet på regelbunden basis, lägg tid på urvalet också. Men framförallt: sluta vara sådana jävla konsumtionshoror.