Politik – Sida 57 – Fanny Åström

Sluta säga att ni är ”emot våld”.

Med anledning av händelserna är Malmö är det många som har uttalat sig om att de som demonstrerade får skylla sig själva för att de blev utsatta för polisens våld. Tydligen så är det skäl för att bli överriden eller slagen av poliser att till exempel skrika, att kasta något, att stå bredvid någon som kastat något, att vara maskerad, att stå bredvid någon som är maskerad eller kanske att vara en person som skulle kunna misstänkas för att vara ”extremist” alternativt stå bredvid en sådan. Kort sagt; att befinna sig på en antifascistisk demonstration, eftersom sådana situationer oundvikligen uppkommer på en sådan.

Jag tycker mig så att säga känna igen denna mentalitet från en annan grej, nämligen mäns våldsutövning och sexuella övergrepp. Män har en tendens att tycka att om de blir ”provocerade” så har de rätt att använda våld eller hot om våld och då kan de gå på i princip hur hårt som helst. Det räcker med ett första berättigade. Och vad mer; eftersom alla vet att det är såhär det fungerar så anses det vara upp till offret att skydda sig genom att inte ge dem den där ursprungliga anledningen. Men, det är klart att den som har en sådan inställning inte drar sig för att leta anledningar. Ibland kanske det är så kallat ”hotfull stämning”, och detta kan vara skäl nog.

Det finns också ett begrepp folk slänger sig med och det är ”fredliga”. Det pratas om att demonstranter är ”fredliga” i motsats till våldsamma då, får en anta. Jag förstår inte riktigt vad som menas med detta. Om en med fredlig menar en person som inte initierar våldshandlingar så an även en sådan nödgas att bruka våld i vissa situationer, till exempel som när polisen attackerar en demonstration. En rörelse kan vara fredlig i betydelsen att en inte vill bygga sin politik på våld, men i vissa situationer känna sig manade att protestera mot ett hot, till exempel fascism eller nazism. Det går inte att ta detta ur sin kontext och dela upp folk i ”fredliga” och ”våldsamma”. De flesta är beredda att bruka våld i vissa situationer, på samma sätt som de flesta inte tycker att det är soft att ge sig in i våldsamma situationer.

Jag har aldrig brukat våld i ett demonstrationssammanhang, däremot har jag gått dit och varit beredd på det. Jag har maskerat mig eftersom jag vet att nazister tar bilder. Jag har klätt mig i svarta kläder för att smälta in i en massa. Detta för att jag vet polisen inte är där för att skydda min rätt att säga min åsikt, utan nazisternas. Jag vet att det kan komma att användas våld emot mig, men det är inte för att jag är våldsam utan för att det används våld emot människor som utnyttjar sin så kallade yttrandefrihet och demonstrationsfrihet i detta syfte.

Jag har inte varit någon exemplarisk demonstrant. Jag har inte alltid gjort som polisen sagt det första som hänt. Det är för att jag tycker att det är viktigare att göra motstånd mot fascism än att värna deras så kallade ”yttrandefrihet”. Jag har förstått att polisen inte delar min åsikt i denna fråga och det bekymrar mig föga. Men den som tycker att demokratiska rättigheter är viktiga borde i minst samma grad försvara min rätt att befinna mig på en plats utan att bli attackerad av polisen själv.

Jag antar att många skulle tycka att en i och med detta gör sig förtjänt av våld. Jag undrar lite vilket demokratibegrepp en människa som resonerar så lutar sig mot. För jag tänker att regeln borde vara att människor anses oskyldiga tills dess att brott bevisats, men i sådana sammanhang kan en tydligen bli straffad endast för att befinna sig på platsen, på en plats där det antas kunna finnas människor som skulle kunna planera att begå ett brott. Det räcker med att ha vissa attribut som flyktigt förknippas med våldsamhet, det räcker med att stå bredvid någon som har sådana attribut, det räcker med att vara på en plats där människor med sådana attribut skulle kunna tänkas befinna sig. Om en går till en demonstration och vet att det är såhär det fungerar, då är det klart en också själv håller en högre nivå av beredskap. Det står mellan det och att stanna hemma, och att stanna hemma för att en är för rädd för att demonstrera låter inte särskilt demokratiskt.

Sluta prata om att ni är ”emot våld”. Det är ett fullkomligt platt och meningslöst uttalande. Det betyder absolut ingenting om det inte definieras och sätts in i en kontext. Om en i ett sådant här sammanhang snackar om att en är ”emot våld” och varken åsyftar polisen, som ju faktiskt skadat flera personer, eller de nazister som tilläts hålla möte för sin vidriga ideologi utan menar de antifascister som blev skadade för att de höll en demonstration mot ett fascistiskt parti, då bidrar en bara till ett samtal där skulden alltid hamnar på antifascisterna. Vad tror ni själva detta leder till? Jag förstår varför avståndstagandet lockar, men jag tycker också att en måste se på vilka premisser och på vems bekostnad detta sker.

Idealet är att en ska vara en gullig och snäll demonstrant, en som får dit för att ”ta ställning”, men håller käft, som gör precis som snuten säger och som bara skyller på sig själv om den bli skadad, som uppdaterar bekymrat på ~*sociala medier*~ om de andra demonstranterna som minsann ANVÄNDE VÅLD eller i alla fall såg ut som att de kanske skulle kunna använda våld, Som läxar upp andra demonstranter om att ”nazister minsann också har yttrandefrihet” (har sett detta sker flera ggr), som är tacksam när snuten tar till våld eftersom de ÄLSKAR DEMOKRATIN SÅ JÄVLA MYCKET. Det är en sådan demonstrant de vill att en ska vara, och det beror på att en sådan demonstrant inte utgör något hot mot den etablerade ordningen. Och av just det skälet så tycker jag inte att jag eller någon annan ska vara en sådan demonstrant.

Kvinnlig vänskap.

Jag skrev ju om det här med vänskap innan, men känner att jag kanske inte fick med hela sanningen. Det finns såklart en massa problem är det kommer till vänskap mellan kvinnor.

Vi luras att vi skulle vara sämre på vänskap än män. Detta tar sig många olika uttryck. En vanligt form är det här snacket om hur kul det verkar att ha ett ”grabbgäng” men avslappnat umgänge. Som om kvinnor inte skulle kunna ha avslappnat umgänge i grupp? Nä, för det lär en sig ju från dagis att ”tjejer inte kan umgås fler än två”. Alla konflikter mellan kvinnor tolkas i ljuset av att kvinnor är bråkiga och falska, medan konflikter mellan män tolkas på helt andra sätt.
Saker som kvinnor gör i sina relationer med andra kvinnor nedvärderas konsekvent. Till exempel; gå på toaletten tillsammans (jämför med den sterotypt manliga motsvarigheten ”kissa i kors”), sminka sig tillsammans, prata ”tjejsnack” (typ om ”killar” och ”relationer”) eller vad det nu kan röra sig om. Det anses töntigt och fjolligt att göra dessa saker och kvinnor antas också göra dessa saker med varandra fast kanske så inte ens är fallet.
Det är ”status” att som kvinna ha många manliga vänner eftersom män har högre status än kvinnor. Att som kvinna ”gå hem” hos killarna oavsett om det är som vän eller som partner ger status. Givetvis skapar den här lilla situationen en jävla massa splittring mellan kvinnor. Det är inte kul att ständigt behöva gå omkring och vara rädd för att en ska bli bortprioriterad för något jävla manssällskap som tyvärr så ofta händer.
Män är ena jävlar på att manipulera och isolera kvinnor. Främst gör de detta inom så kallade heteromonogama relationer där kvinnan sugs ut på livskraft och passar upp på mannen medan han ägnar sig åt diverse självförverkligande aktiviteter som ”sport”, ”ha ett band” eller ”ta en öl med grabbarna”. Har själv många gånger varit i situationen där jag prioriterat bort relationer med kvinnor helt enkelt för att jag varit förjävla känslomässigt beroende av en man. Kul liv!
Vi lär oss att den heteromonogama relationen är den viktigaste. Kvinnor lär sig att det viktigaste är att ingå i en heteromonogam relation och sedan hålla ihop denna. Inte konstigt att det är svårt att prioritera sina vänskapsrelationer då, eftersom monogami kräver så mycket mer av kvinnor än av män.

Detta leder ofta till att vänskapen kvinnor emellan blir en slags avstjälpningsplats där en hämtar kraft och stöd för att orka gå tillbaks till sitt verkliga liv där en istället ägnar sig åt att dalta med olika män, vilket såklart är helt överflödigt då det ofta tar så oerhört mycket mer än det ger att ägna sig åt detta sisyfosarbete som är att försöka utvinna något av substans ur en relation med en man. Jag har sett många relationer kvinnor emellan, inklusive mina egna, gå detta bittra öde till mötes. I tonåren hade jag många djupa vänskapsrelationer med kvinnor där vi verkligen levde tillsammans, gjorde mycket saker tillsammans och så vidare, men sedan skaffade sig någon en partner och samvaron började alltmer handla om att prata om hur en ska hantera män och livet i största allmänhet. Det är absolut inget fel på detta, det är något en behöver också, MEN det gör att en kanske inte har så jävla kul med varandra. En utför känslomässigt arbete med varandra, men en uppskattar inte varandras sällskap bara för själva sällskapets skull.

Så vad göra åt detta? Jo, identifiera dessa hot mot den kvinnliga vänskapen och försök överbrygga dem. Målet, som jag ser det, är inte att ha många kvinnliga vänner vid sidan av sina heteromonogama relationer utan att faktiskt leva med och för andra kvinnor. Sedan kanske vissa av dem har relationer med män, men det behöver inte betyda att en själv måste ha det.

Våra vänskaper med varandra ska inte finnas till för att hantera det skittråkiga livet i heteromonogama relationer, utan de ska få finnas för sin egen skull.

Fascismens framväxt hade inte varit möjlig utan den liberala statens beskydd.

Det talas en del om att bekämpa rasism och fascism från diverse politikers sida och jag tänker att det absolut första steget borde vara att sluta skydda dem så förbannat. Jag tänker på olika demonstrationer jag varit på och hur många vi varit och hur få de varit och att de aldrig hade vågat visa sig ute om det inte var för att de kunde räkna med polisens beskydd. om de inte kunde räkna med piketbuss efter piketbuss, polishästar och hundar, som finns där bara för att de ska kunna hålla sin vidriga verksamhet offentligt.

”Tycker du folk ska slå ner varandra på öppen gata?”. Nej, inte direkt, och det är inte vad jag tror skulle hända heller. Jag tror att om snuten slutade skydda fascister så skulle de helt enkelt inte visa sig på öppen gata i egenskap av fascister. För vi är fler. Vidare så är det i dagens läge så att snuten slår ner meningsmotståndare på öppen gata, snuten slår ner människor som till skillnad från dem tycker att fascism och nazism är någonting dåligt som ska bekämpas. De slår ner människor som agerar enligt denna övertygelse.

Vissa gillar att prata om så kallade ”principer” som till exempel yttrandefrihet. Det är väl en ”fin tanke”, men faktum är att fascismens framväxt är möjlig för att de kan räkna med att skyddas av staten och våldsmonopolet. Det hade helt enkelt inte varit möjligt annars. Jag vet att ni gillar att babbla om yttrandefrihet men jag har så oerhört svårt att se vad det spelar för roll när vi faktiskt befinner oss i en situation där fascister och nazister tar mer och mer plats, och detta för att de får polisens beskydd.

Den som genuint vänder sig emot nazism och fascism borde ta sig en funderare på vad det är för institutioner, strukturer och ideal som gör att den kan existera som politisk kraft. Om en inte gör detta så spelar det ingen roll hur mycket en är ”emot” det ena eller det andra, i praktiken är försvaret av nazisters och fascisters yttrandefrihet någonting som också gynnas fascism och nazism.

Det är fegt, det är verkligen så jävla fegt, att haka upp sig på så kallade ”demokratiska ideal” samtidigt som fascister och nazister syns mer och mer, samtidigt som de attackerar vänsterdemonstrationer, agerar ”medborgargarde” och attackerar människor som inte passar in i deras idealsamhälle. Att tycka att det kvittar lika vad dessa ideal i praktiken leder till för att de ligger bra i munnen, för att det låter fint, för att det passar bra ihop med de ideal som detta samhälle är uppbyggt kring.

Men alla har väl sina prioriteringar, och det är uppenbart att vissa inte sätter bekämpandet av fascism och nazism särskilt högt på dagordningen.

Om berättelser om patriarkalt förtryck som feministisk strategi.

Jag tänkte gå in lite mer på det här med berättelserna om övergrepp som jag berörde i förra inlägget:

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Det är just det här förfasandet som jag har svårt för. En hemsk berättelse läses upp, ju mer späckad desto bättre. Människor ska höra den här berättelsen och leva sig in och förstå allvaret.

Jag minns när en vän var tvungen att gå från en demonstration för att det lästes upp beskrivningar av övergrepp, eftersom det triggade igång minnen. Det borde inte vara okänt att sådana berättelser kan trigga igång skit, ändå så är dessa ett av de vanligaste inslagen på demonstrationer med sexuellt våld.

Jag frågar mig: vad fyller dessa berättelser för funktion? Jag tänker mig att de dels kan fylla den viktiga funktionen att någon annan hör och förstår att ”det där har jag också varit med om”. Detta är absolut relevant. Men jag tror att det även skapar en situation där människor kan distansera sig från saken; ”det där händer någon annan” alternativt ”det där har någon annan gjort”. Att det blir just en berättelse, ett livsöde som inte har särskilt mycket med ens eget liv att göra.

Det kan kännas som att en alltid liksom måste bevisa att sexuellt våld äger rum, att en måste bjuda på en smaskig historia för att folk ska lyssna. En ska bjuda på en liten övergreppshistoria som folk kan relatera till eller förfasa sig över. Jag undrar vilka publiken för dessa historier är. Som en person som växt upp under det ständiga hotet om sexuellt våld, eftersom jag är kvinna i ett patriarkat, känns det väldigt konstigt att dessa berättelser skulle behövas. Det som har fått mig att förstå att jag har blivit utsatt för sex mot min vilja har inte varit detta, utan djupare samtal kring sexualitet, integritet och så vidare. Jag tänker mig att den publik som lockas av dessa historier är människor som själva inte är utsatta för sexuellt våld, människor som kan kosta på sig att betrakta det på avstånd.

Jag tycker att det finns något exploaterande i detta. Människors livserfarenheter, som också är en kollektiv erfarenhet, ska liksom upp på en scen för att vi ska förmedla att den här frågan minsann är viktig. Måste vi läsa vittnesmål från våldtäkter för att folk ska förstå att det inte är okej? Skapar dessa vittnesmål ett bredare engagemang eller förståelse för frågan? Jag kan bara utgå från mig själv men jag har aldrig känt mig mer taggad på feminism när jag hör en riktigt vidrig berättelse om patriarkalt förtryck, jag känner snarast uppgivenhet. Med detta inte sagt att de riktigt vidriga berättelserna ska döljas, men frågan är om det är konstruktivt att aktivt lyfta fram dem i ljuset som jag upplever ofta görs.

Och jag tänker att det är lite så saker och ting funkar idag. För att något ska få mycket uppmärksamhet så måste det vara något särskilt, det måste vara smaskigt och så vidare. När folk läser eller hör om folk som blivit våldtagna så Förstår De Allvaret i det inträffade. Frågan är om de sedan går och gör något av denna insikt. Jag tvivlar på det. Jag tror inte en bygger långsiktigt engagemang genom att peka på enskilda händelser som är upprörande, utan framförallt tror jag att en måste ge människor ett sätt att förstå sin egen vardag ur ett feministiskt perspektiv. Uppmärksamhet i stunden är inte nödvändigtvis bara av godo, det kan också göra att en tappar fokus på längre sikt. Det som skapar uppmärksamhet är inte nödvändigtvis det som bygger en rörelse stark, och inte sällan kan det rentav vara så att de som är verkligt engagerade skräms bort eller blir trötta.

Det blir lätt att feminismen gäller någon annan. Någon annan som blir utsatt för övergrepp och förtryck. Någon annan vars historia de läser upp på scenen. Någon annan var historia vi ska bli emotionellt engagerade i. Men så länge kampen handlar om någon annan så är det också lätt att gå hem och tänka på något helt annat.

Om FATTA MAN och ”självrannsakan”.

FATTA MAN efterlyser personer som vill dela med sig av sina berättelser av att begå sexuella övergrepp:

Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits ömsesidig vilja?
Identifierar du dig som man och har gjort något du ångrar? Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits samtycke? Har du tafsat på någon eller kommenterat någons utseende? Inte kunnat låta bli när någon varit berusad och inte kunnat sätta stopp? Hejdat dig när något varit på väg att gå snett? Hindrat någon annan från att säga eller göra något som inte kändes bra?
Eller har du själv blivit utsatt eller varit i situationer som inte känts OK?
Att berätta om det här är inte lätt, men ditt mod är avgörande: Din historia är viktig för det fortsatta arbetet med FATTA MAN och för en positiv samhällsförändring!

Från FATTA MANS beskrivning:

Vi män måste våga rannsaka oss själva och visa våra personliga erfarenheter för att vi tillsammans ska kunna överge det samhällsklimat där sexualiserat våld tolereras som en del av manligheten.

Jag ser absolut syftet med att kunna diskutera den här typen av normer även bland män. Så som jag ser på saken så är sexuella övergrepp en väldigt flytande skala, och jag tror att det är många som har gjort sig skyldiga till saker utan att över huvud taget förstå det. Det handlar ju om strukturer och inte om enskilda moraliskt lastbara individer eller för den delen handlingar.

Samtidigt så känns det inte bra att en ska ”dela berättelser”. Jag tror att det snarare kan leda till en normalisering än att bidra till ett kritiskt samtal kring dessa normer. Jag tänker att det väldigt lätt blir ett samtal om isolerade händelser och att de var fel men att de nu är överstökade snarare än att diskutera synen på sex och samtycke och hur det påverkar alla på ett djupare plan. Jag tänker att en skulle kunna bedriva ett samtal om det utan att behöva just dessa ”berättelser”.

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Vad händer när människor delar sin ”berättelse” om när de gjorde fel. Jag tror tyvärr att det ofta blir ett ”oj jag råkade göra fel då men nu har jag biktat mig och fått det överstökat”. När jag tänker på fel jag själv gjort så försöker jag väva in det i en kontext, och också se var jag själv befinner mig nu. Till exempel; jag har slutat med viss rasistiska beteenden MEN det innebär inte att jag inte fortfarande utövar rasism. Det är inte fråga om att sluta med vissa enskilda grejer, utan det handlar om att ständigt omvärdera sin syn på omvärlden och sig själv, men framförallt handlar det om att förstå att en inte kan bli en perfekt ickeförtryckande individ inom rådande system utan att en också måste engagera sig i den större samhälleliga kampen emot en struktur. När det på det här sättet handlar om enskilda incidenter så tror jag att en väldigt lätt missar kontexten. Det blir ett evigt tjat om vem som gjorde fel och var och när och varför, istället för att handla om att förändra samhället.

Sedan funderar jag på när jag själv konfronterats med mäns berättelser om saker de har gjort fel. Ibland kan det kännas okej, då brukar det handla om att konversationen inleds på mitt initiativ, men för det mesta så känns det bara förjävla jobbigt. Det känns som om jag behöver ha förståelse för deras situation när det är de som har utsatt någon. Jag vet inte vad som kommer hända med dessa berättelser sedan, men jag tror att det hade känts väldigt obehagligt att komma i kontakt med en berättelse om ett övergrepp som liknar något jag själv blivit utsatt för från förövarens sida.

Och det här men ”självrannsakan” känns så individfokuserat, ett jävligt smidigt sätt för individer i förtryckarpositioner att hantera saker och ting. Har du begått ett övergrepp? Det är lugnt, dra en snyfthistoria om saken och hyllas som en modig feministisk man. Är det verkligen ett rimligt sätt att bedriva politisk kamp på? Det som måste till är ju att män slutar ha sexuell makt över andra på det sätt de har idag. Jag tycker inte om tanken på att de som ”självrannsakar” ska berömmas för sitt mod, för det är på ett sätt att hylla någon för att den begått ett övergrepp som den sedan erkänner. Jag tror inte att vi kommer komma särskilt långt i kampen mot sexuella övergrepp på det viset.

Nå, detta är bara lite lösa tankar. Jag tycker att det är svårt att veta hur en kan prata om detta på ett rimligt sätt. Kanske finns det inga sådana.

Om mat.

Jag tänker på det här med mat.

Jag vet hur en lagar nyttig och billig mat. Det är inte särskilt svårt, rent tekniskt. En håller koll på extrapriser och planerar efter det, en förväller bönor och fryser in, en äter typ ”linsgryta”, kanske bakar en sitt eget bröd.

Men så går en kanske och blir deprimerad. Kanske förlorar en matlusten och det blir sjukt jobbigt att ens fundera på vad en ska äta, att laga den jävla maten blir helt oöverstigligt. Men en måste ju äta och sådär.

Kanske är en bara sugen på några få saker som en orkar göra. Det är betydligt viktigare att faktiskt få i sig någonting alls än att äta ”nyttigt”. Då äter en de där sakerna som en är sugen på och skiter i om det är ”varierat” eller ”fiberrikt”. Det är så jävla jobbigt att äta saker som inte är så jävla goda när en har noll matlust till att börja med. Typ ”gröt” eller någon fiberrik jävla macka som en ”står sig på”.

Alla kan göra något billigt recept, men att varje dag tänka på att minimera kostnader är jobbigt som fan. Om detta kombineras med övrig stress och psykisk ohälsa kan det leda till att en äter alldeles för lite. I mitt fall kan det vara extra vanskligt då jag har en tidigare ätstörningsproblematik att förhålla mig till, som gör att jag väldigt lätt trillar dit om jag inte äter ordentligt.

Därför blir jag så sjukt irriterad på folk som snackar om hur viktigt det är med nyttig/billig mat. Det är lätt att snacka så när en inte alltid behöver tänka på kostnader, eller om en äter mycket ute eller något. Att laga en billig måltid är inte samma sak som att varje dag behöva stå och svänga ihop något och få ihop allt det där som en ”ska”; pris, nyttighet, att det ska vara ”etiskt” och så vidare. Det är för mycket.

Jag tror de flesta vet hur en borde äta eller i alla fall kan leta upp information om det. Jag tror inte att det handlar om okunskap utan om att det är jobbigt som fan att äta nyttigt. Precis som det är jobbigt att sluta röka eller börja träna eller whatever. Alla vet att det är bra, men folk orkar inte.

Lycka till med jobbsökandet!

Läste tidningen Platsjournalen som ges ut av arbetsförmedlingen för att ge så kallad ”information” till jobbsökande och tänkte berätta lite om denna.

Den inledande artikeln var en artikel om att en skulle rensa bort sina träffar på Google för att bli mer Anställningsbar. Kanske har en ett gammal internetskelett i garderoben, som de uttryckte det. Tänkte lite på denna blogg och att vissa ba ”men du kommer ju aldrig få något jobb när du skriver denna” eller folk som bara ”jag skulle aldrig lägga upp sånt där, tänk om en inte får jobb”. Tycker det är så sjukt att tycka att det är rimligt att skrämma människor till den typen av konformitet. Uttryck inga åsikter offentligt. Nästa steg; avveckla din personlighet, dina intressen, dina relationer och så vidare så blir du en skitbra arbetare! Annars får du Skylla Dig Själv om du blir fattig. Det vet väl alla att en inte får ha något ”liv” när en är arbetslös. Hoho.

Sedan var den en artikel med sex tips till hur en ”kommer igång” med att söka jobb. Förutom tips som ”svara på annonser” som ju är så uppenbara att det bara känns förminskande så var det också att en skulle göra ”spontanbesök”. Detta tips får en fan hela tiden som jobbsökande och jag tycker det är vedervärdigt. Att åka till en plats där en inte har någon aning om en är önskad eller kommer att bli väl bemött är verkligen inte en soft grej och kan vara rejält skrämmande för många.

Detta är dock mitt favorittips:

Låt ditt arbetssökande korrumpera exakt alla dina sociala relationer! Prata inte om något annat! Gå omkring som en desperat jobbsökarzombie! Attackera förbipasserande! De finns ingen ände på eländet.

Lycka till!

Om att äga sin kropp och sexuell frihet.

Funderade lite på utsagan ”det är min kropp” och hur den används i feministiska kontexter. Ofta används det som att ”det är min kropp, och jag gör vad jag vill med den”, vilket förvisso är en helt rimlig hållning. Att en ska ha formell rätt att bestämma över sin egen kropp är såklart grundläggande i frigörelse.

Men vad jag tycker att denna utsaga missar är dimensionen av underkastelse som finns i patriarkatet. I det borgerliga (eller liberala om en så vill) patriarkatet, där kvinnor om män är formellt jämställda, så handlar det snarare om att kvinnor underkastar sig män för att få ta del av det som män har att erbjuda; makt, social status, auktoritet, materiella tillgångar eller helt enkelt bara för att leva enligt den så kallade heteronormen, för att vi har fått lära oss att det är vad som gör oss lyckliga.

En lär sig att se på sin kropp som en tillgång som kan exploateras på olika sätt, och det är detta som är den så kallade ”sexuella makten”. Kvinnor kan välja att vara på ett visst sätt, ingå i vissa relationer, för att vinna ekonomiska och sociala fördelar, men vi är fortfarande underordnade och i dessa relationer så måste vi underkasta oss ojämlikhet och orättvisa för att kunna få det vi vill ha. Om vi inte underkastar oss så får vi istället troligen utstå andra former av förtryck, typ människor som dömer oss för att vi inte ingår i relationer med män och så vidare.

Jag har inte bara sett på min kropp som en tillgång, utan på hela mig själv som en tillgång som kan exploateras. När jag har ingått i relationer med män så har det handlat om byteshandel, om att de får till exempel min underkastelse, mitt känslomässiga engagemang, ”sex” och så vidare i utbyte mot att jag får en plats, att jag får känna mig uppskattad och sedd som kvinna. Att kvinnor på olika sätt exploaterar sin kvinnlighet är inte ett ovanligt tema, ofta är det en fråga om just ”sexuell makt”, det vill säga kvinnan ”förför” mannen för att få ut det ena eller det andra. Hennes kvinnlighet är hennes enda eller åtminstone främsta tillgång.

Den här synen skapar såklart en skev bild av ens egen sexualitet och relationer. Om en får lära sig att ens sexualitet är en handelsvara som en behöver använda för att få tillgång till det ena eller andra så blir den korrumperad. Hur ska jag kunna sätta vad jag själv vill ha och behöver i fokus när hela samhället har lärt mig att min sexualitet är något som jag ska exploatera.

Så länga vi är intvingade i denna underkastelse och självexploatering så betyder ”min kropp är min” inte att vi har rätt och makt att ta reda på och följa våra egna begär, gör saker för vår egen skull, utan det innebär snarare att vi har rätt att välja på vilket sätt vi ska underkasta oss och hur vi ska bli förtryckta. Vi har en formell lagstadgad rätt att bestämma över våra kroppar och våra liv, men det är svårt att omsätta denna i praktiken. Det är ingen verklig frihet att bestämma sitt eget öde och leva på sina egna villkor, utan snarare en frihet att underkasta sig.

Detta tycker jag också att en kan se i det sexliberala snacket om ”frihet”; ingenting är för extremt för att det ska ses på med överseende i den sexuella frihetens namn, men att välja att inte ha sexuella relationer eller ifrågasätta premisserna som vissa av dem ingås på ses som moralism, prydhet, inbundenhet och så vidare. Ungefär som om människor inte kunde ha sex på fel sätt och av fel anledningar. Ungefär som om den enda sexuella ”moralismen” som fanns var den som säger att det är fult och smutsigt med sex, som om det inte också finns en moral som säger att vi ska ha sex. Tänk bara på alla jävla spalter i alla jävla tidningar som handlar om hur viktigt det är med ”ett fungerande sexliv” i en relation, där ”fungerande sexliv” alltid betyder att sex ska förekomma på någorlunda regelbunden basis. Att inte vara så jävla intresserad av sex ses som något sjukt som ska åtgärdas.

Så länge kvinnor lär sig att se på sin kropp som en tillgång som ska exploateras så kommer vi inte att ha någon sexuell frihet. Sexuell frihet är inte att få vara en vara på en marknad, även om en själv bestämmer vem en ska säljas till. Sexuell frihet är att få välja vilka relationer en ska ingå i och hur de ska se ut utan att behöva förhålla sig till olika samhällsnormer som säger att en är mindre värd om en inte har en man, eller ojämlikhet i sociala och materiella resurser som gör en utelämnad till någon annan. Sexuell frihet måste kunna vara frihet från sex minst lika mycket som frihet till sex.

Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution.

Det finns vissa män som tycker att det är väldigt viktigt att berätta att ickemän minsann är jättedumma och falska mot varandra, till exempel Calle Schulman här:

Män gillar att låtsas att relationer som inte innehåller en man inte är något att ha. Det gillar också att prata väldigt mycket om hur bra det är mad manlig vänskap och hur mycket de gillar att hänga med ”grabbarna”. Men ändå hänger de så jävla lite med ”grabbarna”? När de hänger med ”grabbarna” så är det sällan att de typ engagerar sig i djupa förtroliga samtal utan de typ… dricker öl? Sparkar på en boll? Gör någon annan ”aktivitet”. Fan vet jag men inte verkar de stå varandra särskilt nära.

Det är väl för övrigt känt att det ofta är så att män efter skilsmässor blir väldigt ensamma eftersom det i regel är kvinnorna som upprätthåller kontakten med omvärlden. Så mycket för den ”vänskapen”. Givetvis vill män gärna att vi ska vara lika utelämnade till dem som de är till oss, och därför så tjatar de om att det inte är soft med kvinnlig vänskap. För att de ska kunna isolera oss i dessa tråkiga tråkiga parrelationer, få oss att tro att det ä det vackraste sannaste mest kärleksfulla en kan uppleva.

Givetvis måste män göra sitt bästa för att få oss att föredra deras sällskap framför det uppenbart överlägsna sällskapet av andra ickemän. Jag förstår det. Och det tragiska är att det fungerar. Så många gånger har män lyckats slå in kilar mellan mig och mina vänner och detta är något jag sörjer. Många har jag förvisso fått tillbaks, men det finns de jag har förlorat också. Män har fått mig att tro att deras sällskap är så mycket mer värdefullt.

Nära relationer som inte innehåller eller kontrolleras av män skrämmer män så oerhört mycket, för de är rädda att det ska bli uppenbart för oss att de faktiskt ofta är jävligt överflödiga. Att en faktiskt inte behöver en man. Denna sanning får under inga omständigheter uppdagas då det skulle innebära slutet för det glidiga liv män lever när de surfar på känslomässigt arbete utfört av andra.

Jag tänker också på när jag har mått dåligt och varit i relationer med män. Jag har alltid kunnat vända mig till mina ickemanliga vänner och prata om saken. När männen jag har haft relationer med har mått dåligt har de däremot antingen vänt sig till mig eller hållit käft.

Visst är relationer med ickemän inte heller någon dans på rosor, relationer kräver alltid arbete. Sådana relationer kan också gör ont som fan, den kan svikas, det finns maktspel även där. Men generellt känner jag att ickemännen i min närhet hjälper mig att utvecklas, medan männen stannar mig. Jag får energi av att umgås med ickemän, och umgänget med män tar den ifrån mig.

Varje gemensamt toalettbesök innehåller ett frö till en feministisk revolution. Varje kväll utan män är början på feministisk organisering. Men det handlar om att ta den kvinnliga vänskapen från att vara ett komplement, en känslomässig buffert samtidigt som en tragglar på i tråkiga relationer med män, till att vara själva huvudsaken, anledningen att en lever.

Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek.

Om en nu inte klarar av att hålla sig till en så ska en inte heller ge sken av det. Tycker att monogami är absurt men skulle aldrig konsekvent ljuga och gå bakom ryggen på någon. Följande scenario: man ljuger konsekvent för att få fördelar > man sviker > de som trott på honom får skulden. Det anses helt legitimt att män sätter lögner i system, det är vi som var dumma nog att tro på dem som har gjort fel.

När en blir anklagad för att vara ”naiv” för att en faktiskt tar det romantiska löftet på allvar så är det en slags dubbelbestraffning. I dessa frågor är vi utelämnade till mäns nycker, en man kan säga att de älskar en och vill leva med en en dag, och nästa lämna en. De kan göra så för att de inte är utelämnade till oss så som vi är utelämnade till dem. Vi förväntas både tro på löftet men också acceptera att det bryts utan att ”ställa till en scen”.

Och när en försöker hantera denna realitet genom att inte lita på några jävla män så får en höra att en inte ska dra alla över en kam. Som om jag VILLE vara cynisk. Det är skittrist att inte kunna lita på någon men jag pallar inte bli sårad igen.

Mannen som blev förnärmad och ledsen när jag inte trodde på hans snack om evig kärlek, som fick mig att tro på honom av skuldkänslor. Som fick mig att öppna upp känslomässigt för honom, för att han tjatade. Som sedan svek mig gång på gång på gång. Och som fick mig att lita på honom igen och igen. Det är skönt att ge efter, det är skönt att hoppas att det kan bli annorlunda, därför gör en det. Det är den andres ansvar att inte ljuga.

Jag tycker en ska göra det riktigt riktigt jobbigt för män som svikit en. De ska fan inte komma lindrigt undan. Jag tycker en ska låta dem förstå att de har svikit, att det gör ont. Det finns en idé om att en ska skona människor från ens känslor inför dem, och det är absolut rimligt ibland men inte när det kommer till den här typen av svek. Då ska en vara kompromisslös. Skäms inte, bär inte din smärta med ”värdighet”, utan spy ut den.

Jag trodde på honom för att det fanns något i mig som ville att det han sa skulle vara sant, och det utnyttjade han för att binda mig. Han hade kunnat strunta i att ljuga, men det gjorde han inte. Han valde att utnyttja min sårbarhet. Det är det där förbannade hoppet inom en som de kan väcka till liv, hoppet om lycklig jävla kärlek. Och det tar tid att läka när en fått det krossat.