Politik – Sida 58 – Fanny Åström

Lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck.

Det händer när folk berättar om att män betett sig illa mot dem att någon säger ”nej men honom känner jag och han är så himla snäll han skulle aldrig göra så”. Snälla sluta.

Du har inte en jävla aning. Många människor kan vara jättefina och snälla och det utesluter inte att de också kan vara på ett annat sätt i ett annat sammanhang. Det är verkligen ingen ovanligthet att ”fina killar” beter sig dåligt i just kärleksrelationer.
Det är att lägga skulden på offret. Genom att hävda att han är snäll ”egentligen” så framställer du det som att det var någonting med offret som fick honom att frångå hur han ”egentligen” är. Hur vet du att det är det du har sett som är det ”verkliga” jaget? Männskor förändras beroende på kontext.
Det skapar inget rum för förändring. Genom att referera till hur en människa ”är” egentligen så skapar en en idé om att det som spelar roll är hur vi ”är” och inte vad vi gör. När en en har en sådan inställning blir det svårt att erkänna att någon kan göra fel utan att det har sin grund i någon slags inneboende ondska, vilket i sin tur gör att det blir sjukt svårt att kritisera beteenden. Att en person gör något fel betyder just att den har gjort fel, varken mer eller mindre. Det innbeär inte att det är en hemskt person. På samma sätt som ingen är någon jävla ängel för att den betett sig bra mot dig.

En grundregel i systraskap är att lita på en historia om patriarkalt förtryck. Om någon berättar att någon du tycker om betett sig illa så försök istället ta till dig att människor har olika sidor, olika relationer. Det behöver inte betyda att du måste ta avstånd helt och hållet, men att rakt av förneka att personen skulle kunna göra något fel är bara pissigt. i princip alla förövare har vänner, familj, människor som älskar dem, det gör inte att de inte också kan bete sig illa.

Respektera inte mäns privatliv.

Igår blev jag påmind om konceptet ”män som tycker det är viktigt med mäns privatliv”. Alltså män som försvarar mäns, både dem själva och andras, rätt till att få ha ett ”privatliv”. Detta kan ta sig uttryck i att de till exempel tycker att det är fel att outa en man som betett sig illa, kanske varit otrogen, eftersom det är en ”privatsak”.

Skrev om det här med privatliv i ett inlägg om skvaller som feministisk aktivism för ett tag sedan:

Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.

En skulle kunna se denna blogg som en skvallercentral om mig och männen i mitt liv. Även om jag för det mesta anonymiserar och inte nämner alltför detaljerat exakt vad som har hänt så skriver jag mycket och ofta utelämnande om mitt privatliv och mina relationer. Jag ser detta som en form av feministisk aktivism.

Jag tänker såhär: att bli utsatt för vidriga saker av människor en har relationer med och som det är menat att en ska få så kallad ”kärlek” ifrån är en mycket traumatisk och mycket skamfylld upplevelse. Att ha litat på någon och trott att en ska få kärlek för att sedan bli sviken är som att få det bevisat att en inte är något att ha, att en inte var värd kärlek. Detta är en känsla som förföljt mig genom livet, att jag inte är värd bättre eftersom män bevisligen valt att behandla mig som skit. Därför har jag känt behovet av att dölja detta faktum, eftersom jag är rädd att det ska ”avslöjas” att jag inte är värd bättre.

Men när jag började skriva om mina upplevelser så fick jag genast veta att det fanns många många andra som hade känt och tänkt likadant som jag, som hade blivit utsatta för samma skit som jag. Och det var stärkande som fan för det fick mig att känna att det inte var mitt fel att någon annan behandlat mig illa.

Att prata om hur män beter sig i relationer är som att vrida på en jävla kran, en får höra berättelse på berättelse från andra som känner igen sig i det en beskriver. Detta är såklart ingen slump, det finns så många historier som aldrig får höras eftersom de anses tillhöra ”privatlivet” och eftersom det finns alltför få som kan ta emot dem och tillmäta dem den vikt de faktiskt har.

För mig kan det vara stärkande att se andra prata om och uttrycka vrede inför det de blivit utsatta för, för det får mig att känna mig mindre ensam och värdelös. När jag ser att andra delar mina erfarenheter blir det lättare att inse det som är svårt att inse om mig själv; att vi, att jag, är värda bättre. Att ingen förtjänar att bli behandlad på det sätt som vi så ofta blir behandlade av män. Att vi har rätt att bli respekterade av de som säger sig älska oss. Att se någon annan formulera detta krav med utgångspunkt i sina erfarenheter kan vara ett sätt att själv lyckas formulera det.

Att våga beskriva det en blivit utsatt för är oerhört modigt och viktigt, och jag önskar att fler kunde göra det. Givetvis kommer män att kämpa för att få det att framstå som egoistiskt och opolitiskt, för det hotar ju deras makt. Men det är en viktig feministiska handling.

”Lita på mig”.

Jag tänkte lite mer på det här med tillit i kärleksrelationer och på män. Som sagt är tillit grundläggande i relationer, men jag tänker att för att tillit ska kunna byggas upp så måste det finns anledning att lita på någon.

Men i kärleksrelationen så tvingas tilliten ofta fram. Om vi kollar på hur det ser ut i romantiken så är det ofta någon slags händelse som gör att kvinnan helt enkelt måste lita på mannen, till exempel i Titanic där Rose tvingas söka hjälp från Jack och alltså lita på honom. Det är såklart inte hans fel att det blir så, men det är ett jävligt typiskt upplägg. Det sker en händelse som gör att kvinnan tvingas ihop med mannen och tar ett känslomässigt språng.

Samma sak finns även i till exempel Alladin:

Efter att kvinnan valt eller tvingats till att lita på mannen så öppnar sig ”en helt ny värld”. Ett paradis väntar och det ens som krävs är att hon ska våga hoppa ombord! Men när hon gör det tar hon också en risk, mannen hon väljer att lita på kan vara en dålig man, en man som skadar henne. Hon får ingen chans att testa om han är värd att lita på på förhand, hon måste kasta sig in i hans famn blint för att få veta om han är drömprinsen eller inte.

Jag tror inte att jag har sett motsvarande utspela sig med ombytta kön. Nej, det är alltid kvinnan som ska lita på mannen.

Jag har reflekterat lite kring de skillnader jag upplevt i relationer med vänner och i kärleksrelationer med män. I relationer med vänner har jag sällan känt att jag behöver känna mer tillit än vad det faktiskt finns fog för. Mina vänner har inte pressat mig att lita på dem, utan det är något som byggts upp av att de funnits där för mig när jag behövt dem, hållit löften och helt enkelt visat att de är värda att lita på. Jag har sett vissa vänskapsrelationer ha dessa tendenser men jag har inte alls uppfattat det som lika vanligt.

När en tar det här steget och väljer att lita på någon är en väldigt sårbar, mycket på grund av problematiken med skuld och skam som jag beskrev tidigare:

Tillitsproblemen handlar inte främst om att jag är rädd att någon inte ska kunna hålla vad den lovar, utan snarare för att detta ska ske och att det ska vara mitt fel, att jag ska ha gjort fel som litade på denna människa. Så har jag ofta upplevt det när jag blivit sviken, som att det är mitt fel och inte ett fel hos personen som svikit mig. Detta har gjort att jag inte bara behövt komma över sorgen som sådan, utan jag har först behövt bearbeta alla mina egna skuldkänslor inför att de blev som det blev, inför att jag litade på en människa som behandlade mig illa.

”Lita på mig” är en uppmaning som återkommer inom romantiken, ofta är det en kvinna som ska lita på en man. Han ska kanske ”överraska” henne eller något liknande. Intressant i sammanhanget är hur mannen kan ha så stor tillit till att han själv vet vad som är rimligt att göra. Mannen har en plan, han vet hur saker och ting fungerar, men han tänker inte berätta om det på förhand utan han kräver först och främst omgivningen tillit. De måste lita på hans genialitet, lägga sitt liv i hans armar, innan han kan tänka sig att visa upp sina talanger.

Grejen är att en som kvinna alltid ska ge sig till mannen. Mannen vill att en ska lita på honom, om en inte gör det blir han förnärmad, men han är inte beredd att anstränga sig för att det ska finnas någon grund för tillit. Han vill att en ska investera i relationen först och sedan ska en helt enkelt hoppas på att han gör sin del av arbetet, något som tyvärr sällan sker. En ska gå in i relationen med hela känslolivet uppfläkt, låta honom tränga in i ens känslor och i ens tankar, och bara hoppas på att det går bra. Om hon inte vågar lita på honom är det hennes eget fel att hon går miste om det ena och det andra.

Mannen vill hetsa fram det där djupet, den där närheten, som präglar en intim och kärleksfull relation, men han missar att saker som tillit och kärlek inte kan pressas fram utan att det måste få ta tid. Om det inte tillåts ta den tiden byggs det på en jävligt osäker grund och risken är stor att en ger sig in i något som faktiskt inte är värt att lita på. Men det är väl lite det som är poängen; mannen vill inte behöva bevisa något innan, eftersom risken helt enkelt är stor att han kommer att misslyckas med projektet.

Jag ryser när jag tänker på en relation jag var i där jag hade blivit sviken upprepade gånger och att både han och jag själv sedan ansåg att jag borde ”lita på honom”, även fast det inte fanns något som helst skäl för mig att göra det. Resultatet blev bara att jag gång på gång gick in och öppnade upp mig för honom känslomässigt, och gång på gång blev sviken och sårad. Men det var som att bara jag lyckades kasta tvivlet åt sidan och lita på honom så skulle allting ordna sig, trots att det var hans svek som hade fått mig att förlora tilliten från första början.

Visst kan det känns tråkigt att ha att göra med någon som är ärrad efter tidigare svek och därmed inte litar på människor i första taget, men att pressa något till att lita på en är inte en bra idé. Om en beter sig respektfullt och kärleksfullt så kommer tilliten förhoppningsvis att byggas upp förr eller senare. En kan inte kräva att någon ska kasta sig in i relationen och lita blint på att en vet vad en gör.

Kort om makt.

Något av det sorgligast jag vet är när kvinnor refererar till sin förmåga att förhandla sig till olika saker med hjälp av sin kropp som ”makt”.

Nej, det är inte makt att ha möjligheten att bjuda ut sig till den som sitter inne på resurserna i detta samhälle, det är inte makt att erbjuda sig för att någon annan ska kunna tacka ja eller nej. Den som har makt är den som kan välja, inte den som blir vald (eller bortvald). Makten finns hos personen som kan välja, som kan styra andras öde, inte de vars öde blir styrt.

Det är inte makt när du kan få män att göra sin del av det gemensamma hushållsarbetet genom att tjata på honom, det är inte makt när du kan få män att köpa saker för de pengar som ni egentligen borde delat lika genom att behaga hans blick.

Makt är att själv kunna styra sin existens, inte att erbjuda sig i hopp om att kanske få en bättre existens erbjuden. Kvinnor kommer aldrig få makt genom att spela på mäns villkor. Vi kan på sin höjd få fördelar gentemot andra. Men dessa fördelar är bara resultatet av en handel som vi inte själva styra över. Det är fortfarande mannen som bestämmer spelreglerna.

Att känna sin skyldig någon kärlek.

Apropå det här jag skrev om med att ”nöja sig” med en ”snäll kille” eftersom det är det bästa en kan få så istället för att kasta hela heterosexualitet överbord tänker jag på det här med att bedöma män en har relationer med, och på vilka premisser en ingår i relationer med dem på.

I patriarkatet ingår en i relationer på väldigt olika villkor. En heterorelation är i princip det som ger kvinnor existensberättigande, medan det inte alls har samma vikt för män. Visst finns det en del press på män att ingå i heterorelationer men det är liksom inte så att en man får frågor om det det första som händer, på samma sätt som kvinnor får.

Det anses också vara kvinnans ansvar att få ihop hela familjekittet. Det är hon som ska fixa hushåll, barn och så vidare. Det är hon som måste offra sin karriär för att få till det. Den kvinna som inte skaffar allt detta kommer att bli jävligt misstänkliggjord.

Med andra ord finns det en betydligt mycket mer omfattande press på kvinnor att fixa en heteromonogam relation och hålla ihop den, vilket gör att kvinnor och män utgår från väldigt olika situationer när de ingår i en relation. Mannen kan ”kosta på sig” att vara lite kräsen, kvinnan däremot ska köra på ändå. Män har lärt sig att de förtjänar att ha en bra partner, att de har rätt till kvinnor och att de inte ska nöja sig. Kvinnor lär sig att det är en jävla ynnest att få ha en man i sitt liv, att det är något en ska anstränga sig för.

Detta gör att män kommer undan och ”får till det” trots att de egentligen är tråkiga medelmåttor. De behöver inte ha några gnistrande jävla personligheter, det räcker med att de ger existensberättigande åt de kvinnor de har relationer med. Det räcker med att de erbjuder kvinnorna en plats i patriarkatet, en möjlighet att förverkliga sig som kvinnor.

Detta är också ett skäl till att jag är sjukt skeptisk mot begreppet ”snälla killar”. Visst finns det män som är snälla, men för att jag ska ha en relation med någon så behöver jag något mer än ”snällhet”. Jag vill att människan ifråga ska intressera mig, att den ska ha intressanta insikter att bjuda på och att den ska lyfta mig i livet. Ingen pratar om ”snälla kvinnor”, helt enkelt eftersom ingen tycker att det är nog att en kvinna är ”snäll”. Även män som faktiskt på riktigt är så kallat ”snälla” tjänar på detta.

Vi lär oss att vi inte behöver eller har rätt till att känna lust eller passion i våra relationer, att det räcker med det minst dåliga. Det viktiga är relationen som sådan och att inte fara direkt illa i den. Denna inställning gör också att omgivningen ofta förväntar sig att killar som är ”snälla” ska få rätt till kvinnor på olika sätt bara genom deras snällhet. Han är ju en ”bra kille” och så vidare och så vidare.

Jag läser så ofta kvinnor som beklagar sig över att de ju har hittat en man som är så snäll men att de ändå inte är kära. Och jag förstår absolut den grejen, visst önskar en att en kunde känna passion för någon som inte beter sig som ett kräk mot en och samtidigt passa in i normen. Men samtidigt tycker jag att det är ett så himla skevt sätt att tänka om sig själv och sina relationer, det känns lite som att en internaliserat hela idén om att kvinnor ”väljer” dåliga män som är dumma mot dem och att det är ens eget fel. Jag förstår ju såklart varför en gör så men jag tycker att det är sorgligt att kvinnor så ofta tänker så om sig själva, att de ”borde” ha vissa begär.

Känn för helvete inte skuld för att du inte blir kär i någon. Det går inte att köpa kärlek genom att vara ”snäll”. Hela idén om att män på något sätt skulle ha rätt till kärlek för att de är ”snälla” är sjukt patriarkal. När hörde du senast en man beklaga sig över att han inte blev kär i en kvinna som var snäll? Det kanske inträffar, men jag tvivlar starkt på att det skulle vara ett lika omfattande problem. Män anses inte behöva vara tacksamma för att en kvinna är ”snäll” mot dem, snarare har de rätt till att bli bra behandlade av kvinnor.

Som kvinna ska en alltid ge och ge utan att förvänta sig att få något tillbaka, men så fort en man ger så anses han vara berättigad kärlek. Det är viktigt att mannen inte lämnar ut sig, att han ger i onödan och blir besviken, men kvinnor förväntas så gott som göra detta i alla relationer med män. En ska ge och ge och sedan vänta på att mannen bedömer om en är värd att ta emot.

Fråga en radikalfeminist.

Hej gullisar! Jag har noterat att radikalfeminism diskuterats en del på sista tiden och har fått en del frågor om det. Eftersom jag är radikalfeminist så vill jag gärna förklara lite vad det handlar om och så, så jag tänkte att vi kan köra en frågestund på temat. Sedan representerar jag ju såklart inte alla radikalfeminister. Men bara för att förklara hur en kan tänka som radikalfeminist typ.

Så ja, kör på med era frågor om saker och ting som ni känner är oklara eller behöver redas ut. Ska försöka svara så gott som möjligt.

(Tog en bild som jag ser hård ut på på grund av att det är ju det som är grejen med att vara radikalfeminist!!! Heh).

Och just det: som alltid gäller att insinuanta frågor tas bort. Ta gärna upp invändningar och kritik, men jag svarar inte på människor som antar att jag tycker något jag inte tycker. Vill ha nyfikenhet och öppenhet.

Den romantiska lögnen och att ”nöja sig”.

Tänkte lite på det här gamla inlägget om Sex And The City som Löwengrip skrev:

Carries problem är att hon aldrig nöjer sig och jag tror att det är de Odd menar, att hon får andra tjejer att känna likadant, att det alltid finns någon bättre där ute som väntar. Sedan också hela glorifieringen av att tråna efter en man som är omogen (och dum i huvudet) och bra snälla killar som gillar henne på riktigt, får hon svårt att andas av istället.

Detta är något jag verkligen kan känna igen mig i, och som jag tror många kan känna igen sig i. En vill ha det en inte kan få, och det en kan få kväver en. Den ”snälla killen” som uppenbarar sig med alla de förväntningar på uppskattning och motprestationer som kommer på köpet, de vänliga gesterna som kväver en eftersom en alltid förväntas ge något tillbaka; kärlek och tacksamhet. När de kokar en kopp kaffe ska en ge en bit av sig själv, en ska släppa in dem i sitt inre och i sitt liv.

Innan så har jag resonerat som Löwengrip, att en borde ”nöja sig” med det en kan få. Men nu har jag en lite annan syn på saken. Jag tänker typ såhär, att relationer med män helt enkelt inte är så jävla fett och kul. Relationer med män är faktiskt ofta ganska tråkiga. Eftersom män inte behöver vara intressanta och roliga för att ha makt och kontroll över kvinnor så lär de sig aldrig att vara det, och eftersom de sällan har behövt gå igenom särskilt mycket personlig utveckling eftersom deras ego blivit peppade av alla i deras närhet så har de inget spännande att tillföra. Detta är sant i varierande grad såklart, men generellt upplever jag att män har mindre att ge mig.

Det sätt som mannen kan hålla sig intressant för kvinnan är genom att framstå som ouppnåelig. Han måste upprätthålla idén om sig själv, illusionen om att det finns något där som är värt att kämpa för. När illusionen rämnar försvinner ofta intresset, helt enkelt för att det inte finns något där. Eller så ska en vara så tacksam att en har kommit in och fått tillgång att en, som Löwengrip säger, ska ”nöja sig” med det hela.

Jag tänker på detta citat från SCUM-manifestet:

Det vi borde fråga oss är inte varför vi inte kan nöja oss, utan varför det är så viktigt att ha något över huvud taget. Varför ska vi ha en man i vårt liv? Vad ger det oss, egentligen?

Vi matas hela tiden med drömmen om mannen, idén om att drömprinsen finns och att vi ska leta efter honom. Men när det uppdagas att drömprinsen inte finns så är inte svaret att vi ska sluta leta, nej istället ska vi bli realistiska och nöja oss men någon som är helt okej. Heteromonogamin säljs in med drömprinsen, men det slutar ytterst sällan där och detta är något vi måste ”inse”. Alternativet att bara slänga hela skiten överbord kommer dock inte upp.

Om en ständigt blir besviken på sina relationer med män så är problemet kanske inte att en har för höga krav, utan att en blivit inlurad i att förvänta sig något som helt enkelt inte finns att få.

Vi borde inte ”nöja oss” med män som inte ger oss det vi vill ha, vi borde inte framhärda i tristessen. I själva verket borde vi inte nöja oss med mindre än att få leva fria, i ett samhälle fritt från patriarkalt förtryck där vi är fria att älska de vi vill älska på våra egna villkor, där vi inte behöver gå omkring med det bakomliggande kravet att hitta en man, och att nöja oss med det som går att få istället för att faktiskt fundera på vad det är vi vill ha.

Tillitsproblem och skuld.

Under mitt liv så har jag lyckats utveckla en del så kallade tillitsproblem som har sin grund i att upprepade gånger bli sviken av personer, mestadels män, som stått mig nära och som jag litat på. Med ”svek” menar jag mer specifikt när människor fått mig att tro saker om dem eller vår relation vilket har gjort att jag öppnat upp mig för dem känslomässigt, alltså att de har fått mig att ge mig till dem och låta dem få makt över mig. Att kunna öppna upp för andra känslomässigt är fundamentalt i relationer, och därför är tillitsproblem någonting som hindrar en från att ha vissa former av relationer.

Ibland tycker jag att det talas om tillitsproblem på ett märkligt sätt. Det anses vara något som kommer inifrån personen själv och som en ska ”komma över”, alltså någonting en bara ska se bort ifrån. Men grejen är ju att tillitsproblem kommer sig av att en faktiskt har blivit sviken. Om en bara skiter i varningsklockorna och kastar sig in i relationer ändå kommer ett eventuellt svek leda till ännu mer skuldbeläggande av en själv, eftersom en någonstans ”visste” vad som fanns att vänta. Jag har gjort detta själv när jag valde att lita mycket på en människa för att göra honom glad, jag struntade i det som skavde för att jag så gärna ville kunna lita på honom, för att jag ville ha en så kallade fungerande relation. När jag blev sviken så blev det jobbigaste att hantera skulden över att jag ens hade litat på honom, jag kände mig dum och naiv när jag i själva verket bara hade övertygats till att tro på hans upprepade lögner.

Tillitsproblemen handlar inte främst om att jag är rädd att någon inte ska kunna hålla vad den lovar, utan snarare för att detta ska ske och att det ska vara mitt fel, att jag ska ha gjort fel som litade på denna människa. Så har jag ofta upplevt det när jag blivit sviken, som att det är mitt fel och inte ett fel hos personen som svikit mig. Detta har gjort att jag inte bara behövt komma över sorgen som sådan, utan jag har först behövt bearbeta alla mina egna skuldkänslor inför att de blev som det blev, inför att jag litade på en människa som behandlade mig illa.

Detta är inte så konstigt med tanke på att vi lever i en värld där denna skuldbeläggning ständigt sker. Det anses vara den underordnades roll att se över sin egen säkerhet, och om denne inte gör detta får den ”skylla sig själv”. Eftersom ”alla vet” att män kan komma att bete sig som kräk, att de slår och våldtar och så vidare, så är det upp till oss att skydda oss. Att de ”dåliga männen” finns är någonting som alla vet, det talas ju ofta om hur det är de ”dåliga männen” som blir valda och så vidare. Med andra ord så finns det en stark kultur av att det är individens ansvar att undvika de ”dåliga männen”. Samma kultur finns inte kring att undvika ”dåliga kvinnor”; om en kvinna utsätter en man för något så anses det i regel inte vara hans fel. Hon var väl falsk, använde sin ”sexuella makt” eller något liknande trams. Män anses i regel inte ha någon anledning att vara rädda för kvinnor, varför de inte heller får skulden när en kvinna utsätter dem för något.

Samtidigt så anses det väldigt viktigt att vi litar på män, till exempel ska vi ”ge män en chans” för han kan faktiskt vara en ”snäll kille”. Dessa dubbla budskap matas vi med och de är såklart omöjliga att förhålla sig till. Det handlar om ren och skär dubbelbestraffning; när vi inte litar på män är vi cyniska, när vi litar på män och blir svikna är vi naiva. Våra skyddsmurar ska ständigt rivas ner, men det är alltid vårt fel när det händer. Vi ska gå omkring utan hud, tillgängliga för varje man som vill oss något, samtidigt som vi förutsätts kunna skydda oss från att de ska går för långt.

Feministisk teori har hjälpt mig väldigt mycket med att släppa skulden, men samtidigt har jag blivit oerhört medveten om alla de sätt män kan komma att skada mig på vilket leder till att jag i än lägre grad kan lita på dem. Jag ser en viss skillnad i de tillitsproblem som uppkommer i och med feministisk analys och de som fanns där sedan innan; att jag inte litar på män handlar i stor grad om att jag väljer att inte lita på män, eftersom jag vet att risken är stor att de skadar mig. Att jag lägger skulden för eventuella svek på mig själv är däremot ingenting jag har valt, det finns internaliserat i mig efter ett liv av patriarkalt förtryck.

Jag tänker att tillit är en fundamental del av en relation, men i ett patriarkat så är det där med tillit svårt. Jag tror det hade varit lättare att lita på människor om en slapp känna att ett eventuellt svek från deras sida var ens eget fel. I mina ögon är det detta som är det grundläggande problemet, inte att människor sviker varandra utan att det anses vara det underordnades skyldighet att skydda sig. Jag vill kunna gå in i relationer utan att vara rädd för att få skulden för eventuell skit jag utsätts för i dessa relationer. Jag vill kunna vara förbannad när någon behandlat mig illa, jag vill inte behöva känna skuld för att jag borde ”vetat bättre”.

Relationer är alltid svåra, men också väldigt värdefulla. Jag har lärt mig att om jag ingår i relationer får jag också vara beredd på att det kommer göra ont. Jag tycker att det är värt det, vad jag däremot inte tycker är värt är att jag ska behöva gå omkring och ha dåligt samvete för skit andra människor utsätter mig för. Det är inte mitt fel att andra människor inte känner sina egna begränsningar och lovar mer än de kan hålla, det är inte mitt fel att relationsprojektet som sådant ofta byggs på upprepade lögner.

Berätta gärna om hur ni själva ser på det här med tillit och att bli traumatiserad i relationer.

Det finns något djupt osmakligt i att till varje pris förhindra suicid men ge blanka fan i hur levande människor har det.

Twittrade lite om suicid och psykisk ohälsa tidigare:

Ok blir fan lack på alla ”det finns hjälp att få” angående suicid. Nej det är inte alls en jävla självklarhet. Samt: även om det finns ställen en kan gå till/ringa när en verkligen är nära så är det desto svårare att få långsiktig hjälp att må bättre. För mig tog det månader att få hjälp. Nej, jag var inte självmordsbenägen när jag sökte men jag jag hann bli det. ”Ring psykakuten”. Men alltså jag vill för helvete inte sitta inlåst jag vill ha långsiktig hjälp att må bra. Jag vill inte vara något vårdpaket som ska ”räddas” från döden hela tiden, jag vill vara en människa, jag vill ha ett värdigt liv.
Jag har ångestdämpande som jag kan proppa i mig, jag har vänner jag kan ringa, men jag VILL INTE LEVA DET LIVET. Det är bra att det finns krislösningar, verkligen. Liv ska räddas. Men problemet är att det liksom bara är krislösningar. Jag vill inte leva i en ständig kris. För att må bättre måste en kämpa, och detta samhälle hjälper mig inte med att få det jag behöver för att kämpa. Och visst kan en fråga sina vänner och anhöriga om hjälp, men då sliter en ut varandra och relationen. Det funkar inte i all evighet.
Så sitter en där hos läkaren och de ska ”bedöma” hur pass suicidal en är. Fan vilken sjuk jävla känsla det är. ”Jag bedömer dig inte att du är i riskzonen”. Nehej, men det känns som om jag håller på att gå sönder. Och grejen är den att SAKER GÅR SÖNDER. Saker går sönder inne i mig för varje dag extra jag måste vänta. Jag förstår att de måste göra så i vården på grund av begränsade resurser. Men psykisk sjukdom är mer än en fråga om suicid eller inte. Att ens be om hjälp kan vara en lång process för den sjuka. Det kan gå år av psykisk ohälsa. Och att då tvingas vänta ytterligare.
Nej jag kommer inte ta livet av mig för JAG VILL LEVA. Men jag vill inte leva såhär. Och ju längre det går desto mer försvinner lusten. Ju längre tid det går utan hjälp desto svårare blir det att ta sig upp. Jag tycker det finns något djupt osmakligt i att till varje pris vilja förhindra suicid men ge blanka fan i hur levande människor har det. Ni vet när människor bara ”jag visste att en mådde dåligt, men inte så dåligt”. Det är precis så det går till. För suicid, det ses liksom som det hemskaste hemska, som så långt bort från all annan psykisk ohälsa.

Ibland kan jag tycka att det finns en syn på psykisk ohälsa som är typ att det som händer under tiden en är sjuk inte spelar någon roll, så länge en inte tar livet av sig. Om någon bara ”räddas” från sitt självmordsförsök så är det okej liksom. Så kan vi ”rädda” folk gång på gång.

Men jag tänker att om en är självdestruktiv eller gör ett självmordsförsök så är det ett trauma i sig. Att ha tänkt så kring sig själv och sitt liv är i sig traumatiskt. Om en lever destruktivt kan en också ha utsatt sig för traumatiska situationer. Jag har i alla fall upplevt att när jag mått väldigt väldigt dåligt och gjort dåliga saker mot mig själv så förändras min syn på vem jag är och vad jag klarar av. Jag får sämre självförtroende, litar inte riktigt på mig själv och så vidare. Detta tar i sig tid att bygga upp igen, att lära känna sig själv efter en sån grej. En blir rädd för att ta risker eftersom en är rädd för hur det ska påverka en, så fort en känner minsta lilla dåliga känsla så blir en rädd för att en ska trilla ner i helvetet igen.

Det är också vanligt att ens relationer skadas mycket av psykisk ohälsa, och ju längre det går desto svårare blir det att lappa ihop. Sådant skadar också återhämtningen mycket. Relationer med andra människor är ju en av de viktigaste faktorerna till hur en mår. De flesta har ju någon form av socialt nätverk och resurser men det är inte en oändlig källa en bara kan ta från, mår en dåligt för länge så går relationerna sönder.

Ju snabbare en får hjälp desto bättre, men så som vården ser ut idag så är det väldigt svårt att få bra hjälp snabbt. Detta i kombination med att många låter det gå lång tid innan de faktiskt söker hjälp skapar en jävligt kritisk situation. Att inte kunna erbjuda hjälp snabbt är ett jävla slöseri även om personen ifråga inte tar livet av sig.

Kan bli så trött på hur det talas om självmord som om det vore det enda en behöver se upp för när en mår dåligt. Det finns en massa andra grejer en kan göra som blir mer eller mindre långvariga eller rentav permanenta. Trauman en skaffar som sitter kvar, relationer som blir omöjliga att reparera, tillit till en själv och andra som brister och så vidare. Detta måste också tas på allvar. Snacket om självmordsprevention klingar falskt så länge vi inte också pratar om detta. Hur hjälper vi människor upp tidigare, hur låter vi dem inte bara överleva utan leva också. Ju färre som behöver komma till den gräns där en ska ”räddas” från att ta sitt liv desto bättre.

Om att vara nöjd med och visa upp sin kropp.

När en diskuterar kvinnlig frigörelse så handlar det väldigt ofta om ens relation till ens kropp. En ska vara stolt över sin kropp, gärna visa upp sin kropp och så vidare. Det kan röra sig om håriga armhålor eller om en valk på magen typ.

Detta är problematiskt på flera sätt. För det första så är motståndet olika stort för olika kroppar. Att som vit kvinna visa upp sin kropp är inte samma sak som för en rasifierad till exempel. Personligen tycker jag inte att detta är ett argument för att inte visa upp sin kropp över huvud taget, men det är något en bör fundera på i relation till detta. Vem har utrymme att bryta mot vissa normer, att visa upp det och varför. Vilka normer är okej att bryta mot. När det kommer till kroppsbehåring är det ofta väldigt fokuserat på armhålor och ben, sällan på typ skäggstrån, hopväxta ögonbryn eller grövre hår på armarna.

Det finns liksom fortfarande en norm att förhålla sig till, även om den är annorlunda. Vissa kroppar är utsatta för direkta fysiska hot, och då är behovet av viss anpassning desto större och så vidare. Att bara snacka om ”självförtroende” som om alla hade samma möjligheter att skaffa det tror jag är problematiskt. Det handlar om förtryck, inte om typ ”känslor” som är helt frikopplade från någon slags materiell verklighet.

Sedan kan jag också känna en stor matthet inför detta att vara ”stolt över sin kropp”. Jag känner mig inte stolt över min kropp, jag ”älskar” inte min kropp, men jag tycker att den är så att säga ”helt okej”, den fyller sin funktion. Jag vill gärna att min kropp ska få vara ifred från omvärldens bedömningar varför jag inte känner något intresse av att ”visa upp den”. Jag vet att jag troligen skulle tycka det var ganska jobbigt och därför så undviker jag det helst.

Oavsett om jag får negativa eller positiva kommentarer så leder det till självmedvetenhet, det leder till att jag börjar förhålla mig till min kropp, och det vill jag inte. När någon säger att jag är fin så gör inte det mig nöjd, det får mig bara att vilja bli ännu finare, så att jag får ännu mer av den där bekräftelsen. Jag vill inte att någon ska se på min kropp som ett objekt och recensera den, för det är inte den relation jag själv önskar ha till min kropp. Men om jag får kännedom om hur andra ser på min kropp så ser jag den själv genom deras ögon. Detta är något jag försöker träna bort, och som jag i hög grad lyckats med.

Men med detta sagt så är min kropp verkligen inte ett problem för mig nuförtiden. Visst kan jag känna mig ful ibland, men det begränsar mig inte. Jag sitter inte hemma för att jag hatar mitt utseende, jag undviker inte att ha vissa kläder och så vidare. Jag går inte omkring och är självmedveten. Men jag tror att om jag skulle börja ”visa upp” min kropp så skulle jag ganska snabbt bli det.

Jag minns när jag var ätstörd och hemskt gärna ”visade upp” min kropp eller mig själv i största allmänhet. Jag var extremt självmedveten. Även de dagarna jag var ”nöjd” med min kropp så upptog den all min tankekraft. För mig är det centrala inte att ”älska min kropp” utan att inte fokusera så förbannat mycket på den.

Min poäng är inte att detta är Det Rätta Sättet att förhålla sig, jag menar mer att en inte ska blanda ihop kroppsacceptans eller självförtroende med att kunna eller vilja visa upp sin kropp. För mig handlar det snarare om att inte låta min kropp begränsa mig, och om jag sedan ”älskar” den eller inte kan egentligen kvitta. Jag vill bara slippa bli bedömd hela tiden.