Politik – Sida 66 – Fanny Åström

Att ”lära känna” någon.

Det händer mig då och då att någon man söker upp mig och liksom pratar om hur spännande/intressant jag är och att han vill ”lära känna mig”. Innan så kunde jag bli smickrad av detta att en man var intresserad av mig, men numera fyller det mig bara med äckel eftersom det bygger på en så total oförståelse om vad en relation med en annan människa innebär.

För det första, begreppet ”jag vill lära känna dig”. Jag tycker det är så konstigt. Det vore som om det finns ett ”jag”, en inre kärna av min ”personlighet” som den här mannen vill få tillgång till och gräva fram. Han vill kanske att jag ska berätta mina hemligheter, dela med mig av mitt inre, säga något till honom som ingen annan får veta.

Detta är en romantisk uppfattning; idén om att vi har ett ”inre” som vi bara delar med vissa, speciellt utvalda. Givetvis kan en ha olika djupa eller ytliga relationer med den ena eller den andra, men jag tycke inte om idén att någon tar kontakt med mig utifrån tanken att det här djupa utbytet ska skapas och aktivt jobbar för det. Det känns som att personen värderar de bitarna av mig högre än hur jag är i vardagen, men för mig är det ju precis lika avgörande för vem jag är hur jag är i min vardag än hur jag blev behandlad som barn, om inte mer.

Om du vill ”lära känna” någon; häng med den. Människor är bara i relation till andra. Du kan inte bara bestämma att du ska ”lära känna” någon och sedan göra det. Det finns liksom inte en fast person du kan lära känna bara sådär genom att få tillgång till viss information, utan det handlar om utbyte och om att utveckla dynamik emellan sig.

En man lär känns en kvinna i 500 days of Summer.

Ibland upplever jag att män blandar ihop att ”lära känna” med att få tillgång till tankar och upplevelser som i den här kulturen kodas som privata. Jag har varit med om flera gånger att män har pratat om att ”lära känna” och sedan ställt frågor om saker som generellt anses vara privata, ungefär som om det skulle vara nyckeln till att förstå mig. Att ställa en rad frågor om mitt privatliv, som ett förhör. Som om de skulle kunna kategorisera in mig i ett fack ut efter detta och därmed ”förstå” mig och mina handlingar. Intresset för vad som påverkar mig i stunden har däremot ofta varit begränsat, det räknas liksom inte eftersom det inte är något exklusivt.

En kan ha hur privata samtal som helst, det spelar roll om det inte finns någon samhörighet. Ofta upplever jag att jag förväntas att berätta en massa saker om mig själv, men män responderar sällan på ett tillfredsställande sätt. De liksom bara registrerar kunskapen, de anstränger sig inte för att få till ett utbyte. Varför? Kanske handlar det om brist på förmåga, kanske tänker de sig att den information de får ska vara ”ren” och oförstörd så att de kan registrera och kategorisera den. De vill inte ”förstöra” min berättelse med sina egna reflektioner, de förstår inte att det är så en får till ett utbyte med en annan människa; genom att ge och ta. Men i dessa relationer så förväntas jag hela tiden ge av mig själv, lämna ut mig själv, utan att få något tillbaka. Jag förväntas fläka ut mig själv så att mannen ska få sitt behov av att ”lära känna” mig tillfredsställt.

För att skapa en situation där en kan tala om saker tryggt så kan det inte föreligga någon press. Att dela med sig av sånt måste komma från personen själv, det kan inte vara något som tvingas på för då kommer det med nödvändighet att bli ogenuint. En kanske berättar någon som låter viktigt men det är inte viktigt för en lägger inte fokus på det mest relevanta, en utgår från händelser som förutsätts vara viktiga snarare än de som verkligen påverkat en, allt för att tillfredsställa mannens behov.

Det är som att de närmar sig en som ett spännande mysterium de ska erövra och ”lösa” snarare än som en människa som de ska ha en relation med. De förväxlar detta med ”närhet”, men det är inte en fråga om närhet utan en fråga om en opersonlig redogörelse för olika skeenden som tolkas på ett visst sätt i vår kultur. ”Favoritfärg, 1 poäng. Traumatiskt barndomsminne, 20 poäng. Redogörelse för konflikt i tidigare relation, 15 poäng” och så vidare.

En behöver inte vet en människas hela livshistoria för att känna den människan, att lära känna någon handlar inte om att kunna skriva en uppsats om den utan om att veta vad dess gränser går, vad den tycker om och inte, hur den vill bli behandlad och hur den reagerar på sin omgivning. Att känna in detta är så mycket viktigare än att få någon jävla redogörelse över traumatiska minnen eller liknande. Sådant berättar en när det finns ett behov av det och när en känner sig trygg med att det kommer tas emot på ett bra sätt, och detta kan inte tvingas fram utan måste växa fram ur dynamiken.

Att be om ursäkt.

Ibland inser människor att de har gjort något fel och ska be om ursäkt för detta. Detta är såklart fint och bra på många sätt, men ofta blir ursäkter som inte framförs på ett bra sätt snarare en fortsättning på ett övergrepp. Jag upplever att det är vanligt att ursäkter framförs på ett okänsligt sätt som snarare handlar om att personen som framför ursäkten vill ha något av mig än att den vill be om ursäkt för något den gjort mot mig.

En gång så var jag på en fest där en man skämtade sexistiskt med mig, varpå jag blev arg och sa till. Först brydda han sig inte utan höll på med bortförklaringar, men när han till slut fattade grejen så följde han efter mig hela kvällen och bad om ursäkt. Jag sa att det var okej, och det tyckte jag också att det var, men jag hade ju ingen större lust att prata med honom. Jag var inte arg över det som hade hänt, men givetvis vill en inte fortsätta hänga med någon som inlett umgänget med att göra en upprörd. Men det var som att han inte bara ville att jag skulle förlåta hans handling utan också umgås med honom och bekräfta att han var en bra person, vilket jag givetvis inte kunde göra eftersom vi inte kände varandra och att han dessutom ju faktiskt hade betett sig illa mot mig. Hans ”ursäkt” blev endast jobbig och besvärande för mig, det förstörde min kväll mycket mer än vad hans sexistiska skämt hade gjort.

Att hantera ursäkter som framförs såhär kan vara väldigt svårt. Ofta handlar det om människor som har något slags intresse av att vara bra personer och då vill en liksom gärna uppmuntra det och bekräfta dem i det. Jag märker att jag mycket lätt faller in i att säga att saker som inte är okej är okej för att en person visar sig ångerfull inför det. Detta är något som sker både i relationer jag har och med människor som jag känner ytligt eller kanske inte ens känner över huvud taget.

Det här att be om ursäkt är en känslig sak. Många människor ber inte om ursäkt på ett ärligt sätt. De vill egentligen inte göra något för personen de ber om ursäkt till utan vill främst ha syndernas förlåtelse. De vill höra att det som skett är okej, att de är bra personer och så vidare. Ungefär som om ursäkten skulle göra det som hade skett ogjort.

Jag hatar när någon ber om ursäkt och jag förväntas ge något tillbaka till den personen. Att jag förväntas lägga huvudet på sned och ba ”men lilla gubben jag förstår att det var jobbigt för dig vad synd det är om dig”. Att jag förväntas ha någon slags förståelse för dennes situation, det som ledde fram till handlingen som ska ursäktas och så vidare.

Jag uppskattar en ärligt menad ursäkt, men det innebär inte att jag för den sakens skull vill ha något med den personen att göra i framtiden eller se hen som en bra person eller en person som skulle vara bra för mig. Vissa människor verkar förvänta sig att en mottagen ursäkt innebär att det som skett är utraderat, men det som ägt rum kan inte bli ogjort. Även om jag uppskattar att någon ber om ursäkt för ett sexistisk skämt innebär inte det att det inte spelar roll att personen drog ett sådant skämt från första början.

Jag förstår att det kan vara viktigt med förståelse för att en ska kunna ändra ett beteende, och detta respekterar jag. Detta innebär dock inte att en kan hämta denna förståelse från personen en sårat. Jag tycker till exempel att män kan träffa varandra och diskutera sitt förtryck av kvinnor så att de kan komma vidare, men jag tycker inte att de ska terrorisera kvinnorna de utsätter för sitt förtryck med detta. Det blir bara ett dubbelt förtryck; inte bara ska en utsättas för en massa skit utan en ska också tvingas ha förståelse för förövaren.

Om en är ärlig i sin ursäkt så borde en lägga fram den och sedan träda tillbaka. Om personen en har bett om ursäkt inför vill ge sin förlåtelse eller ha kontakt så är det upp till hen att ombesörja detta. Att be om ursäkt gång på gång är att utsätta någon för en social press. Förlåtelse är ingenting som kan begäras, utan det är något som måste ges frivilligt. En kan be om förlåtelse men en kan inte pressa någon till det. Om förlåtelse sker under press är det ingen genuin förlåtelse utan bara en fråga om en ritual som utförs för att det ska kännas bra för personen som känner skuld.

Om en känner skuld för något en gjort bör en först och främst se till att ändra sitt beteende till framtiden, snarare än att de människor en utsatt ska säga att det är okej. Att be om ursäkt för tidigare misstag kan aldrig vara en kompensation för förändringsarbete. Ändå känns det som att många människor fokuserar på att älta det förgångna snarare än att sträva efter förändring i nuet. Att be om ursäkt i en sådan kontext är bara ett stort självbedrägeri och att tvinga en annan människa att återigen ta hand om ens känslor. Om en inte är redo att be om ursäkt förutsättningslöst så kan en lika gärna strunta i det, ty då är det bara en tom ritual.

Festivalen Putte i Parken tackar nej till gratis stödarbete för utsatta.

Förra året volontärarbetade jag på festivalen Putte i Parken med Karlstad tjejjour. Vi hade ett tält som var öppet dygnet om där vi erbjöd en plats att vara på för alla, oavsett kön. En kunde komma dit och pyssla och prata, vi hade sovplatser tillgängliga för den som behövde och så vidare. Det fanns också möjlighet till stödsamtal för den som blivit utsatt för något. Vi vandrade också runt på området för att kolla om allting var okej. Jag bedömer att det hela var mycket uppskattat och bidrog mycket till att vissa av besökarnas trygghet.

I år har Putte i Parken emellertid tagit beslutet att ta betalt från tjejjouren för att få ha sitt eget tält på festivalområdet, vilket omöjliggör för dem att vara där då det är en ideell organisation med begränsade resurser. Istället får de hålla till i det så kallade ”trygghetscentret” med andra organisationer vilket såklart gör det svårt att bedriva en verksamhet som bygger på att skapa en trygg miljö för stödsökande. Såhär skriver Karlstad tjejjour om saken på sin twitter:

Sen 2000 har vi anordnat Tjejjour På Festival, först på Arvikafestivalen sen på Putte i Parken. I år kan vi inte längre erbjuda den hjälpen. Vi har, bland annat, stöttat unga som blivit utsatta för sexuellt våld under festivalen. I fjol på Putte i Parken hade vi 693 besökare i vårt tält och vi genomförde 36 stödsamtal och 32 stödåtgärder. I år kräver Putte i Parken 25 000 kr för att vi ska få delta vilket gör att vi inte har möjlighet att göra det.

Putte i Parken tackar alltså nej till en möjlighet att få gratis hjälp med att skapa en tryggare miljö för besökarna på festivalen, framförallt de tjejer som är där.

Det sker en jävla massa skit på festivaler, en kan nästan vara säker på att det kommer förekomma någon form av övergrepp. Det är inte alltid att polisen är så bra på att hantera den typen av situationer och i sådana fall kan det vara ett jättebra stöd för den drabbade att kunna komma till en plats där människor som jobbar med att ge stöd åt utsatta finns och kan hjälpa till. Putte i Parken prioriterar uppenbarligen några tusenlappar extra framför att de som besöker festivalen ska kunna känna sig tryggare. Detta är givetvis oerhört oansvarigt och respektlöst.

Karlstad tjejjour erbjuder alltså att gratis arrangera något som bidrar till tryggheten för festivalbesökarna, och detta tackar Putte i Parken nej till. Det ä uppenbarligen viktigare för dem att någon ska betala för platsen för att till exempel sälja tröjor med sexistiska budskap eller tobak än att bidra till en trygg festivalmiljö.

De som blir utsatta för saker under festivalen kommer alltså ha ett ställa mindre att få stöd på, allt på grund av att Putte i Parken vill tjäna mer pengar. Omsorgen om besökarna kommer i andrahand. Att skapa en trygg miljö för besökarna borde vara en skyldighet av alla festivalarrangörer, men Putte i Parken väljer bort det till och med när det erbjuds dem gratis.

Jag hoppas verkligen att Putte i Parken tar sitt förnuft till fånga och låter Karlstad Tjejjour hjälpa till och skapa en tryggare miljö för besökarna på deras egen festival.

”Det är dags att feminismen slår igenom”.

Jag blir så jävla upprörd när någon pratar om att det är ”dags” för feminism, att vi står inför ett feministiskt genombrott eller liknande. Nej, vi står inte inför något feministiskt jävla genombrott bara för att det råkar vara ”hippt” att ”vara” feminist. Det spelar ingen roll hur många som kallar sig feminister om vi ändå saknar förmåga att mobilisera motmakt.

Och vadå ”det är dags”. Har det varit okej med patriarkalt förtryck fram tills nu eller? Det finns väl ingenting som tyder på att det kommer ske nu, bara föra att Lily Allen råkar vara inne på det.

Det hela känns så förminskande inför alla de feminister som kämpat i år efter åt med att lyfta dessa frågor. Det känns som att deras kamp förminskas när det feministiska genombrottet reduceras till att vara en fråga om en trend eller att det typ ”ligger rätt i tiden”, att en ska ”lyfta frågan” och så vidare. Kampanjer avlöser varandra, folk blir ”medvetna” men ingenting händer.

I det här talet så lyser frågan om hur vi ska organisera feministisk kamp ofta med sig frånvaro. Hur ska vi göra, rent konkret, för att patriarkatet ska försvinna? Hur ska vi kunna organisera motmakt? Hur ska vi mobilisera alla dessa människor som känner att det är nog nu, att det är dags för förändring? Det räcker inte med att folk inser att saker är skit och kallar sig feminister, vi måste ha en analys av vad som håller oss i förtryck och en organisering som gör att vi kan motverka det.

Att tala om ”ett feministiskt genombrott” eller att det är ”dags för feminism” är att förbise vikten av att diskutera dessa frågor. Vi vet att det är dags, det har alltid varit dags, men ändå står vi här i skiten. Varför är det så, och hur kan vi förändra det?

Barnförtrycket.

”Vuxen är inte en ålder – det är en livsstil”, brukar jag tänka.

I vårt samhälle finns det en dikotomi som är viktig, och det är idén om vuxen/barn och oberoende/beroende. Den vuxna människan antas ha makt och kontroll över sitt eget liv och också vara kapabel att bestämma själv hur hen ska leva det. Barnet däremot antas vara djupt beroende av vuxna människor i sin omgivning och inkapabel att fatta beslut rörande sitt eget liv.

Vuxnas tolkningsföreträde framför barn är nog det absolut mest accepterade och institutionaliserade tolkningsföreträdet. Till exempel: om ett barn har kontakt med myndigheter måste hens vårdnadshavare underrättas om inte mycket speciella omständigheter föreligger. Ett barn som rymt hemifrån kan med tvång tas tillbaka till hemmet och så vidare. Barn anses inte vara kapabla att fatta sina egna beslut utan måste tvingas till ”rätt” beslut av sina föräldrar.

Barn är i relation till sina föräldrar väldigt rättslösa. Samhället är oerhört blåögt inför det faktum att barn faktiskt far illa i hemmet. Det finns en idé om att det bästa för ett barn nästan alltid är att bo tillsammans med sina föräldrar och inte någon väldigt särskild omständigheter föreligger, eftersom det anses finnas något speciellt med kärleken mellan förälder och barn. Emellertid är ”kärleken” mellan förälder och barn ofta väldigt lik ”kärleken” i heteromonogama relationer; parten med makt, föräldern, försöker passa in barnet i en viss mall och använda barnet för att upprätta sitt personliga livsstilsprojekt. Barnen ska bli ”bra”, det vill säga lyckades samhällsmedborgare, snarare än lyckliga. Såhär är det såklart inte i alla familjer, men jag tycker mig se det i mångas relation till sin familj. Det är inte den där villkorslösa kärleken alla pratar om, utan det är en kärlek som är mycket grumlad av förväntningar och krav.

Men framförallt tror jag att vuxna människor gärna ställer sig i motsats till barnet för att själva känna sina självständiga, oberoende och mogna. Alla människor är såklart, i själva verket, djupt beroende av andra, men i vårt samhälle finns det en idé om att vuxenblivande handlar om att släppa detta beroende. Människor som inte blir ”oberoende”, det vill säga typ skaffar sig ett jobb, en bostad på ”egen hand” och så vidare, anses inte riktigt bli vuxna. Vuxenblivandet handlar om att anpassa sig efter samhällets normer om vad en ”lyckad” vuxen individ är, inte så mycket om att finna sig själv och frigöra sig.

Det som vi ofta kallar oberoende handlar egentligen om makt. Den som har makt över andra, till exempel genom pengar, kan ofta tro sig vara oberoende eftersom hen inte är uppenbart underkastad andra välvilja. I relationen förälder – barn så kan föräldern ofta i högre grad uppleva denna känsla av oberoende, medan barnet är så uppenbart underkastad föräldern att det inte går att inbilla sig något. Det är svårt att någon kärlek ska kunna gro ur denna brutala maktobalans, minsta lilla maktmissbruk från förälderns sida kan innebära ett oerhört trauma för barnet då denne är så oerhört utelämnad.

Jag önskar att vuxna och framförallt föräldrar i högre grad kunde inse att de också är beroende av sin omgivning och att barn också är kapabla att fatta egna beslut om livet. Det kan förvisso vara så att människor behöver stöd och vägledning, men att tvinga någon till något med dennes vilja är sällan en positiv grej oavsett ålder. Av någon anledning finns det en idé om att just barn och ungdomar bör tvingas till saker trots skrik och tårar, något en knappast skulle utsätta en vuxen människa för. Detta socialt accepterade och institutionaliserade kränkande av barns integritet måste upphöra.

”This is what a feminist looks like” och feminism som identitet.

Tänker lite på den här ”this is what a feminist looks lik”-grejen, som är problematisk på flera sätt bland annat eftersom den sätter fokus på yta och att typ ”motverka” fördomar om att feminister i orakade och fula, som om en inte fick vara det.

Men jag tänker framförallt på fenomenet feminism som identitet. Jag tycker mig ha sett flera exempel på detta, till exempel i ”feminister har bättre sex” eller i vissa människors eviga tjat om vem är är/inte är eller får/inte får ”vara” feminist. Det verkar vara viktigt för många hur en feminist ska vara, ska lev sitt liv och så vidare, faktiskt rentav viktigare än att diskutera hur vi ska kunna föra feministisk kamp.

Ofta får jag frågan: ”kan män vara feminister?”. Jag tycker den är så konstig. För mig handlar det inte om huruvida en man ”är” eller inte ”är” feminist utan om huruvida han behandlar mig och andra ickemän med respekt och om han bidrar till störtandet av patriarkatet.

För vissa verkar det viktigaste inte vara att bidra till den feministiska kampen utan om att ”få” vara feminist. Ett bra exempel på detta tycker jag är vissa högerfeminister och män som ägnar mer tid åt att gnälla om att de inte får vara med än på att utveckla och utöva feministiska praktiker. Istället för att göra sin grej så uppsöker de feminister som uttrycker sig negativt om dem och gnäller om att de inte får vara med.

Att sätta så stort fokus vid hur en feminist ser ut, lever och knullar tror jag inte är bra i längden, oavsett om det handlar om att lyfta skillnader inom gruppen eller diktera normer. Fokus hamnar på vem som ”är” och inte ”är” feminist istället på att bedriva kamp emot patriarkatet. Målet blir att så många som möjligt ska ”vara” feminister, men vad det innebär att vara feminist vattnas ut från att handla om att kämpa emot patriarkatet till att vara en samling attribut och floskler som en kan välja att ikläda sig om en tycker att det verkar hippt och roligt. Jag tycker att det känns oseriöst och jag förstår inte varför det ska vara något slags fokus. Är det för att det ska verka ”kul” att vara feminist? Visst finns det många fördelar med att vara feminist men jag tror inte att det är särskilt positivt om folk börjar söka sig till den feministiska rörelsen för att de tjänar på det som individer, det måste handla om att kämpa kollektivt.

Framförallt ”feminister har bättre sex” tycker jag är problematiskt eftersom det handlar om att upphöja gruppen ”feminister” som en som har ett bättre sätt att leva sitt liv. Jag har mycket svårt att identifiera mig med den här bilden, vem är det jag förväntas ha bättre sex än och varför? Varför skulle det över huvud taget vara relevant i feministisk kamp?

För mig att ta en bild på mig själv där det står ”this is what a feminist looks like” vore att sätta min identitet som feminist framför den faktiska feministiska kampen.

Sedan inser jag att detta kan fylla ett syfte när en vill påpeka att det bedrivs feministiska kamp även inom grupper och på platser som brukar offerförklaras som kräver att få ta plats inom feminismen som subjekt, alltså personer vars feministiska kamp osynliggörs, och som sådan tycker jag absolut att det kan finnas en poäng i det. Som generell trend tycker jag dock att det är problematiskt att sätta fokus på feminism som identitet snarare än praktik.

Gränsdragningen ska vara en ickefråga.

En fråga som en får ibland är ”var går gränsen” och när det händer tänker jag att personen som ställer frågan verkligen uppfattat allting som är av vikt när det kommer till politik.

Hela idén om att dra en gräns är liberal. Det bygger på en idé om att vi ska ha potentiellt skadliga saker, som till exempel kapitalism, i samhället men att vi ska ”begränsa” dess kraft. Lite samma sak gäller patriarkala strukturer, även om få skulle säga det öppet. Liberalfeminism bygger dock på att inte gå till kärnan av patriarkatet utan snarare begränsa dess mest negativa effekter. På samma sätt handlar liberal antirasism ofta om att bekämpa ”fördomar” snarare än att förstå rasism som en fråga om makt. Alltså; en skrapar på ytan, ser till olika ”konsekvenser” och försöker att ”begränsa” de mest uppenbart negativa. I sig inte ett dåligt projekt, men långt ifrån tillräckligt.

I en sådan kontext blir det såklart intressant att prata om var ”gränsen går”, men för mig som radikal så är det inte meningsfullt. Jag är inte intresserad av ”gränser”, jag är intresserad av de grundläggande strukturerna. När jag pekar ut till exempel mäns våld så är det inte för att jag vill isolera det problemet och ta bort just precis det men låta resten kvarstå, utan för att jag vill få människor att förstå hur patriarkatet påverkar oss och vad dess yttersta konsekvenser är.

Jag tror inte att det går att ha kvar en grundläggande struktur som bygger på mäns överordning eller exploaterande av andras arbete och förvänta sig att mäns våld eller missförhållanden på arbetsplatsen ska försvinna. Så länge vi har kvar det grundläggande systemet så kommer det att ske brott mot vad som anses vara ”gränsen” för närvarande.

Gränsen är alltid godtycklig, och jag tycker inte att vi ska jobba med godtycklighet i fråga om förtryck. Förtryck är fel, oavsett i vilken uträckning det förekommer. Vi måste ha som mål att bekämpa alla sorters makt, inte att dra ”gränsen” på rätt ställe. Detta är den stora skillnaden på att vara radikal och att inte vara det. Den som inte är radikal, alltså inte vill gå till roten med saker, famlar hela tiden efter ”gränsen” och hoppas att det ska hjälpa att sätta den på rätt ställe. Om vi bara komma överens om var gränsen går så kommer allt att gå bra.

Problemet med gränser är också att de måste upprätthållas, ofta av till exempel rättsväsendet. När ”gränsen” passeras så ska en anmäla det och hoppas på att polisen gör något åt saken. En är alltid utelämnad i ett system som bygger på att korrigera gränsöverträdelser i efterhand, inte på att motarbeta förutsättningarna för att dessa gränsöverträdelser sker från första början. Detta vänder jag mig emot. Jag vill inte leva i ett samhälle där män kan ta sig rätten över min kropp, där arbetsköpare kan bryta mot arbetsmiljöreglera och så vidare, för att de råkar sitta inne på kulturell och materiell makt. Jag vill inte vara utelämnad till att någon annan ska korrigera dessa gränsöverträdelser i efterhand. Jag vill ha makt över mitt eget liv och min egen situation från början till slut.

Så ja, var går då ”gränsen” för hur mycket staten får bestämma över någons pengar; svaret är att det inte finns någon sådan gräns, för i det samhälle jag eftersträvar finns varken någon ”stat” eller ”någons pengar”. Jag vill att hela gränsdragningen ska bli en ickefråga, för det ska inte finnas något att dra gränser kring.

Patriarkal passivitet och att ta ansvar för sina relationer.

Kollade på Scott Pilgrim vs the world för några dagar sedan och tänkte på den här tjejen han dejtar innan har träffar Ramona. Det är ett så perfekt exempel på patriarkal passivitet; det är tydligt att han inte har något större intresse i henne men han är med henne tills det dyker upp något roligare eftersom det är bekvämt så för honom. Varför inleder han ens en relation med henne från första början? Det är uppenbarligen bara en fråga om att han känner att han behöver någon och hon finns tillgänglig.

Det är rent smärtsamt att se hennes försök att få kontakt med honom samtidigt som han har huvudet på helt annat håll. Hon agerar verkligen stöttande flickvän och peppar och hjälper honom precis hela tiden samtidigt som han är totalt ointresserad. Hur står han ens ut med att vara omgiven av en person som underkastar sig honom så till den milda grad?

Detta är något som jag uppfattar att män ofta gör tyvärr, har relationer på slentrian med människor som anstränger sig oerhört mycket för att tillfredsställa dem. För mig framstår det som obegripligt hur en kan stå ut med att någon underkastar sig så mycket när en själv inte är intresserad, men Scott tycker inte att detta är ett problem utan han bara låter det fortgå tills hans rumskompis tvingar honom att göra slut.

Den här vårdslösheten mot andra människor som kommer ur passiviteten är verkligen skadlig. Det handlar om att knyta människor till sig utan att ge relationerna det arbete de förtjänar. Jag antar att det är en kombination av rädsla för ensamhet och bristande ansvarskänsla som spelar in. Det är bättre att undvika det ”besvär” som uppstår vid ett uppbrott. Det är bekvämare att vänta på att den andra parten ska fatta läget och dra, så en slipper göra det själv och slipper ha dåligt samvete för att en sårat någon.

I monogamins värld fungerar som så att framförallt det formella uppbrottet är ett svek eller något en har rätt att vara ledsen. Att behandla någon en är i en relation i med bristande respekt tas sällan upp som ett exempel på svek. Den som dumpar har inte ”rätt” att vara ledsen, för det handlar bara om att vara eller inte vara i en relation med en annan människa och inte om vad som sker i den här relationen. Därför missköter vissa sina relationer i hopp om att slippa vara den som dumpar, men själva misskötandet är såklart också ett svek och dessutom ett värre sådant eftersom en inte bara överger en person utan dessutom låter den personen hoppas och vara fortsatt känslomässigt involverad.

Det är ansvarsfullt att vara tydlig med sina intentioner och inte ingå i relationer med personer som uppenbarligen vill mer än vad en själv vill. Den som vill mer kommer såklart att vilja få det lilla hen kan, men i längden är en sådan relation endast ett hänsynslöst exploaterande av den som vill mer, eftersom den alltid kommer att anstränga sig mer och så vidare.

Du kan inte vänta på att det avgörande ögonblicket ska komma till dig, du måste skapa det.

Tänkte återknyta till det jag skrev här:

Det kommer inte att bli lättare att lämna. Det kommer inte att komma ett tillfälle som känns ”rätt”.

Jag tänker på de relationer jag har varit i där jag liksom mest väntat på att Något Ska Hända, något avgörande som får relationen att fullständigt krackelera. Det har liksom varit som att jag väntat på att det ska komma något utifrån som ska göra att jag själv slipper ta beslutet om att lämna.

En kan se att en relation är bortom all räddning så outhärdligt kristallklart men ändå inte har styrkan att lämna relationen själv. Jag ser det i mina dagböcker från när relationer jag varit i har hållit på att gå sönder; jag vet att det aldrig kommer gå, ändå vågar jag inte ta steget.

Det är väl den där förrädiska lilla skärvan av hopp som kilar sin in i min inre blick och som envist sätter sig fast. Den där lilla biten i mig som fortfarande hoppas på att allt slit ska ge utdelning, att det ska finnas någon slags mening med lidandet. Och ju längre jag klamrar mig fast vid det hoppet desto svårare blir det, för det är smärtsammare att erkänna två bortkastade år än ett och så vidare.

Ibland kan det vara så att det bli bättre i perioder, eller ofta är det så. Svältfödd som en är så hetsar en upp sig inför minsta lilla; ett skratt, en trevlig kväll, skönt sex. Ju mindre än får av de bra bitarna desto mer hänger en upp sig på de små skärvor som finns. Till slut blir det kanske bara avsaknaden av ännu grövre saker som håller hoppet vid liv; den slår mig i alla fall inte.

Det en måste göra är att slå ihjäl hoppet. Att inse att det aldrig någonsin kommer att bli bra. Att inse att trots att det finns skärvor av ljus i mörkret så kompenserar inte det för ett liv i otrygghet, konflikt och ibland även rädsla. Det finns ingen människa, ingen relation, i världen som det är värt att uthärda det för. Inga kickar kan någonsin kompensera den smärtan.

Du kan inte vänta på att det avgörande ögonblicket ska komma till dig, du måste skapa det. Fundera på det hopp du känner. Vad är det som får det att fortsätta brinna, och vad kan du göra för att få slut på det?

Fly och titta aldrig tillbaka.

Mitt enda råd till den som lever i en destruktiv relation; dra snabbt som fan. Bara fly och titta aldrig tillbaka. Det kommer inte att bli bättre. Det kommer inte att bli lättare att lämna. Det kommer inte att komma ett tillfälle som känns ”rätt”.

Tänk på att saker och ting normaliseras så olidligt snabbt. Tänk på att tid förflyter så fort. Tänk på att en fastnar så lätt. Tänk på att de där sakerna som ni kommer på för att lappa ihop relationen; flytta ihop, köpa saker tillsammans, skaffa barn, skaffa husdjur, kan vara någon som binder er närmre varandra och gör det ännu svårare att lämna.

Härda ut. Det kommer att vara svårt, det kommer att göra ont, det kommer att kännas som om du aldrig någonsin kommer kunna andas utan smärta igen, som att du aldrig någonsin kommer kunna le igen. Men du kommer att kunna göra det, bara inte tillsammans med personen som skadar dig, som gör dig svag.

Precis som med alla beroenden är destruktiva relationer smärtsamma att bryta, men när det väl är gjort så kommer du att vara så mycket starkare. Du kommer att vara så oändligt mycket starkare.

Ta till alla till buds stående medel. Håll inte tillbaka tårarna, ilskan, frustrationen, skriken utan låt allting flöda fritt. Ge utlopp för all den smärta som samlats. Ring någon du litar på och be om allt stöd du kan få. Var destruktiv om du behöver, för vad som helst är bättre än att stanna där.

Lär berättelser om misshandelsrelationer och destruktiva relationer om du orkar. Läs allt du kommer över om misshandel, om svek, om normaliseringsprocessen. Identifiera mönstren. Skriv om vad som hände. Skriv ett brev till den som skadat dig utan att posta det, eller posta det om du orkar. Tillåt dig själv att vara fullständigt orimlig, hjärtekrossad, arg, hysterisk och självmotsägande. Tillåt dig själv att känna alla känslor av ilska, hat, kärlek och sorg. Alla känslor utom skuld, för det är inte ditt fel. Kom alltid ihåg att det inte är ditt fel.

Till slut kommer du orka resa dig upp igen, till slut kommer du orka andas igen, men aldrig mer med den person som skadat dig. Den personen är för evigt borta ur ditt liv. Och en dag kommer du att vara glad för det.