Politik – Sida 67 – Fanny Åström

Om att ”lyfta kvinnor”.

Jag tänkte att jag skulle skriva lite om den här grejen att ”lyfta kvinnor” som en ofta hör i olika sammanhang. Att ”lyfta kvinnor” skulle jag identifiera som en liberalfeministisk strategi, det handlar ofta om enskilda kvinnor som gjort bra livsval och som lyfta fram som föredömen. Det handlar sällan om att lyfta fram feministiska aktivister utan snarare ”lyckade” kvinnor, som kvinnliga politiker, artister eller företagsledare. Alltså kvinnor som har kämpat sig fram i patriarkatet på patriarkatets villkor.

Syftet med att ”lyfta” dessa kvinnor är att visa ”alternativ” för kvinnor, det vill säga att visa att en kan leva på ett sätt som gör en ”lyckad” i patriarkatet. Det handlar om att ”peppa” kvinnor att ta för sig och så vidare. Till exempel så ska en kvinna kanske tänka: ”jag behöver inte utbilda mig till [traditionellt kvinnoyrke] utan jag kanske kan bli VD istället”.

Jag tycker förvisso att representation av är viktigt, att det är viktigt att ser andra alternativ är de som påbjuds traditionellt. Samtidigt så kan jag tycka att det i detta finns en stor ignorans inför de faktiskt svårigheter kvinnor idag står inför om de vill lyckas med något i livet. Det handlar ju liksom inte bara om inställning, utan det handlar om att en behöver anstränga sig så jävla mycket mer för att nå samma position som en man.

En annan grej en ofta ser tillsammans med det här är en retorik som lyder ungefär ”klaga inte bara, gör något istället”. De kvinnor som lyfts fram är ofta kvinnor som har en så kallad ”positiv inställning” och tycker att en är sin egen lyckas smed, som till exempel Löwengrip. Löwengrip är en trygg person att lyfta fram som förebild eftersom hon aldrig skulle drömma om att försöka använda sitt utrymme till att föra fram någon slags feministisk agenda.

Det är inte helt ovanligt att antifeminister lyfter fram ”bra” kvinnliga förebilder, men syftet är alltid att trycka ner någon annan. Till exempel; den här kvinnan är bra eftersom hon gjort karriär, men hon kräver inga förändringar av systemet. Dessa kvinnor kan då användas emot feminismen; eftersom den här kvinnan lyckats, varför kan inte du bara hålla käften och göra det du med? Varför måste ni kräva politisk förändring när kvinnor uppenbarligen kan lyckas om de bara kämpar tillräckligt hårt?

Som kvinna går det givetvis att använda den patriarkala logiken till sin fördel, till exempel genom att motarbeta andra kvinnor. Detta är extra enkelt om en är en vit ciskvinna med kapital, kulturellt som materiellt, som kan anspela på att vara en ”respektabel” kvinna genom att trycka ner andra kvinnor som inte lever upp till dessa ideal. Löwengrip är ett utmärkt exempel på detta; hon ägnar mycket energi åt att framställa sin femininitet på ett fördelaktigt sätt och klanka ner på hur andra kvinnor agerar. Löwengrip slår också mynt av detta, genom att framställa sig som en bra kvinna kan hon ta plats i manliga rum och dessutom sälja saker som kopplas ihop med hennes eftersträvansvärda femininitet. Att bli framgångsrik på det här sättet är absolut inte feministiskt.

Jag tycker också det är viktigt att lyfta kvinnor, men då är det snarare feministiska aktivister jag tänker på. Kvinnor som gått sin egen väg utanför patriarkatet, som gjort motstånd och kämpat emot patriarkala strukturer istället för att ta plats på patriarkatets villkor. Men det är tyvärr sällan det som åsyftas när folk talar om vikten av att ”lyfta kvinnor”.

Manshat är inte feminism, men det kommer ur samma verklighet som gör feminismen nödvändig.

Jag fick frågan om ja tycker att manshat är feminism och jag tänkte faktiskt att jag skulle ta mig an och svara på den nu.

Svaret är; det beror på. Allt manshat är verkligen inte feministiskt i sig självt, men det mesta manshat kan användas i feminismen.

Vissa har ett sätt att tala om män, eller ”karlar”, som bygger på någon slags idé om att det finns ”riktiga män” som är eftersträvansvärda men att just de män de har i sin omgivning är dåliga exemplar. Det vill säga; de genomskådar inte romantiken, löftena som manligheten bär med sig utan de är mest besvikna över att själva inte ha fått tillgång till det. De tänker sig fortfarande att det finns prinsar, att det finns ridderlighet, bara det att de har gått miste om det.

Detta är inte en särskilt djup feministisk analys. Det finns däremot ett frö till feminism i den, eftersom det finns en frustration över förlusten en gjort i och med att tro på och leva efter de patriarkala lögnerna men inte få den utdelning en förväntade sig.

Det finns också kvinnor som rent instinktivt är rädda för män, vilket inte är så konstigt med tanke på att män utgör det enskilt största hotet mot ickemäns liv och hälsa, och ofta trycker ner ickemän, förminskar ickemän och så vidare. Detta behöver dock inte alltid komma tillsammans med en feministisk analys utan kan vara en ren ryggmärgsreflex, vilket inte är så konstigt om en lever i ett patriarkat.

Jag tänker mig inte att detta ”manshat” är feminism i sig, men jag tänker mig att det är legitima reaktioner på att leva i ett patriarkat och således måste det tas upp och inlemmas i en feministisk analys. Jag vill kunna säga; ”jaha, du är rädd för/besviken på män, låt mig förklara hur det hänger ihop”. Jag tror att människor får kontakt med politik genom känslor, och därför tror jag att det är fördelaktigt att plocka upp just det manshat som många känner som en naturlig konsekvens av att leva i patriarkatet.

Manshat är ingenting artificiellt som feminismen uppfunnit, utan hat mot och rädsla för män är någonting som många går omkring och känner under stora delar av sina liv. Detta är en naturlig konsekvens av att leva i ett samhälle där en blir förtryckt av män. Genom att prata om och uttrycka dessa känslor så kan vi skapa en feministisk praktik. Genom att gemensamt tala om rädslan när vi går hem på natten, om obehaget när en man tar kontakt med oss fast vi inte vill, om skulden och skammen i att bli utsatt för sexuella övergrepp och om besvikelsen när män inte håller vad de lovar så kan vi skapa teorier om patriarkatet och släppa skulden.

Manshat är inte feminism, men det kommer ur samma verklighet som gör feminismen nödvändig och det vore bara dumt att inte plocka upp dessa känslor. Det vore dels dumt eftersom hat kan vara en otrolig drivkraft och källa till förändring, men det vore också oerhört exkluderande inför de kvinnor som har goda skäl till att känna manshat och rädsla för män och inte bara kan ”göra sig av” med dessa känslor hur som helst. För att något ska bli feminism krävs dock mer än denna känsla, det krävs att den politiseras, att vi lär oss att använda hatet.

Att som feminist förkasta och förneka det hat som springer ur att leva i ett patriarkat är en mycket märklig och osolidarisk handling. Att som feminist säga åt andra hur de ska hantera att bli förtryckta i patriarkatet är att visa på en oerhört oförståelse för vad patriarkatet gör med människor. Att säga ”jag hatar inte män” duger inte, ty att en själv lyckats hantera dessa erfarenheter på något annat sätt gör inte att hat skulle vara illegitimt.

Den som vill att hatet ska ta slut bör med fördel engagera sig i kampen för det postpatriarkala samhället istället, för det är där lösningen ligger. Feminismen uppfann inte manshatet, utan det var patriarkatet som gjorde det.

Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka.

Hade ett utbyte på twitter:
Detta är en så perfekt jävla illustration över hela den här God Ton/Ta Debatten/Retorik-grejen. Någon kommer och ”läxar upp” en angående någonting, till exempel ”du har missförstått detta med feminism”/”du missar den här aspekten” eller liknande (personen på bilden skrev i en tweet innan att jag hade missuppfattat vad feminism handlar om). Eftersom det är pisstråkigt att diskutera på de premisserna så brukar jag antingen skita i det eller skriva typ ”bla bla” för att markera att jag inte pallar. Inte så jävla trevligt kanske, MEN det är inte heller trevligt att inleda en konversation med någon med att läxa upp denne, ta tolkningsföreträde och antyda att den andra är okunnig på ett område hen uppenbarligen är mycket engagerad i.

Folk kan ibland tycka såhär: men tål du inte att någon har en annan åsikt. Givetvis ”tål” jag det, jag är väl så illa tvungen. Det är en grej att ha ”en annan åsikt” och att aktivt trycka upp denna åsikt i mitt fejs med en tillrättavisande ton. Att göra detta är inte att ”diskutera” utan att agitera, att skriva till någon med syftet att sätta hen på plats. Varför skulle jag ha intresse i ett sådant utbyte?

Sedan kommer den där ”och här är anledningen varför ingen tar dig på allvar”. Det är så roligt när folk säger så, för grejen är att sjukt många människor tar mig på allvar. Jag får dagligen mejl, kommentarer och så vidare från människor som läser min texter, använder dem för att reflektera över sitt liv och så vidare. Sedan finns det såklart också en massa människor som inte tar mig på allvar, men det innebär inte att ingen annan gör det. Jag blir så sjukt irriterad på alla som använder sin egen attityd som utgångspunkt för att bedöma hur effektiva mina metoder är? Jag märker väl själv vad som ger utdelning och inte. Herregud.

När en ber om att slippa diskutera så får en dock alltid höra ”jaha du har inga argument”:

Ungefär som om jag inte skulle kunna ha något annat skäl att vilja strunta i en diskussion än att jag inte har några argument? Till skillnad från vissa andra så sätter jag ingen prestige i att ”vinna” olika diskussioner med människor, utan jag struntar hellre i att lägga min tid på en diskussion som uppenbarligen inte kommer ge mig något i utbyte. Jag tycker det är en ganska rimlig inställning, ty det är att vara varsam med både min egen och andras tid. Men vissa människor kan vara inte begripa att de inte är en så viktig del i min tillvaro att jag vill ha tråkiga diskussioner med dem, vissa kan bara inte förstå att deras åsikter om saker och ting helt enkelt inte är så jävla intressanta.

Jag fattar inte vad folk som inleder interaktion med att läxa upp någon förväntar sig för svar? Ska jag ba ”åh, tack så himla mycket för att du förärar mig din åsikt levererad på ett spydigt sätt”? Ska jag ba ”nejmen gud vad intressant, berätta mer” om åsikter jag hört en miljon gånger förr? Det är liksom inte som att jag bara går på känsla när det kommer till min analys och mitt sätt att uttrycka mig, jag har faktiskt tänkt igenom saker och dessutom skrivit en massa massa om detta som en kan läsa om en vill. Visst kan en tycka annorlunda, men att förvänta sig att jag ska ”ta till mig” av den här typen av översittiga kommentarer är enbart fånigt.

Få människor tycker om att bli behandlade som barn som behöver uppfostras och tillrättavisas. Om du har en annan åsikt, skriv inte ”du har fel, det är såhär”, utan lägg fram din ståndpunkt på ett lite mer ödmjukt sätt. Prata inte med din motpart som om denne var dum i huvudet och aldrig tänkt efter. Detta är grundläggande respekt i en diskussion, det handlar om att respektera den en talar med intellektuellt. Om en inte gör detta så är det inte någon idé att ens diskutera eftersom en ändå inte kommer ta något hen säger på allvar. I så fall kan en ärligt talat bara skita i att en försöka låtsas som om en diskuterar och håller God Ton och gå på hånandet direkt. Att hålla på och hyckla och låtsas att en vill ”diskutera” när en bara vill tillrättavisa och trycka ner är bara falskt och förminskande. Jag kommer fan aldrig fatta varför människor låtsas att de vill diskutera när de inte vill det utan bara vill tillrättavisa en. Jag tycker det är så obegripligt, respektlöst och framförallt falskt.Nå, jag kommer såklart fortsätta att ha ”dålig ton” emot dem som inleder konversationer med att läxa upp mig och förminska mig och inte visar mig intellektuell respekt. Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka, så enkelt är det.

Om en man avslutar en relation för att partnern ”förtjänar bättre” utgår jag från att han inte inleder en ny relation sedan.

En grej en hör att män säger när de gör slut är att någon ”förtjänar bättre”. När jag hör detta tänker jag lite såhär: ja, klart som fan en förtjänar bättre än att va ihop med någon tråkig snubbe?? Jag skulle säga att det är ytterst ovanligt att en ickeman får tillbaka lika mycket som hen ger i en relation till en man.

När jag sett detta scenario hända både mig själv och andra har det ofta handlat om att mannen har fuckat upp relationen och sårat, den andra har blivit arg och ledsen vilket har lett till att han tyckt det varit ”besvärligt” och således velat lämna relationen. Han motiverar det med att den andra ”förtjänar bättre”, för det låter väl typ bra och som att han skyler det som hänt på sina egna tillkortakommanden och inte på denne. ”Fin, ödmjuk och insiktsfull kille”, ska en kanske tänka.

Problemet är att väldigt få män funderar på vad någon ”förtjänar” så länge det inte stället till något besvär för dem att ge en människa mindre än vad hen förtjänar.

Om mannen hade brytt sig om vad någon förtjänar hade han såklart struntat i ett ingå en relation med denne från första början. Om han hade brytt sig hade han tänkt såhär: ”kan jag ge de här människan det den förtjänar”, och om han hade rannsakat sig själv så hade han kommit fram till att ”nej, det kan jag inte” och skippat att inleda en relation. Men nej, det är inte detta som sker, utan istället inleder mannen en relation, beter sig illa och lägger bena på ryggen när det blir jobbigt.

Jag bedömer det som ytterst ovanligt att en man inser att han inte räcker till innan någon har konfronterat honom med det och ställt till olika former av ”besvär”. Då är det läge att böla om att hen ”förtjänar bättre”. Men det handlar inte om vad partnern förtjänar, det bryr han sig inte om. Det handlar om att han ska slippa undan besväret i att bli konfronterad med att han beter sig som ett jävla arsle. Det handlar om att han inte orkar anstränga sig för att behandla denne med respekt, och därför lägger han benen på ryggen när detta plötsligt avkrävs honom. Om partnern inte hade blivit upprörd över hans beteende hade han troligen inte brytt sig ett skit om vad hen ”förtjänar” för behandling.

Det mest fascinerande med den här typen av män är att de kan gå från att avsluta en relation för att partnern ”förtjänar bättre” för att sedan omedelbart gå in i en ny relation. Vad är det som gör att den nya partnern inte förtjänar bättre? Vad är det som ger människan rätten att med insikten om sina begränsningar direkt ingå i en ny relation. Det är såklart oerhört vårdslöst.

Om en lämnat en relation för att partnern ”förtjänar bättre” så borde en ta sig lite tid och noggrant överväga precis vad en person en ingår en relation med förtjänar för att sedan kunna leva upp till detta i nästa relation, alternativt inte gå in i någon ny relation om en finner uppdraget omöjligt. Att gå från den ena relationen till den andra med denna motivering är inte det minsta lilla genuint, utan enbart en fråga om att en vill undvika besväret som uppstår när partnern faktiskt kräver att bli behandlad som den förtjänar. Att säga att någon ”förtjänar bättre” utan att faktiskt försöka förändra sitt sätt att vara är en mycket tragisk ursäkt som gör något slags anspråk på att vara ”ödmjuk” och ha nått ”insikt” utan att det stämmer över huvud taget.

Nej, om en avslutar en relation för att partnern ”förtjänar bättre” får en fan stå sitt kast och på allvar fundera över vad en har gjort. Om en inte är beredd att göra detta kan en köra upp sin falska ödmjukhet i arslet och säga som det är: jag gör slut med dig för att jag inte pallar med besväret som uppstår när du kräver att jag ska behandla dig mes respekt.

När vi ser ett liv utanför den obligatoriska heterosexualiteten som ett alternativ kan vi börja förhandla.

Ibland ser jag olika kvinnliga karaktärer beskrivas som ”starka kvinnor” och förvånansvärt ofta handlar detta om att kvinnorna ifråga agerar som subjekt i relation till män. Till exempel: hon raggar upp honom, hon väljer honom och så vidare, som om det vore att göra ett ickepatriarkalt val bara för att en väljer.

Givetvis väljer kvinnor saker i sina liv. Kvinnor är inte passiva objekt för mäns makt, utan vi förhandlar om utrymme, om villkor i relationen och så vidare. Vi gör motstånd mot förtrycket i de heteromonogama relationerna, vi gör motstånd mot normer och ideal som tvingas på oss och så vidare. Att förneka detta vore att förneka att kvinnor agerar som subjekt och det vore högst ofeministiskt.

Problemet med dessa ”starka kvinnor” som ”väljer” är att dessa val alltid handlar om män. De väljer mellan män, de väljer att satsa på ett förhållande med en viss man och så vidare. Detta är såklart ett val, och det sker i regel också en förhandling innan beslutet fattas där kvinnan ställer olika krav, men det hela sker på mannens såväl som på heterosexualitetens villkor. Det är fortfarande mannen som har makt, det är kvinnan som når samhällelig statusgenom honom och inte tvärtom.

I vissa filmer tycker jag att den här förhandlingen skildras på ett väldigt bra sätt. Till exempel i Titanic så är de begränsningar som Rose upplever i sin livssituation väldigt uttalade, det är uppenbart att hon är en kvinna i ett patriarkat och därmed begränsad, men hon agerar också tydligt som ett subjekt och tar avstamp i sin situation för att fatta beslut kring sitt liv. I andra filmer, till exempel Pretty Woman, så tycker jag inte att det framgår lika tydligt vad det rör sig om. Där lyfts inte kvinnans pressade situation som kvinna fram på samma sätt, utan det framstår mer som att hon bara drar en vinstlott och förbättrar sitt liv. Det framstår som att de väljer varandra på lika villkor, vilket såklart inte stämmer. Där Titanic är en ärlig och tragisk framställning av hur det är att leva som kvinna i ett patriarkalt samhälle så är Pretty Woman en askungensaga där en kvinna blir räddad av en man.

Poängen är inte att kvinnorna i dessa filmer är passiva eller att de gör dåliga val, poängen är att deras valmöjligheter är mycket begränsade och alltid beroende av män. Det är ytterst ovanligt att en kvinna i en romantisk film faktiskt går utanför detta, men det sker faktiskt i Titanic. Rose väljer att inte vara med Carl efter att Jack har dött, hon väljer att leva sitt eget liv. Hon går utanför den vanliga romantiska berättelsen och tar ansvar för sin egen existens, vägrar låta sitt öde ligga i en mans händer. Detta är verkligen ett lyckligt slut, ty det innebär en verklig frigörelse.

Och det är den möjligheten vi måste lära oss att se och ta till vara på. Så länge våra val och våra förhandlingar sker med män, för att vi ska ingå i heteromonogama relationer med dem, så kommer vi att vara i en underordnad position i förhandlingarna. Vi kan kanske få vissa fördelar, men vi kommer aldrig få makt över situationen. Vi har ingenting att faktiskt sätta emot om vi i slutänden ändå måste leva tillsammans med en man. Det är först när vi ser ett liv utanför den obligatoriska heterosexualiteten som ett alternativ som vi kan börja förhandla på riktigt.

Vi måste bli av med de rika.

Läste Metro för ett par dagar sedan om någon som hade ~*levt ut sina drömmar*~ och…. bygget en fiolpool? Och jag kände ba: vi måste bli av med de rika.

Det händer ibland, mycket sällan ska sägas, att jag spatserar omkring i olika rikemanskvarter. Alltså inte typ en vanlig villaförort, även om det såklart också är sjukt privilegierat där, utan på sådana ställen där människor som tjänar kanske… 200 000 kronor i månaden (vet inte riktigt vad de tjänar men tänker mig att det är något i den storleken) bor. På vissa sådana ställen kan en verkligen se hur någon har typ byggt sitt drömhus med olika excentriska grejer. Till exempel: fasaden på huset är ett växthus? Eller huset ser ut som en liten herrgård.

Någon måste sätta stopp för denna galenskap! Det är detta som sker när människor får skitmycket pengar som en konsekvens av att leva i ett djupt ojämlikt samhälle! Istället för att dessa pengar går till något relevant så byggs fiolpoolar. Ska vi verkligen ha det på det här viset?

Jag struntar i vad män tycker, jag vill bara inte att de ska ha makt över mig.

Tycker det är fascinerande med människor som tycker sig har rätt att läxa upp andra i hur de ska hantera förtryck de utsätts för, ofta förklätt till små ”tips” om vilken retorik som bör användas för att främja feminismens framsteg.

Vissa pratar om att ilska inte är bra för att få folk att förstå, men för mig handlar det inte om att folk ska förstå intellektuellt utan om att saker och ting ska förändras. Jag struntar egentligen i om män begriper typ den heterosexuella matrisen eller något, jag vill bara att de ska sluta besvära mig och framförallt sluta ha makt över mig.

Det effektivaste sättet en kan uppnå detta är, tror jag, genom kamp. Jag tror inte att det är effektivt att vi vädjar till mäns så kallade förnuft. Detta baserar jag på att även män som har rimliga feministiska åsikter ofta visar sig upprätthålla patriarkatet på andra vis, till exempel genom att inte ta känslomässigt ansvar eller ta sig rätt över andra människors kroppar. Jag tror inte att detta kommer förändras av att vi pratar med dem med snäll ton, jag tror att det kommer förändras om de upplever att de får negativa konsekvenser av sitt agerande, alltså till exempel om det hindrar dem från att ha relationer med ickemän så att de inte kan ägna sig åt känslomässig exploatering.

Detta tror jag att en kan uppnå på flera sätt. Bland annat genom att påtala hur pissiga heteromonogama relationer ofta är, att det sker exploatering, tvång och våld i dessa och så vidare. Jag tror också att det är viktigt att skapa alternativ, starkare vänskap, möjligheter för folk att få känslomässigt stöd utanför heteromonogama relationer och så vidare. Att bygga upp verksamheter, till exempel kvinnojourer, som gör att människor lättare kan fly våld i hemmet är också viktigt. Detta ser jag som en oerhört relevant del i feministisk kamp, att få människor att leva på andra sätt än i heteromonogama relationer.

För mig spelar det ingen roll om alla enskilda män är feministiskt medvetna eller inte, det viktiga är att de inte har någon makt över mig. De ska inte inneha en majoritet av alla maktpositioner i samhället, de ska inte ha rätt att ta sig rätten till min kropp utan att straffas för det, de ska inte ha kulturellt tolkningsföreträde och liknande. Utan detta så spelar det faktiskt ingen roll om en man har sunkiga åsikter, han kan ju sitta på sin kammare och tycka att kvinnor är hysteriska men det saknar relevans om han inte också har samhällelig makt.

Relationer och identitet.

En grej jag tänkt mycket på sedan uppbrottet med mitt ex och flytten till Stockholm är hur mycket ens liv och därmed också ens självbild kan komma att hänga ihop med ens relationer.

När jag och mitt ex gjorde slut så ändrade jag på en massa av mina levnadsvanor. Till en början tyckte jag att detta kändes väldigt jobbigt, för det kändes som att anledningen till att jag levt på ett visst sätt innan var för att jag var med honom och inte för att jag ville det. Jag började undra vem ”jag” egentligen var och fick en mindre identitetskris.

Jag och mitt ex flyttade ihop innan vi blev ihop, det var genom honom jag hittade boende i Uppsala, och jag förknippade honom med mycket av vad det var att vara vuxen. Innan vi flyttade ihop hade jag bara bott hemma och jobbat som au pair, så han var den första personen jag skapade något slags vuxenliv tillsammans med och kom såklart i och med detta att symbolisera mycket av det, självständighet och så vidare.

När jag flyttade till Uppsala hade jag vissa drömmar, och dessa drömmar kom att förknippas med honom och vår relation eftersom det var med honom jag gjorde saker för att förverkliga dessa. Nu när vi inte är tillsammans längre är det svårt att hitta tillbaks till vad jag egentligen vill, vilka av de drömmar jag närde då som var ”mina” och vilka som hade med relationen och hans inflytande att göra.

Nu har jag börjat tänka om lite kring detta. Givetvis var det så att många av mina beslut i livet då berodde på honom, men det betyder inte att de inte också var mina egna beslut. Jag befann mig i en viss social kontext där han ingick och i denna kontext tog jag mig uttryck på olika sätt. Nu befinner jag mig i en annan kontext och gör andra saker. Men vissa grejer finns alltid med mig, som min vilja att reflektera kring patriarkala strukturer och relationer och att uttrycka mig.

Jag tänker att vi ofta i våra relationer skapar en slags gemensam identitet, eller bygger vår identitet på våra relationer. Med honom så kände jag mig på ett visst vis, tänkte på mitt liv i vissa banor och så vidare. Det är lätt att tappa bort sig själv i allt det där. Redan projektet att skapa någon slags identitet är problematiskt, och extra problematiskt blir det om identitetsskapandet kretsar kring en relation. Det är lätt att en klamrar sig fast i den relationen av rädsla för det okända. En vill gärna vara någon, ha ett livsprojekt att hänga upp sig på, och en relation kan lätt komma att bli ett sådant, speciellt om en bor tillsammans. En lever genom någon annan helt enkelt för att det är enklast så, för att en inte behöver tänka efter så mycket eller ta ansvar för sin egen existens.

Mitt liv är långt ifrån perfekt nu men jag är på ett helt annat sätt tillfreds med min situation, och framförallt så känner jag mig fri. Jag känner mig fri för jag har ingen relation som jag kan definiera mig själv igenom just nu. Det leder förvisso till att jag måste tänka mer på vad jag vill, tänker och känner, men det är ju i grund och botten en bra grej.

Framförallt kan jag numera tänka att tiden där och det liv jag levde där ändå var värdefullt oavsett hur jag lever mitt liv i framtiden.

Det är den politiska gärningen som räknas, inte den personliga livsstilen.

Lady Damer har skrivit grymt om den här grejen att det anses ”ofeministiskt” att som kvinna tjäna mindre pengar än sin man, inte gör karriär eller whatever. Ungefär som om feminism handlade om att typ ”leva korrekt” och inte om att bekämpa patriarkala strukturer.

Vissa feminister tycks tro att de kan göra ”rätt” livsval och på det viset leva det postpatriarkala samhället nu. Och visst kan det vara bra att prata om hur en kan undvika det värsta patriarkala förtrycket i sitt liv på en individuell nivå, till exempel genom att inte leva tillsammans med män, men det som måste vara feminismens mål är att en inte ska behöva göra ”rätt” livsval för att slippa bli förtryckt.

Jag tycker att det är grymt att en feminist som Lady Dahmer är såpass radikal i sin kritik av patriarkatet utan att hålla på med en massa trams om ”karriär” och ”livsval” hit och dit. Att prata på det viset är om något oerhört alienerande emot de feminister som inte har möjligheten att leva feministiskt korrekt i sitt liv, alltså det stora flertalet. Jag tycker det är fantastiskt och föredömligt att Lady Dahmer visar att en inte behöver leva ”rätt” för att kunna vara radikal i sin kritik av det patriarkala förtrycket.

Dessutom är det tydligt att det feministiskt korrekta levnadssättet utgår från västerländska, liberala och kapitalistiska normer. Att ”göra karriär”, alltså att tjäna kapitalismen, ses som en feministisk handling. Varför skulle det vara feministiskt att vika sig under dessa normer? Det är inte frigörande, det är bara att slava under ett annat system som är minst lika förtryckande som att till exempel vara hemmafru. Vissa personer tycker sig vara förmer än andra för att de lever liv som i dessa normativa glasögon anses mest ”feministiska”, även om de kanske inte alls är särskilt engagerade i den feministiska kampen eller sprider patriarkala ideal snarare än feministiska.

Lady Dahmer kämpar emot patriarkatet utifrån sina villkor, och det är det som gör henne till feminist. Hon skulle inte vara mer feminist om hon till exempel gjorde karriär, ty det är den politiska gärningen och inte den personliga livsstilen som räknas. Att skämma en kvinna som gör så mycket för den feministiska kampen för att hon är förtryckt i patriarkatet är bara fånigt och i sig en patriarkal grej; det bygger nämligen på föreställningen att den förtrycka själv bär ansvaret för förtrycket hen utsätts för.

”Eget ansvar” handlar om att tycka att allt som händer är ens eget fel.

En grej som är intressant när en pratar om hur män beter sig i relationer är hur många människor, främst män, som reagerar på informationen genom att säga typ ”ni passade ju bara inte ihop” och liknande. Så kan det såklart vara, men det är ju fortfarande intressant att analysera relationerna ur ett strukturellt perspektiv. Till exempel: varför ingick vi i relationen, varför fungerade inte relationen, varför var vi kvar i relationen så länge och så vidare?

Vissa säger typ ”det är ditt ansvar att lämna en destruktiv relation”. Jag tycker inte om ordet ”ansvar” i sammanhanget, men jag anser såklart att det är önskvärt att människor lyckas lämna relationer som inte är bra för dem, vilket i mitt perspektiv innebär att de allra flesta borde lämna sina heteromonogama relationer då dessa generellt är destruktiva.

Den som tycker att människor ska ta ansvar över sina relationer borde ju egentligen applådera att någon bloggar om relationsmönster, så att den som är i en dålig relation lättare kan identifiera dessa och lämna relationen. Att beskriva destruktiv relationsdynamik är ju någonting som hjälper människor att ta sig ur den. MEN de människor som kommenterar såhär verkar ju generellt tycka att min blogg är en dålig grej. Då frågar en sig, varför är det så?

Jo, det handlar såklart om att dessa människor egentligen vill att människor ska ingå i heteromonogama relationer. När jag skriver om destruktiva relationer ur ett strukturellt perspektiv så är detta skrämmande eftersom det kan få människor att på ett djupare plan kritisera sina relationsmönster, och detta finns det personer i samhället som förlorar på, framförallt gruppen män. Män vinner på att ingå i heteromonogama relationer eftersom de kan exploatera människor i dessa.

Om en genuint vill att folk ska ta ansvar över sitt liv borde en omfamna att människor diskuterar de relationer de befunnit och befinner sig i, hjälper varandra att se problemen och att lösa dem. Det är det som är meningen med till exempel den här bloggen, att hjälpa folk med det. Meningen är att hjälpa folk att kunna hitta kraft att förändra sitt liv. Ändå får jag hela tiden ”motargumentet” att jag har ”eget ansvar” slängt i fejset. Ungefär som om det inte vore att ta eget ansvar att faktiskt försöka förstå och analysera sin situation. Nej, ”eget ansvar” handlar tydligen främst om att tycka att allt som händer en i livet är ens eget fel.