Politik – Sida 78 – Fanny Åström

Män som inte bryr sig om kvinnor.

En grej jag har lärt mig att akta mig noga för när det kommer till män är när de inte har en bra syn på andra kvinnor. Om de pratar skit om sina kvinnliga ex/tidigare ”flammor”, komplimerar en genom att särskilja en från andra kvinnor eller visar ett allmänt ointresse för kvinnors intressen och samtal så är det bara att skita i det. En sådan man kommer oundvikligen att bete sig som ett kräk mot en, även om han höjer en till skyarna.

Detta att ”inte vara som andra kvinnor” är nämligen en himla tunn tråd att balansera på. Du kommer nämligen alltid att jämföras med hans bild av hur kvinnor är, och när du uppvisar ett ”kvinnligt” beteende så kommer du genast att få skit för det. En sådan man har troligen en idé om ”kvinnlighet” som inte är särskilt smickrande, och den kommer oundvikligen att drabba dig också.

Det kan var lätt att falla för män som bekräftar en på det här viset. Män som sätter en på piedestal och höjer upp en över andra kvinnor, tycker att en är bättre än simpel kvinnlighet. Det är det internaliserade kvinnohatet i oss som gör det, eftersom vi lärt oss att kvinnlighet och kvinnor är något dåligt så är det såklart smickrande när någon hävdar att en inte är som andra kvinnor, det är liksom det bästa en kan vara som kvinna; inte som andra kvinnor, men ändå åtrådd av en man. Men det är viktigt att tänka på att det är lätt att trilla ner från den där piedestalen, rörelseutrymmet är inte så stort.

När ett misogynt språk etableras på det här sättet så blir det ett vapen som effektivt kan vändas emot de kvinnor en innan höjde upp. Att anklaga en man för att vara ”kvinnlig” kan viftas bort skämtsamt, men att anklaga en kvinna för det är något annat. En man kan alltid luta sig tillbaks på att han trots allt inte är kvinna, en kvinna kan inte göra det.

För mig är det viktigt att män jag har samröre med är intresserade av kvinnor, både som människor i allmänhet men också de villkor som är specifikt kvinnliga i ett patriarkat. Män som flyr sällskapet när det börjar talas om kvinnligt kodade samtalsämnen, eller aldrig har något att tillägga i frågan (menar inte att de ska ta över, men visa intresse), är ingenting att ha. Om de är ointresserade av sånt så kommer de heller inte att vara intresserade av hela dig. Kan han inte respektera kvinnor i allmänhet kommer han inte heller kunna respektera dig.

”Retorik”.

Ibland får en höra bannor från borgare och/eller vuxna människor som handlar om ens ”retorik”, typ att en inte uttrycker sig tillräckligt fint eller whatever.

Nu ska jag berätta en viktig grej om politik: allt du kände när du var 15 år sant. Menar alltså inte vad du tyckte när du var 15, utan vad du kände. auktoritetsföraktet, hatet inför vuxenvärlden, livsledan, längtan efter något fetare. När en är 15 behövs ingen ”retorik” för att uttrycka sig utan det bara väller ur sanning ur hjärtat, det mesta handlar egentligen bara om att koppla ihop detta med konkret politik. Gör en det så har en kommunismen mitt framför fejset!

Sedan blir en kanske äldre och börjar bli lite småborgerlig (det vill säga börjar ha fel. Detta gäller dock verkligen inte alla men det presenteras ju ofta så i ”media”, det vill säga att unga är vänster och vuxna höger) och då uppkommer plötsligt behovet av ”retorik”. Det finns inte längre någon intiutivitet i uttryckandet av känslor eller åsikter utan allting måste ständigt lindas in i lager efter lager av fina ord och ”resonemang”.

Vissa människor gör misstaget att tro att detta gör saker och ting mer legitima, men det är faktiskt precis tvärt om. Politik är inte och ska inte vara svårt och komplicerat, politik handlar om våra liv och det är någonting precis alla kan begripa. Sen kan en absolut syssla med mer avancerad teori, men grunden för politiken är och kommer alltid vara känslor, och därför måste vi ta dem på allvar.

En hög med bajs är en hög med bajs även om du målar den med guld, och detta och inget annat är och kommer alltid att vara borgerlighetens största retoriska problem. Eftersom de har i grunden människofientlig politik måste de ständigt maskera den, och därför tar de alltid illa upp när någon från vänsterkanten inte känner samma behov. ”Buhuhuhu dålig ton”, gnäller de på men i sitt hjärta vet de ju att de endast är avundsjuka för att de inte kan uttrycka sig med samma intiutiva briljans som en kan när en talar från sitt hjärta. Borgaren kommer alltid att behöva gömma sig bakom retoriken, helt enkelt för att deras politiska projekt går ut på att lura människor att tro att de tjänar på att leva i ett kapitalistiskt, rasistiskt och patriarkalt samhälle. Herregud, ni hör ju hur det låter.

Jag förstår att det är ledsamt för er jag har själv varit där och krälat i förnekelsen, men det finns en himla bra lösning; ta ditt förnuft till fånga bli vänster. Jag lovar att det inte kommer kännas lika jobbigt att uttrycka sina åsikter då.

Att känna sig skyldig någon sex.

Apropå det här jag skrev om gränsöverskridande sexualitet så kom jag att tänka på en relation jag hade med en man som faktiskt inte pressade mig att ha sex. Vi hade intimitet, men han tog inga sådana initiativ. Ändå kände jag mig pressad att ha sex, eftersom jag helt enkelt utgick från att det var det han var ute efter. Detta skapade väldigt mycket stress hos mig, för jag visste liksom inte hur jag skulle göra för att initiera den typen av intimitet. Jag hade aldrig varit den som tog initiativet, utan varit ganska passivt i den processen så som det ju stipuleras i det jag kallar den patriarkala dansen; mannen för, kvinnan följer.

Då kunde jag känna att det typ skulle vara ”skönare” om han bara hade ”tagit kommandot” och haft sex så jag slapp ha dåligt samvete över att det inte blev av. Även om detta hade varit gränsöverskridande och kränkande så hade det varit ”skönt” eftersom det är det jag är van vid. Jag kunde inte hantera att själv få bestämma vad som skulle göras med min kropp utan att bli oerhört nervös, för jag visste ingenting om vad jag egentligen ville. Jag hade aldrig fått lära mig att tänka i de banorna kring min egen sexualitet, eftersom jag alltid hade tänkt på mig själv som ett objekt för mäns åtrå och njutning och inte som ett subjekt.

Idag kan jag se att det är ledsamt att jag hade så svårt att njuta av den intimitet vi hade, och istället var så inriktad på att jag liksom var skyldig honom något mer, det vill säga ”sex”, för att vi var intima på andra sätt som ofta förknippas med sex, även fast han inte tyckte att jag var skyldig honom detta. Samtidigt kan jag såklart förstå varför jag kände den här pressen, för det handlar inte bara om den personen en är intim med just då utan om konnotationer. Om att det ena förväntas leda till det andra liksom generellt i samhället i stort, inte bara från just en specifik person. Det handlar om ett generellt patriarkalt förhållningssätt till intimitet och sex som fenomen.

Det handlar också om förväntningar på män, närmare bestämt idén om att män bara är ute efter att få ligga hela tiden. Många män har den inställningen till intimitet, men alla har inte det. Jag har ofta känt att det varit väldigt svårt att relatera till män som inte har den förväntningen på mig, vilket såklart har att göra med att jag har lärt mig att män är på ett visst vis både från värderingar i samhället men också från min interaktion med män. Jag har lärt mig att begära att bli begärd av män på ett visst sätt, sexuellt, eftersom det bekräftar mitt värde som kvinna.

Jag tänker att för att kunna ha bra intima relationer, vilket är något jag vill då jag tycker att intimitet är väldigt trevligt när den fungerar bra, så handlar det inte bara om att vara intim med människor som respekterar mina gränser utan också om att själv släppa dessa förväntningar och denna press, och att inte känna att jag är skyldig någon något mer bara för att vi varit intima på ett visst vis, eller för den delen att någon annan är skyldig mig något heller. Att uppskatta intimiteten i sig, inte som ett steg på vägen till någonting annat.

Twitter 10/5. Kärlek.

Twittrade såhär angående hur ”kärlek” används som begrepp inom feminismen:

”Att prata om ”kärlek” som någon slags positiv kraft kan vara konstruktivt, men kräver diskussion om vad ”kärlek” är. Kärleken är tyvärr i väldigt hög grad definierad enligt heteronormen, vi måste frigöra kärleken från detta innan den kan vara subversiv. Vad är egentligen kärlek? Vad krävs i samhället för att vi ska kunna praktisera kärlek? Gillar Bell Hooks definition som går något i stil med ”kärlek är att vilja göra allt för sin egen eller någon annans personliga utveckling”.

Kärlek är att växa tillsammans, och att ge den andra rum att växa i relationen. I många så kallade ”kärleksrelationer” råder snarare motsatsen, människor begränsar varandra. ”Kärlek” såsom det porträtteras i vårt samhälle handlar ofta om att äga och kontrollera varandra. Därför är det riskabelt att höja upp kärleken utan att diskutera hur patriarkatet har styrt vårt definition av vad kärlek är.

”Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete” – Solanas

Tror att kapitalismen hindrar oss från att praktisera kärlek; det går inte att vara kärleksfull när vi ständigt måste se varandra som varor. Samma sak med patriarkatet, i ett samhälle där vi tvingas in i relationer för vår överlevnad kan vi inte vara kärleksfulla. Vi tvingas in i att ständigt objektifiera varandra, se varandra som medel för att uppnå olika mål. Kärlek kräver trygghet. Trygghet för att slippa vara beroende av andra människor, och istället kunna se dem för vilka de är”.

Rekommenderar apropå detta Bell Hooks Allt om kärlek. En av teserna som drivs i boken är att kärlek är mer något en gör än en enkel känsla, att vi inte ska säga ”jag känner kärlek för dig” utan snarare säga ”jag är beredd att agera kärleksfullt gentemot dig”. Det tycker jag är en fin tanke.

Att förhålla sig till parlamentarism.

Har tänkt lite på det här med Valet och hur en förhåller sig till det. Valet är lite som ett jobbigt ex en egentligen inte vill ha kontakt med men som en ändå ständigt måste förhålla sig till eftersom en umgås i samma kretsar. Oavsett om en tänker rösta eller struntar i det så tar valet upp oproportionerligt mycket energi och tankekraft, en måste liksom förhålla sig till det oavsett om en bryr sig om det eller värderar det eller inte.

Det är det som jag ser som ett av de största problemen med parlamentarismen, att den gör så himla mycket anspråk på min tid och mitt liv. Det är något jag måste ha en åsikt kring även om jag egentligen inte vill. Jag har ingen jävla lust att tänka på valet men jag blir ständigt intvingad i det eftersom jag bryr mig om politik och då diskuteras valet över-jävla-allt.

Jag tycker speciellt att situationen nu med F! och V är extra beklämmande. Innan jag började se F! som ett reellt alternativ så tänkte jag att jag skulle rösta V oavsett eftersom det ändå är det minst dåliga. Nu vet jag inte riktigt längre, och det innebär att jag måste göra något slags aktivt beslut i frågan, vilket känns som en skitjobbig grej. Jag vill ju liksom inte hålla på och ta upp min tankeenergi med det. Det känns inte riktigt rätt att rösta på något av alternativen, samtidigt tycker jag att det är bra om en faktiskt röstar eftersom det spelar stor roll för många människors faktiska verklighet.

Vissa tycker att det är oerhört viktigt att välja rätt grej, liksom verkligen sätta sig in i politiken, och jag tänker att det är ett sätt att legitimera hela systemet. Att inbilla sig att vårt väl och ve först och främst hänger på vem som sitter i regeringen. Det är klart det spelar roll, men det finns gott om andra grejer som spelar mycket större roll. Jag tänker liksom att den viktiga politiken inte sker i hur jag väljer att rösta, utan i att kämpa i vardagen.

Hur förhålla sig till parlamentarism så att det inte tar upp så jävla mycket tankekraft? Är det ens möjligt? Det känns som att det slukar mitt liv oavsett hur jag gör, varje tänkbar position blir ett ställningstagande.

Önskar ibland att jag var en sån som helt enkelt bara glömde hela skiten, att jag vaknar upp en dag och inser att det faktiskt är för sent för att rösta, så att jag skulle slippa ta något jävla beslut i frågan.

Framgångspropagandan.

Ofta när en öppnar tidningen så kommer det upp olika solskenshistorier om människor som har Lyckats I Livet. Någon driven jävel som började jobba vid 16 och sen bara arbetat sig uppåt parallellt med studier och bla bla och som det till slut har gått riktigt bra för. Kul för dem!

Frågan är: vad fyller dess historier för funktion i vårt samhälle? Varför finns det ett så stort intresse för människor som lyckats med saker och ting? Varför läser vi så sällan om alla de som försöker och kämpar men misslyckas (de allra flesta företag läggs ju ner eller går i konkurs ganska snabbt)?

Det handlar såklart om att befästa idén att en är sin egen lyckas smed och att hårt slit lönar sig. När vi läser om människor som kämpat sig till framgång så tänker vi ”om jag kämpar lika hårt så kommer jag också att komma dit”.

Jag tänker på personen på bilden, och på all information som inte står i artikeln. Vad har hen för bakgrund? Vad fick hen för möjligheter? Och dessutom: hur mådde hen under tiden hen kämpade för att nå framgång? Jag tycker att det låter väldigt mycket att studera och praktisera samtidigt, det är stressigt. Den här personen kanske klarade det bra, men det är det absolut inte alla som gör. Det är också troligt att personen under den här tiden kände mycket stress och press, men att det fungerade eftersom det var under en begränsad period och att det i slutändan ändå visade sig vara värt det. En undrar ju hur personen hade tänkt kring sina livsval om de inte fallit så lyckosamt ut.

Jag tycker bara det är viktigt att reflektera över detta när en blir uppmanad till att vara driven, kämpa hårdare och så vidare. Vad finns det för garantier för att det faktiskt lönar sig, och hur mycket uppoffring är chansen till framgång egentligen värd. Ska vi bara kämpa och kämpa tills det fungerar eller vi går under, eller ska vi göra någon slags avvägning. I den här typen av framgångspropaganda så lyser de realistiska kalkylerna med sin frånvaro. Vi ska liksom tro så himla himla mycket på oss själva och att vårt slit kommer ge utdelning i slutänden, att fundera på vad en förlorar på vägen presenteras inte som ett alternativ. Varför är det så, och vem tjänar på en kultur som går ut på att vi ska slita för någon annan i hopp om att nå framgång?

Liberaler kan också vara högerextrema.

Läste denna artikel i sambands med Uppdrag Granskning där det ”avslöjas” (män och deras jävla avslöjanden) att inte bara nazister och fascister har blivit utsatta för våld från vänstern. Det intressant är dock formuleringen, för det står att det inte bara riktas mot ”högerextrema”, och som exempel på detta tar de en person ur Liberala partiet som är en av de mest extrema liberala politiska organisationerna i Sverige.

Det är väldigt problematiskt att det enbart ä fascister som anses högerextrema, att en väldigt konservativ eller väldigt liberal person inte anses vara det. Hur kommer det sig egentligen att det är så? Extremism borde ju handla om var en ligger på den politiska skalan, och en grupp som Liberala partiet ligger oerhört långt från någon slags mitten även i det perverterade politiska klimat vi har idag. De är helt enkelt högerextremister.

Sedan tycker jag ändå inte att det känns som en särskilt rimlig idé att slå dem, för jag tycker inte att en ska slå folk för att de ”tycker fel” utan för att de utgör ett hot. Liberala partiet och liberaler i allmänhet utgör förvisso hot på sitt sätt, men hotet försvinner inte för att en slår enskilda liberaler. Det har dock ingenting att göra med att de inte skulle vara högerextrema eller att de skulle stå för några slags mer humana åsikter.

Heterosexualitet.

Ofta använder jag termen heterosexualitet eller obligatorisk heterosexualitet, något som ibland skapar viss förvirring hos människor som frågar ”men vadå tror du att det är en social konstruktion att folk av olika kön vill ha sex med varandra” följt av något långt resonemang om reproduktion (ungefär som om folk i regel knullade för att göra barn).

Svaret på denna fråga är att jag inte vet. Jag vet inte om det är så att det finns något genetiskt som gör att människor i regel dras till människor av motsatt kön, och det finns det mig veterligen ingen annan som vet heller. Och vad mer är; jag bryr mig inte. Jag tycker inte att det är relevant. För mig är en av de minst intressanta bitarna när en diskuterar sexualitet vem som väljer att ligga med vem, för mig är sexualitet ett samhällsfenomen som i grunden handlar om hur vi väljer att organisera vår reproduktion, det vill säga att skapa nya människor, tillgodose vårt behov av närhet, omtanke och så vidare. I detta samhälle så organiseras reproduktionen i regel inom tvåsamma heteromonogama relationer och inom familjer. Detta är i alla fall normen och det som sanktioneras från samhällets sida. Det finns såklart en massa andra sätt att organisera sin reproduktion, men utrymmet för detta är begränsat såväl socialt som materiellt.

Heterosexualitet är nämligen så mycket mer än vem som väljer att ligga med vem. Heterosexualitet är ett sätt att organisera sitt liv. I heterosexualiteten ingår till exempel: att rangordna sina relationer så att kärleksrelationen står överst, att leva monogamt (eller i alla fall göra anspråk på någon slags exklusivitet), att bygga ett liv tillsammans med typ en kärnfamilj och att över huvud taget dela upp världen i två kön utifrån vilka ens ”sexualitet” definieras.

Jag ser inte heterosexualitet som någonting en ”är” eller ”har” utan som en ständigt pågående samhällelig praktik. Vi praktiserar heterosexualitet. Även människor som till exempel definierar sig som bisexuella praktiserar ofta heterosexualitet genom att främst ingå i långvariga relationer med människor av motsatt kön och snarare ”ligga runt” med människor av samma kön (stött på detta fenomen många gånger, säger inte att det är representativt för gruppen bisexuella).

Också människor som lever i samkönade relationer har ofta vissa heterosexuella praktiker enligt den definition som jag använder mig av. Heterosexualiteten är för mig en måttstock utifrån vilken alla andra mellanmänskliga relationer definieras och värderas i det här samhället. I en sådan kontext är det till exempel inte konstigt att personer som har ickeheterosexuella relationer ändå lägger sig till med vissa heterosexuella praktiker för att deras relationer ska ”erkännas” i heteronormsamhället.

Allt detta är garanterat sociala konstruktioner. Heterosexualiteten har inte alltid organiserats på det här viset. Även om det finns någon slags grund i ”biologi” som gör att en i regel tänder på folk av ”motsatt kön” så säger inte det att vi till exempel måste tycka att kärleksrelationer är mer betydelsefulla än andra relationer eller att vi måste organisera hela våra liv utefter våra kärleksrelationer. Detta tycker jag är väldigt viktigt att ifrågasätta som feminist, att diskutera hur vi organiserar reproduktionen i samhället och försöka förstå hur det hänger ihop med patriarkatet, för det gör det garanterat. Det är ju i reproduktionen som vi först och främst möts som kvinnor och män, och det är också inom den reproduktiva sfären som mycket av kvinnoförtrycket äger rum (ojämlikhet i hemarbete, mäns våld mot kvinnor bland annat). Därför måste heterosexualitet diskuteras inte bara i termer av vem som ligger med vem utan som samhälleligt fenomen. Vad innebär det egentligen att så många organiserar sitt liv utefter heterosexuella principer?

Twitter 8/5. Att låta saker ta tid.

Innan tyckte jag att ”passion” var fint, när någon ville ha en jättemycket precis nu. Nu tycker jag det är fint när relationer får ta tid.

Att låta saker ta tid är att förmedla ”jag tycker om dig och värderar dig så mycket att jag är villig att vänta”. Det handlar om att se någon som människa och värdera hen även om en inte får ut precis det en vill ha precis då. Att inte ha några högre förväntningar än att få vara tillsammans med och utvecklas med en människa en tycker om. Att inte behöva placera in relationen i ett fack, inte låta den definieras av något som skulle kunna ske i framtiden.

Det handlar om att inte vilja äga en annan människa, att inte placera in hen i ett givet fack som ”partner” med allt vad det innebär. Det är en slags objektifiering att göra det, att säga att en människa primärt är en funktion i ens liv, i andra hand en person. Det leder oundvikligen till en massa förväntningar som är extremt svåra att hantera.

Tänker att i det här samhället så får relationer med andra människor sällan ta den tid som faktiskt krävs. Något av det viktigaste i livet, andra människor, trycks ständigt bort till förmån för annat. Vi orkar inte odla relationer. Sorgligaste jag vet är när människor inte kan ta hand om varandra pga har fullt upp med att överleva.

Sexnegativa, förena er!

Titt som tätt titulerar jag mig själv som sexnegativ. Främst handlar detta som att positionera mig mot så kallat ”sexpositiva” eller ”sexliberaler” som tycker att (verkar det som i alla fall) sex generellt är en bra och trevlig grej. Dessa personer brukar ofta prata om hur viktigt det är med konsensus, men det finns en idé om att så länge ”konsensus” råder så är sex någonting bra och frigörande (vissa tycker ju att det råder konsensus vid prostitution så det säger väl en del). Och ja, det är väl en förhållandevis rimlig hållning i jämförelse till måna andra (folk tycker ju helt knäppa saker om sex), men den är väldigt ytlig. Det finns ingen djupare analys eller kritik av sexualitet så som den tar sig uttryck, snarare nöjer en sig med att definiera några situationer som inte är okej (generellt ickekonsensuella) och låter allting annat bero. Jag tycker dock att det är viktigt att göra en radikal analys av sexualiteten i detta samhälle.

Det råder ett slags sextvång i samhället. Vi lär oss att sex är någonting viktigt som en ska ägna sig åt, att ”sex” är en alldeles speciell typ av intimitet som en inte kan gå miste om och så vidare och så vidare. Ett bra exempel på detta är dessa jävla F!-tröjor där det står ”Feminister har bättre sex”. Som om alla feminister har sex eller vill ha sex, som om ”bättre sex” var något slags mål med saker och ting och så vidare. Tänk er en tröja där det stod ”feminister har inte sex”, det skulle troligen uppfattas som oerhört moraliserande. Varför anses det inte vara det när en gör samma generaliserande åt andra hållet? (läs grymt inlägg om detta här)

Jag är sexnegativ på flera sätt. Dels så är jag av uppfattningen att den absoluta majoriteten av allt sex som äger rum inte är ömsesidigt. Jag menar att patriarkatet har satt sina klor så djupt om sexualiteten att det är väldigt svårt att frigöra ”sex” från patriarkala strukturer. Det finns alltid en stor risk för gränsöverskridande beteende i sexuella sammanhang, helt enkelt för att det är så vår sexualitet är socialt konstruerad. Därför tycker jag inte att sex är något en ska syssla med om en inte är väldigt säker på vad en gör. Det är viktigt att lära sig att känna in sina egna och andras sexuella gränser innan en börjar ha den formen av intimitet, men detta är något som det extremt sällan ges utrymme till eftersom hela konceptet ”sex” är omgärdat med en oerhört stor stress.

Jag tror inte heller att det finns något reellt behov av att titulera sig som ”sexpositiv” i ett samhälle som är såpass sexfixerat som idag. Det vilar på en slags idé om den förtryckts sexualiteten. Jag tror förvisso också att sexualiteten är förtryckt, men inte förtryckt som i nertryckt utan förtryckt som i formad. Jag tror att vår sexualitet är formad efter patriarkala normer. Detta är viktigt att prata om, men det görs inte genom att bara vitt och brett prata om och avdramatisera alla former av sexuella praktiker och vara ”sexpositiv” i största allmänhet. Istället bör vi prata om hur vår sexualitet har formats av patriarkatet, både ”positivt” och ”negativt”, alltså vilka delar har tryckts bort och vilka har skapats i dessa ställe? Jag tänker bland annat på hur den obligatoriska heterosexualiteten gör att en som kvinna inte ser den erotiska potentialen i relationer med andra kvinnor, eftersom en är så inställd på att få bekräftelse och kärlek från män.

Sedan vänder jag mig också emot idén om att ”sex” liksom ”är” någonting eget. Jag tror att det är en patriarkal grej att dela in olika former av intimitet i ”sex” och annat, och såklart även rangordna dessa (sex står överst). ”Sex” ska vara en av de mest intima grejerna en kan syssla med, men jag uppfattar ofta ”sex” som ”en mycket ensam upplevelse”, mycket mer alienerad och inåtvänd än att till exempel kramas, hångla och så vidare. Det finns en föreställning om att olika typer av intimitet liksom ska leda fram till slutmålet, ”sex”, och denna idé tror jag är ett resultat av denna uppdelning och rangordning. Jag tror att den här idén gör det väldigt mycket svårare för människor att ha olika typer av intimitet med varandra och njuta av den, eftersom idén om ”sex” lägger på en massa press hela tiden. Själv har jag ofta upplevt detta, att närhet blir problematiskt eftersom jag eller min partner har en förväntan om att det ska leda till mer, att det blir en väldigt stor press i det som gör det svårt att slappna av eller njuta av det som är eftersom det liksom alltid bara är ett steg till det här ”sex” som är så himla bra och viktigt.

För mig är det viktigt att alla människor får utforska sin egen sexualitet, men det är inte nödvändigtvis samma sak som att ha sex. Snarare kan motsatsen råda, alltså att om en har mycket sex som inte är på ens egna villkor så kan det bli svårare att hitta sin ”egen” sexualitet. ”Sexualitet” för mig handlar inte bara om typ ”vad en tänder på”, utan snarare var ens gränser går, vad en är bekväm med för slags beröring och så vidare. Detta gäller inte bara vid ”sex” utan vid alla former av intimitet och sociala samvaro med andra. Detta skulle jag vilja att vi pratade mer om, istället för det tal som ofta finns bland sexliberaler där allt sex liksom ses som frigörande om det råder ”konsensus” och en inte i grunden ifrågasätter några sexuella normer utan mest bryr sig om att folk inte ska ”moralisera” (som det brukar kallas när folk ifrågasätter normer). Jag vet inte hur de som kallar sig ”sexpositiva” generellt ser på detta, men detta är skälet till att jag tycker att det är ett väldigt problematiskt begrepp.