Politik – Sida 79 – Fanny Åström

Gränsöverskridande sexualitet och samtycke.

Jag har reflekterat en del över det här med gränsöverskridande sexuellt beteende på sista tiden. De typer av gränsöverskridande som jag har mest erfarenhet av och som jag också uppfattat är vanligt generellt är när det skapas en sexuell situation där en inte känner att en har utrymme att uttrycka sina gränser utan att det uppfattas som ”besvärligt” för den andra parten, och i slutänden också i regel av en själv. Alltså där en inte känner att en kan be någon typ ta det lugnare eller liknande utan att det blir jobbig stämning. En annan variant är att inte ta tillräcklig hänsyn till det som sägs, till exempel om en blir ombedd att vara mer försiktig men ändå fortsätta i ungefär samma tempo (möjligtvis med nån minuts uppehåll för att det ska verka som att en bryr sig).

I sådana situationer så upplever jag ofta att det känns meningslöst att framföra mina ståndpunkter och så låter jag det bero, för jag vill inte vara för besvärlig. Det är väldigt jobbigt att uppleva att en faktiskt ar försökt kommunicera sina gränser men inte blivit lyssnad på, speciellt då det för det mesta är ganska jobbigt att kommunicera sina gränser till att börja med. När någon gör minsta lilla antydan till att det går för fort eller hårt eller vad det nu kan vara så är det väldigt viktigt att visa att en tar det på allvar.

Ungefär såhär kan en förstå gränsöverskridande sexualitet.

Det bästa sättet att undvika en sådan situation är att aktivt skapa en stämning där det är uppenbart att det är okej att kommunicera. Detta görs i min mening inte genom att ständigt fråga om det är okej/känns bra, då får jag snarare känslan av att jag avkrävs ett legitimerande av personen jag har sex med. Snarare handlar det om att låta saker och ting ta tid, att ge utrymme och att inte stressa den andra personen. Att fråga för mycket kan vara stressande eftersom en då känner att en måste ta ställning till en massa saker hela tiden, och inte låter det växa fram naturligt. Ofta vill en ju göra saker fast kanske inte just precis då, då kan jag uppleva det som stressande om någon frågar eftersom det känns som att jag måste ta ställning för hur jag kommer känna i framtiden också.

Grejen är att det verkligen går att vara respektfull mot en person en har sex med. Det går att vara inlyssnande och ge utrymme. Det tar tid och energi ja, absolut, men det får det väl ändå vara värt? Om en inte har lust att lägga tid och energi på att känna in någon annans gränser borde en helt enkelt inte ha sex med andra personer, för det kommer att bli gränsöverskridande och det är inte okej. Det är inte okej att låta sin egen ovilja att känna av någons gränser sexuellt gå ut över den personens sexuella integritet, för det är vad som händer. Dessutom är det ett väldigt märkligt sätt att förhålla sig till social samvaro generellt, att en liksom bara kör på tills någon säger stopp. Vem gör så?

Att undvika att begå övergrepp är inte bara en fråga om att typ sluta när någon säger nej, det är också en fråga om att skapa ett klimat där personen ifråga upplever att det är okej att framföra det. Om en inte aktivt anstränger sig för att skapa praktiker för detta så kommer en med största sannolikhet att passera folks gränser sexuellt, och speciellt då det finns en övrig maktrelation (så som är fallet med till exempel män som har sex med kvinnor).

Det är också viktigt att förstå att sex kan vara gränsöverskridande och i viss mån njutbart samtidigt. Alltså; bara för att en person får orgasm eller stönar eller vill ha sex med dig igen eller liknande så betyder inte det att du har varit lyhörd inför personens gränser. Många kvinnor är väldigt vana vid att få sina gränser överträdda och vet helt enkelt ingenting annat, eftersom utrymmet för att skapa en egen sexualitet i ett samhälle där en ständigt objektifieras och får sina gränser överträdda är begränsat (är såklart olika för olika personer detta, men fenomenet existerar). Jag har ibland kunnat tycka att det är skönt när en man ”tar kommandot” och jag slipper reflektera själv, men det har samtidigt handlat om att jag i än högre grad förvägrats min egen sexualitet och det är upplevelser som i efterhand har känts jobbiga och kränkande. Jag har liksom haft uppfattningen att sex ”ska” vara på ett visst vis, och anpassat mig mer efter det än att lyssna på mig själv, för jag har inte haft någon egen sexualitet att falla tillbaks på.

Om varför en inte ska fundera så jävla mycket.

Ganska ofta träffar jag människor som tycker att det är viktigt att de tänker efter och har hela sin politiska uppfattning fullständigt klar för sig innan de börjar engagera sig politiskt på något sätt. Dessa människor brukar ofta ha ett stort intresse för politik och att utreda politiska frågor, men omsätter aldrig detta i praktik eftersom de inte känner sig säkra på vad som är rätt väg att gå.

Jag har resonerat liknande själv, men mer och mer valt att överge denna inställning. Detta på grund av ett antal olika skäl.

För det första; att ha hela sin politiska åskådning fullständigt klar är något som aldrig någonsin kommer att ske. Att gå omkring med den idén, att en kommer att bli färdig, bygger på att Sanningen Om Sakernas Tillstånd ligger någonstans därute och lurar och väntar på att en ska komma till den. Men det finns ingenting objektivt sant när det kommer till politik, det finns ingen God Position en kan inta, utan det handlar om intressekonflikter. Olika politik gynnar olika samhällsgrupper. Sedan kan en såklart också tycka att till exempel kommunism är objektivt bättre än kapitalism MEN det gör det inte mindre till en fråga om intressekonflikter. Jag tror att det är väldigt svårt att få en förståelse för politik om en hela tiden försöker söka sig bortom detta och söka efter någon slags politisk sanning.

För det andra; praktik och teori är sammanlänkade. Det som gett mig absolut mest insikt i till exempel feministiska frågor är att just försöka praktisera feminism. Det har fått mig att förstå oerhört mycket mer om hur patriarkatet fungerar och hur en kan göra för att angripa det. Det har visat sig att många av idéerna jag haft inte har fungerat. Det går inte att först göra en perfekt politisk analys och sedan försöka applicera den, utan teorin och praktiken måste utvecklas tillsammans med varandra.

För det tredje; att ha en utstakad plan för varje moment i ett politiskt projekt är inte bara ett väldigt svårt projekt, utan även riskabelt. Att haka upp sig på idéer om vad som ska hända och när tror jag dels gör att en missar möjligheter som uppenbaras framför en och också att en blir mindre ödmjuk för politiska processer. Jag brukar snarare tänka i steg, alltså vilket är det nästa steg som kan tas för att komma längre fram i kampen för det den typ av samhälle jag vill ha. Jag försöker att inte tänka för detaljerat i hur saker och ting kommer se ut sedan, dels för att jag ser det som ganska lönlöst att lägga tid på men också för att jag inte tror att det är särskilt positivt att sitta och spekulera kring sådant. Jag tänker att det är en praktik som måste tas fram tillsammans när vi når dit, på demokratisk väg.

Om en är intresserad av faktisk politisk förändring kan en inte tänka klart först och handla sedan. Handlandet kommer aldrig att komma, eftersom en kan grunna på dessa frågor för evigt. Vissa verkar resonera såsom att det är bättre att inte göra något alls än att göra något fel, och det är en idé som jag tycker att vi behöver överge. Vi kommer att göra fel, det viktiga är att vi inte är så förälskade vid en idé att den står i vägen för att vi ska kunna se och rätta till våra misstag. Det går inte att tänka sig fram till den korrekta politiska praktiken, den måste erfaras.

Pratet om ”individens ansvar” är ett sätt att inte ta ansvar.

Det finns en grupp människor som älskar att lyfta fram ”individens ansvar” i olika kontexter. Till exempel enskilda kvinnors ansvar att göra ”rätt” livsval för att minimera effekterna av patriarkalt förtryck. ”Men en kan faktiskt välja!!!”, bräker de ur sig i tid och otid, till exempel när en talar om att kvinnor som grupp har sämre inkomst än män.

Jag tror inte att det är särskilt många som förnekar att individen kan välja, jag tror inte heller att det är något övergripande problem att människor struntar i att sträva efter bästa möjliga livssituation i förhållande till sina förutsättningar för att de har uppfattningen att det bara är strukturer som spelar roll. Mitt intryck är att människor i allmänhet försöker att skapa ett så drägligt liv som möjligt i förhållande till omständigheterna. Det det handlar om är just dessa omständigheter, de där gränserna och hindren som finns i samhället och som ser jävligt annorlunda ut beroende på vilken bakgrund en har, vilken hudfärg en har, vilket kön en har och så vidare. Dessa omständigheter är ingenting varje individ kan lösa själv, utan det är en politisk fråga.

När jag pratar om politik pratar jag just om dessa omständigheter. Jag tycker inte att det är relevant att ständigt lyfta fram att individer har möjligheter att välja i sitt eget liv, det är ju någon som de flesta är medvetna om och gör. Däremot är jag intresserad av att förändra samhället till det bättre.

Den som ständigt lyfter fram individens förmåga att påverka sitt eget liv försöker inte förändra saker, det handlar snarare om att hitta en ursäkt till att stå kvar och stampa på samma jävla ställe, en ursäkt för att, ironiskt nog, inte ta sitt ansvar för att förändra samhället. Att prata om individers ansvar är att försöka göra politiska frågor privata, alltså att inte försöka lösa dem alls. Så kan en såklart resonera men i så fall bör en vara ärlig med det och säga ”jag tycker inte att det här är ett problem som bör lösas medvetet, utan jag tycker vi ska lämna det åt slumpen och hoppas på att folk fixar det på egen hand”.

Att inte bry sig om vissa politiska frågor är såklart okej, frågan är varför det är så viktigt för dessa människor att ständigt legitimera att de inte gör det genom att prata om individers ansvar. Det framstår mer som en försvarsmekanism än något annat, som ett sätt att legitimera att en faktiskt inte kommer lyfta ett finger för att göra något åt vissa omständigheter. Och så kan en väl känna, jag bara önskar att dessa människor kunde bli lite mer bekväma i sin egen passivitet istället för att tvångsmässigt stöta fram sina floskler om ”individens ansvar”.

Boktips: Boven i mitt drama kallas kärlek.

Jag läste nyss ut Boven i mitt drama kallas kärlek av Drougge och rekommenderar den starkt! Boken är självbiografisk och handlar om att vara i ett misshandelsförhållande, och att ta sig ur det. Vad jag reflekterar över när jag läser är hur väldigt många av de drag som finns i misshandelsförhållanden är vanliga beståndsdelar i helt ”vanliga” heteromonogama relationer. Ibland pratas det ju om att ”gå vid första slaget”, men frågan är om det inte ofta är på tok för sent när en väl har kommit dit, om inte det känslomässiga beroendet och rädslan redan hunnit bli alldeles för starkt då (så är det ju bevisligen; annars hade betydligt fler gått vid första slaget). Hursomhelst; sjukt intressant läsning som ger en väldigt ärlig beskrivning av vad det innebär för känslolivet att vara i en misshandelsrelation.

Debattartikel.

Idag har jag en replik till Wallin ute på nyheter24 för den som vill läsa. Den handlar om att göra karriär som feministisk strategi. Jag skriver bland annat såhär:

Att kvinnor inte ska vara ekonomiskt beroende av män är en viktig feministisk fråga, men lösningen ligger inte i att alla kvinnor individuellt slutar banta och satsar på karriären, utan i att gemensamt ställa krav på bättre löner och villkor inom kvinnodominerade yrken, bättre sociala försäkringssystem, att det inte ska straffa sig ekonomiskt att föda och ta hand om barn och så vidare. Att kvinnor som grupp ska lyfta sig själv genom att slå sig fram i yrkeslivet på egen hand är en idé som sätter väldigt stor press på individen, och som fullständigt lämnar de kvinnor som saknar förutsättningarna därhän.

Läs och sprid gärna!

Feminism handlar om rätten att vara ”svag”.

Ibland talas det om att som kvinna ”slå sig fram” på diverse mansdominerade områden. En ska kämpa hårt och göra karriär och så vidare och detta anses vara en feministisk handling.

Men jag undrar över det här ”kämpa hårt”, är det någon som ens reflekterar över vad det innebär? Det framställs ofta som en slags lösning på patriarkatet, att det bara handlar om att en som kvinna behöver kämpa hårdare för att uppnå samma saker som män. Som om det bara var vad en får och inte vad en ger som räknades. Att som kvinna alltid behöva kämpa hårdare än män gör någonting, det handlar om att vi exploateras i högre utsträckning än män, om att vi ständigt måste offra mer av våra liv än vad män behöver göra. Detta är absolut ingen struntsak.

Det är inte jämställt om en kvinna har samma position som en man men har kämpat mycket mer för den. Kvinnan har ju liksom gett mycket mer av sig själv, i så fall borde hon också få mer tillbaka.

En annan sak med detta resonemang är att det ställer väldigt höga krav på enskilda kvinnor. Enskilda kvinnor ska armbåga sig fram och ta plats på mäns arena. Visst, det är väl kul för dem som har orken att göra det men det är inte feminism. Feminism är en politisk rörelse som syftar till samhällelig förändring, inte till att enskilda kvinnor ska ta plats på patriarkatets villkor.

Problemet är inte att det är omöjligt för en kvinna att nå samma position som en man, problemet är att kvinnor ständigt måste göra så mycket mer för att göra det. Problemet är att kvinnor tvingas betala med sitt liv, varje dag, hela tiden. Detta gör att kvinnor exploateras i betydligt mycket större utsträckning än män, inom familjen såväl som i yrkeslivet. För att ändra dessa förhållanden duger det inte att uppmana kvinnor att kämpa hårdare, lösningen ligger i gemensam politisk kamp för att ändra själva de grundläggande villkoren för kvinnors arbete.

Feminism måste handla om att som kvinna ha rätt att vara ”svag” och ändå kunna leva ett värdigt liv, om att kunna göra ”fel” livsval utan att straffas för det. Feminism kan inte handla om att ge kvinnor en manual för hur de ska agera som individer för att bäst kunna tävla med männen, utan om att ändra förutsättningarna för själva tävlingen.

Att vara mottaglig för patriarkalt förtryck.

Vanlig grej – att det är kvinnors eventuella mottaglighet för förtryck som diskuteras och inte förtrycket som sådant. Tycker överlag att just detta är intressant, hur ”mottaglig” en är och vad det innebär. Många kvinnor uppfattas nog som mindre mottagliga än vad de egentligen är eftersom de inte reagerar direkt, utan sväljer en massa skit istället som ofta lever kvar inom dem. Jag uppfattar mig själv som mindre mottaglig nuförtiden när jag reagerar på saker direkt istället för att gå omkring och gräma mig i en evighet. Jag kan släppa det som sker mycket snabbare nu, det plågar mig inte lika länge. Många tolkar nog detta som att jag är mer mottaglig än andra eftersom jag gör det tydligt för omgivningen att jag inte accepterar förtrycket, alltså uppfattas jag som ”svag” i förhållande till andra kvinnor.

Att vara ”stark” innebär i mångas ögon helt enkelt att svälja en massa skit, inte att göra motstånd mot det en utsätts för. Det är ju inte särskilt svårt att räkna ut hur detta kommer sig, det är ett sätt att måla ut de kvinnor som engagerar sig feministiskt som svaga, att problemet ligger hos dem och inte i det system vi lever i.

Ladu dahmer har lägligt nog också skrivit om detta idag. Läs!

”Ordning” som överordnat mål i den liberala demokratin.

Har funderat lite på koncepten ”ordning” och ”stabilitet” i förhållande till ”demokrati”. Den form av demokrati vi har i bland annat Sverige kallas liberal demokrati, och innebär ungefär att det finns äganderätt och ”ekonomisk frihet”, att det finns en konstitution som avgöra vissa friheter och rättigheter och att det finns något slags parlament till vilket politiker väljs för att föra folkets talan.

När jag läste statskunskap så fick vi lära oss att det inte får bli ”för mycket” engagemang i en liberal demokrati eftersom det kan ”koka över” då. Exakt vad detta innebär är oklart, men det problematiserades inte vad detta egentligen säger om det system vi lever i. Om systemet nu inte klarar av för mycket politiskt engagemang, kan det verkligen kallas demokratiskt? Vad händer när det ”kokar över”, ska staten kämpa för sin överlevnad med hjälp av våldsmonopolet? Vad är viktigast, att folk faktiskt får vara med och besluta politiskt eller att upprätthålla stabiliteten och i förlängningen också systemet som sådant?

Det verkar finnas ett överordnat mål för hur polisen agerar vid typ demonstrationer och det är att ”ordningen” ska upprätthållas. Men vad är det egentligen för ”ordning” som upprätthålls. När till exempel nazister tillåts hålla en demonstration så sabbas ”ordningen” för väldigt många människor på både kort och lång sikt, de människor som drabbas av nazisternas våld idag och de människor som kan komma att drabbas av ett eventuellt framtida fascistiskt eller nazistiskt samhället (det vill säga typ alla).

Den ”ordning” som ska upprätthållas har inte något med faktiska människors säkerhet att göra, utan handlar om säkerheten för staten och det system som staten tjänar, det vill säga kapitalismen. Därför anses det mer angeläget att upprätthålla ”ordningen” så att det inte blir ”kaos” än att motarbeta fascism. Fascism är inget hot mot vare sig staten eller kapitalismen, det är däremot de delar av vänstern vars mål är att avskaffa just detta system. Fascism är däremot ett mycket konkret hot för människor på både kort och lång sikt. Grejen är att det spelar marginell roll, när det viktigaste är att upprätthålla ordning och stabilitet.

Här kan vi se hur den liberala demokratin som form överordnas demokrati i en djupare betydelse, det vill säga folkstyre. När människor förbjuds från att demonstrera för att det är viktigare med ”ordning” så handlar det om att det är viktigare att bevara systemet så som det ser ut än att människor faktiskt får realisera sina ”demokratiska rättigheter”. Samma sak när människor som demonstrerar mot fascism som ju är en djupt odemokratisk ideologi ses som ett större problem än fascismen som sådan, eftersom fascismen som sådan inte utgör något direkt hot mot staten.

Detta kan motiveras med att det hur som helst är värre att befinna sig i kaos, att det är bättre att ha några demokratiska rättigheter än inga alls och så vidare. Men det visar på en väldigt tydlig spricka i realliberalismen, nämligen det faktum att alla rättigheter inte kan realiseras samtidigt. Om alla, eller bara en större mängd än idag, utnyttjar sina demokratiska rättigheter så kommer det att ”koka över” och repressionen kommer att bli hårdare. Ordningen kommer att prioriteras framför att människor får utnyttja sina rättigheter. Den liberala demokratins upprätthållande bygger således på att det store flertalet inte utnyttjar de demokratiska rättigheter de har. En kan såklart mena på att detta ”fungerar i praktiken”, men frågan är om en kan kalla ett samhälle där våra demokratiska rättigheter är villkorade på det här sättet en ”demokrati”.

För ful för att ha en åsikt om patriarkatet.

En sån där grej en ofta får slängd i fejset som feminist är hur oerhört ful en är, något som av någon anledning gör ens åsikt om patriarkatet mindre legitim. Jag har funderat en del på detta med vad fulhet och snygghet är. När jag rakade av mig håret så fick jag betydligt fler kommentarer om att jag ”såg ut som en man” och liknande. Detta kan jag tycka är intressant eftersom det ju uppenbarligen är mitt beslut att ha just en kortklippt frisyr. Jag inser såklart att det är något som kan ge mig en mer ”manlig” eller i alla fall mindre ”kvinnlig” framtoning, på samma sätt som min klädsel (vanligtvis jeans och hoodie), att jag inte rakar mig eller att jag i princip aldrig sminkar mig gör det. Jag ägnar mig helt enkelt ganska lite tid och energi åt att göra mig till ”kvinna”, något som är provocerande i mångas ögon. Måhända tycker vissa att jag också är oerhört ful bara sådär, men jag tvivlar på att det är det främsta skälet till kommentarerna utan tror snarare att det upplevs som provocerande med en person som tar avstånd från vissa former av kvinnlighet både i ord och handling.

För mig har det varit väldigt skönt att släppa grejen med att i olika sammanhang försöka ha någon slags ”kvinnlig” framtoning. Sedan jag slutat försöka tygla min kropp på olika sätt, i form av utseendemässiga ingrepp eller att försöka ändra mitt uppförande så att det ska framstå som mer kvinnligt, så har jag blivit mycket mer bekväm med hur jag faktiskt ser ut. Jag kan vara nöjd med mitt utseende på ett helt annat sätt än innan, kan känna att det är såhär jag ser ut istället för att mäta mig själv mot mallen ”kvinna”. Detta är såklart inte alltid, men för det mesta.

Detta har också gett mig en ganska mycket mer avslappnad inställning till mitt utseende, innan så kunde det växla mellan hybris de dagar jag kände mig kvinnlig nog och självhat de dagar jag inte tyckte mig passa in i mallen. Nu jämför jag mig för det mesta bara med mig själv, och det ger en ganska mycket mer jordnära inställning till det hela. Jag kan önska att jag hade mer eller mindre av det ena och det andra på min kropp, men jag har i regel ingen yttre måttstock eller ideal som jag förhåller mig till. Jag ser inte andra kvinnor och tänker att de är snyggare än vad jag är eller att jag önskar att jag såg ut som dem.

Jag har också kommit fram till att det här med att uppfatta folk som snygga/fula ändå är en väldigt subjektiv upplevelse. Jag har tänkt på det när jag själv börjat reflektera mer över vad jag attraheras av, och att det inte har så mycket att göra med vad som generellt lyfts fram som attraktivt. Typ att jag kan se att någon är snygg rent ”objektivt” (alltså enligt rådande ideal) men själv inte attraheras av det. Jag tänker mig att det är så de flesta andra fungerar liknande. Hela grejen med att vara ”snygg” har därför blivit lite mindre betydelsefull, avdramatiserad helt enkelt.

Vill bara säga att det är helt jävla fantastiskt att tycka att det känns helt okej om en framstår som ful i någons ögon, att helt enkelt inte bry sig så jävla mycket om det. Det är också skönt att slippa den där ständiga jävla pressen på att vara ”kvinnlig” som jag gått omkring med precis hela tiden innan. Jag rekommenderar det verkligen!

Missunnsamhet.

Wallin har skrivit en krönika om att vara missunnsam:

Det är tydligen sjukt svårt att vara motsatsen till missunnsam och bitter. Jag vet vad jag snackar om. I flera år satt jag i diverse sunkiga andrahandslyor, typ arbetslös och lätt alkad och missunnade allt och alla. Jag missunnade de som kunde hålla i pengar. De med ordning och reda i sina liv. De med bra impulskontroll, bra kontakter, rika föräldrar, lyckliga förhållanden och snabb ämnesomsättning. Och Gud vad dåligt det fick mig att må. Men det blev som ett beroende. Och denna enorma garderob av offerkoftor! Så här i efterhand förstår jag inte att jag pallade.

Jag förstår inte heller att Wallin pallade. Hen verkar ha varit i en riktigt jobbig livssituation, den typen av situation jag inte önskar någon att befinna sig i. Jag unnar alla att ha ett stabilt och bra liv, att må bra, att känna trygghet i vardagen. Det är till och med så att jag engagerar mig politiskt för att just detta ska kunna bli verklighet, för att alla ska ha rätten att leva ett tryggt liv.

Vad jag däremot inte unnar någon är att sparka ner på den som har det sämre. Jag tycker inte att det är okej att raljera kring hur andra människor hanterar sin livssituation.

Jag unnar inte heller någon att känna sig förmer och bättre än andra för att de har lyckats ”komma upp sig i tillvaron”. Jag unnar ingen att tro att det handlar om deras ”hårda slit” allena att de har lyckats med saker i sitt liv. Det handlar om förutsättningar. Folk har olika sådana och jag tycker inte att en ska behöva göra avkall på sina privilegier, men jag tycker att en ska kunna förstå att en faktiskt har privilegier och att det påverkar var en sedan hamnar i livet.

Man ska ju ändå inte behöva ”motivera” varför man ska ha ”rätt” till ett så kallat bra liv. Men det krävs ofta. Man ska ha en snyftig historia om sin tuffa uppväxt eller liknande för att bli okej:ad som någon slags jante-antagonist.

Nej, jag tycker inte heller att en ska behöva motivera varför en har rätt till ett bra liv. Däremot så tycker jag inte att en ska behöva motivera varför en skulle ha rätt till ett bättre liv än någon annan. Jag tycker att en ska behöva motivera varför till exempel studenter ska klara sig på en inkomst under fattigdomsstrecket när en själv lever gott.

Problemet är inte att någon anser sig ha rätt till saker, problemet är när någon anser sig ha rätt till mer än andra för att de har ”jobbat hårt” eller något liknande. Problemet är när någon går omkring och kallar till exempel studenter för bortskämda för att vi kräver högre studiemedel. Då kan det vara så att en påpekar att personen som säger det där kanske inte har någon rätt att uttala sig om hur det är att leva under de förhållandena. Men det handlar inte så mycket om missunnsamhet från min sida som ilska över att någon annan faktiskt missunnar mig någonting, nämligen rätten till ett bra liv.