Kategori: Politik

Enskilda rötägg och strukturer.

Ett sånt där ”argument” som jag tycker är intressant är när folk ba: ”men vadå med den där definitionen av rasism så är ju typ alla rasister”. Ja, typ så är det ju också? Vi lever i ett rasistiskt samhälle, människor i regel färgas av det, de allra flesta går omkring med rasistiska föreställningar. Inte för att de typ är ”onda” eller liknande utan helt enkelt för att det är så samhället ser ut.

Jag antar att det är bekvämt att se på till exempel rasism som ett marginellt fenomen, som små luckor av dålighet som ”majoritetssamhället” måste bekämpa så att det istället är våra ”goda” värderingar som dominerar. Då slipper en se hur en själv bidrar till rasismen, och det är väl gött.

Det hela baserar sig också på den högst liberala uppfattningen att vi lever i ”den bästa av världar” och att det som nu återstår för politiken är att korrigera mindre fel, inte att göra stora förändringar i samhället. Att den tiden då vi behövde förändra saker på riktigt liksom är förbi nu.

Men att något är vanligt betyder inte att det är bra. Vi måste kunna kritisera även det som många människor gör sig skyldiga till. Att mena på att endast det som ett fåtal människor ägnar sig åt kan vara ett problem är en jävligt antiintellektuell hållning. Med den synen på saken blir det helt omöjligt att göra några uttalanden om samhället som helhet, samhällsutveckling och liknande, utan allting handlar bara om enskilda individer som råkar ha värderingar som faller utanför normen om vad som är okej.

När vi pratar om strukturer så pratar vi inte om enskilda rötägg, vi pratar om normer som går igenom hela samhället och som de allra flesta bidrar till att upprätthålla. Det är liksom det som är en struktur. Sedan finns det såklart de som extra ivrigt upprätthåller dessa, men det är inte de som utgör hela problemet.

Bitterhet är subversivt.

En väldigt dålig sak att vara i det här samhället är att vara ”bitter”. En får absolut inte vara bitter över att ens liv är dåligt på olika sätt, utan en ska ta sig i kragen och tänka positivt och allt det där istället.

Jag förstår att bitterhet är skrämmande för vissa människor som försöker hålla skenet av att de lever ett bra liv uppe. De flesta har någon anledning att vara bittra över sin tillvaro, men eftersom det anses så himla viktigt att vara nöjd med det för att vara en ”lyckad” människa så trycker många bort detta.

Och det finns ju såklart en politisk anledning till att det ser ut som det gör. Bitterhet grundar sig i missnöje, och framförallt missnöje över krossade förväntningar, över att en upplever sig ha blivit hindrad i livet och orättvist behandlad. Bitterheten grundar sig alltså på tanken att det skulle kunna vara annorlunda. Och att formulera denna tanke, det är subversivt. Att säga ”jag vill mer i livet”. Därför måste dessa tankar kvävas i sin linda, reduceras till enskilda individers oförmåga att ”acceptera livet”.

Det sägs att en ska kunna ”acceptera” att livet är orättvist och dylikt, men varför ska en göra det egentligen? Vem tjänar på att en accepterar det som är dåligt i samhället? Kanske en själv, på kort sikt, eftersom en slipper gå och grubbla på vissa saker, men på längre sikt är det såklart de som tjänar på den rådande samhällsordningen, någon som oftast inte är en själv. Givetvis vill de att vi ska tänka att vi blir lyckligare av att inte grubbla över varför världen ser ut som den gör och hur det skulle kunna vara annorlunda.

Jag tänker att det kan vara väldigt smärtsamt att inse hur mycket onödigt lidande som finns i det här samhället, samtidigt tror jag att det är nödvändigt för att vi ska kunna nå förändring. Och där spelar just bitterheten en viktig roll, att våga visa öppet att en faktiskt är jävligt missnöjd med hur saker och ting ser ut.

Vi är värda att vara hela människor.

I Moulin Rouge säger Satine, när hon bestämt sig för att fly med Christian, såhär till Zidler: ”hela mitt liv har du fått mig att tro att jag bara är värd det som någon betalar för mig. Men Christian älskar mig”. Christians kärlek är något rent, något äkta. Att hon får den kärleken av Christian beskrivs som den gåva hon behöver för att frigöra sig från förtrycket på bordellen, för att bli mer än en vara, för att bli en människa. Christians kärlek får henne att inse att hon är värd mer.

Men i patriarkatet, där kvinnors värde bestäms av män, är både pengar och kärlek en slags valuta. Att bli älskad av en man är att tilldelas ett värde. Att bli erkänd av en man är att få ett värde i det patriarkala samhället. När Satine väljer att lämna bordellen så frigör hon sig inte från patriarkatet, från en situation där män bestämmer hennes värde, hon går bara in i en ny. En ny situation som troligen är mer angenäm, men därför också mer fjättrande, mer känslomässigt upprivande, svårare att lämna.

Romantiken lär oss att detta värde män sätter på kvinnor med sin kärlek är rent, att det är fritt från förtryck, att det är det som kommer göra oss lyckliga. Men detta är en lögn, för väl inne i dessa relationer så fortsätter förtrycket. Den romantiska lögnen används för att locka in kvinnor i dessa relationer, för att få kvinnor att ge av sin kärlekskraft till män i utbyte mot att bli accepterade och kanske rentav upphöjda i patriarkatet. Men aldrig i utbyte mot att de blir människor, fria att definiera sig själva och välja sitt eget livsöde.

Jag har en dröm, en dröm att verklighetens Satine och alla andra världens kvinnor istället ska resa sig upp och säga ”hela mitt liv har ni fått mig att tro att jag bara är värd något om en man älskar mig, men det är en lögn. Det är en vidrig patriarkal lögn, och nu ska vi sluta anpassa oss efter den. Jag är värd någonting även utan din patriarkala bekräftelse”.

För vi är värde mer än både de pengar någon kan tänkas vilja betala för vår kropp eller den bekräftelse en man kan ge oss genom sin kärlek. Vi är värda att vara hela människor, att vara fria att definiera oss själva istället för att definieras av män. Vi är värda att leva i ett samhälle där det inte är mannens blick som avgör om vi har rätt att leva ett bra liv.

God Ton.

Det finns vissa som tycker det är viktigt med God Ton. Jag kan förstå detta. Jag försöker till och med syssla med det själv ibland när jag bemöter folk. Jag kan beundra de som alltid lyckas vara tålmodiga och pedagogiska i olika diskussioner hur mycket dumheter som än sägs. Jag tycker inte att det är något fel med att agera så, jag tycker inte att en måste visa sina ilska. Vissa kanske inte ens är särskilt arga, och då blir det såklart lättare.

Vad jag däremot inte begriper är att aktivt leta upp folk som en inte tycker håller tillräckligt God Ton och hänga ut dem, speciellt inte om dessa redan är personer som utsätts för mycket påhopp.

Sådant beteende är tyvärr ganska vanligt bland förespråkarna av God Ton, i större eller mindre grad. Jag har detta åtskilliga exempel på att människor hängts ut för att de inte anses vara trevliga nog, för arga eller liknande. Vad jag undrar är hur den som förespråkar God Ton tänker sig att detta påverkar debattklimatet. Tror hen att det kommer skapa ett trevligt debattklimat att enskilda pekas ut som fiender till Det Goda Samtalet.

I mina ögon ser det ut att handla mer om positionering än om att försöka komma fram till något slags bra samtal på ett konstruktivt sätt. Att peka ut folk för att de diskuterar på fel sätt är verkligen inte God Ton, och gynnar inte något bra samtal. Om det nu är det en vill ha så bör en sluta upp med detta beteende.

Jag tycker att det ligger mycket i följande: ”god ton kan en kräva av sig själv, inte av andra”. Det går att sträva efter att själv bemöta folk på ett visst sätt, men att gå därifrån till att kräva att alla andra ska göra på samma vis oavsett position är en annan sak. Att därtill peka ut folk för att de ”sabbar” debatten är etter värre. Om en är seriös med sina anspråk på God Ton så bör en inte själv bidra till ett mer hätskt debattklimat på det sättet.

F! och att undvika att bli en partist.

F! har ju börjat ta mer och mer plats på sista tiden, och jag har funderat mycket på hur jag ska förhålla mig till detta. Jag är å ena sidan glad att det går bra för en feministisk organisation, å andra sidan ser jag många problem med parlamentarism som koncept.

Jag vänder mig emot parlamentarism som samhällssystem, och jag tror inte att vi kommer att nå någon slags slutgiltig lösning på de utmaningar vi står inför inom parlamentarismen. Däremot ser jag parlamentarism som en möjlig väg till förändring. Jag tänker att för att en rörelse ska kunna vara stark så måste den finnas både inom och utanför parlamentarismen. Jag ser ett stort värde i att dessa två grupperingar har samröre med varandra, speciellt att partier tar intryck från rörelser utanför parlamentarismen.

Det problem som kan uppstå med ett feministiskt parti, eller något parti över huvud taget, är att det ”tar över” frågorna och gör dem ”rumsrena”, typ så som skett med miljöpartiet. Partierna anpassas helt enkelt till parlamentarismen, slutar vara subversiva och börjar istället värna mer om sitt eget intresse som organisationer än den politiska förändringen. Där är inte F! nu, men jag tror att de förr eller senare kommer att vandra den vägen och då är det upp till de som vill engagera sig feministiskt att upptäcka det och överge projektet.

Ett problem som jag kan se i hur folk förhåller sig till F! är att de utvecklar en mentalitet som ”partister”. De försvarar partiet och allt de står för, de måste ständigt representera F! och så vidare. Det är inte särskilt konstigt, det är så de flesta som engagerar sig i ett parti agerar. Däremot är det kanske inte något positivt för feminismen som rörelse.

Jag märker också hur jag bemöts som partist när jag berättar att jag är medlem i, tänker rösta på och till stor del sympatiserar med F!. Jag blir konfronterad med vad jag tycker om alla delar av deras politik och så vidare. Sanningen är att jag inte har någon övergripande koll på F!:s politik i alla sakfrågor, och jag tycker faktiskt inte heller att det är relevant för mig. Jag ser mig inte primärt som en medlem i partiet F!, jag ser mig som en feminist som valt F! som en av möjliga vägar till konkret politisk förändring.

För mig är partier och parlamentarism ett verktyg, inte ett mål i sig. Jag tror över huvud taget inte att vi kommer komma hela vägen inom parlamentarismen, och därför är det irrelevant för mig huruvida F! tycker rätt sak i alla sakfrågor. Det jag tycker är relevant att ta ställning till är vilket alternativ som kan erbjuda mer konkret förändring åt det håll jag strävar just nu, och där anser jag att F! har mest att komma med. Inte bara för att de i sig har ett bra program, utan för att de kastar om samtalet och driver politik på ett enligt mig rimligt vis. Jag ser flera bra saker med att F! tar mer plats, inte bara att de eventuellt kommer in i någon beslutande församling efter valen utan också för att de bidrar till ett annat politiskt klimat på det stora hela.

Jag tror att vi måste bryta den mentalitet där partier ses som den primära politiska kraften. Att partier får makt är inget egenvärde, däremot kan de utgöra tillfälliga verktyg för förändring. Jag tror inte att vi ska låsa fast vår politiska identitet till en given organisation, oavsett vilken det är, och allra minst om det är ett parti. Men jag ser inte heller någon mening med att helt avfärda partier som sådana. Partier är visserligen sällan allt vad de gör anspråk på att vara, men de kan vara en del i en förändring och det tycker jag inte att vi ska förringa. F! kommer inte att kunna vara allt, men det kommer kunna vara något. Och jag tror att om vi förhåller oss till F! med detta i bakhuvudet och inte förlorar våra rötter för att helt gå upp i någon slags partigemenskap så kommer det att vara positivt.

Allt våld är politiskt.

Ofta används begreppet ”politiskt våld”. Det brukar åsyfta våld som utövas med någon slags tydlig och ofta uttalad politisk agenda. Det är politiskt våld när myndigheter eller politiker attackeras. Av någon anledning ses det politiska våldet som extra allvarligt, troligen för att det utgör något slags hot mot makten.

När nazister går på gatan och slår ner människor baserat på deras hudfärg, eller på att de på något annat vid inte anses passa in i deras människoideal, är det politiskt våld? Jag skulle säga ja, men det är inte självklart att det rubriceras så. Eftersom våldet inte är uttalat politiskt så hamnar det kanske någon annanstans, som oförklarliga händelser som bara sker.

Vad är politik? Ofta avgränsas politik till att handla om de som har en uttalat politisk agenda. Jag skulle säga att politik är allting som handlar om makt. Patriarkatet är politik, det finns ingen organisation som företräder patriarkatet men det är en grundläggande maktstruktur som påverkar livet för alla människor i detta samhälle, alltså är det politik. Men när en man slår en kvinna i hemmet så klassas inte våldet som politiskt, trots att det har sin grund i en av våra med grundläggande maktstrukturer, nämligen patriarkatet.

När en man slår en kvinna är det ett politiskt våld. Det är inte bara en angelägenhet mellan dessa två personer, utan det har sin grund i en samhälleligt struktur och brottet reproducerar också denna samhälleliga struktur. Information om denna misshandel kommer kanske att sippra ut, om än inte offentligt så till de närmaste. Denna historia kommer att stärka kvinnors rädsla och deras tacksamhet inför sina ”goda” män, eller så kommer kvinnan som blivit utsatt att få skulden. Detta stärker också patriarkala strukturer i samhället i stort.

Ett slagsmål som sker mellan två män är också politiskt, det handlar om att män har lärt sig att våld är ett sätt att lösa problem. Kanske är det alkohol inblandat, och huruvida sådan finns tillgänglig eller ej är också ett politiskt beslut.

Jag tycker det är konstigt att se på vissa saker som sker i samhället som politiska och andra inte. Allt som äger rum i detta samhälle har en politisk dimension. Det handlar om saker vi kan förändra, på en samhällelig nivå. Allt våld är därför politiskt. Det kan förstås politiskt och det kan bekämpas politiskt.

Problemet med dialog.

De senaste dagarna har det pratats en del om en elevblockad som hölls mot Sdu på globala gymnasiet. Vissa menar att detta är fel och odemokratiskt eftersom alla riksdagspartier tydligen måste representeras om något ska respresenteras, trots att ett av dessa riksdagspartier tydligt ställer sig emot grundläggande demokratiska värden.

Vissa menar att en istället för att köra bort Sdu ska föra så kallad ”dialog” men dem. Jag undrar vad en förväntar sig att få ut av en sådan ”dialog” med Sdu. Problemet med Sd såväl som Sdu är inte typ att de är ”bråkiga ungdomar” utan att de företräder en rasistisk ideologi. Det är ingenting en kan komma bort från med hjälp av någon ”dialog”. Sdu kommer inte sluta vara rasister för att du pratar med dem, möjligtvis kan enskilda medlemmar övertygas men Sdu som organisation kommer fortfarande att ha samma ideologiska grund.

Vad förväntar en sig få ut från denna ”dialog”. Kanske byta lite perspektiv? Kanske komma överens om att en nog ändå tycker i grunden lika trots allt? Ha lite mysigt samförstånd? Få någon Sdu:are att säga att de faktiskt vill ha kvar de som gör rätt för sig? Slänga lite statistik i någons ansikte om hur mycket vi faktiskt tjänar på invandringen? Är det någon som förväntar sig att detta ska fungera? Någon som tror att detta kommer få Sdu som organisation att byta riktning? De har tydliga politiska idéer och om de blir insläppta får de sprida dessa, och de normaliseras som en del av ”demokratin”.

Nej, det enda rimliga i ett sånt här läge är att ge ett blankt nej, att säga att sådana åsikter accepterar vi inte. Det har ingenting med Sdu:arna som individer att göra, det är en fråga om de ska få vara där och representeras som organisation. Som organisation står det för något tydligt politiskt, som privatpersoner kan de ändra sig, kanske med hjälp av ”dialog”. Det betyder dock inte att de ska få bli insläppta som politisk organisation. I det här fallet måste vi se dem som representanter för ett politiskt projekt, inte som individer.

Därför blir jag provocerad när folk snackar om att de minsann pratade med en Sdu:are och att hen var ganska rimlig eller att de kom bra överens och sedan använder detta faktum för att dra något resonemang om att vi minsann kan föra dialog. Så kan det säkert vara, det finns väl sympatiska och osympatiska individer i alla läger. Problemet är inte individerna som sådana utan politiken. Du kan ha hur många givande diskussioner med en Sdu:are som helst, hens engagemang i Sdu är fortfarande ett engagemang för ett mer rasistiskt samhälle.

Jag tror att vi måste sluta se på rasistiska och nazistiska organisationer som en fråga om individer som hamnat på glid, som kan komma på bättre tankar med hjälp av ”dialog”. Vi måste behandla dem som de politiska organisationer de faktiskt är. Sedan kan vi se annorlunda på enskilda individer som befinner sig i dessa rörelser, men det gör inte att rörelsen som sådan ska betraktas som en stökig tonåring som vi bara kan tala till rätta.

Den socialt accepterade naturligheten.

Jag har funderat lite på det här med kroppshår på sista tiden, och vilken typ av behåring som anses fin/ful. Jag slutade för drygt ett år sedan med all form av rakning/ansning av kroppshår, utom det på huvudet dårå (var en person som skrev en indignerad kommentar om denna ”dubbelmoral” en gång).

På många ställen kan en se bilder på feminister som visar upp sina håriga armhålor. Detta är en kroppsbehåring som har ganska hög status inom feministiska kretsar. Ibland stöter jag på feminister som tycker att det är beklagligt att de själva inte har anlag för att ha en buske under armarna, för att de då inte kan göra detta statement. Jag förstår ju varför en tänker så, men tycker fortfarande att det är ganska paradoxalt att en kamp som ju handlar om att få låta sin kropp vara ifred istället får effekten att vissa önskar att de hade anlag för en annan slags hårväxt än vad de har naturligt.

Men hur är det med väldigt håriga armar, eller fingrar, eller ögonbryn som växer ihop? Hur är det med kvinnor som har skäggväxt?

Olika kvinnor har ganska olika kroppsbehåring, och möter utifrån detta olika reaktioner om de låter den vara. Det är enklare för en kvinna som har ganska gles och ljus behåring att låta den vara än för en kvinna som har grövre och mörkare hårväxt. Viss kroppsbehåring anses mer ”onaturlig” för kvinnor än annan, jag minns till exempel att jag slutade raka raggarsträngen sist av allt eftersom jag hade uppfattningen att detta inte var ett ställe där kvinnor hade hårväxt och att det därför var fel. Nå, jag hade ju uppenbarligen hårväxt där, vilket för övrigt en massa kvinnor har, då bör det ju inte vara något ”onaturligt” med det.

Jag funderar på värdet i att göra en viss typ av kroppsbehåring så symbolisk. Jag tänker att det har vissa fördelar, samtidigt som jag tror att det kan sno en del fokus från kärnfrågan, nämligen rätten att låta sin kropp vara utan att för den sakens skull behöva utstå trakasserier. Genom att låta håret under armarna symbolisera den ”naturliga” kroppsbehåringen i den uträckningen tänker jag att vi riskerar att osynliggöra de kvinnor som har en kroppsbehåring som blir än mer problematisk att visa upp offentligt. Vi riskerar att skapa ett ideal kring vad som är den accepterade naturligheten, den naturlighet vi kan via upp som ett feministiskt statement.

Män med känslor.

Det finns ju en mycket utspridd uppfattning om att män inte vågar/kan visa sina känslor. Min uppfattning i frågan är inte så mycket att män inte visar känslor som att de sällan försöker göra dem begripliga eller erkänna dem för sig själv eller någon annan. Jag menar, känslor visar en faktiskt hela jävla tiden, skillnaden ligger ju i huruvida en erkänner dem som känslor. Har träffat åtskilliga män som uppenbarligen känner en jävla massa med som helt enkelt struntat i att erkänna detta.

Denna uppfattningen har lett till ett visst agerande kring män som visar känslor, nämligen det fullkomliga accepterandet och hyllandet av dem. Mmm, det är så himla fiiint med en man som visar känslor och därför kan han göra, tycka och tänka vad fan som helst. Det är väldigt viktigt att ta hänsyn till en man som mår dåligt eller är känslig och så vidare, oavsett om det är uttalat eller outtalat.

Det finns en syn på allting män företar sig som mycket mer viktigt, rationellt eller seriöst än det kvinnor företar sig. Om en man mår dåligt då är det såklart på allvar, om en kvinna mår dåligt så kanske det viftas bort som typ någon slags känslomässig instabilitet som bara finns där mest för att hon är kvinna och kvinnor är sådana, hysteriska våp som bara går omkring och ”känner” en massa.

Och eftersom det finns en utspridd uppfattning om att män sällan visar eller pratar starka känslor så anses det ofta väldigt väldigt viktigt att lyssna när de väl gör det, eftersom det tydligen är så oerhört ovanligt. Det blir som att få tillträde till ett heligt tempel, manskänslornas tempel. Vi ska andaktsfullt lyssna och bara suga i oss männens stora kunskap. Det är liksom väldigt viktiga saker som är på gång, när en man visar en känsla. När kvinnor visar eller pratar om känslor däremot är det lite mer si och så med lyssnandet. Eftersom kvinnor som vi vet knappt pratar om annat än känslor så är det inte lika viktigt att knipa käft och lyssna, det kan lika gott vänta.

Kanske är det så att kvinnor oftare behöver förmedla vad de känner eftersom de inte blir lyssnade på annars. Män blir ju dels lyssnade på när de väl pratar, men de har ju också lyxen att ofta ha människor (kvinnor) omkring sig som anstränger sig för att förstå dem även när de är tysta. Det är ju inte så konstigt att en sällan pratar om vad en känner då. Det är ju inte som att en pratar om känslor för att det är så himla kul, utan för det mesta gör en det av nödvändighet.

Vänskap mellan kvinnor.

IMG_20140322_021252Citatet ovan kommer från SCUM-manifestet under rubriken ”[mannen är ansvarig för] förhindrandet av vänskap (kärlek)”. Det här är något av det absolut sorgligaste jag vet, och tyvärr helt sant. Det är ovanligt med djup vänskap kvinnor emellan, troligen mycket på grund av att kvinnor aldrig lär sig att prioritera relationer med varandra över relationer med män.

Jag vet själv hur jag försvunnit från umgänget med vänner för att jag har haft relationer med män och prioriterat dessa relationer över mina vänskapsrelationer. Jag har distanserat mig mentalt från krävande vänskapsrelationer för att jag behövt all min energi till att fokusera på relationer med män. Jag har liksom lärt mig att relationer med män är viktigare för mig, och därmed viktigare att ta hand om, än relationer med kvinnor. Detta trots att jag genomgående fått ut mer av umgänge med kvinnor och kunnat lita mycket mer på mina kvinnliga vänner.

På senare tid har jag börjat prioritera relationer med kvinnor allt mer, men det är fortfarande inte helt enkelt. Det är ingenting jag har lärt mig att göra.