Kategori: Politik

Ett minne av osäkerhet.

Ett minne spelas gång på gång upp i mitt huvud, ett minne av första gången en man jag hade en relation med övergav mig. Det var precis i början av vår relation och vi hade pratat om att vi skulle vara tillsammans en helg. Han hade lite saker att göra på dagen och sa att han skulle komma hem på kvällen. När han inte kom så ringde jag, varpå han sa att han hade bestämt sig för att gå ut på krogen, helt utan att bry sig om att informera mig om det. Han skulle komma hem senare. Jag väntade och till slut gick jag och la mig. När jag vaknade på morgonen var han inte där. Jag ringde och fick veta att han bestämt sig för att sova borta, utan att informera om det. Han lät liksom förvånad när jag ringde, som om vi inte hade något med varandra att göra. Även den dagen hade han saker att göra. Till slut bestämde jag mig för att strunta i honom och hänga med en vän istället.

Då hörde han av sig och var plötsligt jättepeppad på att hänga och ville följa med, helt utan att låtsas om sitt tidigare beteende. Det fick han, och han verkade liksom över huvud taget inte begripa vilken oerhörd förvirring hans beteende ledde till. Hur hans ombytlighet var jävligt jobbig för mig.

Efter att detta inträffade så pratade vi om det och han sa att ha förstod, men beteendet upprepades gång på gång efter det. Ständigt denna oförståelse för att jag hade ett behov av att få veta vad fan som pågick, att jag inte hade någon lust att ständigt vänta på att han skulle känna för att umgås. Hur han inte hade någon förmåga att förmedla vad han hade för behov och varför han gjorde som han gjorde, utan hur jag ständigt förväntades ha ”respekt” för hans humörsväxlingar utan att ha minsta lilla aning om vad fan det var som pågick och när saker skulle bli som vanligt igen. Samtidigt gjorde han oerhört mycket anspråk på mig när han väl var på humör.

Detta kan tyckas vara en liten grej, men det är ett oerhört smärtsamt minne. Det är smärtsamt för att det får mig att tänka på hur oerhört lite den här människan respekterade mig, inte ens nog för att kunna höra av sig om sina planer en kväll då vi hade bestämt att vi skulle umgås. Jag hade kunnat göra något annat, men istället väntade jag på honom för att vi hade sagt att vi skulle vara med varandra.

Vissa menar att en inte kan ”bestämma” över en människa och tvinga den att vara med en och att mitt behov av att få veta vad som pågick var ett uttryck för att vilja kontrollera. Men jag tycker verkligen inte att det är konstigt att vilja att en människa en har en relation med ska berätta vad det är som pågår inom denne. Smärtan ligger inte i att människor ibland behöver distans, utan i osäkerheten av att aldrig få veta vad fan det är som pågår. Smärtan ligger i att ständigt behöva anpassa sig efter den andra personens känslosvängar utan att veta vad det är som händer. Den ständiga osäkerheten som präglar hela samvaron.

Kommunism och jämlikhet.

Ibland får jag det högst oklara frågan hur en i kommunismen ska hantera att vissa kanske arbetar hårdare/bättre än andra och därmed får det bättre. Ungefär som om det typen av orättvisa som råder inom kapitalismen skulle kunna likställas med att två olika personer gör olika god mat eller städar olika effektivt i sina egna hem, och att de därför får olika resultat.

Jag tänker mig inte att samhälle där alla har det exakt lika bra. Olika människor har såklart olika förutsättningar att leva ett gott liv. Däremot så tänker jag mig ett samhälle där människor inte exploateras på grund av de egendomsförhållanden som råder.

Min åsikt är att ingen människa har rätt att exploatera varken jorden eller andra människor mer än någon annan. Ingen människa har rätt att köpa och tjäna pengar på en annan människas arbetskraft bara för att hen äger produktionsmedel eller har lagt beslag på naturresurser. Sedan kan väl enskilda individer vara hur ”driftiga” som helst, detta är inte et problem för någon annan än dem själva om vi inte lever i ett samhälle där detta tillåter dem att exploatera andra.

Att tro att kommunism handlar om att alla ska ha det precis lika är ingenting annat än en borgerlig vanföreställning, det har ingen förankring. Jag vet ingen kommunist som har argumenterat för ett sådant samhällsbygge. Det handlar om att var och en har rätt att själv bestämma över sin produktion och äga frukterna av sitt arbete, att vi inte ska exploateras på grund av de egendomsförhållanden som råder. Det handlar inte om att olika människor är olika bra på saker, utan om ojämlikheten i egendom som råder. Denna ojämlikhet är ett resultat av våld och tvång, genom staten, fråntagande av egendom, kolonialism och så vidare. Det rör sig inte om någon fredlig och demokratisk process utan var och är en oerhört brutal historia. Det finns inget som säger att vissa människor har rätt att lägga beslag på naturresurser eller mänskligt arbete, det finns ingen rättvisa i det.

Om folk driver företag i något slags kommunistiskt samhälle kvittar mig, det är inte som att jag är emot entreprenörsskap som livsstil för att det typ är ”moraliskt fel”. Löwengrip kan väl starta någon jävla tidning, det kvittar mig. Det jag vänder mig emot är hur människor får makt över andra genom sin egendom, för att det är så samhället är skapat. Om den samhällsstrukturen försvinner så kommer detta inte att vara ett problem.

Twitter 25/3. Att vara politiskt engagerad.

Hatar den här falska uppdelningen som finns mellan ”politiskt engagerade” och ”vanligt folk”. Alla bryr sig om politik, det styr våra liv. Så ofta jag pratar med människor som liksom har komplex för att de inte ”sätter sig in” tillräckligt. Blir också irriterad när vissa verkar se det som någon slags plikt att sätta sig in i politiska skeenden, att det gör en bättre.

Jag skiter i ”politik”, jag tycker inte att det är ett intressant ”ämne”. men mitt liv påverkas av politik, därför måste jag bry mig. Att förstå det som händer en på en politisk nivå är något alla kan göra, det är ingen fråga om specialintresse eller specialkunskap. De flesta har insikter som kan politiseras, men hindras från att se dem som politiska för att ”politiken” anses vara ett specialområde.

Och politik är INTE detsamma som parlamentarism, politik handlar om makt och det äger rum hela tiden. Vad är ens en ”politisk fråga”. Detta är en avgränsning som har gjorts åt oss, den måste ständigt ifrågasättas.

Något av det värsta jag vet är när den politiska eliten skämmar de som inte deltar i det politiska spel de har definierat. Politikergubbar som tycker att folk ska ”engagera” sig, men alltid på deras villkor.

Om en inte bryr sig om ”politik” är det troligen för att en inte ser hur det är relevant i ens eget liv eller hur en kan påverka. Det är upp till oss ”politiskt engagerade” att påpeka de politiska aspekterna i andra människors liv, inte göra det till en plikt. Folk kommer inte börja intressera sig för politik för att det anses ”fint”, utan för att de förstår hur det rör dem.

Frågan är ju också om det ens är önskvärt att fler ska ha politik som något slags ”intresse”. Tror politisk förändring uppnås bäst om människor ser på sina egna liv, förstår den politiskt och jobbar för förändring. I motsats till att en grupp ”politiskt intresserade” ska ta kommando och komma fram till hur samhället ska se ut.

Folk saknar på goda grunder tilltro till de politiska kanaler som erbjuds, därför används de inte. Problemet är samhället, ej individer. När till exempel valdeltagandet är lågt så beskrivs det ofta som att folk är ”oengagerade” snarare än att systemet suger. Och när vi väl engagerar oss gör vi det på fel sätt. Dvs inte inom partier. Den politiska eliten definierar vilket slags politisk engagemang som är legitimt och hur det ska äga rum. Tycker detta syns extra tydligt när ungdomars politiska engagemang diskuteras. Det är aldrig fint och seriöst nog. Ungdomar ska antingen drillas i olika partiers ungdomsförbund eller hålla käft.

Vill inte att politik ska vara ett strävsamt sisyfosarbete, det är något som ska leda till förändring, inte en ”hobby”.

Att hitta känslan av egenvärde.

Att leva i det här samhället innebär att bli utsatt för systematiska kränkningar av ens människovärde. Kränkningarna kommer från alla möjliga håll. Från män som tar sig rätten över ens kropp eller ens känslor, från myndigheter som ständigt ifrågasätter en, från skolan som betygsätter allt en gör, från vuxna som betraktar en först och främst som barn eller ungdom och i andra hand som individ, från alla som försöker pränta in i en att det en gör endast är något värt om det leder till att någon vill betala för att sätta ens kropp i arbete.

När en blir utsatt för dessa kränkningar från ung ålder så lär en sig aldrig att respektera sig själv. Om alla andra säger att du är värdelös om du inte finner din plats i kapitalismen eller patriarkatet, hur ska du då kunna känna dig värdefull i dig själv? Hur ska du kunna vara snäll mot dig själv i ett samhälle som utsätter dig för systematiska kränkningar?

Jag försöker hitta den där känslan av egenvärde. Känslan av att jag förtjänar att må bra och att ha det bra bara för att jag är människa, inte för att jag presterar. Men det är svårt, för jag har aldrig fått lära mig hur en gör. Jag har aldrig fått lära mig att tillgodose mina behov, att agera som om jag vore värd något. Jag har bara lärt mig att söka mitt värde i vad jag kan göra för andra, mer specifikt för män.

Det är svårt att hitta den där känslan, men jag tror att det kommer vara värt det. Jag tror att om jag hittar den så kommer jag kunna undvika att utsätta mig själv för ytterligare kränkningar i livet. Jag tror att jag lättare kommer kunna ta till vara på min insikt om vad jag mår dåligt av och överge det istället för att klamra mig fast för att jag inte vet vad jag annars ska göra.

Jag funderar ofta på hur det hade varit om jag hade lärt mig självrespekt tidigare i livet. Jag funderar på hur mina relationer med män hade tett sig (eller snarare inte tett sig) om jag hade lärt mig att jag är värd att ha det bra och bli behandlad med respekt, att det inte är mäns bekräftelse som ger mig värde utan att det är något som kommer inifrån mig själv. Jag önskar ofta att jag hade fått lära mig att jag förtjänar att bli behandlad med respekt, men det har jag inte. Därför har jag aldrig kunnat lämna situationer där jag inte behandlas med sådan i tid, utan jag har låtit det pågå trots medvetenhet om att det inte är bra för mig. För jag har inte tyckt att jag förtjänar bättre, och jag har inte vetat vad jag ska göra av mig själv om jag inte får värde från någon annan.

Hur gör jag då för att försöka hitta den känslan? Jag försöker att vara snäll mot mig själv, att lyssna på mina behov och göra saker där jag inte känner press på att prestera. Jag försöker tänka på mig själv utifrån den situation jag befinner mig i snarare än vilka inneboende egenskaper jag har, för att inte ständigt skuldbelägga mig själv för saker som händer mig. Jag försöker förstå vilka situationer som är destruktiva för mig och hur jag kan finna styrka att ta mig ur dem, men också vara förlåtande mot mig själv för att jag tidigare inte har haft den styrkan. Det är svårt, men det känns som att det går.

Om det är någon annan här som har gjort eller gör samma resa, som vill skriva om sina erfarenheter, eller tipsa om någonstans det står om det. Jag tror det skulle ge mig styrka.

Problemet med political compass.

När en har samröre med liberaler så är det inte helt ovanligt att de definierar sig själva och ber andra definiera sig själva politisk utifrån ”political compass”, som är ett text en kan göra här. Jag gjorde testet idag och här är mitt resultat:
political compassDet finns en uppsjö av dessa politiska test, där political compass är ett av de mest populära. Jag har överlag väldigt svårt för dessa test, och nu tänkte jag förklara varför.

När en gör political compass så ska en ta ställning i en mängd olika påståenden som främst rör olika sakfrågor. Svarsalternativen är strongly agree, agree, disagree och strongly disagree. Det finns inget sätt att berätta huruvida en anser en fråga vara politiskt relevant eller inte, trots att detta är något som folk har väldigt olika uppfattningar om. Vad har till exempel min åsikter om abstrakt konst med politik att göra? Det kan en såklart argumentera för att det har, men frågan är ju vad personen själv tycker. Jag skulle säga att just vart en drar gränsen för det politiska är en av de absolut viktigaste skiljelinjerna mellan olika ideologier.

Den vertikala axeln avslöjar hur en ställer sig till statligt inflytande och den horisontella axeln avslöjar hur en ställer sig i ekonomiska frågor. Redan här börjar den liberala utgångspunkten skina igenom. Jag anser inte att det går att dela upp socialt och ekonomiskt på det här viset, däremot är det en mycket vanlig liberal uppfattning om politik, att det finns olika ”sfärer” (den offentliga, den ekonomiska, den privata). Detta är inte en relevant uppdelning för mig.

Politisk åskådning handlar enligt mig inte om att ta ställning i olika sakfrågor. Det viktigaste är vilken verklighetsbeskrivning en har, vilken problemformulering en gör och vilka metoder en väljer för förändring. Ingenstans i testet finns någon fråga om vilka politiska metoder som är acceptabla, trots att detta är något som skiljer sig åt oerhört mycket inom olika politiska läger. En får anta att utgångspunkten är att dessa politiska åsikter ska implementeras i en liberal demokrati, eftersom det är det dominerande politiska systemet.

Vad innebär det till exempel att vara ”auktoritär”. Det verkar som att auktoritär är att tycka att staten ska ha stort inflytande över ”individen”. I testet förekommer bland annat ett antal frågor om hur en ser på politik och sex. Som feminist så tycker jag absolut att sex är en politisk fråga, men på helt andra grunder än till exempel en konservativ. För mig är det antiauktoritärt att erkänna sexualiteten som ett område på vilket det förekommer manlig dominans över kvinnor, för det handlar om att bekämpa mäns auktoritet över kvinnor, ändå kan jag svära på att åsikter som att porr, prostitution och liknande ska förbjudas anses vara ”auktoritärt”. I detta kan vi se en syn på att staten är den enda makten som kan utöva politiskt relevant auktoritet, auktoritet som utövar av till exempel män mot kvinnor, föräldrar mot barn och liknande anses inte vara lika politiskt intressanta. Som feminist ser jag patriarkatet som ett politiskt system precis lika mycket som parlamentarismen är det.

Politik kan inte beskrivas på det här viset, och när en gör det så verkar en på den liberala hegemonins villkor. Politik handlar inte om att ta ställning i en mängd olika sakfrågor, utan det handlar om att beskriva verkligheten och fundera på hur vi kan nå förändring. Att reducera hela min politiska analys till en prick i ett rutnät är ett hån mot politisk teori, och ett oerhört endimensionellt sätt att se på saken. Diskussioner om ideologiska utgångspunkter och definitioner av olika begrepp blir bortglömda, och saker och ting mäts utifrån de politiska parametrar som anses relevanta i en liberal demokrati. Vi borde istället börja diskutera själva kartan, parametrarna och begreppen. Varför ställs just dessa frågor, och varför ställs de på det här viset? Det vore politisk diskussion.

Det är inte ”personligheten” som räknas.

Det har kommit en kampanj från Friends som går ut på att det är insidan som räknas och att folk inte ska hålla på och ta ”selfies” och diverse. Kampanjen har fått kritik, bland annat från Hej Blekk.

friends1

Jag har funderat lite på det här med att det är ”insidan som räknas”, att en ska fokusera på ”personligheten”. Som en person med lång erfarenhet av intensivt självhat så har jag lärt mig att det är fullt möjligt att hata både sitt utseende och sin ”personlighet” djupt. När jag var ätstörd hatade jag både mitt utseende och min ”personlighet”, men utseendet var det lättare att göra något åt. Utseendet kunde jag kontrollera, men ätstörningarna handlade inte bara om att jag hatade min kropp utan att jag hatade mig själv, med allt vad det innebar.

Det är precis lika möjligt att kontrollera och styra sin ”personlighet” på ett skadligt sätt. Detta är något som jag skulle säga att många människor, framförallt kvinnor, har erfarenhet av. Vi får minst lika mycket direktiv kring hur vi ska vara som personer som kring hur vi ska se ut. Skillnaden är att direktiven kring utseende ofta är lättare att förstå sig på och följa, de är tydligare.

Jag skulle önska att det var mindre fokus på vad en är och istället mer fokus på vad en gör och framförallt vad en väljer i förhållande till sina förutsättningar. När jag har börjat tänka mer på mig själv i termer av en handlande människa, ett subjekt, och mindre i termer av vad jag är, typ hur jag ser ut eller vilken personlighet jag har, så har jag i högre grad kunnat tycka om och respektera mig själv. Visst, jag har en massa brister och begränsningar men jag kan utifrån dessa förutsättningar välja att leva mitt liv på ett sätt jag kan vara stolt över. Jag kanske inte kan nå lika långt som andra med bättre förutsättningar, men jag kan ändå känna mig stolt över de val jag gör i livet.

Att ständigt hävda att det är ”personligheten” som räknas är att återigen sätta fokus på någon slags inneboende egenskap en individ bara har. ”Personligheten” är inte något vi kan ändra bara sådär, och få personer har en ”personlighet” som stämmer in med rådande normer om hur vi ska vara. De flesta är inte sådär hiskeligt socialt kompetenta, trevliga, roliga och spännande. Och det är okej, det också. För det är inte ”personligheten” som räknas, utan det är vad vi väljer att göra som räknas.

Myten om statskramande socialister.

En av de mest störiga uppfattningarna jag vet är att socialister älskar staten. Det finns såklart de som gör det, men det är knappast någon grundsten i socialistisk ideologi. Detta missförstånd leder till tramsiga diskussioner om till exempel att staten minsann inte gör allting rätt (som om någon tyckte det), och så sitter en plötsligt där och ska försvara någon skit en inte ens gillar bara för att det råkar vara lite bättre än att lämnas ut till de ~*rena marknadskrafterna*~.

Jag har en teori om varför borgare ofta tror att socialister älskar staten. Dels handlar det om vanligt, hederligt smutskastande, men det handlar också om att de inte kan tänka ett samhälle bortom den liberala demokratin. De kan inte tänka sig att saker kan fungera på något annat vis än att staten i dagens utformning tar hand om och äger saker eller att företag gör det. Många liberaler har också uppfattningen att staten som sådan är ”socialistisk”, alldeles oavsett vad den gör.

Min syn på staten i dagens samhälle är att den är precis lika mycket en del av kapitalismen som diverse företag. Skillnaden är att staten i någon mån (verkligen inte mycket) kan styras ”demokratiskt”, alltså att vi faktiskt kan påverka den i en önskvärd riktning. Det för med sig att det är bättre att vissa saker ligger under statens regi, vilket såklart inte betyder att det är någon utopi att staten ska ha hand om allt. Däremot är det att föredra att staten/kommunen/landstinget har hand om välfärden än att företag har det, då vi har betydligt mindre inflytande över företag

Ibland talas det om att det minsann går dåligt för typ kommunala skolor också. Detta är såklart föga förvånande eftersom även dessa tvingas drivas på samma premisser som privata utövare. Det vill säga att det som sätts i främsta rummet är att det ska vara lönsamt. När det till exempel fattas beslut om att alla linjer Sj kör ska gå med vinst så spelar det marginell roll om det är staten som äger Sj eller om det är privata företag. Om Staten driver saker som vilket företag som helst skulle göra så är det ju inte så himla stor skillnad i praktiken. Det jag är intresserad av är inte att staten ska driva alla företag utan att saker och ting ska drivas på ett annat vis, med andra mål än vinst.

Staten och kapitalet är på intet sätt några saker som står i strid mot varandra, snarare använder sig kapitalet av staten för att uppnå sina intressen. Kapitalet dumpar kostnader de inte vill ta hand om på staten, till exempel reproduktionen av arbetskraften. Människor tas om hand, utbildas och så vidare för att kunna bli bra arbetskraft. Staten investerar i olika slags projekt för att främja näringslivet och så vidare. Staten använder sitt våldsmonopol till att upprätthålla de borgerliga egendomsförhållandena. Detta är ju oerhört långt från någon slags socialism. En socialistisk stat skulle inte lägga så mycket fokus på företags behov, inte på tillväxt och produktion.

Jag tycker inte att saker ska vara som de är nu, men att allt ägs av staten. Jag vill inte att staten ska uppträda som någon slags kapitalist som typ ska ”konkurrera” med andra stater, utan jag tycker att saker och ting ska styras demokratiskt. Jag tycker att vi ska äga saker gemensamt och producera utifrån demokratiska beslut. Jag tänker mig att det ska finnas någon slags stat, men inte alls i samma utformning som idag. Staten som den ser ut idag står på kapitalets sida och spelar på kapitalets villkor. Staten är lika delaktig i det förtryck som människor utsätts för i det kapitalistiska samhället, och är delaktig i att upprätthålla den kapitalistiska ordningen.

Manshat är självförsvar.

Ofta så tänker jag på hur grymt jävla SKÖNT det hade varit att slippa hata män. Det hade varit så underbart befriande att slippa fokusera en så stor del av ens känslomässiga kapacitet. Det hade varit så jävla skönt att bara kunna vara likgiltig inför män. För hat kräver ju en mottagare, det kräver att en förhåller sig till något, och jag vill helst inte behöva förhålla mig till män över huvud taget. Jag vill inte ödsla min energi på män.

BjC_qzWIUAAl5O5.jpg largeVARFÖR hata jag då män. Jo, för att manshat är självförsvar. Det är ett psykiskt självförsvar som en behöver ibland, för att bygga upp sig själv.

Jag vill börja med att förklara vad jag anser att manshat innebär. Manshat för mig är inte hat mot alla individuella människor som råkar vara män, utan det är hat mot det specifikt manliga, alltså hat mot män som män. När agerar män som män? När de utövar förtryck, när det sätter sig över kvinnor.

Män har genom hela mitt liv utsatt mig för förtryck då de utövat maskulinitet. Detta förtryck har internaliserats in mig, jag har trott att det är jag som är värdelös och förtjänar förtrycket. När jag insett att så inte är fallet så blir svaret att istället vända avskyn mot förtryckarna. Förståelse och försoning, kanske vissa tycker vore en bättre utväg. Absolut, men det är tyvärr inte riktigt en reell möjlighet. För om jag förstår männen, om jag försonas med männen, så utsätts jag bara för MER förtryck. Jag kan inte gå omkring och förlåta och försonas när jag fortfarande utsätts för mäns attacker.

Jag hatar inte män av princip, jag hatar män för att jag behöver det. Jag hatar män för att jag annars kommer att hata mig själv på det sätt som patriarkatet har lärt mig att hata mig själv. Jag hatar män för det förtryck de utsatt mig för, för om jag inte gjorde det så skulle det vara som att tycka att jag förtjänade att utsättas för det förtrycket och DET GÖR JAG INTE. Detta är det oerhört viktiga insikt som mitt manshat ibland är nödvändigt för att upprätthålla. Insikten att jag är värd något bättre än att bli förtryckt för att jag är kvinna. Insikten om att jag förtjänar att vara människa. Ibland, när denna insikt är svårt att fånga, så måste jag vända mitt hat emot dem som fråntar mig denna insikt, som berövar mig min förmåga att känna egenvärde.

Män som vill sluta bli hatade av kvinnor borde fokusera på att sluta vara avskyvärda, borde fokusera på att sluta utöva förtryckande maskulinitet själva och att motarbeta patriarkala strukturer. De flesta ”manshatare” har sällan några större problem med män som gör detta, och om några nu ändå har det så kanske det finns viktigare saker i världen än att varenda människa tycker att en är toppen. Typ att störta patriarkatet. Och när detta är gjort så kommer jag att sluta hata män, och jag kommer göra det med glädje.

Begär och kärlek.

Det mest smärtsamma med det patriarkala förtrycket i relationer är inte de vidrigheter en utsätts för som sådana, utan att en får det av personer och i relationer i vilka en förväntar sig att få kärlek och respekt. Vi har lärt oss att vi ska få kärlek i heteromonogama relationer, men istället får vi förtryck. Förtrycket blir en symbol för kärlek. Att vara kontrollerande, att gör anspråk på en människas hela liv, är förtryck men det säljs in som kärlek.

När det har gått upp för mig att det jag trott varit kärlek har varit förtryck så har jag inte känt mig befriad, jag har känt mig ledsen och besviken. Även om jag förstått att jag inte kommer kunna få något annat än förtryck av en annan människa så är det smärtsamt att lämna. Inte så mycket att lämna människan som sådan, men att lämna illusionen av att en skulle kunna få kärlek.

Det patriarkala förtrycket har verkligen tagit sig in i mig, tagit makt över mig genom att styra mina begär. Jag har lärt mig att begära att få en viss typ av kärlek, ett begär som har satt mig i relationer där jag blivit förtryckt. Jag har lärt mig att begära ”romantik”, starka känsloyttringar och löften, vilket har skadat mig djupt. När jag genomskådat illusionen känner jag mig inte fri, utan bara förvirrad. Jag vet inte vad jag ska begära nu, för jag har aldrig lärt mig att begära något annat, något som skulle kunna vara verklig kärlek.

Det är så mycket enklare att kräla i förtrycket, att begära förtrycket. Det är enklare för att det är svårt att bygga något nytt, fundera på vad en egentligen vill ha, vad som skulle kunna vara bra för en. Det är för att patriarkatet är det som har skapat oss, formulerat våra tankar och våra begär.

Det tar lång tid att bygga upp en person en aldrig har varit. Det tar lång tid att börja orientera sig efter sina egna ramar. Det tar lång tid att formulera sina begär på nytt. Dessa begär utgör ju liksom grunden för ens liv på många sätt, om en släpper dem så står en till stor del utan något att orientera sig efter. Det är svårt som fan att släppa begäret efter något en har lärt sig att åtrå hela sitt liv, och försöka hitta något nytt.

”Typiskt svenskt”.

På sista tiden har jag tänkt en del på det här fenomenet svenskar som raljerar över saker som är ”typiskt svensk”, typ ”lagom”, att stå lydigt i kö, äta surströmming, att inte prata med främlingar på bussen eller vad som helst som folk får för sig är ”typiskt svenskt”. Har träffat ett gäng sådana människor i mitt liv som pratar väldigt mycket om hur Sverige och svenskar ”är”, ofta nedsättande och raljant.

Det jag stör mig på med detta är att det blir en typ av nationalism och identitetsbygge. Även om en lyfter fram saker som är ”dåliga” så skapar en idén om en gemensam nationell identitet, nationella särdrag som folk antas inneha och förhålla sig till. Det antas liksom finnas en svensk kultur och ett svenskt sätt att vara på, och detta är ju onekligen nationalistiska idéer. Jag tror inte att det finns någon enhetlig svensk ”kultur” eller liknande, säkert finns det vissa saker en kan peka ut som vanligare men skillnader mellan olika sociala grupperingar lär vara alltför stora för att en ska kunna peka ut någon svensk identitet. Alla sådana försök kommer att vila på stereotyper och gränsdragningar kring vem som är en ”riktig” svensk, eftersom en massa svenska medborgare oundvikligen kommer att exkluderas ur definitionen.

Vidare, om vi nu hade velat lyfta fram dåliga saker med Sverige så kan vi väl typ prata om den strukturella rasismen, urholkningen av välfärden, att vi bygger vårt välstånd på att exploatera andra länder, att vi säljer vapen till diktaturer och så vidare (lovar det finns typ 1000 saker som SUGER med Sverige som är bra mycket allvarligare än att vi gillar ”lagom”). Men dessa människor pratar aldrig om sådana saker. Det låter alltid typ ”ja vi är ju stela i Sverige men det är ju så braaaa med svensk välfärd/jämställdhet/whatever”. Sverige är liksom så himla himla bra så vi kan kosta på oss att raljera lite över att folk kanske inte beter sig som om de var bästa vänner med främlingar. Alla vet ju att det inte är det där som räknas i det långa loppet, och just därför kan en väl lika gärna klaga lite.

Det är en slags falsk ödmjukhet som står mig upp i halsen. Alla dessa som kostar på sig en liten klagosång för att ändå till slut komma fram till att Sverige ju faktiskt är bäst när det kommer till det som är viktigt på riktigt, typ jämställdhet och välfärd och att det typ beror på att vi bara är så för det är den ”kultur” vi har. Sorry, men som samhällskritik är detta uselt. Det är bara tramsigt och nationalistiskt koketteri.