Blogg – Sida 14 – Fanny Åström

Att säga att kvinnor och män är olika är första steget till att värdera dem annorlunda.

Löwengrip har skrivit ett inlägg om att jämställdhet inte har något med att vara mer eller mindre kvinnlig att göra och att en ska vara ”stolt över att vara kvinna”.

Jag är otroligt stolt över att vara tjej. Jag älskar att få vara feminin. Men i Sverige får man nästan skämmas för det. Med dagar spenderade i Italien är skillnaden också stor. Kvinnorna är stolta och vackra men omsorgsfullt valda kläder och make. Männen ser ut som män. Jag tycker att det är respektfullt och vackert.

Detta tycker jag är spännande. Jag är helt okej med att Löwengrip ”älskar att vara feminin” men jag tycker att det är konstigt att hen därför vill tvinga in alla andra i det. Det finns män som också vill vara ”feminina”, och kvinnor som inte vill vara det. Hur svårt kan det vara att acceptera att det är så? Jag förstår inte varför jag ska behöva pressas in i en snäv könsrollsram bara för att Löwengrip råkar tycka att det är soft. Kan hen inte ha höga klackar och kjol utan att jag ska behöva det?

Jag tycker att kön är fruktansvärt bra och härlgt och det känns märkligt att argumentera för något som alltid har varit. Män och kvinnor vi är olika. Om det är något som går fel i Sverige idag är att vi nedvärderar kvinnlighet och mannlighet.

Det kan tyckas oskyldigt att vilja att kvinnor och män ska vara olika men att de ska värderas lika, alltså att det kvinnliga ska uppvärderas. Det är en ganska vanlig hållning bland folk som gillar jämställdhet, men som ändå tycker att saker ska vara typ lite som de är nu. Det är dock inte oskyldigt, utan är en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet.

En viktig mekanism för upprätthållandet av patriarkatet är isärhållandet. Idén om att kvinnor och män är radikalt annorlunda, som ständigt förstärks. Det är inte bara en fråga om att människor blir begränsade i snäva könsroller utan också om att det inte går att ha en hierarki mellan två saker som är lika. Därför måste olikheten ständigt reproduceras, för att kunna upprätthålla den patriarkala ordningen.

Det säger ju sig självt: för att kunna värdera kvinnor och män olika mycket, ge dem olika mycket makt och olika uppgifter (med olika status) så måste vi först konstruera dem som väsensskilda från varandra. Då blir det plötsligt motiverat att värdera dem annorlunda. Det är därför problematisering av könsroller och så vidare är ett så viktigt feministiskt verktyg, det handlar inte bara om att alla ska kunna få friare liv och själva definiera sig utan också om att det är en grundläggande komponent i att krossa patriarkatet. Utan isärhållandet finns ingen grund för att värdera de olika könskategorierna olika.

Vidare kan jag berätta att jag också är stolt över att vara kvinna, och att det är feminismen som har gjort att jag kan vara det. Feminismen har hjälpt mig att förstå att jag inte själv kan lastas för det förtryck jag blir utsatt för. Feminismen har lärt mig att sluta skämmas för egenskaper som jag innan nedvärderat just för att de var kvinnlig kodade. Så mycket skuld och skam som varit kopplad till mitt kön har försvunnit med hjälp av feministisk analys.

Kommentarstroll.

En person jag blockade från kommentarerna för typ ett halvår sedan skriver fortfarande. Vad fan är dealen med det? Får hen någon pervers tillfredsställelse av att veta att jag eventuellt läser? Fattar inte hur en pallar vara så jävla påstridig när ingen av ens kommentarer går fram. Det är lite sjukt på något sätt. Antar att hen kollar bloggen typ 20 ggr varje dag för att hitta något nytt att bli provocerad av och slänga iväg sin svada. Jag är ledsen, men du kommer inte komma igenom.

En grej som är så kul med folk en blockar är hur de alltid bara ”så fort du får kritik tystar du den!!!!”. Nå, den som kollar mitt kommentarsfält ser att jag får en del ifrågasättande kommentarer som jag släpper igenom och dessutom svarar på. Ofta så har dessutom de jag blockat fått ganska många chanser att skriva innan jag väl tar beslutet (även om jag blivit hårdare på sista tiden).

Tycker det är så kul hur vissa människor verkligen inte kan se något annat skäl till att de blir utkörda än att jag generellt inte kan ta kritik från någon alls. Har ni ingen förmåga till självkritik över huvud taget? Är det verkligen så konstigt att tänka sig att det kan vara så att det är er individuellt jag stör mig på och inte alla som råkar ha en annan åsikt än jag?

Varför jag använder könsneutralt språk.

Eftersom jag får frågan ganska ofta från, antar jag, nya läsare, så tänkte jag att det är läge att skriva om det igen. Alltså varför jag skriver hen fast jag vet könet på människor. Detta är en förändring jag gjorde i samband med att Dn avrådde sina skribenter från att använda ordet, då jag bestämde att bloggen skulle vara könsneutral. Detta är alltså skälet till att jag konsekvent använder ”hen” och ”en” istället för ”man”, efternamnar alla personer, använder ”föräldrar”, ”partner”, ”syskon” och så vidare istället för motsvarande könade uttryck.

Anledningarna är många. Ett viktigt skäl är att det blev krångligt att alltid välja mellan könsneutralt språk eller inte. Om en hamnar i situationer där en faktiskt är osäker på någons kön eller vill anonymisera så drar en uppmärksamhet till det genom att använda könsneutralt språk bara vid de tillfällena, det blir mer neutralt om en alltid använder det så att folk inte reflekterar över det. Det händer ibland att en inte kan placera människor könsmässigt och då tycker jag att det är bättre om en inte göra en så stor grej av det genom att hålla på och byta språk, alternativt ignorera det och gissa med risk för att göra fel.

Ett annat skäl är att jag tror att det är viktigt med invänjning, både för mig själv och andra. Jag tror helt enkelt att folk får lättare att acceptera ett könsneutralt språk om de ser det ofta, och förhoppningsvis också börjar lägga mindre vikt vid kön när de läser. Jag har själv märkt hur jag började tycka att det var mindre viktigt efter att ha läst mycket text med könsneutralt språk. Detta föregicks av ett inledande skede av förvirring, som alltid med förändringar, vilket å andra sidan gav mig en tankeställare kring hur viktigt jag tycker kön är och varför. Det faller sig mycket mer naturligt för mig att skriva könsneutralt nu än vad det gjorde innan, och det handlar såklart mycket om träning.

Ett tredje skäl är underhållningsvärdet i folk som kommer in och seriöst blir sura över att en skriver ”hen” fast en vet könet. Ofta säger de typ ”men ni [feminister/genusmänniskor] sa ju att ni bara skulle använda det när ni inte vet könet”. De känner sig svikna och lurade, verkar det som ibland. Det tycker jag är roligt. Jag hoppas att även dessa personer kan få sig en tankeställare kring varför de tycker ett ord är så upprörande, även fast jag tvivlar på att de har någon förmåga till kritiskt tänkande.

Inspirationsbloggar.

I jakten på positiva förebilder för unga tjejer finner många inspirationsbloggen. Den kan ta sig många uttryck och former. Ofta så handlar den om en väldigt söt och smal tjej som jobbar med något spännande inom till exempel Pr eller design och som skriver lite om sin vardag eller lägger upp lite bilder med olika budskap, som att en ska vara nöjd med sig själv och vara snäll och ägna livet åt saker en älskar att göra eller att en inte ska låta någon trycka ner en.

Det viktigaste i dessa bloggares värld är att vara snäll. Aldrig säga någon elakt, aldrig tänka en negativ tanke. Snäll snäll snäll snäll. Och positiv. Väldigt väldigt positiv.

På en sån blogg finns det kanske en bild med en smal smal tjej med fjädrar på huvudet som dansar på en äng och hon är så jävla snygg och naturlig. Och framför den bilden så finns det kanske lite text som ser ut som om den är skriven på en skrivmaskin och där står det kanske att en ska göra vad en älskar att göra i livet och inte ödsla tid på annat eller något annat klokt om att livets egentliga mening inte är pengar och arbete utan lycka och kärlek. Då vill jag så gärna stämma in i kommentarsfältet under om att det är så jävla sant det som står där för det tycker jag ju men jag vet ju, jag vet ju åh så väl att jag inte kommer kunna välja. Att jag inte kommer att kunna välja ett liv bortom arbetslinjen.

När jag går in på sådana bloggar blir jag så trött. Så trött så trött på hela jävla skiten. Så trött på att inte längre kunna nära drömmar om frihet och kärlek utan veta att det enda som ligger framför mig är arbete och idel arbete, eller att bli en av de överflödiga och uteslutna som inte har någon annan källa till överlevnad än att stå med mössan i hand och förnedra sig på socialen. Eller ”motprestera” som det så vackert heter.

Åh, dessa peppande bilder med små texter och fina budskap om att en ska vara sig själv och göra vad en älskar att göra och våga satsa på sina drömmar och stå upp för dig själv och inte ta skit. Det gör mig så matt, så matt så matt. Åh, jag önskar så mycket att det vore så enkelt. Att det bara var att bestämma sig. Bestämma sig för att prioritera annorlunda. Bestämma sig för att satsa på sina drömmar och sedan bara få det att funka. Eller i alla fall tro att det är så det funkar.

Jag blir så trött på att vara desillusionerad och bitter, så trött på att inte längre tro och hoppas att jag kommer kunna ägna livet åt det jag älskar att göra, så trött på att veta att även om jag gör det så kommer miljontals andra människor ändå sitta där i skiten: i arbetslinjens bojor. Jag är så trött på att veta att det inte kommer att bli bättre, att jag kommer behöva sluta plugga och börja jobba och att jag bara kommer att bli äldre och skröpligare och fast allt mer i arbetssamhällets klor. Bli bekväm, skaffa en dyr bostadsrätt, bli för gammal för att kunna fråga mina föräldrar om pengar, se mina föräldrar dö, skaffa en bil och kanske ett barn och sedan sitter en där med för många och för mycket annat att tänka på.

Det känns sällan så hopplöst svårt att ändra något som när jag klickar in på dessa inspirationsbloggar. Jag ser bara ett deprimerande mischmasch av konsumtion och plattityder, och insikten om hur nära sammanlänkad konsumtionen är med självförverkligandet för dessa människor som ses som positiva förebilder smyger sig på. Och insikten om att så länge det är så så ligger ett samhälle bortom arbetslinjen långt långt borta.

Nu tackar vi ”Jonte” för att hen bevisar att det ligger något i det här med skönhetsideal.

Tänkte att det kanske kunde intressera någon hur snyggt ”Jonte” avslutade debatten om skönhetsideal, efter att jag skrev om att jag har försökt motverka ideal jag anser negativa i mina val av partners.

Problemet är att alla vet liksom du själv innerst inne att du bara ljuger för dig själv för att må bra. Förmodligen en nedärvd egenskap det också.
De män du kan få har inte de egenskaper du uppfattar som attraktiva eftersom de tack vare sina större valmöjligheter väljer andra kvinnor än dig. Du försöker då övertyga dig själv om att de män som blir över är vad du egentligen ville ha in the first place. Det är väldigt talande att du erkänner att du fick kämpa mot dina egna preferenser. Luktar lite surt sa räven…
Normalt brukar jag spela med när människor ljuger för sig själva för att må bra. Men när dom försöker starta en politisk rörelse baserat på det hela så har jag inte samma behov att vara snäll längre.
Sanningen gör väldigt ont ibland tyvärr.

När en inte har något att komma med så får en väl dra till med lite analys av motståndarens psyke, säga att allt är en försvarsmekanism för att en är ful och oattraktiv, spekulera kring ens partners utseenden och så vidare.

Vidare så bevisar ju personen ifråga endast min poäng. Om en går utanför ideal och normer så blir en genast bortförklarad som för ful för att få vara med. All kritik mot normer och ideal är i själva verket bara en stör försvarsmekanism för fula personer så att de ska slippa känna sig dåliga över sig själva. För att få kritisera saker så måste en vara skitsnygg och bara ligga med skitsnygga personer, annars kan en såklart inte resonera kring sånt.

Så ja. Nu tackar vi ”Jonte” för att hen bevisar att det ligger något i det här med skönhetsideal.

Se mig ta debatten!

Nu är jag inget större fan av att ”ta debatten” som ni kanske vet, men för den som ändå vill se mig göra detta på fullaste allvar kan kolla på min och ”Jontes” ordväxling om Skönhetsmyten och lite annat smått och gott för att se lite schyssta exempel på hur en kan läsa en text utan att fatta något av den över huvud taget. Den inleds med denna charmerande fråga, från ”Jontes” sida då:

Ärlig fråga. Tycker du att jag trakasserar fula kvinnor enbart genom att tycka att dom är oattraktiva och därmed oliggbara?

Det kan en ju fundera på i förhållande till hur en kan ställa frågor på olika sätt, vilket jag skrivit om här.

Nu har ”Jonte” förresten gjort mig aspeppad på att läsa Skönhetsmyten. Det verkar ju vara en fantastisk bok.

Om vad som leder till förändring.

Fick denna fråga under detta inlägg.

Jag undrar hur mycket en feministdebatt som den här i bloggen kan uträtta egentligen. […] Frågan är: Vad är det som egentligen leder till förändring?

När jag driver den här bloggen så tänker jag att den leder till en förändring. Inte stor, men ändå märkbar för vissa människor.

Dels så tycker jag att det är viktigt att det finns platser där även den som redan är feminist kan läsa mer, tänka på nya sätt inom feminismen, och diskutera med andra feminister. Jag ser att min blogg delvis kan utgöra detta. Jag tror till exempel att det jag skriver om relationer kan få folk att tänka nytt kring hur de kan applicerar feminismen i sitt vardagsliv.

Även för den som redan är övertygad feminist kan det vara viktigt att upptäcka nya aspekter av feminismen. För mig så fördjupas min feministiska analys hela tiden, jag upptäcker ständigt nya aspekter av det hela och detta hjälper mig mycket i mitt vardagsliv: hjälper mig styra upp relationer, min syn på mig själv och så vidare. Detta har fått mig att inse hur viktig feminismen är och hur långtgående förtrycket av kvinnor går, vilket såklart även gjort mig mer motiverad. Samma effekt hoppas jag att mina texter kan ha på den som är nyare inom feminismen, eller den som inte kunnat eller velat ägna lika mycket energi åt det som jag.

Sedan ger det helt enkelt vissa idéer större spridning. Även om de flesta som tar intryck redan är feminister så kan en utbyta erfarenheter, tankar, tips, argument och så vidare. Detta gör i sin tur verktygen för att sprida dessa idéer vidare större. Därför är även inomfeministisk debatt mycket viktigt, liksom det är med alla andra ideologier.

På grund av detta så tror jag att det spelar roll att jag skriver, för att försöka ge styrka åt andra feminister och för att bidra med det jag kan om feminism.

Jag tror inte att en kan säga att det är en speciell faktor som leder till förändring, utan det handlar mycket om vilka idéer som är i omlopp, vilka debatter som förs och så vidare, och där tror jag att alla som aktivt tar del i det offentliga samtalet utifrån en feministisk synvinkel är viktiga.

Vad tjänar drömmen om jämställdhet till om vi inte förstår hur den ska uppnås?

Foki hoppar på trenden med att ”ta avstånd” från feminismen och skriver:

Jag anser att själva ordet ”feminist” har blivit alldeles för urvattnat, samt förknippat med arga människor som går omkring och stör sig på allt dom ser.

Denna ”typ av feminist” illustreras med en bild på en arg tjej:

Nå, det är väl lite så det är att leva i ett patriarkat som feminist. En blir förbannad på saker. En kan välja att se detta som att en blir arg för att en är feminist eller så kan en se det som att en blir arg för att en lever i ett patriarkat och det därför finns en jävla massa saker att vara förbannad på. Foki har uppenbarligen valt att lägga skulden för ilskan på dem som reagerar på oförrätter, och inte på de oförrätter som finns. Så kan en såklart också göra…

Jag anser alltså att alla ska ha samma rättigheter oavsett kön, och på det sättet skulle man kunna kalla mig för ”feminist”. Jag är dock inte den ”lättkränkta och överkänsliga sorten” som blir upprörda över bikinireklam, eller som vägrar att raka sig under armarna bara för att demonstrera mot skönhetsideal. Jag tycker att sådana personer underminerar, och stjäl uppmärksamhet från den väsentliga delen som feminism i grund och botten handlar om..

Så vad är det då som är det väsentliga, det som feminismen ”egentligen” handlar om? Detta kommer Foki aldrig till i sitt resonemang, men av resten av inlägget att döma så är hon för ”jämlikhet”, men vill inte att en ska blanda in bikinis och sånt.

Detta är väldigt vanligt i kritiken mot feminismen. Folk drar något resonemang om att vi feminister fokuserar på ”fel” saker och istället borde fokusera på ”det viktiga”. Vad ”det viktiga” är brukar benämnas lite svävande som ”jämställdhet”, ”lika rättigheter” och ibland ”lika lön”, som förvisso är något mer konkret. Huvudsaken är i alla fall att vi inte ska vara så jobbiga och teoretisera kring en massa saker utan fokusera på jämställdhet. Men grejen med teoretiserandet är ju att en vill undersöka hur ojämställdheten tar sig uttryck, upprätthålla och reproduceras. Detta är fundamentalt för att kunna uppnå jämställdhet.

Om vi tar ett exempel som många personer verkar störa sig på att feminister engagerar sig i, nämligen skönhetsideal. I Fokis kommentarsfält finns en person som verkar tycka det är väldigt upprörande att feminister ”slåss mot” skönhetsideal.

Jag kräks på extremfeminister, särskilt de som ska slåss mot skönhetsideal. Dem fattar inte att skönhetsideal är något som existerat sedan människor var apor, och att även killar har skönhetsideal. Det ligger i människans natur att göra sig vacker och attraktiv inför varandra, och därför kommer skönhetsideal aldrig att försvinna.

Grejen med ett skönhetsideal är en big deal för feminister är inte att vi tror att de kommer försvinna helt eller att vi inte begriper att utseende är en faktor för djur såväl som män, utan att vi ser att det är en viktigt komponent i hur kvinnor hålls på plats. Kvinnors känslor, tillkortakommanden och åsikter kopplas ofta ihop med deras utseende, något som personen som kommenterar själv gör sig skyldigt till i slutet.

Jag upplever också att dem som slåss mot skönhetsideal själva är ganska fula. Det är kanske därifrån deras motivation kommer?

Att vara snygg tar en jävla massa tid. En ska banta, en ska sminka sig, en ska träna, en ska raka sig och så vidare och så vidare. Detta lägger bojor på ens liv, och det drabbar kvinnor så mycket hårdare än män. Män som är fula tycker säkert att det är jobbigt, får ligga mindre och så vidare men de blir inte utsatta för samma regelmässiga trakasserier som kvinnor som är fula eller inte bryr sig om sitt utseende. Jag menar, om det hade varit en ful kille som satt i publiken till mello istället för en kvinna med orakade armhålor hade reaktionerna nog inte blivit desamma.

Varför är då utseendet så mycket viktigare för kvinnor? Troligen för att vi historiskt sett inte blivit betraktade som egna individer som finns till för vår egen skull utan som bihang till män, som mannens egendom och som varelser som finns till för att behaga män. Denna syn på kvinnor finns delvis kvar. Kvinnor blir objektifierade hela tiden i vår kultur, reducerade till prylar för att behaga den manliga blicken. Detta utgör såklart ett gediget kringskärande av kvinnans rätt att finnas till för sin egen skull, och i slutänden utgör det också en viktig del i det strukturella förtryck som drabbar kvinnor.

Vad jag vill komma till är att frågan om ideal inte är en isolerad fråga för feminismen, utan något som hänger samman med allt annat kvinnoförtryck. Kvinnor objektifieras och reduceras till sitt utseende i en helt annan utsträckning än vad män gör, och vi straffas när vi misslyckas med eller struntar i att vara behagfulla.

Så för att kunna skapa ett jämlikt samhälle så behöver vi analysera detta, vi behöver förstå hur kvinnoförtrycket äger rum, vad i samhället som bidrar till den förtryckande struktur som heter patriarkatet. Där är frågan om ideal och objektifiering en viktig pusselbit. Det är lätt att göra en läpparnas bekännelse och säga att en vill ha jämställdhet, det är desto svårare att se vad i samhället det är som skapar motsatsen. Men det första har knappast någon mening om inte även det andra görs. Vad ska vi med en vision om jämställdhet till om vi inte förstår hur den ska kunna uppnås?

Kommentar angående ”hård ton” i debatten.

Rekommenderar er alla att läsa detta inlägg på Falskheten angående ”hård ton” i debatten. Ni kan tänka att jag applicerar ungefär samma resonemang kring att ha hård ton mot män i feministisk debatt. Själv kommenterade jag inlägget såhär:

Jag tänker att det finns en massa personer som behöver den ”mjuka” tonen för att inte vara så defensiva, men också en massa som kommit förbi ”det är så jobbigt att få skulden för all rasism”-stadiet som kan tillgodogöra sig ilskan.
När jag läser din blogg känns det såklart jobbigt eftersom jag inser hur mycket rasism jag ägnar mig åt trots att jag försöker att inte göra det, men samtidigt så är det otroligt intressant och jag vill ju lära mig mer och sträva efter att vara så fri från rasism som bara möjligt. Har suttit som klistrad vid bloggen sedan jag hittade den.
Jag skulle troligen inte ha fått samma effekt om du hade varit mer ”förlåtande” i dina texter, utan det som får mig att tänka till är ju just det att du utmäter ansvar, även hos den som vill vara fördomsfri.
Jag tror inte på den där förlåtande attityden, utan jag tror att människor måste ställas inför det faktum att de har ansvar och skuld samt en möjlighet att personligen förändra sitt beteende.
Vissa kommer säkerligen trycka detta ifrån sig, men så är det med obekväma budskap. Alla kan inte gilla dem. Att försöka göra ett budskap bekvämt för att någon annan ska ta in det är dock att skjuta sig själv i foten, för budskap är i regel mer bekväma ju mindre de kräver av personen det är riktat till. Alltså: det budskap som knappt kräver någon förändring alls kommer alltid att vara det folk har lättast att ta till sig. Om det enda en kräver av vita är typ att de ska säga nej till Sd så kommer många säkert göra det, men vad ska det vara för nytta med det egentligen? Det kommer knappast förändra rasistiska strukturer.
Det är viktigt att folk inte blir för bekväma i att de ”gjort nog” bara för att de typ satt upp en ”vi gillar olika”-hand på sin facebookbild och därmed ”tagit ställning” emot rasism. Grejen är att om en som vit blir ”okejad” bara en gör detta så kommer de flesta nog inte att göra mer än så, även om de har ”goda intentioner”, helt enkelt för att en ogärna gör mer än vad som krävs av en. Det krävs alltså ett ständigt tryck på att göra mer, och därför är det viktigt att även denna mer hårda ton finns. Den motiverar i alla fall mig att inte bli för bekväm i min mysiga antirasism utan att fortsätta ifrågasätta mig själv.
Så tja, fuck att vita människor ska känna sig ”accepterade” och ”bekväma” av kritiken för det kommer ju inte att uppnås med mindre än att vi slipper ändra vårt beteende över huvud taget. Det är obekvämt att bli påmind om all skit en bidrar till, men det är icke desto mindre vad som är nödvändigt för att lägga ner med den.

Jag har verkligen suttit som klistrad vid denna blogg sedan jag hittade den. Det är så himla intressant att läsa om en maktstruktur en själv befinner sig i den absoluta toppen i. Jag har ju liksom aldrig varit utsatt för rasism, det är ingenting jag kan relatera till alls. Ändå har jag såklart utsatt en massa personer för rasism, dels helt omedvetet och dels viftat bort det med att det ”inte är så farligt”. Det är jobbigt och obekvämt att utsättas för detta nagelfarande av ens eget beteende men det är samtidigt otroligt intressant. Jag kommer garanterat tänka mer på det här med rasism framöver.

Bloggtips: Falskheten.

Blev tipsad om bloggen Falskheten som främst handlar om rasism. I bloggen finns bland annat en serie inlägg om heter rasskolan som handlar om hur rasism fungerar, reproduceras och hur en kan göra för att ta sitt ansvar. Väldigt bra och pedagogiskt skrivet, med många bra poänger och formuleringar som får en att känna sig träffad. Rekommenderar även denna intervju med författaren till bloggen.