Kategori: Blogg

Politiksvar. Om mitt drömsamhälle.

Här är ytterligare några svar från min politikfrågestund som jag hade för ganska länge sedan. Nu om hur mitt drömsamhälle skulle se ut.

Om du hade haft all makt på jorden, hur hade du velat att samhället sett ut då (givet att det var samma människor, med samma förmågor och begränsningar som skulle bo i den).

Generellt kan jag säga att ja skulle vilja ha ett jämställt samhälle där människors arbete värderades lika, inte i förhållande i prestation utan i förhållande i nedlagd tid och möda. Där vi delar på det arbete som behöver utföras, och där människor har mycket fritid över till att äga sig åt vänner, familj, intressen och så vidare.

Hade det funnits någon slags marknadsekonomi?

Detta beror väldigt mycket på vad en menar med marknadsekonomi. Vissa menar att det är detsamma som byteshandel, och så så fall lutar jag nog åt ja. Andra verkar mena att en marknadsekonomi är där alla eller i alla fall en merpart av de produkter som konsumeras faller in under den ”fria” marknaden, såsom vård, skola och så vidare. Jag tycker att betydligt färre saker än idag ska inordnas under marknadskrafter.

Att folk som producerar saker byter saker med varandra behöver, som jag ser det, inte vara ett problem. Problemet uppstår när folk kan börja tjäna sitt uppehälle och få makt över andra människor bara för att de äger kapital. Men kapital menar jag alltså inte bara pengar utan även mark, maskiner och så vidare. Jag har alltså inget emot handel som sådan, det är när pengar används för att täcka över ojämlikheter och göra att människors arbete värderas annorlunda som det blir ett problem.

Hade man fått lön när man arbetade, och hur hade lönebildningen i så fall sett ut?

Generellt tror jag att lön är ett dåligt sätt att distribuera tillgångar och tror att vi måste hitta andra modeller för att fördela vårt överflöd i samhället. Jag är emot lönearbete på det vis att jag är emot att en person som äger produktionsmedel ska kunna anställa någon, låta denne skapa mervärde för att sedan ge tillbaka en begränsad del av detta mervärde i lön. Jag vill istället att företag och fabriker ägs och bestäms över av de som faktiskt arbetar där. Då kanske en får en slags ”lön”, det vill säga en summa som betalas ut med vissa intervaller, men det är inte samma sak som om en annan person äger produktionsmedlen och därmed makten över produktionen och sedan betalar ut en del av det mervärde som skapas, men behåller resten som vinst.

Hur hade det varit med egendom? Äga land? Äga produktionsmedel? Äga hus?

Först och främst vill jag göra en åtskillnad mellan personlig och privat egendom. Jag tycker att en ska få ha personliga tillhörigheter, såsom datorer, kläder och så vidare.

När det kommer till naturtillgångar och mark så tycker jag inte att sådant ska kunna ägas i formell mening. Det finns inga vettiga skäl till att någon skulle få äga jorden, utan den är vår gemensamma. Däremot så kan det finnas goda skäl till att låta en särskild person eller grupp har exklusiv rätt att bruka vissa naturresurser.

Gällande hus och produktionsmedel så tycker jag generellt inte att sådant ska kunna ägas heller. Att äga produktionsmedel lär bli ganska meningslöst om lönearbete är förbjudet, eftersom en då inte kan använda dem för att sno åt sig mervärdet av någons arbete. Fastigheter tycker jag ska vara gemensamt ägda i så stor utsträckning som möjligt, vilket inte gör att människor eller organisationer inte kan besitta en fastighet för privat bruk (det är ju till exempel precis så det fungerar med allmännyttiga hyresrätter idag).

Tror du i grund och botten att politiken är hänvisad till att ”gräva där vi står”, eller är ett mer revolutionärt språng möjligt och i så fall hur?

Generellt tror jag ju på reformer som det slutliga sättet att förändra saker. Jag tror inte att det är möjligt att omdana samhället så att det blir perfekt från början, utan reformer kommer behövas antingen nu eller efter en eventuell revolution. Dock så tror jag alltid att det måste finnas ett hot om revolution i bakgrunden för att reformerna ska genomföras. Det finns inte en chans att den härskande klassen kommer ge ifrån sig sina privilegier utan att känna sig jävligt hotade.

Vidare så tänker jag mig att en stor samhällsomdaning på sätt och vis alltid kan kallas för revolution, även om den sker långsamt och ickevåldsamt.

Sedan så är jag kritisk till inte bara vilka beslut som fattas inom den representativa demokratin, utan själva den representativa demokratin som form för hur vi ska styra samhället. Om en tänker sig att en revolution är då en går utanför ”spelets regler”, i detta fall den representativa demokratin, och bygger upp nya regler så är ju en revolution per definition nödvändig för att få det samhälle jag önskar.

Genusnytt.

genusnyttVissa dagar får en extra mycket besök från Genusnytt, så att sidan hamnar över listan på tio vanligaste ”källor”. Som tur är har Ström aldrig själv länkat till mig, något jag skattar mig lycklig för eftersom besökstopparna från Genusnytt i princip alltid kommer tillsammans med ett ökat antal otrevligheter och kommentarer som jag tyvärr måste radera. Därför har det börjat krypa en känsla av obehag när jag ser Genusnytt ploppa upp i mitt statistikverktyg. Det betyder att det är någon som har klickat sig in här från någon, troligen väldigt fientlig, kommentar.

Kan för övrigt tillägga att jag aldrig kommenterat på Genusnytt själv, eftersom jag som sagt inte ”tar debatten” men antifeministerna. Det är så jävla meningslöst att munhuggas med människor som en står på andra sidan den politiska skalan som. Jag avskyr när de kommer in här och härjar, och då vill jag såklart inte göra detsamma mot dem, det vore väldigt dubbelmoraliskt av mig. De kan väl få ha sina små konspirationsteorier i fred, antar jag.

Ditt godkännande är inte så jävla viktigt.

Jag fascineras av folk som tycker sig vara i position att ställa upp en massa villkor för mitt resonerande och mitt skrivande. Människor som kommer in, helt anonyma, och menar på att jag måste göra en massa olika saker för att de ska ”ta mig på allvar”. Till exempel: ”definiera ditt patriarkat” eller ”göra en lista på hur män får fördelar”.

Jag kan inte låta bli att tänka på vilken uppfostran dessa människor har fått. Varför tror de att deras åsikter och godkännande är så jävla viktiga egentligen? Varför tror de att jag bryr mig om de tar mig på allvar? Jag undrar verkligen.

Jag vet att vad som krävs för att bli tagen på allvar av dessa personer är att jag (minst) ska avsäga mig feminismen och kommunismen. Typ göra en offentlig avbön och ba ”jag var feminist men har insett att det var fel” och sedan viga mitt liv åt mansrättsrörelsen.

Kom inte här och försök slå er hegemoniska position i huvudet på mig. Jag vet att ni har den, och jag vet att jag inte kommer kunna tillfredsställa er med mindre än att överge allt jag tror på och återgå till liberalismen. Detta kommer helt enkelt inte att ske.

Det verkar vara en vanligt förekommande taktik att ha en retorik som antyder att jag har något slags ansvar att liksom stå till svars och förklara mig inför dessa människor. Länge försökte jag göra det, men nu har jag insett att detta ansvar inte existerar någon annanstans än i deras huvuden. Om det är någon som har ansvar för att förklara sig så är det de som inte kämpar emot förtryck.

Vi kan inte krama ur all ondska ur världen.

Alltid när det diskuteras näthat så dyker det också upp uppmaningar till nätkärlek. Argumentet brukar vara ungefär att hat är dåligt och att kärlek är bra, och därför måste vi liksom kärleksbomba sönder den taskiga kulturen på internet.

Jag är helt med på att det kan betyda otroligt mycket att få stöd för sina åsikter. Jag minns bland annat när jag hade en artikel uppe på Aftonbladet och fick enorma mängder negativa kommentarer. Då betydde det mycket att det fanns en massa andra personer som backade upp mig. Även om en är övertygad om sin åsikt och även om de som vänder sig emot den inte har något att komma med så är känslan av att stå ensam mot världen jävligt jobbig. Då betyder stöd och uppmuntran från andra mycket.

Men att framställa det som att det grundläggande problemet är att det hatas för mycket och älskas för lite är enligt mig en väldigt tunn analys av det hela. Det är en analys som bortser från en mängd olika aspekter.

Vissa personer försöker framställa allt hat som ekvivalent, oavsett vem det drabbar och varför. Hat som drabbar kvinnor enbart för att vi existerar framställs till exempel som ungefär samma sak som det hat som drabbat Ström efter att hen aktivt bidragit till ett samhällssystem där kvinnor förtrycks dagligen. Borgerliga skribenter och politiker blir ledsna när folk blir arga för att de aktivt bidrar till en samhällsordning där folk förlorar hälsa, hem och ibland rentav mister livet.

De förutsättningar ur vilka hatet uppstår försvinner ur beräkningen, det hela avkontextualiseras och frågan framställs som betydligt mycket simplare än vad den i själva verket är.

Det finns en massa hat som är berättigat, ja rentav nyttigt. Hat kan vara en frigörande kraft hos den som är förtryckt. Visserligen är det alltid otrevligt när det uttrycks, men en kan inte förvänta sig att livet ska vara en jävla tebjudning, speciellt inte i rådande samhälle. Vad som i regel är ännu otrevligare är det förhållanden som gjort att hatet kommit till. Jag hade såklart önskat ett samhälle utan hat, men det finns mycket hat som har legitima orsaker och en kan inte önska bort hatet utan att samtidigt bekämpa de förhållanden ur vilket det föds.

Detta är också relaterat till det jag skrivit om stabilitet. Stabilitetsidealet gör att det i många fall framstår som viktigare att vara ”snäll” än att kämpa för frigörelse. Ett stabilt samhälle som innehåller dagligt förtryck väljs framför en våldsam omvälvning av detsamma. På samma sätt uppmuntras alla att besvara hatet med kärlek, hitta en fredlig lösning, vända andra kinden till och vara den ”bättre människan”.

För att kunna föra en relevant diskussion om hat kan en inte utgå från att allt hat är likadant och bör behandlas lika. Vi måste ha olika typer av förståelse för olika sorters hat. Det hat som drabbar kvinnor för att de är kvinnor är ett hat som fyller funktionen att cementera patriarkatet, något jag som feminist vänder mig emot. Hatet som riktas mot företrädare av förtryckande strukturer är däremot en funktion av förtryck som finns i samhället, och kan dessutom ha potentialen av omkasta samhället till det bättre om en som jag har uppfattningen att förtryck är något dåligt.

Så sprid för all del kärlek till de ni tycker om, men tro inte att ni kommer kunna krama ur all ondska ur världen. Uppskattning och stöd kan vara otroligt viktigt för att få folk att kämpa vidare, men det kan aldrig vara hela lösningen.

Ta ett steg åt sidan och stå ut med att du inte är universums centrum.

KimonIbland blir en så trött. Ett sådant tillfälle än när män inte kan stå ut med att saker för en gångs skull inte har dem som huvudpersonen eller visar upp deras perspektiv på hur världen ser ut. Ett klockrent exempel på detta är när Lundberg kände sig nödgad att uppmana folk till att ”inte glömma” att alla män inte hatar/våldtar angående gårkvällens avsnitt av Uppdrag granskning.

De flesta är såklart medvetna om att alla män inte är skyldiga till detta. Jag har faktiskt aldrig sett någon hävda att alla män hatar eller våldtar. Däremot har jag sett folk göra den helt korrekta observationen att de som hatar och våldtar framförallt är män.

Att peka på att ett problem är könat, vilket i det här fallet betyder att offren generellt är kvinnor och att förövarna generellt är män, är inte samma sak som att säga att alla kvinnor är offer eller alla män är förövare. Ingen har hävdat detta, tvärtemot vad Lundberg verkar ha fått för sig.

Det Lundberg gör här är inte oskyldigt. Hen gör två olika saker. Dels så bidrar hen till en syn på feminismen som om den utmålade alla män som onda, vilket inte stämmer generellt och absolut inte i det specifika fallet. Dels så ser hen det som mer relevant att hävda sin oskuld och ickeinblandning än att faktiskt göra något åt det enorma problem som kvinnohatet utgör. Hen tar tillfället i akt att sprida sin egen agenda, agendan att vi faktiskt måste prata om de snälla männen. Hen tar fokus från kvinnoförtrycket och riktar om det till sin egen ”utsatthet” som kommer sig av att ingen aktivt sa att det faktiskt finns snälla män (ingen sa motsatsen heller). Det är att stjäla showen, och dessutom på helt felaktiga premisser! Det är att sno åt sig uppmärksamhet från ett jävligt fett problem, nämligen kvinnohat, och istället bara gnälla om att en minsann är snäll.

Vad är det egentligen som krävs för att få ta upp en diskussion om det strukturella förtrycket mot kvinnor? Ska vi innan varje program, inslag, text och tweet skriva någon slags avbön i stil med ”alla män våldtar/hatar inte, det finns en massa snälla män”, bara för att inte trampa Lundberg och liknande ”snälla killar” på tårna. Eller skulle det inte vara något rimligare om vissa personer bara undvek att bli så satans förnärmade så fort ingen säger att de faktiskt är snälla? Jag röstar på det senare!

Varför kan vissa inte stå ut med att de ibland inte står i centrum? Varför är behovet av att alltid ha sitt perspektiv representerat så stort att en är villig att trampa på de kvinnor som fått utstå direkt hot och våldtäkter? Det är så fruktansvärt egocentrerat och respektlöst att jag vet inte vad. Herregud, bara ta ett jävla steg åt sidan och stå ut med att de inte är universums centrum.

Uppdrag granskning.

Jag antar att det inte gått någon förbi att Uppdrag granskning kommer att sända ett avsnitt om näthat riktat mot kvinnor ikväll. För den som vill så finns det en trailer att se här, som i princip är kvinnor som läser upp de hat och hot de fått. Det hela är skrämmande.

Givetvis så kommer detta att bagatelliseras, det kommer att säga att det inte aaaalls har något med kvinnohat att göra trots att hoten är uppenbart könade, det kommer sägas att den som ger sig in i leken får leken tåla och så vidare och så vidare. Men jag är väldigt glad att detta avsnitt görs, för det kommer troligen göra att fler får upp ögonen för vilken extrem misogyni många personer drabbas av på internet.

Jag beundrar alla kvinnor som gör sin grej trots detta och som vågar berätta om det offentligt på det här sättet, något som troligen kommer generera betydligt mer hot.

Att inte ”våga” publicera kritik.

En grej som har gjort mitt liv och denna blogg så sinnessjukt mycket bättre är att jag slutat ”våga” publicera kritik. Nu handlar det i och för sig inte om att ”våga” på riktigt utan om att jag har tagit ett upplyst beslut i saken, men en blir ju ofta anklagad för att vara för feg.

Jag såg innan något slags egenvärde i att ha ett ”öppet diskussionsklimat” och liknande här, där ”öppet diskussionsklimat” betydde typ att publicera vad skit som helst så länge det inte innehöll direkta hot. Om det tillförde något till diskussionen eller inte var sekundärt, det viktiga var att alla skulle få uttrycka sin åsikt. Detta ledda till att jag under alltför lång tid hade människor här som inte bidrog med något utan bara bråkade, skapade otrevlig stämning i kommentarsfältet och så vidare.

Sedan kom jag fram till att ”öppet diskussionsklimat” egentligen betyder att ge utrymme åt människor med antifeministiska agendor och som är vana vid att göra sina röster hörda. Det kan rentav vara ett sätt att göra diskussionsklimatet mindre öppet, eftersom många blir otaggade på diskussioner med aggressiv ton där de ständigt bli satta i försvarsposition. Så vill jag ju inte ha det!

Det är mycket bättre med intressanta diskussioner kring feminism för den som är intresserad av feministiska perspektiv, än att harva samma gamla frågor igen och igen med någon idiot som mest bara vill bråka. Denna blogg är för människor som är intresserade av feminism på riktigt, och inte för vem som helst som bara känner för att dryfta sina åsikter. De kan dock starta en egen blogg istället.

Bra samtalsklimat är inte nödvändigtvis samma sak som att alla får tala fritt. Ibland måste det till censur av vissa för att andra ska vilja eller våga uttrycka sig.

Det krävs mer än så.

En grej som jag stöter på ofta är människor som vill att en ska lyssna på deras fullständigt ointressanta utläggningar om feminismens ”felslut” eller något annat trams, och som sedan, när en inte vill göra detta, kommer med något jävla tjafs om att det minsann är viktigt att ”lyssna på andra” och att andra också kan ha ”intressanta perspektiv” och att en inte bara ska lyssna på folk med samma åsikter som en själv.

Såhär. Även om jag hade velat isolera mig med folk som har samma åsikter som jag så hade det inte varit möjligt, för det finns helt enkelt ingen så homogen grupp. Jag har nog aldrig varit i en situation där jag haft precis samma åsikter som min samtalspartner, och jag tvivlar på att någon har varit med om detta.

Vissa personer har helt omöjligt att begripa att det inte handlar om att en inte vill lyssna på andra generellt, utan om att en inte vill lyssna på just dem. Jag antar att det har att göra med en grandios självbild eller liknande, denna oförmåga att inse att deras perspektiv kanske kan upplevas som ointressanta av någon!

Det är alltid bra med nya perspektiv på saker, men det betyder inte att alla perspektiv är meningsfulla. Det finns gott om människor som inte har något intressant att komma med i en rad olika frågor. Det är inget konstigt med det egentligen, alla har inte något att säga om allt. Det finns en mängd saker som jag inte har något intressant att säga om, och jag kräver inte heller att folk ska lyssna på mina perspektiv.

De som säger såhär är för det mesta inte heller särskilt intresserade av att lyssna på andra, utan de vill bara komma och köra upp sina åsikter i ansiktet på folk, men maskera det som en ”diskussion” på lika villkor.

Andra åsikter och perspektiv har inget egenvärde. Det som räknas är kvalitet, inte kvantitet. Ingen får ut något av att ha en massa diskussioner med folk som inte kan någonting. Och dessa personer måste sluta tro att deras åsikter är intressanta bara för att de är människor. Det krävs mer än så.

Om likhets- och särartsfeminism.

Nu har jag varit seg på att svara på frågorna i frågestunden, och tänkte att jag kunde använda dem som inläggsinspiration eftersom många kräver hela inlägg som svar. Här kommer i alla fall svaret på en!

Jag har funderat lite kring de olika ”föregreningarna” inom feminismen. Själv är jag av åsikten att vissa inriktningar är närmast kontraproduktiva för feminismen och dess strävan efter jämlikhet mellan könen. Tror du att särartsfeminism och likhetsfeminism fyller någon egentlig funktion eller kan de betraktas som de ”svarta fåren” i det här sammanhanget?

I min mening så är särartsfeminismen kontraproduktiv. Som jag har förstått särartsfeminism handlar det om att erkänna skillnaderna mellan könen men att ”uppvärdera” det kvinnliga. Jag har väldigt svårt att se hur det kvinnliga ska kunna ”uppvärderas” på det sätt som särartsfeministerna förespråkar, eftersom kvinnlighet i mångt och mycket definieras utifrån just det manliga.

Ett annat problem jag ser är att kvinnlighet väldigt ofta handlar om reproduktion, dels genom att ta hand om andra och dels genom att föda barn. Just omhändertagandet och barnafödandet brukar vara särartsfeministernas trumfkort när det gäller vilka kvinnliga egenskaper som borde uppvärderas. Personligen är jag högst obekväm i att jag ska ses mindre som kvinna för att jag väljer bort barn eller för att jag inte är omvårdande till min personlighet, vilket blir den praktiska konsekvensen av den särartsfeministiska logiken. De kommer kanske att verka positivt för kvinnor som är bekväma i denna roll, men det kommer att verka begränsade för åtskilliga kvinnor som inte är det.

Jag tror också att det är viktigt att förstå hur den kvinnlighet som vi ser i samhället idag har skapats. Kvinnor har under en väldigt lång tid levt i en underordnad position i förhållande till män, och det har såklart format hur kvinnligheten ser ut. Detta går inte att bortse från när det gäller att ”uppvärdera” kvinnlighet. Kvinnlighet handlar mycket om att vara försvarslös, svag och utelämnad till mäns intressen och behov. Ska vi uppvärdera den kvinnlighet som har skapats ur en underordnad position? Kan vi göra det utan att samtidigt reproducera den underordnade positionen? Mitt svar på dessa frågor är nej. Jag tror varken att det är görbart, och jag ser det inte heller som något önskvärt.

Dessutom finns det ett problem med ofriheten i sig, som drabbar såväl kvinnor som män. Jag är inte intresserad av någon slags plakatjämställdhet där människor är förutbestämda att ha vissa platser i samhället, men där dessa platser är lika högt värderade. Jag vill ha ett samhälle där alla har större friheter att välja. Just friheten är för mig hela poängen med att bryta ner strukturer. Visst, det skulle såklart vara schysst att bara ha högre lön också, men jag tycker inte att det är tillräckligt.

Själv är jag ju, i någon mening, likhetsfeminist på så vis att jag tror att de skillnader som finns i de olika könens förutsättningar främst är påverkade av vår kultur och inte vår natur, därför anser jag inte att likhetsfeminismen är kontraproduktiv. Däremot kan jag tycka att det finns ett problem när folk drar likhetsfeminismens logik för långt och menar att det idag inte finns några skillnader mellan kvinnor och män som grupp. I mina ögon är det självklart att det existerar skillnader mellan kvinnor om män som beror på våra respektive positioner i könsmaktsordningen, och dessa skillnader går inte att bortse från hipp som happ. Jag ser det däremot som feminismens mål att utradera de socialt skapade skillnader som finns mellan män och kvinnor som grupp, och på det sättet tror jag att likhet är möjlig.

En ursäkt.

IMG_20121202_101451Eftersom de närmaste veckorna har spenderats i ett slags sönderstressat zombieliknande tillstånd (se ovan) så har jag inte orkat engagera mig i att svara på kommentarer. Detta är jättetråkigt och jag ber om ursäkt till alla som ställt frågor och kommit med vettiga invändningar som inte har fått svar ordentligt. Tänkte väl försöka få någon ordning även på detta.

Ni ska dock veta att jag trots detta läser, och uppskattar, alla kommentarer.