Kategori: Blogg

Kämpa!

Läser ett inlägg hos Lemoine om vissa personers beteenden i kommentarsfält. Tycker själv att det hen beskriver är ett konstigt fenomen. Det vill säga personer (oftast män, ibland kvinnor) som aktivt söker upp bloggar, twitterkonton och så vidare med folk de inte håller med och går in för att ”kritisera” (aka spy en ordspya över). Detta beteende är så fascinerande, varför ägna sig åt detta trams?

När en går in här borde det var ganska uppenbart att det är en blogg som är såväl feministisk som vänster. Hur kan människor som går in här tycka att det är en bra kanal för att föra ut sina, ofta helt motsatta, åsikter? Vad driver en person till att gå in på en uttalat feministisk blogg och ba: ”patriarkatet finns inte”? Tror de att jag kommer ändra mig för att de kommer hit och ”säger sanningen”?

Med detta inte sagt att en inte får vara kritisk. Det finns en massa personer här inne som inte delar min värderingar eller är kritiska av andra skäl, men det som förenar dem är att de vet var de är inne och behandlar forumet med respekt, istället för att tro att de ska kunna komma här och måla över allt med sina egna värderingar och ta någon slags tolkningsföreträde kring vad kommunism eller feminism är. Alla är inte övertygade, men det de har gemensamt är att de intresserar sig för mina perspektiv och för verklig diskussion, inte bara att komma och spy sin verbala galla över allt.

Under årens lopp har jag noterat att de enda som känner sig åsiktsförtryckta är personer som kommer hit med helt motsatta åsikter och bara är ute efter att gräla. De ser varje inlägg som en invitation till en debatt om patriarkatets vara eller icke vara. Jag kan berätta en sak: det är det inte!Jag är inte intresserad av att diskutera om patriarkatet finns eller inte med personer som är helt inställda på att det inte gör det och att de ska ”bevisa” detta. Tyvärr, men det finns liksom ingen grund för ”diskussion” på sådana premisser, det blir bara pajkastning.

Det är inte för er jag skriver min blogg. Jag skriver för de som redan är feminister men vill bredda sitt perspektiv, för de som inte riktigt vet vad feminism är men är nyfikna, för de som är intresserade av feministiska vinklar på saker och så vidare. För den som faktiskt är intresserad av perspektiven som sådana, inte bara för att ha något att spy skit över, helt enkelt. Och det är kanske inte så konstigt när en tänker efter? Klart jag inte har lust att låta min blogg tas över av människor som bara vill bråka, och klart jag inte vill ägna tid åt att besvara dem. Jag är ledsen, men så jävla intressanta och viktiga är ni inte. Om ni vill ”kritisera” mig får ni göra det på era egna plattformar.

Kämpa!

Ätstört språk.

En grej som jag blir helt galen på är kvinnliga bloggare/twittrare/instagramare/whatever som lägger upp bilder på godis, snabbmat eller något annat ”onyttigt” och ba ”det slank ner lite godis/hamburgare/bullar också, har så dålig självkontroll”, eller ”jag unnade mig lite, det förtjänar jag efter två timmars träning”. Snälla sluta.

Detta ätstörda språk. Denna jävla fixeringen vid mat. Detta ständiga påminnande om att äta är inget en gör bara sådär, utan det är något som måste ursäktas, beklagas och påpekas som vore det någon slags undantag från normaltillståndet.

Jag tänker mig att många av de som gör detta vill ”avdramatisera” och visa att de också äter, fast de är skitsmala. Det är inte en bra grej att sprida en idé om att ätande är något en ska hålla på och ursäkta och motivera på olika sätt. Det skapar inte något avslappnat förhållningssätt utan ger bara ännu mer ångest. Det är nästan alltid de som verkar vara mest fixerade vid sin kropp som skriver mest om mat.

Gud, jag minns när jag själv var ätstörd och vilket jävla liv det var kring varje gång jag skulle äta något ”onyttigt”. Jag kunde liksom inte bara slappna av och äta skiten, utan det var alltid fruktansvärt ångestladdat och jag var liksom tvungen att ursäkta det och motivera det varenda gång, både för mig själv och för andra. Så skönt att ha släppt det nu, men tragiskt att det finns så många som fäster sig vid denna fixering vid mat och sprider den.

Om att haka upp sig på småsaker, språkanvändning och ”hen”.

Folk är sura för att jag använder ”hen” om Löwengrip fast hen gör ett stort jävla nummer av att hen minsann är kvinna. ”Ska inte folk själva få välja vad de vill bli kallade?!?!?!?”. För det första finns det en stor humor i att folk använder detta för att ”försvara” Löwengrip, som ju uttryckligen har vänt sig emot att det ska finnas alternativ för de som inte vill eller kan definiera sig som varken man eller kvinna. Nå, det är egentligen inte därför jag använder ”hen” om Löwengrip, utan det handlar om att att genomgående försöker använda ett könsneutralt språk och inte gör undantag för att någon råkar vara säker i sin könsidentitet.

Anledningen till att jag vill ha ett könsneutralt språk är flera. Dels politiska, men också för att det är praktiskt. Det gör att jag slipper göra överväganden när jag inte vill avslöja könet och det gör det mer naturligt för mig att båda skriva och tala könsneutralt i andra sammanhang, vilket jag tycker har ett stort värde. Men egentligen tycker jag inte att jag ska behöva ha skäl för att använda ett jävla pronomen, det är väl fan min rätt att använda språket som jag önskar.

Vissa menar att detta skulle vara ett ”inkorrekt” sätt att använda ”hen”. Förstår inte riktigt detta får jag säga. Det finns inget vedertaget när det kommer till hur ”hen” ska användas. Många har sagt att de personligen använder det då könet är okänt, men det utesluter liksom inte andra användningsområden. Hen kan användas även då könet är känt, det är ju liksom inte som att jag använder ”fyrkant” när jag menar ”sfär”, utan det är fortfarande ändamålsenligt och går helt klart att begripa utan någon högre bildningsnivå. Även om det fanns ett ”rätt” sätt att använda hen så tycker jag att en får förstå att språket utvecklas av användarna. Det är en grej att göra fel för att en inte kan, en annan sak att bryta mot ”regler” för att en upplever det bättre av något skäl. Det borde vara ganska uppenbart att det är det senare som är fallet här (tycker för övrigt inte heller att det är något katastrof om någon gör fel, men det är en annan diskussion).

Vissa menar att det ”tar fokus” från texten. Jag förstår att det kan vara förvirrande i början, det var det för mig också. Men eftersom jag inte är en person som tycker att det är rimligt att haka upp mig på ett könsneutralt pronomen så typ… svalde jag detta och gick vidare. efter ett tag (ganska snabbt faktiskt) så märkte jag att det inte var några problem att läsa en text som var genomgående könsneutral. När jag sedan själv började skriva så började det falla sig naturligt att båda tänka, skriva och tala så. Många personer har kommenterat och skrivit att de tyckte det var lite jobbigt i början men att de vant sig.

Om en tycker att användandet av ett könsneutralt pronomen gör en text oläsbar så tycker jag verkligen att en ska försöka ta tag i det, för det verkar jävligt jobbigt att haka upp sig så till den milda grad på ett ord. Det känns inte riktigt rimligt för en vuxen och läskunnig människa. Jag förstår att det kan vara jobbigt med begreppstunga texter och sådär, men sådana klagomål får jag aldrig. Det är bara det där lilla lilla ordet ”hen” som väcker reaktioner.

Dock tror jag inte det handlar om att det är ”ovant” eller något annat egentligen utan helt enkelt om att folk tycker det är provocerande och vill haka upp sig, för jag tror fan inte att dessa människor reagerar med total förvirring så fort de stöter på ett nytt eller oväntat ord. Sedan att tycka att det är mitt ansvar att producera en text med de pronomen just du råkar tycka är bäst, det övergår fan mitt förstånd. Hur egocentrisk kan en vara?

Det är inte mitt ansvar att skriva en text som är bekväm för dig att läsa. Ingen tvingar dig att läsa och tycker du att det är så satans jobbigt att läsa en text som innehåller ”hen” om personer vars könstillhörighet du tycker är uppenbar så föreslår jag att du säker dig till någon annan, garanterat henfri, blogg. Till exempel Löwengrips.

Obs: detta riktar sin inte till personer som frågar om varför jag använder ”hen” om alla på ett trevligt sätt, vilket många gör. Då förklara jag gärna.

Sluta dalta med Löwengrip.

Okej, så Löwengrip har gjort en del jävliga korkade uttalanden kring genus och sånt på sista tiden. Det är ingenting konstigt med det, hen har alltid varit en idiot, och kommer troligen att fortsätta med detta. Löwengrip har aldrig uttalat något slags stöd till feminism eller någon typ av progressiva idéer kring något över huvud taget, hen har alltid varit en borgarbracka som drivit sina företag och pratat om att ”peppa unga tjejer” när det passar hens personliga varumärke, något som vissa har tolkat som feminism. På sista tiden har hen gjort fler reaktionära uttalanden än vanligt, men ingenting är särskilt förvånande i förhållande till hens historia.

Jag förstår att det är provocerande med idioti, det tycker såklart jag också. Jag förstår också att det är upprörande att en person använder en så stor plattform för att sprida ren transfobi, något som drabbar människor väldigt hårt. Den typen av idéer är såklart ett fruktansvärt inslag i samhället som jag hoppas en dag inte ska uttryckas över huvud taget, allra minst i en av Sveriges största bloggar. Jag tycker också att det är bra och viktigt att många personer med egna erfarenheter förklarar vad detta handlar om, det är kunskap som är viktig att sprida, även om jag inte tror att Löwengrip personligen kommer att ta till sig av det.

Vad jag däremot inte begriper är hur många feminister reagerar med besvikelse kring Löwengrips uttalanden, ungefär som om en hade kunnat förvänta sig något mer av hen. Det kan en inte. Löwengrip har en position i samhället där hen har allt att förlora på feminism. Hen rör sig i manliga rum (företagsvärlden), i sammanhang som troligen är ganska höger. Att då komma och snacka om könsmaktsordning och genus och så vidare är såklart inte särskilt populärt. I sådana sammanhang är den framtoning Löwengrip har såklart väldigt framgångsrik; hen är en ”powerkvinna” som ”tar för sig” samtidigt som hen inte utgör något hot genom att utmana några slags strukturer. Att det är feministens förtjänst att hen har kunnat komma dit hen är idag, och att hen troligen kommer att tjäna ännu mer på feministiska framsteg under sitt liv, gör inte att det är smart av hen personligen att vara feminist. Hur rätt och riktigt feminism än är så tror jag inte att Löwengrip kommer att ägna sig åt det, inte för att hen är dum i huvudet utan för att hen har för mycket att förlora på det och för att hen blivit fostrad med borgerliga värderingar.

Sedan kan jag känna att det är lite märkligt att vilja få Löwengrip att vara feminist. Jag tänker att detta har att göra med en allmän önskan och förväntan att framgångsrika och ”starka” kvinnor ska vara feminister. Jag tycker att det är kul om dem är det, men det är ingenting jag förväntar mig. Jag tänker att feminismen klarar sig väldigt bra utan att Löwengrip är med på tåget, och jag tycker inte att vi behöver få med hen. Jag tror dessutom att även om vi fick med hen så skulle det inte nödvändigtvis vara något positivt. Jag tänker att det vore någonting dålig om Löwengrip plötsligt blev uttalad feminist och fick sitt företagande etcetera att framstå som något feministiskt relevant. Detta gör ju folk redan på löpande band, alltså talar om ”starka kvinnor”, kvinnors företagande och så vidare. Jag tycker inte att det behövs mer av detta inom den feministiska rörelsen och jag ser inget egenvärde i att knyta ”starka kvinnor” till sig. I alla fall inte om det medför att den typen av analys hamnar i fokus vilket jag är helt säker på att det skulle göra med Löwengrip. Det är viktigare att ha en relevant analys med udd mot saker en vill förändra än att alla ska vara med på tåget.

Jag förstår att det hade känts kul om Löwengrip kunde använda sin gigantiska plattform till något positivt, det tycker jag också. Däremot är det ingenting jag förväntar mig av hen, eftersom hen är borgare och verkar ha ett allmänt skevt och reaktionärt perspektiv på det mesta här i världen. Jag kan känna att det är dags att släppa förhoppningarna om denna människa, torka tårarna och gå vidare. Det känns inte konstruktivt att lägga så mycket fokus på att försöka övertyga hen. Sedan kan en såklart uppröras över idiotin i den hen skriver, som en gör med vilken människa som helst, men att reagera med besvikelse över det tycker jag är märkligt. Varför skulle Löwengrip vara vettigare än någon annan egentligen? Att en är kvinna och framgångsrik betyder inte att en har vettiga värderingar.

Jag tycker att det är läge att sluta dalta med Löwengrip och ta hen för vad hen är: en borgarbracka som är sjukt låst i sin världsbild och som dessutom troligen har mycket att förlora på att uttala feministiska värderingar, och mycket att vinna på att vara reaktionär. Det är såklart tråkigt att det finns sådana människor, men det är varken förvånande eller ett resultat av att hen ”inte har förstått” saker och ting. Jag tycker faktiskt att det är ett himla förminskande sätt att ta sig an en persons åsikter, detta ”hen borde ju egentligen veta bättre”. Jaja, det borde hen kanske men nu tycker hen såhär och då tycker jag vi ska ta hen för det och inte något annat. Att låtsas att Löwengrip är något annat än en aktiv upprätthållare av patriarkala värderingar tycker jag är att lura sig själv, och dessutom att förminska hens åsikt om saker och ting. Det enda hederliga är att se Löwengrip som den ideologiska fiende till feminismen hen är, och behandla hen som en sådan.

Kissie, en sann förebild.

kissiehenAlltså Nilsson har ju alltid varit snäppet ballare än sina präktiga bloggkollegor och nu har hen, kanske som en motreaktion mot Löwengrips könsrollsreaktionära sväng på sista tiden, tagit in det fantastiska ordet ”hen” i sin vokabulär. Finner inte ord för hur grymt jag tycker att det är att Nilssons alla läsare nu kan inspireras av detta. En sann förebild! Tycker verkligen att Nilsson är jävligt ball på det sättet att hen inte bara flyter med strömmen åsiktmässigt utan kan göra helt oväntade saker ibland, som när hen skrev om att det är viktigt att ta hänsyn till att folk inom olika yrken dör olika tidigt när en avgöra pensionsålder. Det var liksom inget en förväntade sig från hennes håll.

Tipstack till Elina Josefina.

Feministpepp.

Så jävla peppande det är att läsa era feministiska framsteg i vardagen. Väldigt mycket handlar om utseende, sminkande, benrakande, bantning och så vidare. För mig är det viktigt att belysa att detta verkligen är en väldigt viktig del av många kvinnors liv, och att det betyder mycket att få verktyg att bryta sig ut ur sådana normer. Att det inte bara är en ”skitsak” som vissa vill få det till och inte heller något beständigt som folk alltid kommer bry sig en massa om. Det är fullt möjligt att förändra och det är viktigt att förändra, för det handlar om makten över den egna kroppen, om att få finnas till för sig egen skull och inte någon annans.

Annat handlar om internaliserat kvinnohat, om att sluta nedvärdera kvinnlig vänskap och kvinnliga intressen, som till exempel Julia skriver (hoppas det är okej att jag citerar, säg till annars):

Det har fått mig att uppskatta mina vänner så otroligt mycket. Jag är tjej och umgås i princip bara med tjejer, och tidigare hade jag något jättefånigt komplex över att jag inte hängde så mycket med killar. Skröt gärna om mina enstaka killkompisar osv. Nu uppskattar jag mina kvinnliga kompisar så otroligt mycket mer. Det har inte bara hänt mig utan hela vår gruppdynamik har förändrats åt det hållet, och nu prioriterar, bekräftar och uppmuntrar vi varandra mycket mer. Det är jag jätteglad över.

Detta med internaliserat kvinnohat har varit en sjukt viktig grej för mig personligen, eftersom jag länge identifierade mig mer med olika manligt kodade positivt laddade saker som ”rationalitet”. Detta fick dock ett stopp när jag blev deprimerad och betedde mig ”irrationellt” och ”kvinnligt”, speciellt inför min dåvarande partner. Det gick liksom inte att upprätthålla bilden av att vara känslomässigt ”stark” och ”rationell” (känslobefriad) som jag så länge (helt felaktigt) hade närt. Skammen jag kände inför mitt agerande då var helt otrolig, och gjorde det praktiskt taget omöjligt för mig att hantera hur jag mådde. Idag när jag mår dåligt skäms jag aldrig, vilket gör det så mycket enklare att hantera känslodippar. Visst, det suger fortfarande och allting sånt, men jag slipper i alla fall känna skam över det, och det är ett jävligt stort framsteg.

Det är så kul att läsa om hur feminismen har hjälpt människor och det är så skönt att tänka på hur den hjälpt en själv. Det ger lite mening åt all strävan helt enkelt, och det betyder väldigt mycket.

Om donationer och pengar.

Som vissa har märkt så har jag en donationsfunktion på bloggen, något jag fick en väldigt utförlig kommentar på med en person som absolut inte kunde tänka sig att donera pengar eftersom jag tydligen borde vara emot detta på grund av att jag är emot kapitalismen och föraktar ”hederligt arbete” som tydligen är sättet personen ifråga fått in sina pengar på (var hen får detta ifrån begriper jag dock inte, jag har bara uttalat mig om att det är fånigt att sätta likhetstecken mellan hederligt arbete och lönearbete, eftersom det finns gott om ohederligt lönearbete och gott om hederligt arbete som inte inbringar lön).

Nu är det inte som att mitt liv står och faller med om någon väljer att donera, och jag kommer givetvis inte sluta blogga om jag inte får donationer, men jag är såklart beroende av pengar precis som alla andra och ju mer jag får in på andra sätt desto mer tid kan jag ägna mig åt att skriva istället för att arbeta.

Bloggen kostar dessutom en del att driva (någon tusenlapp om året i fasta kostnader) men framförallt är tiden jag lägger ner på att producera text stor. Nej, det är inget jag gör för att tjäna något på det (ganska uppenbart då jag inte tar betalt) men den som vill får gärna visa sin uppskattning genom något som faktiskt hjälper mig att upprätthålla det, om inte direkt idag så på lång sikt genom att ge mig en mindre ansträngd ekonomi. Jag inbillar mig att vissa personer faktiskt uppskattar att läsa den här bloggen och då tycker jag att det är rimligt att vissa också kan tänka sig att donera pengar till den som författar den. Jag är inte en sådan som tycker att det är viktigt med ersättning bara för sakens skull, men jag tycker ändå att en får förstå att skrivande kräver tid och energi.

Jag har tagit ett principbeslut att inte syssla med reklam här. Jag vill att den som läser ska vara befriad från sådant på den här platsen, och jag vill inte agera underlättande för företag att få sin skit såld. Men inte ens jag kan, hur mycket jag än hade velat, ta avstånd från det kapitalistiska systemet. Jag lever dessvärre i det och måste, precis som alla andra, ha pengar till mat, hyra, böcker, kläder och så vidare.

Med detta inlägg vill jag nog mest säga att jag tycker att det är tramsigt att förvänta sig att jag ska vara någon slags övermänniska och så över behov av pengar och att donationer tacksamt mottages av den som har lust och råd med det.

Gästblogg: helst ska vi inte ens vara människor.

Här är ett gästinlägg om arbetsmarknaden för unga som jag publicerar då författaren själv inte ville göra det under eget namn. Håll tillgodo.

Jag tycker det är synd om arbetsgivare som klagar för att de får för få eller för många ansökningar. Det måste vara hemskt trist och jobbigt att kunna välja och vraka mellan potentiella kandidater. Den stressen! Den ångesten!

Det är förstås oss unga arbetssökare som det är fel på, inget annat. Vi gör allt rätt: Vi går klart gymnasiet, examinerar från en högre utbildning och besöker en jobbcoach. På utbildningen bildar vi oss och får betyg på det vi gjort, hos jobbcoachen får vi veta hur man söker jobb. Vi finslipar vårt CV, våra argument och lär oss hur hela processen går till. Det är mycket viktigt att vi gör rätt, för gör vi ett enda litet snedsteg (skriver ”ganska” i personliga brevet, ringer arbetsgivaren vid fel tidpunkt) så åker vi ut. Helt i sin ordning förstås, för inget annat än perfektion tolereras. För perfekta arbetssökare, och i längden perfekta arbetstagare, ska vi bli. Vi lär oss att vi ska gilla läget, foga oss efter arbetsgivarens villkor, le vid rätt tidpunkter och inte skratta för mycket. Vi ska inte vara för sura heller… inga känslor får egentligen visas… och heller inga åsikter… helst ska vi inte ens vara människor. Lydiga, sociala, flexibla, inte komma med förslag, inte visa ambition. Fysiskt och psykiskt friska, ej ha någon form av handikapp. Hur skulle det se ut, om man anställde t.ex. någon med Aspergers syndrom (så jävla konstiga människor f.ö., seriemördare är de allihopa dessutom)? Haha! Haha igen!

Men ändå får vi inte jobb, fastän vi uppför oss perfekt! Alltså, jag förstår varför. Vi är ju ändå väldigt obstinata och jobbiga att ha och göra med. Vi vill ju bara ha ett fast heltidsjobb med bra lön och bra villkor. Vi har inte ännu 10 års erfarenhet, vi har kanske 0-1. Jag förstår att det är ett problem. Man vill ju ändå ha den perfekta arbetstagaren: Han som är 26 år gammal men ändå har 10 års erfarenhet och 6 års studier bakom sig (helt rätt och rimligt). Inte heller vill man ha någon som är 30+, för hen (ok, förlåt, HON) kan ju vilja skaffa barn. Och de som är 50+ är bara gamla och trötta. Nej, unga pigga personer ska det vara, fast som är fulländande i sin kompetens. Ren perfektion.

Metro Stockholm 130402 sid 14

För inte är det lönt att lära upp en 21-åring, föra över sina erfarenheter till denne, nej, det går inte för sig. Schyssta arbetsvillkor för unga? Lol, varför det? De är ju ungdomar, inte människor. Och vi ungdomar ska tuktas tills vi fattar att this is a mans and an arbetsgivares world.

Det är verkligen synd om er arbetsgivare. Det är ni som är förlorarna på arbetsmarknaden. Förlåt 🙁

Att kännas sig ledsen och missförstådd när en får ta konsekvenserna efter att medvetet provocera.

Haha, detta är humor på hög nivå. En av personerna jag blockade på twitter för att hen skrev att feminism bygger på tvång har gått in och försvarat sig med att hen inte aaaalls ville provocera utan bara för att ”säga sin åsikt”. Och så är hen såklart missförstådd :’-( :’-( Stackars liten. Jag skulle ha tagit bort kommentaren om det inte var ett sånt praktexempel på precis vad jag ville komma åt i inlägget.

Antar att det var mig du nämnde i din text, och ja jag skrev till dig att ”Sveriges feminism bygger på tvång, och då spelar det inte roll vilka som är för den” , jag svarade på något du hade skrivit kommer jag i håg. Och nej det var inte för att provocera, utan för att säga min åsikt. Gick själv in på din twitter sedan och såg att du hade kallat mig ”kräk”.Tro att du missuppfattade mig.

Alltså ursäkta, men hur kan en ens försöka hävda att det inte är en provokation att skriva till en uttalad feminist att feminism bygger på tvång. Det är klart som fan det är en provokation. Att en sedan också har den åsikten gör det inte mindre till en provokation. Jag tycker till exempel att Ström är en idiot, men jag fattar att det är en provokation att gå in och yttra den åsikten på hens blogg. Ja, det är min åsikt men det gör inte att det blir legitimt att yttra den i alla jävla kontexter. Herre jävla gud.

Alltså folk som provocerar och sedan blir förvånade när folk blir förbannade och ba ”men jag ville ju bara hävda min åsikt/ifrågasätta/nyansera/kritisera/whatever”. Väx upp fan! Det är inte som att jag ba ”man jag förståååår inte varför folk blir sura när jag skriver argt om mansrättsaktivister, jag säger ju bara min åsikt”. Jag vet att det jag sysslar med då kan vara provocerande för vissa, och det hanterar jag genom att vara beredd på det och rensa bort sånt. Inte spela oskyldig/omedveten om vad det jag skriver har för effekt på folk. Det tycker jag bara är fånigt.

Sedan blev den här personen kallad för kräk av mig, vilket det gjordes en väldigt stor grej av. Alltså orkar inte när folk ba: ”förtjänar hen verkligen att kallas kräk”. Tja, kanske inte av sina föräldrar eller sina vänner men helt klart av mig. Det funkar inte att hålla ”god ton” och förvänta sig att få något slags trevligt bemötande när en ägnar sig åt medveten provokation.

Om det finns något jag önskar att folk la av med så är det denna grej med att ”spela oskyldig” när en egentligen gör något hemskt medvetet. Alltså ursäkta men jag tror tyvärr att du ligger på en intellektuell nivå högre än en femårings, jag tror att du kan inse vad dina handlingar har för konsekvenser. Frågan är om du vill det eller inte.

Om att bli tagen på allvar.

Ibland så får en instruktioner av folk en diskuterar med för hur en ska göra om en vill bli ”tagen på allvar”. En sådan kan till exempel vara att en inte ska använda fula ord, inte vara så arg eller att en ska vara ”öppen för andras åsikter”. Annars så kommer en inte ”bli tagen på allvar”. Vem en inte kommer bli tagen på allvar av är sällan uttalat, men generellt rör det sig såklart om människor som tycker och tänker ungefär som människan en talar med gör.

Det finns nog ingen approach i hela världen som gör att en kan bli tagen på allvar av alla. Någon kommer alltid att tycka att en är en pajas. Jag tycker till exempel att personer som alltid vill ”nyansera” saker och tror att en kan nå sanningen om välden medelst diskussion är pajasar och tar dem sällan på allvar. Däremot skulle jag inte använda det som ett argument emot dem, utan jag bara skiter i att diskutera med dem i största möjliga mån. Jag förstår mycket väl att vi har olika perspektiv på saker och ting och att de knappast kommer att börja diskutera som jag vill bara för att jag säger att jag inte kommer ta dem på allvar då.

Vad jag tycker är intressant är den här tvärsäkra utsagan om att jag inte kommer att bli tagen på allvar. Vad vet de om vad andra tycker om mig? Vad vet de om vem som anser mig vara värd att ta på allvar och varför? Hur kan de veta att det är deras stil som funkar för att bli tagen på allvar av de personer jag vill bli tagen på allvar av?

I de kretsar jag umgås finns det en ganska utbredd uppfattning om att den metod för diskussion dessa personer förespråkar är ganska tramsig. Denna övertro till att en ska kunna diskutera sig fram till allting, denna idé om att vi kan mötas i något slags härligt samförstånd trots ideologier som går tvärs emot varandra, och att detta i så fall vore något positivt. Gud, jag hatar samförstånd. Hur ser dessa personer på att de inte blir tagna på allvar av mig och många av mina vänner? Bryr de sig? Tycker de att det är skäl för att ändra ståndpunkt eller metod? Troligen inte.

Vems åsikt är det egentligen som räknas här? Det verkar inte vara min i alla fall. Däremot verkar vissa utgå från att deras åsikt om mig, mina åsikter och mina metoder är otroligt viktig, trots att jag aldrig har sökt upp dem för att fråga eller ens initierat kontakt med dem. De trycker sina tolkningar och åsikter i mitt ansikte och där står jag utan annat val än att ta ställning till det. De ger mig tips om hur jag ska göra för att de ska ta mig på allvar och förväntar sig att jag ska anpassa mig, att jag ska bry mig. Jag hade inte skrivit dessa välmenande tips till dem, jag hade inte skrivit från första början.

Och det där ständiga svepandet men allmänna termer. Detta ständiga: ”ingen kommer ta dig på allvar om du ska syssla med det där”. Vaddå ”ingen”? Ingen utöver de som skriver att mina texter får dem att tänka i nya banor? Ingen utöver dem som säger till mig hur skarp jag är? Ingen utöver de som kommer fram på stan och berättar att de älskar min blogg och att den öppnat nya perspektiv för dem?

Alltså, jag råkar veta att det finns en massa människor som tar mig på allvar, som tycker att jag är en duktig och skarp debattör med inlägg värda att läsa, oavsett om de håller med om allt eller inte. Räknas inte dessa personer? Är det upp till dig att bestämma vem jag ska rikta mig till, vilken min publik ska vara? Kan inte jag få bestämma mitt tilltal själv så kan den som vill få lyssna, och den som inte tar mig på allvar kan skita i det.

Jag är trött på alla välmenande råd som egentligen bara handlar om att jag ska foga mig i er modell för hur det politiska samtalet bör se ut, en modell som av en märklig slump gynnar er egen agenda. Ert godkännande är inte viktigt för mig, jag bryr mig inte om ni lyssnar eller inte. Det är inte er jag vänder mig till. Om du ska diskutera med mig får du ta diskussionen på mina villkor, det är inte min skyldighet att foga mig, lyssna och anpassa mitt språk så att det ska behaga dig.