Här kommer lite fler svar från frågestunden. Jag tycker att det blir bättre om jag delar upp det i ganska korta inlägg, eftersom det är ganska långa svar på många av frågorna.
Vilket är det största ”felet” människor gör som förstärker könsmaktsordningen? M a o, om du kunde få människor (i Sverige) att sluta/börja med ett beteende, vilket tror du skulle ge störst effekt?
Jag tror att det grundläggande felet är att mannen betraktas som norm, och att kvinnan definieras utifrån mannen så att det kvinnliga skapas i förhållande till det manliga. Typiskt ”manliga” egenskaper finner ofta sin motsats i typiskt ”kvinnliga” egenskaper. Som att män är okänsliga och kvinnor känsliga. Detta skulle jag säga att människor gör hela tiden, alltså definierar könen utifrån dess (tänkta) olikheter. Jag tror att det är grundläggande i könsmaktsordningen att kvinnor och män skiljs åt på detta sätt.
Detta leder till manligt tolkningsföreträde, inte bara i givna situationer där kvinnor och män ger sina beskrivningar, utan också i samhället i helhet. Detta manliga tolkningsföreträde gör att kvinnors historier osynliggörs eller betraktas som något ”speciellt” och skiljt från normen. Detta osynliggörande spelar en grundläggande roll i hur kvinnors underordning skapas.
Jag tror att bland det viktigaste en kan göra för att bryta detta är att lyfta fram och diskutera kvinnors historier för att på så sätt sätta dem i en samhällskontext (det är detta jag menar när jag säger ”stoppa privatlivet”). Att ta alla berättelser från kvinnor som blivit tafsade på, våldtagna, avbrutna eller på andra sätt nedtryckta och se att det inte bara är personliga erfarenheter utan en effekt av ett system. Det största misstaget tror jag är alla gånger vi inte gör detta.
När skulle vi använda kön i beskrivningen av en annan människa i din idealvärld? Är biologiskt kön någonsin relevant, och i så fall när?
I min idealvärld så skulle kön inte behöva betyda något mer än de rent fysiska skillnaderna, det vill säga bröst/fitta/kuk. Detta kan uppfattas som ett cisnormativt sätt att betrakta saken men jag tänker mig att om könsrollerna inte existerade så skulle detta inte vara ett problem. Jag tycker alltså att könet ska reduceras endast till det fysiska könet. Sedan vill jag även att det ska användas så lite som möjligt, men tänker att det ändå fyller sin funktion när en beskriver människors utseende.
Vilka möjligheter anser du att priviligierade grupper har att bekämpa den orättvisa de själva gynnas av? Skall män slåss i jämstäldhetsdebatten? (högavlönade för rättvisare löner, ”vita” mot rasism etc.). Och om man skall det (för på något sätt skall man väl det), hur gör man det bäst? Genom att stötta och stå tillbaka, genom att ställa sig sida vid sida med de förtryckta på barikaderna? Genom att ta ledningen och föra ”de andras” talan?
Jag befinner mig ju själv i en privilegierad position rörande klassfrågor och rasism. Jag tror att en kan göra nytta genom att föra någon slags talan för människor som själv inte har möjligheten till det, men det är väldigt viktigt att det inte urartar till att ta tolkningsföreträde eller att tränga undan andra röster.
Vad jag också tror är en fälla en lätt går i är att bli såpass nöjd med att en ”tar kampen” för någon annan än sig själv att det leder till en bekvämt tillbakalutad position där en är lite sådär lagom kritisk, men samtidigt inte riskerar att förlora sin egen privilegierade position. Detta skulle jag säga är något väldigt vanligt som jag dessvärre tror att många landar i till slut. En känsla av att en har ”gjort nog” helt enkelt.
Jag resonerar olika kring olika privilegier jag har. Jag skulle till exempel inte säga upp den kötid jag har till bostäder. Jag ser ingen mening med att sätta mig själv i en jobbig situation i någon slags solidaritet, och jag tror knappast att någon tjänar på det. Däremot så ser jag en mening i att försöka ge andra företräde på de arenor jag kan göra det på, även om det är något jag sällan får tillfälle till i praktiken. Jag försöker även att inte profitera på att anspela på min överordning, till exempel genom att vara sexistisk eller uttrycka klassförakt, men det tycker jag egentligen är en självklarhet.
Det viktigaste är såklart att alltid göra vad en kan för att skaffa mer kunskap och att aldrig glömma sin position som privilegierad. Det är viktigt att hjälpa till, visa solidaritet och så vidare, men en får inte i sin iver att göra detta ta över rätten att beskriva verkligheten.
Samtidigt ska en akta sig för att göra det för mycket till en fråga om att en ”hjälper till” i någon annans kamp, eftersom det på det viset kan få en ganska obehaglig ton av välgörenhet. Det handlar inte om välgörenhet. Jag brukar tänka att även jag vill ha ett samhälle fritt från rasism, klassklyftor och så vidare, eftersom jag tror att det vore ett på det stora hela bättre samhälle. Så även om det inte är ”min kamp” på det sättet att jag är underordnad i just den givna maktstrukturen så är det min kamp eftersom jag önskar ett samhälle fritt från maktstrukturer.
