Jag måste ändå säga att jag tycker jag har varit en jävligt duktig bloggerska denna vecka. Jag menar, en massa spännande inlägg om viktiga saker. Dessutom har jag hunnit tidsinställa till helgen eftersom jag åker till Amsterdam.
Efter helgen kommer jag att sammanställa inläggen om otrohet och vill därför pusha för att de som vill skriva gör det nu. Här är ämnesintroduktionen och här är mitt eget inlägg.
Bloggkommentatorerna har skrivit om att Tyra mår dåligt, vilket hon gör med jämna mellanrum. En av kommentarerna på inlägget lyder såhär:
Men jag förstår verkligen inte hur någon kan tänka sig att göra affärer med henne. Jag jobbar inom finans och hon låter inte som en drömklient, direkt. Jag undrar ibland hur hon tänker när hennes blogg är så förknippad med hennes varumärke.
Ja gud vad hemskt att man delar med sig också av sitt inre som offentlig person! Hur ska ett företag någonsin kunna samarbeta med en person som mår dåligt ibland?
Det kan väl säkert stämma att vissa blir avskräckta av att en person berättar om sitt svajiga känsloliv men jag kan bli så jävla trött på denna ”berätta inte om det”-attityd som så många har. Man ska inte till exempel ta tag i sitt välmående, man ska bara inte berätta om att man inte mår bra ty sådant kan ju sabba ens personliga varumärke.
Jag orkar inte att man ska gå omkring och lägga band på sig själv och hålla käft om vad som pågår i ens liv bara för att något företag eller framtida arbetsgivare eventuellt kan tycka att det är ”avskräckande”. Människor är sådana: vi mår dåligt ibland och bra ibland, vi har dagar där allt bara känns skit och man vill lägga sig under en filt och dö.Men allt detta ska tryckas bort och skambeläggas och det är inte bara dåligmåendet som är belagt med skam utan även själva det faktum att du talar om det, det faktum att du inte skäms över det ska också föranleda skam.
Jag tycker det är skitbra att Tyra vågar skriva om att hon mår dåligt, speciellt eftersom hon verkligen är en sån person som entreprenörsgenerationen ser upp till. Man kan lätt få intrycket av att dessa unga affärskvinnor går omkring i en rosaskimrande värld och aldrig mår dåligt och jag tycker att det är bra att det intrycket bryts. Jag tycker att det är fantastiskt att Tyra vågar vara öppen med att hon går i terapi och att hon har svackor.
Att människor mår dåligt förekommer överallt i samhället även om bilden av psykisk ohälsa begränsar sig ganska mycket till människor som på olika sätt misslyckats i livet, typ folk som snackar med sig själva på bussen, socialbidragstagare och så vidare. Jag tycker att det är relevant att den bilden nyanseras och folk förstår att man faktiskt kan må dåligt även om man har ett ”bra” liv.
Att man sedan skulle hålla käft om sitt själsliv bara för att man ska vara attraktiv för företag eller arbetsköpare ser jag bara som en pervers förlängning av att människor i allt högre grad säljer sig själva och inte bara de tjänster eller den arbetskraft de kan erbjuda. Tyra har ju uppenbarligen inte låtit sin psykiska ohälsa hindra henne från att bygga upp ett väldigt framgångsrikt företag så man kan väl ändå någonstans anta att hon är värd att göra affärer med och det får väl ändå anses som stort för en person som periodvis mår så dåligt som hon gör.
Läste denna krönika om ”retweetens förbannelse” och funderade lite över den kapningskultur som råder i min generation. Om man glömmer att logga ut från twitter, facebook eller sin blogg så kan man i princip räkna med att få sitt konto kapat och man förväntas även tycka att detta är en ”kul grej”. Det kan det väl förvisso vara, jag kan uppskatta när någon gör en rolig statuskapning på facebook och bryr mig inte nämnvärt om den inte skulle vara det eftersom de flesta som ser den där nog fattar vad som är mina egna uppdateringar och vad som inte är det. Till saken hör att jag väldigt sällan skriver något på facebook själv eller odlar några kontakter där så det är inte en plats där jag i någon större utsträckning bygger mitt ”personliga varumärke” (den termen alltså… Men ni fattar vad jag menar). Däremot om någon kapade mitt twitterkonto eller min blogg och skrev saker jag inte kan stå för så skulle jag tycka att det var jobbigt.
Jag brukar faktiskt säga till folk att jag inte vill att de göra någon statuskapning och detta tycker man ju borde respekteras men det gör det faktiskt inte. I mina ögon är det ett övertramp, speciellt när jag uttryckligen sagt att jag inte vill att folk gör så. Jag brukar inte bli arg när någon gör det ändå, däremot tycker jag att det är lite konstigt att min vilja rörande detta inte respekteras av människor som annars brukar respektera den. Jag antar att det är för att folk helt enkelt inte begriper att man faktiskt kan uppfatta det som obehagligt att bli statuskapad.
Det jag tycker illa om med hela den här statuskapningskulturen är att man förväntas tycka att det är ”roligt” även om uppdatering kan vara väldigt grova, lite som att man förväntas tycka att det är ”kul” när någon drar sexistiska skämt eller tafsar. Om man tycker illa om att någon sprider budskap man inte ställer upp på i ens namn så ska man ”släppa loss” lite. Ärligt talat så hatar jag verkligen att ”släppa loss” och jag hatar framförallt när folk ålägger mig med krav på att göra det.
Det ska vara givet att man respekterar personers integritet och rätt att förfoga över det intryck man ger andra även på internet. På samma sätt som man inte tar någons mobil och skickar sms till alla på deras kontaktlista så kapar man inte heller någons statusrad, speciellt inte om personen ifråga värderar forumet man gör det i högt. Sedan kommer det alltid finnas personer som går över gränsen när det gäller sådant men då tycker jag också att man som utsatt har rätt att bli sur även när det rör sig om mer oskyldiga statuskapningar.
En mycket intressant typ av internettroll är den som jag skulle vilja kalla aggressivt nihilistisk. Så fort man engagerar sig i något så är hen framme och ska ”ta ner en på jorden” genom att förklara att ”så fungerar inte världen”. Som när jag försökte sprida mitt inlägg om StudentConsulting och en snubbe svarade med att man ändå inte kan räkna med yttrandefrihet i Sverige.
Jag påpekade att hans inställning var ovettig. Bara för att vi inte har en fungerande yttrandefrihet i Sverige (vilket jag förvisso tycker att vi har överlag) så gör inte det det jag skrev om till ett mindre problem. Om han själv inte bryr sig eftersom han har förlorat hoppet, visst, men jag vill inte bli indragen i den nihilismen.
För detta blev jag alltså kallad ”dumma gås” (ganska lustig förolämpning för övrigt). Jag förstår inte behovet av att trycka ner människor som har något slags hopp om att världen kan förändras? Av alla internettroll så är nog den här typen den jag ogillar mest. De är så provocerande inkonsekventa i sin hållning. För jag menar, om världen nu är omöjlig att förändra varför ens bry sig om att argumentera om det? Varför inte låta mig kämpa på i min idealistiska lilla bubbla?
Jag förstår de som själva inte orkar engagera sig eftersom de har förlorat hoppet men varför är det så viktigt att berätta det för andra? Varför inte bara gå omkring och vara desillusionerad i sin ensamhet.
Nu har jag gjort mitt högskoleval (dock inte sökt in än). Förutom statskunskap har jag sökt en kurs i marxistisk filosofi! Tänkte att jag skulle ge mig på att plugga 150 %, om det inte funkar så prioriterar jag statskunskapen. Är så taggad att ni fattar inte! Jag tror faktiskt inte att jag har sett fram emot något såhär mycket någonsin innan i mitt liv; att få flytta hemifrån på riktigt, göra något roligt och viktigt, träffa nya människor som förhoppningsvis delar intressen med mig. Ja, jag kommer tjata om detta fram till att jag börjar, sedan kommer det säkert bytas ut mot klag om plugget.
Tycker för övrigt att ni ska läsa det här inlägget om en tjej som träffade Blondinbella och som ba: ”bb är en bluff pga hon var inte alls så glad och trevlig som hon verkar på bloggen när jag stötte på henne på en toalett” och sen ba ”nu när jag vet sanningen om bb:s verkliga jag så kan jag skriva att jag tycker hennes kläder ser ut som skit”. Så jävla roligt folk tendens att hävda någon slags allmänrätt till kändisar. Oj, Blondinbella tyckte inte att det är värsta bästa grejen att träffa henne på toaletten! Eller så var hon kanske bara blyg. Eller så var hon inte på humör för att konversera. Fruktansvärt! Extra roligt blir det för att hon bloggar på en portal som Blondinbella äger.
Jag har en vädjan till er bloggläsare! Jag vill ber er alla att sprida mitt inlägg om StudentConsulting så mycket ni bara kan. Sprid det på facebook, på twitter och på era egna bloggar. Det är en fråga som verkligen måste uppmärksammas, detta med att företag skrämmer före detta anställda till tystnad genom tomma hot. Jag vill påpeka att det är sällan jag ber om spridning på det här sättet och det jag ber om är inte mycket. Jag tror verkligen att det är otroligt viktigt att prata om de problem som finns på arbetsmarknaden för unga idag och sprida historier, det är så vi måste göra för att det ska uppstå någon slags organisering kring dessa frågor.
Om ni har varit med om något liknande i kontakt med arbetsköpare så ber jag er att skicka er berättelse till min mejl: arsinoe.blogg@gmail.com. Det skulle betyda mycket för mig och skulle göra det lättare att sprida det här budskapet. Kom igen nu! Detta är en otroligt viktig fråga och det gör faktiskt skillnad att man pratar om arbetsförhållanden! Det första steget för att lösa ett problem är alltid att skapa medvetenhet kring det.
Tack på förhand! Jag räknar med er nu.
Hej jag heter Fanny och jag suger på att var kontinuerlig trots att jag uppdaterar denna blogg fem gånger varje dag!
Nu tänkte jag i alla fall att det är läge för ämne nummer sex i min relationsutmaning och det ämnet är inget mindre än otrohet! Spännande tycker jag, för det brukar röra upp känslor.
Jag kommer nog skriva om gränsdragningar och vikten av löften i relationer samt den gången jag själv blev utsatt för otrohet. Andra frågeställningar som kan vara intressanta är väl vad som är otrohet, hur man kan och bör handskas med det och varför det väcker så otroligt mycket upprörda känslor. För ett tag sedan kom ju den här otrohetsboken ut och författaren hävdade att otrohet inse anses lika illa idag som innan, det kanske kan vara en ingångspunkt? Eller kanske otrohetssiten Victoria Milan?
Jag vet att ni har tankar om detta så skriv!
Jag har funderat en del på detta som många vittnar om med uppdateringsångest och facebookångest. Att man blir beroende av den bekräftelse man får över internet, till exempel på twitter, facebook eller sin blogg. Det anses vara något dåligt att vara väldigt beroende av den bekräftelse som kommer in över internet.
Jag är väldigt beroende av att bli bekräftad över internet, alltså på min blogg eller på twitter. Jag tycker inte att det är något konstigt eller fel med det, dessa kanaler är en del av mitt liv och det är naturligt att jag värderar dem och den kontakt jag har med folk över dem. Det finns personer som jag bara ”känner” över internet som betyder mycket för mig, när frekventa besökare försvinner från kommentarsfältet i min blogg kan jag bli ledsen, till exempel. Jag har svårt att tänka mig ett liv utan bloggen, jag har haft den så länge och det är en viktig kanal för mig att få uttrycka vem jag är i.
Men det jag tycker är skillnaden på hur jag använder dessa kanaler och på hur personerna som klagar gör det är att jag inte använder dem för att andra ska bekräfta mitt vardagsliv. För mig är det inte viktigt att lägga upp en bild på en kanelbulle som jag ätit och att personer ska ”gilla” det, det är inte viktigt att folk vet att jag sitter ute och njuter av det vackra vädret eller äter glass. Det är där det blir fel tror jag, när man inte använder bloggen, facebook eller twitter för att göra något eget med det utan bara för att dokumentera sitt liv.
Min uppfattning om mitt vardagsliv beror inte så mycket på huruvida jag får mycket feedback på bloggen eller twitter helt enkelt för att jag inte använder det för att sprida mitt vardagsliv som jag tänker mig att andra gör.
När man lägger ut hela sin livsstil, sin umgängeskrets, vad man äter och så vidare till allmän bedöman så tror jag att det faller sig ganska mycket av sig själv att det känns väldigt personligt huruvida folk gillar det eller inte. Det är lite konstigt tycker jag, detta behov av att andra ska bekräfta ens musiksmak eller fikapaus. Det är det jag ser som det primära problemet: inte att folk har smartphones och därför kan ägna sig åt detta stup i kvarten utan att så många från första början är så ängsliga över hur andra uppfattar deras liv.
Ofta i den här debatten så kan jag känna att det glöms bort att det faktiskt finns en massa personer som använder dessa kanaler av andra anledningar än att lägga ut sitt liv till allmän beskådan. Många verkar utgå från att det är så alla använder sociala medier när så inte alls är fallet. Jag tänker att de personer som har detta enorma behov av att få sina liv bekräftade faktiskt är en minoritet. Eller så har jag fel, vette fan. Men jag är lite trött på dessa larm och hur hemskt det är med facebook och så utgår man bara från personer som har en helt orimligt inställning till kanalerna och sina liv.
Detta att man alltid anses ha någon jävla skyldighet att ”ta diskussionen” med folk bara för att man uttrycker sina åsikter offentligt gör mig tokig. Jag håller ju med om att man får förvänta sig kritik om man uttrycker sig men detta att man förväntas svara på samma frågor och ibland rena angrepp gång på gång övergår med råge mitt förstånd. Folk som kommer in hit och ”ifrågasätter” och uppenbarligen inte ens har haft intresse nog för att t.ex. läsa igenom mina inlägg.
Väldigt ofta får man kommentarer av typen ”du som är feminist bla bla blabla” och så någon fråga som angränsar ett påhopp som inte har något med inlägget i sig att göra. Det går liksom inte att svara på sådant för jag fattar över huvud taget inte var personen vill komma med sin fråga eller vad utgångspunkten för funderingen är mer än att jag är feminist och ska stå till svars för någon slags kollektiv skuld vi har samlat på oss.
Så om du vill diskutera så föreslår jag att du låter din frågeställning ta utgångspunkt i själva inlägget du kommenterar. Det som verkar sammanhängande och rimligt för dig kan för mig bara kännas jättekonstigt. Kan ha att göra med att jag inte fattar vad du menar eller att du har vissa förutfattade meningar om mina åsikter som helt enkelt inte stämmer. Om din fråga baserar sig på ett generellt intryck av min person så förklara gärna detta intryck och hänvisa till hur du fått intrycket. Det gör det så mycket lättare för mig att avgöra vad du menar.
Detta är väldigt vanligt hos maskulinister som vill ifrågasätta mig och ger mig ibland intrycket av att de snarare ser det hela som någon slags kritisk attack än underlag för diskussion. Men så kan det väl inte vara? Eller?
Ibland kommer det in folk hit och ba: ”är det jobbigt för dig när folk tycker annorlunda eller??!?!?!?!?”.
Som svar kan jag säga att nej, det är inte jobbigt att folk tycker annorlunda. Vad som däremot suger är dolk som kommer in hit och säger sig vilja ”diskutera” men egentligen bara vill mosa på med sina åsikter och perspektiv i en otroligt otrevlig ton. Det tycker jag är tråkigt och tidsödande.
Jag tycker att det är störigt med personer som söker upp meningsmotståndare och bara bråkar. Det är därför jag aldrig hängde på Per Ströms blogg, helt enkelt för att jag själv inte har lust att vara en sådan person. Jag söker mig inte till diskussioner med maskulinister (eller vad ni nu vill kalla er) för jag vet att det aldrig någonsin leder någonstans.
Tro det eller ej, men det händer faktiskt med jämna mellanrum att folk här på bloggen inte håller med mig och ifrågasätter min hållning på ett konstruktiv sätt. Då brukar jag läsa och fundera. Ibland ändrar jag till och med åsikt. Men när en person kommer hit och ba: ”men har du tänkt på att män också kan ha det jobbigt eller?!?!?!?!?! FEMINISTHORA!” så känner jag inte spontant att jag är intresserad av diskussion med den personen.
Då var det utrett. Kan alla som vill ”diskutera” vänligen hålla sig till att 1. framföra argument 2. ha en trevlig ton.
