Kategori: Blogg

Min feministiska historia.

Och så tänkte jag att vi kör en till frågestundsfråga, nämligen denna:

Berätta om hur du blev feminist! Vad fick dig att bli feminist och typ när blev du det?

Jag har väl mer eller mindre alltid varit feminist. Jag har alltid haft någon slags ide om att kvinnor blir missgynnade i samhället och att könsroller är dåligt, däremot så har min feminism tagit sig många olika uttryck under åren. Jag började som en såndär svinförbannad ”ung tjej” som mest av allt använde feminismen som en ursäkt för att få vara förbannad på män i min omgivning. Inte så moget kanske, men jag tänker ändå att denna ilska grundade sig i verkliga orättvisor och inte bara i min fantasi. Det som smärtade mest då var nog att jag inte såg ut eller betedde mig som en ”riktig kvinna” ska, jag var högljudd och bråkig och totalt oflirtig och sånt kan vara jobbigt när man är 15 och bara vill ha bekräftelse. Under denna period var jag mest bara arg. Jag hade ett begrepp om orättvisor men jag förmådde inte sammanfoga det i någon slags övergripande ideologi.

Sedan kom min liberala period och jag var verkligen jätteliberal. Att sammanfoga liberalism med feminism kan ju vara lite knepigt ibland men jag hade ändå med mig feministiska tankar i mitt vardagsliv även om det hela var mest på ett personligt plan: idéer om hur jag skulle vara och hur jag personligen skulle ta mig ut ur könsmaktsordningen (som om det ens skulle gå, att ta sig ut ensam på egen hand).

Liberal feminism handlar ju ofta om att enskilda kvinnor ska få självförtroende och kompetens nog att höja sig på samma nivå som männen trots könsmaktsordningen och detta tyckte jag väl var gott nog. Jag tror också att jag hade en viss tendens att se ner på kvinnliga egenskaper och kvinnor som valde typiska kvinnoyrken. Jag kunde haja till är någon jag ansåg intelligent och begåvad valde att bli till exempel sjuksköterska eller förskolelärare, helt utan tanke på att det faktiskt är jätteviktiga och svåra jobb. ”Du kan komma så mycket längre” antar jag att jag tänkte helt utan tanke på att vissa personer kanske inte har någon lust med det.

För mig är det fullt av motsägelser att vara liberal feminist. Å ena sidan ska ”alla få välja själva” och företagsinflytande ses som en självklarhet i det offentliga rummet eftersom ”kvinnor är kloka nog att fatta sina egna beslut”, samtidigt så kan man ju se med blotta ögat hur reklamen och idealen påverkar oss och att det faktiskt inte är så jävla lätt att komma ur dess klor. Dessa frågor tampades jag extremt mycket med under den här perioden, jag var å ena sidan fixerad vid det ”fria valet” och att det under inga omständigheter fick underkännas, å andra sidan så kunde jag ju se hur strukturerna påverkade kvinnor och även mig själv, även om jag inte alltid ville erkänna det.

Under all denna tid led jag även av ätstörningar och vad jag skulle vilja kalla ett överdrivet hälsointresse. Det var svårt för mig att erkänna att jag faktiskt led av något som delvis var orsakat av de ideal som ojämställdheten mellan män och kvinnor leder till. Jag såg att män i regel hade mycket mindre problem med att förhålla sig till sina kroppar på ett sunt sätt men jag avvisade detta som något individuellt. Jag tänker att människor i regel är väldigt ovilliga att erkänna att de påverkas av strukturer och så var även jag under denna period.

Sedan skaffade jag en pojkvän och jag tror faktiskt att det betydde väldigt mycket för mig. Det var en bekräftelse på att någon gillade mig för den jag var, alltså en bråkig och på många sätt okvinnlig person också kunde bli älskad. Jag blev även av med mina ätstörningar under vårt förhållande, om än inte ”hälsointresset”. Vad som däremot händer var att jag blev sjukt deprimerad och blev väldigt känslomässigt beroende av förhållandet vilket tärde både på det och på min självbild, jag hade ju någon slags ide om att jag var självständig som inte alls fungerade ihop med mitt beteende under den här perioden.

Jag skulle säga att det var här mitt verkliga feministiska uppvaknande kom, alltså det uppvaknande som ledde mig dit jag är idag. Jag skrev nämligen ett reportage om prostitution som projektarbete i gymnasiet och läste i samband med det Kajsa Ekis Ekmans bok Varat och Varan där hon går till väldigt hård attack mot den liberala feminismen som bland annat Petra Östergren står för. I samma veva blev jag även mer och mer vänster och började därför bli mindre fixerad vid den i ärlighetens namn jävligt inbilska iden om fria val jag hade närt i egenskap av liberal. Jag började även i högre grad ifrågasätta hur jag agerade i parrelationer även om jag hade väldigt svårt att omsätta det i praktisk handling.

Och tja, sedan flyttade jag till Bryssel och det tog slut mellan mig och min pojkvän och jag blev helt enkelt tvungen att klara mig på egen hand, vilket också hade varit mitt syfte med hela resan. Det sög som fan till en början men jag känner att jag kommit ur det nu och i samma veva har jag för första gången i mitt liv formulerat en politisk ideologi som jag anser är fullt koherent och som dessutom går ihop med min livsstil. Jag har blivit helt fri från mina tvångstankar kring kropp och bantning, jag har slutat läsa tjejtidningar, slutat raka mig och så vidare och jag har framförallt blivit mycket bättre på att odla de intressen som jag har för min egen skull (detta uttryck ”för mig egen skull” är ju så urlakat men jaja, ni fattar).

Och detta var väl min feministiska historia. Jag ville skriva ut hela för att jag inte anser att det bara handlar om att vara feminist eller ej utan även om hur man är det. Det finns gott om feminister som jag knappt håller med om något alls.

Stressad frigörelse.

Jag tycker ändå att det är fascinerande när Blondinbella som fullkomligt stressar söder sig över sitt jobb ses som något slags gott föredöme för kvinnlig frigörelse och typ allt som man vill uppnå som kvinna. Jag menar, detta är ju knappast första gången hon får problem på grund av stressen och måste vidta åtgärder. Jag antar att det är värt det om man prioriterar som Blondinbella gör men jag tycker att det är tråkigt att det får står som arketyp för den kvinnliga frigörelsen.

Få saker lockar mig så lite som att bli en sådan där entreprenörstjej. Jag är verkligen inte intresserad av att leva för jobbet och tjäna en massa pengar men stressa ihjäl mig på köpet. Ändå är det i dagens feministiska debatt i princip det främsta och enda alternativ som erbjuds utan någon slags diskussion om vad man offrar på vägen.

Får mig att tänka lite på denna Zeldaserie:

Tack men nej tack.

Noterar att Blondinbella vill att jag ska vara min egen bästa vän och funderar lite på detta med individualism. Man ska ha huvudrollen i sitt eget liv, vara stark och oberoende och så vidare. Och jag känner bara: tack men nejtack! Jag vill helst vara så nära så nära till andra människor att det gör ont i kroppen när något sliter dem ifrån mig, jag vill känna saknad och samhörighet med andra och så vidare. Jag är inte intresserad av denna individualism som är det förhärskande idealet. Jag vill helst inte behöva vara min egen bästa vän, jag vill omge mig av andra människor som betyder mycket.

Varumärken.

Jag närde länge någon slags uppfattning om att man inte ska hacka på mode- och livsstilsbloggare ty inget ämne är mindre viktigt än något annat att ta upp. Men så läste jag lite så kallade modebloggar igår och jag blev bara så förbannat trött. Vad är det för människor som skriver eller snarare fotar den där skiten? Och hur kan intresset vara så enormt att det är det som bloggvärden går runt på.

Kläder och skönhet attraherar och konsumtion är ett folkets opium, ja jag vet. Men jag kan ändå inte begripa hur en vuxen människa till den graden kan snärja in sig så i att låta konsumismen definiera ens person. Och så detta otroliga vurmande för företag som gör mig så trött. Man älskar företagen och deras produkter; Acne, Apple, Levis, H&M och så vidare. Man verkligen låter det definiera en som person att man har på sig ett visst par jeans och använder en viss mobil. Man kanske till och med kallar sig en H&M-tjej eller en Mac-nörd eller något liknande.

Nej, jag har inget emot skönhets- eller klädintresse i sig men jag är trött på den enorma plats det tar i vår vardag och framförallt på hur företagen tillåts definiera den till den grad de gör. För faktum är att väldigt mycket av vår bild av skönhet byggs upp av företag, dessutom hänvisas det ofta till olika stilmässiga uttryck genom att nämna företagsnamn.

Vissa menar att kläder, smink och så vidare är ett kreativt intresse. Ja det är det väl till viss del, men det är en kreativitet som är övertagen och kringskuren av företag som ingen annan. Visst kan man experimentera med stil och kläder ändå men faktum är fortfarande att det är den uttrycksform som är mest invaderad av företagsinflytande.

Det som bekymrar mig är den otroliga avsaknad av ifrågasättande av detta företagsinflytande och -definierande som jag ser hos modebloggarna. Jag skulle gärna se någon slags rörelse för att ta stilintresset tillbaka som uttrycksform men någon sådan ser jag tyvärr inte. Det är bara varumärken och åter varumärken i en lång rad och det gör mig så förbannat trött.

Vägrar tagga ner.

Diskuterade droger lite under det här inlägget hos Bloggkommentatorerna. Skrev kanske fyra kommentarer eller något sådant som mest gick ut på att försöka få folk att fatta att droger inte är lika med döden och att folk kan bruka på ett vettigt sätt. Fick sedan denna tillsägelse från någon som kallar sin Sandra som tyckte att jag ska ”tagga ner”:

Fanny: Det var väl väldigt vad du kände dej ansvarig att svara på att kommentarer under detta inlägget? Det känns mest fjantigt att du ska försöka visa hur ”insatt” du är. Tagga ner, herregud..

Tycker att det är så lustigt vissa människors sätt att förlöjliga människor som är engagerade i en fråga. Okej om det typ är någon som kommenterar precis allt som skrivs på ett ämne med samma radda så är det såklart irriterande, men detta rör sig alltså om att jag gått in och kommenterat när folk yttrat oegentligheter i kommentarsfältet om ett ämne jag tycker är sjukt viktigt, nämligen drogpolitik och folks inställning till droger.

Och man ba: förlåt förlåt för att jag debatterar ett ämne jag är engagerad i där folk har väldigt märklig åsikter som ofta är grundade på ingenting eller väldigt lösa grunder. Förlåt att jag bli upprörd i diskussioner där folk går omkring och yttrar sig utan att ha något som helst belägg och där dessa uppfattningar dessutom styr en politik som styr extremt många människors liv.

Blir så trött på denna ”tagga ner”-kultur som jag skådar ganska ofta på det så kallade nätet. Man får absolut inte göra en stor grej av något eller vara engagerad i något för då ska man minsann tagga ner. Tagga ner tagga ner i all jävla oändlighet. ”Sluta vara så upprörd, gå en promenad i det vackra vårvädret istället!” säger någon hurtig jävel och man ba: ”men jag vill för helvete inte tagga ner och ta någon jävla promenad, jag är upprörd över detta och ska så förbli!”.

Hemma från Amsterdam.

Nu har jag alltså kommit hem från Amsterdam. En så otroligt vacker stad! Det är sällan jag verkligen blir sådär begeistrad över en stad eller ett land men Amsterdam är verkligen fint.

Sedan blir det också en jävla kulturkrock när man kommer som svensk till ett land med helt öppen prostitution och där man kan köpa gräs och svamp inne i en vanlig tobaksbutik. Jag vet inte vad jag ska tycka om saken.

Nu ska jag sova men jag lovar att lägga upp en massa underbara bilder från resan imorgon.

När likhet leder till oförståelse.

Funderade lite mer på det här med kommentaren på Bloggkommentatorernas inlägg om Tyra och har tänkt att det kanske har att göra med någon slags missunnsamhet. Jag tänker att om man har kämpat sig ur psykisk ohälsa utan att klaga, kanske för att man tänkt att det är sånt man liksom inte pratar om, så kan det sticka ganska mycket i ögonen när man ser att andra kommer ut med sina problem och får en massa kärlek och sympati istället för förebråelser. Kanske önskar man att man hade kunnat göra så själv när man mådde dåligt? Jag tänker att det är den typen av missunnsamhet som kommer när man själv känner sig bitter över att man inte vågade göra vissa saker och att man då istället börjar se det som skamligt och fel att göra så, förstår ni hur jag menar?

Jag tycker i alla fall att det är sorgligt att människor som egentligen är de som borde känna mest sympati för de som är i dessa situationer istället hjälper till att upprätthålla stigman som finns kring det.

I alla fall, när jag skriver om detta kommer jag att tänka på ett inlägg hos Marielle som satt djupa spår hos mig som handlar om detta med att även om man genomlidit samma sak själv så kan man liksom inte återkalla känslan (jag citerar nu bara en liten bit, läs hela för språklig orgasm):

När jag stirrar på glober som rör sig ivrigt av smärta kan jag inte säga ”Jag förstår hur det känns”, ty den lögnen vore tjock & den skulle blotta oförstånd så mycket, mycket mer än empati. För jag vet inte. & jag förstår inte. Men jag hyser en intellektuell förståelse baserat på kategoriseringen av den känsla jag inte längre kan uppbringa, för hur den än må skälva & såra & skaka om är jag trots okunskapen & emotionella oförståelsen medveten om en sak, den lilla men ändå stora sak som jag minns.. & det är att den är

outhärdlig.

Det är så starkt det här. Och jag tänker att kanske är det just detta det handlar om, det där att man liksom i efterhand inte kan förstå ens vad man själv gick igenom men att man invaggar sig i en ide om att man förstår, invaggar sig i en ide om att det var uthärdligt det sätt man hanterade sina egna känslor på och invaggar sig i en ide om att det ”bara” är att ta sig i den jävla kragen och sluta klaga. Och jag tänker att det kan vara därför personer som själv haft det svårt ibland kan kännas lite extra dömande mot andra som är i samma situation.

På ett sätt kan det vara lättare att vara förstående emot folk som över huvud taget inte delar ens erfarenheter för då kan man liksom verkligen greppa detta att man inte förstår, däremot om man själv har varit i liknande situationer och hanterat dem annorlunda kan det vara lätt att tänka att ”sådär gjorde ju minsann inte jag inte” och därmed anse sig har något att säga till om utan att fundera på det lilla faktum att alla människor är olika och man hanterar motgångar och till och med strikta diagnostiserade tillstånd helt och hållet annorlunda.

Till skillnad från till exempel mig då som aldrig har varit med om något liknande och liksom vet om det gott och väl. Jag vet att jag inte förstår, inte känslomässigt i alla fall. Den insikten gör mig vaccinerad från alla tankar i stil med att jag skulle ha hanterat det annorlunda. Sedan finns det såklart även den typen av stolpskott som inte har varit med om något närliggande men ändå ska komma och påstå att de fattar vad det handlar om men dte är ändå intressant detta, hur liknande erfarenheter kan späda på oförståelsen.

Bloggtips: Genusmani.

Nu tänkte jag att det är dags för bloggtips igen och idag är tipset den här bloggen, Genusmani. Det är så gott som en renodlad feministblogg (ibland kommer det inlägg om annat, men nästan uteslutande är det feminism som gäller). Emilie skriver välformulerat och bra om feminism, ofta med fokus på vad som är aktuellt just nu fast med placering i en större kontext.

Favoritinlägg är detta om några mediegubbars pepptalk till ”tjejer” på en kvinnokryssning, om reaktionerna på kvinnokören på Helneholms gymnasium och så detta om det här med håriga armhålor där hon tar ställning mer än många andra och skriver att alla kvinnor borde ha hår under armarna vilket hon argumenterar väl för. Väldigt ofta tankeväckande inlägg som är ganska extrema vilket jag gillar eftersom det alltid får mig att tänka till lite extra.

Så ja. Följ genusmani helt enkelt.

Varför inte bara acceptera att folk gör olika.

Läste igenom kommentarsfältet på Bloggkommentatorernas inlägg om Tyra igen lite såhär i efterhand och hittade följande:

Tycker överlag att det ska skyltas så jäkla mycket med ”dåligt mående” nuförtiden. Har själv haft diagnosen boRderline med djupa depressioner, upprepade suicidalförsök och ätstörningar i nästan 15 år av mitt liv (är frisk sen 7 år) men inte sjutton var det något jag gick ut och berättade för kreti och pleti eller ens beklagade mig över . Fan heller, jag gick i enskild terapi, gruppterapi, träffade psykologer och psykiatriker, fick höga doser psykoframaka samtidigt som jag kämpade mig igenom universitet och mina första jobb. Jag gjorde allt för att ta mig ur min sjukdom och jag lyckades men inte fan gnällde jag på någon jävla blogg som Tyra gör typ varannan dag. Livet är hårt ibland, acceptera det och ta tag i dig själv.

Alltid alltid när det är någon som mår dåligt och snackar om det så kommer det någon jävel och ba: ”jaaaag har minsann också mått dåligt och då hanterade jag inte alls det på det där dåliga dåliga viset som den här personen gör” och varje gång så känner jag bara för att gräva ner mig i ett jävla hål i marken.

Förutom den otroligt tröttsamheten i att andra, oavsett om de har egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller ej, ska komma och ha åsikter om hur någon annan hanterar just sin inre strid så kan jag verkligen känna att den som har personlig erfarenhet av att må dåligt borde vara en aning mer ödmjuk inför andra som gör det. Varför är vissa som har erfarenhet av att må dåligt så otroligt pigga på att läxa upp andra som av olika skäl gör det på ”fel” sätt? Varför kan folk inte bara acceptera att andra människor inte hanterar saker såsom man själv gjorde och sluta whina? Fattar inte varför det ska vara så svårt.

Men det sorgligaste och på ett sätt det roliga i denna kommentar är att personen som skrivit den själv känner sig tvungen att skryta med att hon minsann har mått jättedåligt, hon har gjort en massa suicidalförsök och så vidare men INTE SKYLTADE HON MED ATT HON MÅDDE KASST FÖR DET! Nej, hon bet ihop såsom sig bör. Men nu pallade hon uppenbarligen inte bita ihop längre utan var tvungen att berätta om att hon minsann också hade det hemskt.

Om man nu inte tycker att man ska skylta om hur dåligt man mår ska man väl också hålla käft om sitt eget även om det ligger bakom en i tiden? Eller?