Kategori: Blogg

Lästips och tankar.

Det var tydligen Hanna som på sätt och vis ”drog igång” detta skrivande om smalprivilegium och det tycker jag att hon förtjänar cred för! Läs hennes inlägg om saken här.

Blev över facebook tipsad om denna text om främlingsfientlighet på Dagens konflikt som jag tycker rinner ut i en del mycket rimliga slutsatser. Även detta inlägg om ”svenskfientlighet” är läsvärt.

Inlägg jag har i huvudet: ett om intelligens och ödmjukhet, ett om fördomar mot män, ett om språk och ett om 94 %-retoriken. Svårt att komma till skott med att skriva dock, när man inte vet vad man ska välja. Jag kan nämligen inte skriva fyra stycken skitmastiga inlägg på en dag, det blir för mycket både för mig och för er.

Annars ägnar jag min tid åt att plugga franska verb.

Hur hade ni det?

Gud alltså. Jag har ett sjukt bra inlägg på gång om privilegiet i att vara intelligent/klipsk/smart/bildad och skulle bara vilja höra lite kort med er; hur har ni stått intellektuellt under era liv? Har ni varit bland de smarta? Har ni varit de som pluggade duktigt till varje prov? Har ni varit de som inte vågade ge uttryck för era resonemang av olika anledningar? Har ni känt er korkade?

Själv har jag alltid haft en stor tilltro till min egen intellektuella förmåga och även fått den bekräftad. På senare tid har jag tänkt mycket på hur det har format mig som person, min förmåga att ta plats och också hur min intellektuella förmåga har utvecklats. Vad är viktigast; intelligens, bildning eller självförtroende? Kanske rentav något helt annat.

Det är inte som att ”svåra ord” existerar bara för att bildade personer ska kunna visa sig överlägsna.

Lady Dahmer skriver om ”svåra ord” och menar på att man skulle använda sig av ord som ”diskurs”, ”lingvistisk” och ”korrelation” för att man är osäker och vill hävda sig (även om hon påpekar att det ”inte är något fel” med det). Hon tycker att man istället ska använda ett språk som folk förstår.

Jag får intrycket av att de som använder sig av svåra och stora ord ofta är ganska osäkra personer som gärna vill hävda sig lite.

Det är inte utan att jag känner mig lite träffad och dessutom upprörd. Jag använder ”svåra ord” i mitt vardagliga tal- och skriftspråk. Det har ingenting att göra med att jag vill styla eller sätta mig över någon, det handlar om att dessa ord kommer naturligt för mig. Det är inte så att jag sitter och väljer mellan två liktydiga ord, ett lätt och ett svårt, för att sedan välja det svåra ordet. I sådana situationer väljer jag alltid det mer allmängiltiga.

Men för det mesta ligger det faktiskt till som så att de lite svårare orden har en mer passande innebörd i sammanhanget. Ofta kan jag faktiskt inte uttrycka samma sak med andra ord, i alla fall inte utan att göra väldigt omständliga språkliga omvägar som i sig kan försvåra tydbarheten. Vill man redogöra för ett mer komplext resonemang så är det ofta nödvändigt att använda sig av ”svåra ord”.

Att skriva enkelt handlar inte bara om att använda enkla ord, det är ett alltför banalt sätt att se på saken. Det handlar också om att vara tydlig och rak, om att inte virra bort sig i en miljon bisatser. Sen är det också så att vissa resonemang inte går att beskriva alltför enkelt utan att man tar bort för mycket av innebörden.

Om man har ett strukturerat och tydligt språk i övrigt är viss förekomst av ”svåra ord” inte ett  problem. Ofta framgår det av kontexten vad ordet betyder och i värsta fall så kan man faktiskt kolla upp det. På så vis lär sig folk dessutom mer, och det är alltid något positivt. Jag kommer aldrig att förenkla mitt språk på bekostnad av innebörd och tydlighet.

Alla vill veta att de betyder något.

Hanna Fridén skriver om det här med bekräftelse på internet och hur det problematiseras i alldeles för hög grad. Vissa människor verkar tycka att det är negativt den här ”like”-kulturen som florerar på facebook, twitter, bloggar och så vidare. Att man inte ska behöver denna ständiga bekräftelse.

Jag ägnar flera timmar om dagen åt att skriva, twittra och så vidare. Detta gör jag dels av den enkla anledningen att jag tycker att det är kul, men om det bara handlade om mitt intresse för att skriva så skulle jag liksom inte publicera det såhär offentligt. Det känns ju jävligt onödigt att låta människor få en inblick i mitt privatliv utan att det finns ett syfte med det, inte sant? Det handlar såklart även om att jag vill nå ut och att jag vill ha repsons. I nuläget tjänar jag knappt något på det, så den drivkraft jag får är att jag upplever att jag utvecklas och att jag når ut, att folk uppskattar det jag gör och att jag påverkar min omgivning.

Det är så ironiskt att man ägnat så mycket tid åt att kritisera näthatet och sedan även måste kritisera nätkärleken. Herregud människor, kan man inte göra någonting utan att det blir fel? Vi behöver ju alla dessa ryggdunkar för att palla med det negativa.

Det är ju helt jävla fantastiskt att så många människor skapar en massa texter, videos, bilder och så vidare utan att kräva något annat än att andra skriver när de gillar det. Vi kräver inga pengar, vi kräver liksom inte ens att någon läser, men att i alla fall en bråkdel av dem som uppskattar det man producerar ger en lite uppmuntran är ju verkligen någonting man bör kunna förvänta sig.

Jag hade blivit ledsen om folk helt plötsligt slutade kommentera mina texter. Om jag inte fick någon respons på länge hade jag troligen slutat blogga och istället börja skriva på andra sätt. De flesta som producerar något vill ju att det ska vara någonting värt, att det ska uppskattas. Hur denna uppskattning ser ut är olika, ibland rör det sig om pengar eller andra förmåner, ibland rör det sig om bekräftelse. Om att det intygas att det är värt något för andra, även om det värdet inte kan inkasseras i form av pengar.

Det är så otroligt viktigt för mig att skriva och att få respons. Att veta att mina texter spelar roll i alla fall för några personer. Att veta att jag blir läst. När människor säger till mig att det jag gör är bra blir jag så jävla glad och vill fortsätta. Fortsätta skriva även de dagar när man inte riktigt pallar, att fortsätta tänka och ifrågasätta. Det får mig att må bra och det är liksom inte enbart för bekräftelsen som jag gör det, men den är en viktig del för mig. Och allvarligt talat så tror jag att alla behöver bekräftelse på att det dem gör är efterfrågat och viktigt, sedan om den bekräftelsen tar sig formen av en fast anställning med lön eller i retweets ändrar inte den grundläggande driften; vi vill känna oss viktiga och vi vill känna att vi påverkar. Att vi betyder något.

Ibland ska man mata trollen.

Det här med att man ”inte ska mata trollen” får man ofta höra. Att vissa människor inte är värda att argumentera emot eftersom de bara söker uppmärksamhet och är dumma i huvudet.

I många fall håller jag med. Det är helt värdelöst att lägga energi på vissa människor som bara är idioter. Men när det gäller personer som DennisM, Kissie eller Mogi så tycker jag annorlunda.

DennisM är en person som har inflytande över vissa människor. Han är en sån som säger det andra tänker men inte vågar säga (helt utan positiv innebörd), och när han säger det så kommer de andra fulingarna ut ur garderoben och håller med, tycker att han har rätt och skriver insiktsfullt.

Då tycker jag att det är rätt att ge honom uppmärksamhet, för jag har ändå någon slags ide om att människor kan ändra åsikt om de får bra motargument. Dennis gör kanske inte det, men någon som håller med honom och legitimerar sina egna åsikter med den uppslutning kring dem som sker i Dennis blogg.

Jag tror inte att man kan tiga ihjäl en åsikt, jag tror att man måste presentera alternativ. Så därför tycker jag att man ska mata trollen ibland, helt enkelt för att det finns människor som inte fattar att de tär troll, utan tycker att de har något att komma med.

Presentera er!

Är så sjukt peppad efter sverigebesök, häng med politiskt engagerade ungdomar och intressanta diskussioner.

Har dessutom fått en massa nya läsare! Kanske på grund av mitt brev till DennisM.

Skriv gärna lite om er själva. Vad gör ni, vad är ni intresserade av och hur hittade ni hit? Vore dessutom kul att läsa era bloggar (klickar mig alltid in på dem som kommenterar, men är sjukt slö på att kommentera själv).

Att vara privat.

Det finns ett uttryck som går ”var personlig, men aldrig privat” som man hör ganska ofta när det talas om bloggar. Gud vad jag stör mig på det här uttrycket.

Det är är privat är väl per defintion det jag inte vill att människor ska veta, alltså det jag vill hålla privat. När man inte vill berätta om något säger man ju ”nej, det är privat” men man går ju inte omkring och säger att saker och ting man berättar om är privata om det inte är för ens närmaste vän.

Mycket av det jag skriver om skulle säkert uppfattas som alltför privat av ett flertal, men för mig är det inte det i och med att jag är villig att berätta om det. Sedan kan det alltid ske att någon man helst inte vill ska läsa trillar över bloggen, men det är en risk jag tar eftersom jag finner det så tillfredsställande att skriva om det jag skriver om.

Vad jag också tycker är störande är alla bloggare som gör en väldigt stor grej av vad det inte skriver om på olika sätt. Typ skriver inlägg om att ”jag skriver inte om mitt sexliv”. Jaha? Varför inte bara skita i att skriva om det då? Varför måste man göra läsarna medvetna om var man drar gränsen.

Jag drar också gränser vid vissa saker. Det är självklart, det gör alla människor. Men jag skriver inte inlägg om att ”här drar jag gränsen”. Jag bara skiter i att skriva om de sakerna, inga konstigheter.

Dessutom fattar jag inte grejen med att dra fasta gränser. Kan man inte bara skriva det som känns bra och relevant då, måste man på förhand bestämma sig? Det är väl onödigt att begränsa sig, det är väl något man tar som det kommer. Jag är glad att jag inte har satt upp några definitiva gränser eftersom jag är mer bekväm med att skriva om det mes nu än jag var när jag startade bloggen. Om jag hade satt upp gränser efter vad jag tyckte då hade det säkert blivit svårare när jag skulle passera dem.

Jag vill också påpeka att jag aldrig, seriöst aldrig, har fått påhopp för det jag skriver som är privat. Och jag kan ändå vara väldigt utlämnande. Sätt detta i kontext med att Engla, som är sjukt snål med detaljer ur sitt privatliv, får skitmycket påhopp. Detaljer ur privatlivet behöver inte göra en sårbar.

Öppet brev till DennisM.

Din blogg blev stor efter att du skrev att Hanna Friden var snyggare när hon var anorektisk. Hon blev med all rätta extremt upprörd. Du gjorde någon halvtaskig avbön där du snackade om hur synd det är om dig och fortsatte sedan med din osmakliga ätstörningspropaganda i samma veva som du försökte vinna sympatipoäng eftersom du var så utsatt för påhopp och aggressioner. Du hade ju inte vetat att Hanna varit anorektisk! Att man inte ska kommentera andra utseende oavsett ätstörningar föll dig liksom inte in. Sedan blev du väl frisk från ätstörningarna (även om de nu verkar vara på väg tillbaka) och la ner med den grejen.

Men din blogg är alltjämt ett tydligt uttryck för ditt enorma uppmärksamhetsbehov. Du umgicks i olika turer med Paow och Kissie samtidigt som du skrev om att de var omogna och att du såg dig själv som någon slags förebild för dem och ville få dem in på ”rätt bana” när det kommer till bloggandet och livet i största allmänhet. Det vill säga bort från bloggbråk, det var i alla fall så jag uppfattade det. Synd bara att du inte kunde leva efter dina egna ideal.

Du har också drivit en ganska massiv hatkampanj mot muslimer i din blogg som upprört många läsare. Ett av dina huvudargument har varit att Islam inskränker friheter för homosexuella. Det är bara offerkoftan hela vägen; muslimer ska inte ha rätt att utöva sin religion eftersom vissa muslimer inte tycker om homosexuella. Alla ska tolerera dig men du behöver inte tolerera någon; varken deras religion, deras politiska åsikter eller deras hårväxt.

Utöver det har han hoppat på Lady Dahmer genom att sno en av hennes bilder och skriva om hur äckligt kroppshår är, citerat Cissi Wallin falskt, skrivit feminister som tycker att det är fel att lägga sig i andra hårväxt är manshatare och nu senaste hoppat på Micha, det 15-åriga mamman som bloggar, väldigt hårt. Du har publicerat bilder på henne och skrivet att hon är en olämplig mamma. Enligt dig skrev du bara inlägget om Micha för att berätta för sina läsare om hur det kan gå om man skaffar barn för tidigt.  Hade du inte kunnat skriva mer generellt om unga mammor då? Var du verkligen tvungen att lägga ut bilder på Micha?

Jadu Dennis. Tänk om jag skulle skriva ett inlägg med en bild på dig i för att ”avskräcka” mina läsare från ätstörningar? Kalla dig för olämplig jurist på grund av dina påhopp mot muslimer? Eller kanske på grund av dina regelbundna intrång på upphovsrätten? Uppenbarligen har du dock kolla på lagstiftningen eftersom han själv hotat med polisanmälan för upphovsrätssintrång. Lite märkligt dock att du själv anser dig stå över lagen.

Du menar att folk ska sluta snacka om hur din blogg blev stor från första början eftersom det där ligger bakom dig nu. Kanske ligger just påhoppen mot Hanna Fridén och ”paris hilton”-dieten bakom dig, men du fortsätter att provocera för att få läsare, trots att du flera gånger skrivit om hur fel du tycker att det är att göra det.

Du skriver alltid om att du vill vara en bra förebild, om att du är en bra förebild. Jag har ett tips: sluta behandla andra människor som avföring. Sluta behandla människor på sätt som du själv polisanmäler folk för om de gör mot dig. Sluta fördöma och moralisera och börja istället försöka förstå andra människor. Tror du att Micha blir en bättre morsa för att du skriver så om henne? Tror du att muslimer blir mer toleranta mot homosexuella för att du är så extremt fördomsfull? Tror du att människor blir inspirerade och glada av din blogg när den fullkomligt översvämmas av skit och fördomar emot andra människor?

Folk säger att jag inte borde bry mig om dig och det är väl egentligen sant. Men det är något med din uppenbarelse, din brist på konsekvens, dina idiotiska resonemang och din urkassa människosyn som gör mig så förbannad. Varför kan du inte bara växa upp och bete dig som den vuxna människa du borde vara?

Feministbiblioteket.

En blogg jag har börjat läsa på sista tiden är feministbiblioteket, en blogg som primärt går ut på att tipsa om feministisk litteratur och feministiska författare. Hon tipsar om allt från barnböcker till novellförfattare från tidigt 1900-tal. Inte bara det, hon lägger sig även i debatter om föräldraförsäkring och storlekar på barnkläder (där hon mejlat Lindex). Hon har även skrivit en serie inlägg vid namn ”sex antifeministiska myter” som ett svar på Pär Ströms bok. Nu kring jul har hon en julkalender där hon lyfter fram feminister ur historien.

Jag gillar den här bloggen för att den är saklig och ger ett väldigt jordnära perspektiv på feminism. Det är liksom inga utsvävande resonemang och extrema tolkningar, utan det hela känns väldigt sansat. Inte för att jag har något emot utsvävande resonemang, men det är skönt att få läsa texter utan det också. Att hon är liberal är också intressant, eftersom den feministiska debatten till stor del domineras av vänsterperspektiv.