Jag tycker att alla borde läsa det här inlägget av Lisa Magnusson som handlar om vår rädsla för närhet och viljan att vara oberoende. Jag tycker även att ni ska läsa detta inlägg om signalspaning och att ringa in gärningsmän.
Kategori: Blogg
Spamkommentar.
Fick en fin spamkommentar idag.
Hej!
Följa varandra på bloglovin?
(Förlåt om du redan fått en kommentar)
Inte nog med att personen langar den sedvanliga ”följa varandra”-grejen. Hen är dessutom medveten om risken att hen har skrivit samma sak på min blogg innan, och ber därför om ursäkt om det skulle vara så. Lustigt.
Funderar fan på att börja följa bara för sakens skull.
Ordmärkeri.
Det här med ordmärkeri då. Man kan märka ord på väldigt olika sätt.
Jag har lite svårt för det här med ”de” och ”dem”. Jag har skrivit ”dom” hela mitt liv och aldrig riktigt lärt mig skillnaden. På sista tiden har jag tänkt att jag ska lära mig men ibland blir det fel, vilket folk kommenterar.
Typ såhär:
Bra inlägg! Jag tycker dock att du ska se över hur du använder ”de” och ”dem”. Du blandar ihop orden ibland.
Eller:
Du har skrivit ”dem” där det ska stå ”de”. Kanske dags att läsa på lite 😉
Eller:
Måste du alltid bland ihop ”de” och ”dem”. Lär dig svenska människa!
Det första sättet har jag absolut inget emot. Det behöver inte ens föregås av något snällt, även om det såklart gör det ännu bättre. Om jag får en sådan kommentar tackar jag och så ändrar jag. Inga problem. Jag vill ju gärna skriva korrekt.
Sen har vi det andra exemplet, det lite halvsnorkiga som avslutas med någon jävla smily. Får jag sådana kommentarer brukar jag ändra men inte tacka.
Och så har vi det sista och uppenbart aggressiva sättet. Sådana kommentarer brukar jag inte bry mig om alls. Det är ju ingen konstigt med att man ibland skriver fel, speciellt om man håller på att lära sig. Tråkigt att ha så pissig attityd då kan jag tycka.
Så det är inte själva ordmärkandet som är grejen utan hur man gör det.
En sak till om svåra ord.
En sak till som är ganska smidig med att ha ett brett ordförråd som även inkluderar ”onödigt” svåra ord för saker som det finns mer ordinära ord för är att sådana ord ofta utgör en nyckel till en djupare förståelse för språket, och inte bara det svenska.
Det har skett åtskilliga gånger att jag har kunnat begripa och lättare lära mig både franska och engelska på grund av att jag har ett förhållandevis stort vokabulär på svenska. Ibland roar jag mig med att härleda olika ords ursprung och betydelse, inte för att det har någon praktisk nytta men det ger mig en djupare förståelse för det språk jag talar. Det kan faktiskt vara av nytta i många sammanhang, till exempel då man läser äldre litteratur eller facklitteratur. Ofta går det nämligen att förstå fackord ganska bra utifrån andra ord.
Men just detta med att ett rikt ordförråd kan vara en nyckel till andra språk tycker jag väger ganska tungt. Således tycker jag inte att man ska vara rädd för att använda ord som vid en första anblick kan tyckas onödiga. Många är väl rädda för att använda svåra ord eftersom man är rädd för att säga fel. Tråkigt tycker jag, för fel säger man ju ibland och ingen blir väl bättre av att aldrig våga försöka.
Jag tänker att vi kan komma överens om att sluta låtsas förstå ord man inte begriper. Fråga istället efter betydelsen eller slå upp. I gengäld kan de som sitter inne med kunskapen sluta snobba sig och på ett trevligt sätt rätta eller förklara sig omgående då man använder ett ord man tror att den man talar med inte förstår.
Jag drar mig aldrig för att använda svåra ord på grund av sällskapet men jag skulle å andra sidan aldrig lägga mig till med någon snobbig ”men vet du inte vad det enkla betyder”-attityd. Båda två är dumma beteenden tycker jag; behandla människor som om de har samma kapacitet som du att förstå (för så är det nog ganska ofta) och var jävligt tydlig med att ingen är sämre för att hen kan färre ord. Om fler vågade använda ”svåra ord” så skulle alla vinna på det.
Vuxna människor.
Denna historia med Katrin och hennes barnflicka är skrämmande på många vis. Det mest skrämmande är dock att en vuxen kvinna med gedigen bloggvana inte förstår det kontroversiella i att lägga upp en mycket tydlig bild på en person och skriva ”wanted – dead or alive” på den. Det bryter för det första mot personuppgiftslagen och det är dessutom ett hot, även om det inte var allvarligt menat.
Jag förstår att det suger för Katrin att hennes barnflicka dragit. Jag tycker absolut att man kan förvänta sig av sina anställda att de inte bara sticker, utan säger upp sig ordentligt som sig bör (förutsatt att det har funnits ett kontrakt). Men Katrin är en vuxen människa och då ska man kunna behärska sig en aning i situationer som denna.
Det är vanlig sandlådelogik. Bara för att något beter sig som ett as mot dig så betyder inte det att du måste vara lika dum i huvudet tillbaka. Behärska dig människa.
Paow och drogerna.
Angående detta med Paows droghistorier så har det tydligen varit så att hon tidigare erkänt att hon brukat men att hon tagit sig ur det, i alla fall enligt en person som kommenterade här:
Vaddå ”sägs att” ”fast i missbruk” och ”vill bli räddad”? Hon har ju skrivit ett flertal gånger (själv, på sin egen blogg) att hon tog droger varje dag (upp till sex gånger per dag) under hela sommaren, men att hon sedan tog sig ur ”missbruket” från och med hösten då hon började jobba för 100% Party, och att hon nu äcklas av kokain och aldrig vill röra det igen.
Jag läser inte Paows blogg så jag har inte haft någon koll alls på detta innan, det hade varit intressant att läsa inläggen som åsyftas. Om det är sant gör det hela grejen ännu mer fånig. Om det nu är så at hon har skrivit om det så finns det väl ingen mening med att blåsa upp det till värsta nyheten? Men sådan är väl världen, antar jag, och det är inget mer med det.
Men det värsta är ju att det ska blåsa en sån jävla moralstorm kring henne flera månader efter att hon brukade på det här sättet. Att tidningar vill sälja lösnummer förstår jag, men vad är syftet med att skuldbelägga och trycka ner en person som redan har tagit sig ur sitt missbruk (vilket jag kallar det om man tagit kokain flera gånger dagligen under en lång tid). Jag har verkligen aldrig känt mig mer peppad på att sluta med ett skadligt beteende för att någon tryckt ner mig på grund av det. Lusten blir ju onekligen ännu mindre om det inte spelar någon roll om man slutar eller inte eftersom folk uppenbarligen vill sätta knarkarstämpel på än i vilket fall.
Jag säger inte att det är någons rättighet att pröva droger eller att det är något ”normalt”, däremot är det bara sjukt jävla fånigt att tycka att man ska straffas för något som inte ens är ett problem längre. ”Men det är olagligt”, tycker folk då. MEN VAD SKA VI MED DEN JÄVLA LAGEN TILL OM INTE ATT HINDRA MISSBRUK??? Jag fattar inte hur man kan tycka att någon ska straffas bara för sakens skull, för att ”rätt ska vara rätt”. Lagar har vi för att uppnå ett bättre samhälle inte för att folk som för ”fel” ska få straff bara för att.
Tänk om folk hade kunnat se lite såhär på saken: ”Paow var i en jobbig situation i livet och tog därför mycket droger. Nu har hon slutat med det vilket är skitbra av henne”. Men det går ju såklart inte för sig, ty har man en gång tagit droger är man för alltid en knarkare. Inte konstigt att folk inte är så sugna på att sluta.
Ämne nummer fyra: kärnfamiljen.
Nu var det ett tag sedan jag skrev om detta. Här kommer i alla fall ämne nummer fyra i min bloggutmaning om relationer. Ett ämne jag tror kommer bli knepigt att skriva om. Jag hoppas inte folk blir avskräckta för det.
Kärnfamiljen. Samhällets kärna. Den minsta samhällsinstitutionen. Kärnfamiljen behöver inte bara innebära mamma, pappa, barn i mina ögon. Jag tänker mig snarare att det handlar om ett visst förhållande man har till sina släktingar. I ett samhälle där kärnfamiljen värderas högt så kommer troligen även banden till mormor och morfar, farmor och farfar, mostrar och fastrar, förbröder och morbröder, kusiner och så vidare värderas högre. Släkten blir viktigare helt enkelt.
Jag kommer nog att skriva om kärnfamiljen som grundtrygghet i samhället och olika sorters individualism.
Andra frågeställningar man kanske kan finna intressanta är: vad är kärnfamiljen? Är det rimligt att anta att familjen är den minsta enheten i samhället, efter individen? Hur mycket betyder familjen för oss, egentligen? Vad skulle man kunna ersätta kärnfamiljen med för samlevnadskonstruktioner? Hur ser du på att samhället tagit över uppgifter som annars har skötts inom familjen, som vård av gamla?
På vilket sätt hjälper detta henne?
Paow har alltså tagit kokain (sägs det) och nu har hon skrivit ett inlägg till sitt försvar där hon tycker att hon inte har fått bli lämnad ifred och att folk inte ska lägga sig i. Hon oroar sig inför att hon ska fira jul med sin släkt och behöva svara sanningsenligt på frågorna om vad som ägnade sig åt i somras. Anna-Maria har skrivit om saken och för en gångs skull håller jag inte med henne.
Dessutom är det inte allas rätt att pröva sig fram när man är ung. Droger som kokain är olagligt. Paow är lite ute och cyklar där. Bra om hennes familj pressar henne på julafton. Har man betett sig dumt så får man stå sitt kast. Det förstår inte curlinggenerationen.
Jag har ganska svårt för det här perspektivet som säger att det är dåligt och fel för att det är olagligt. Snarare ska man väl diskutera varför det är olagligt och om det är rätt att det är olagligt. Jag tycker att det är bra att kokain är olagligt eftersom det är en drog som är farlig och väldigt beroendeframkallande, men jag skulle inte motivera att man inte ska ta kokain med att det är olagligt. Snarare är det samma skäl som ligger till grund för att det är olagligt och för att man inte ska ta det. Om det saknas skäl för att undvika kokain så tycker jag inte heller att det ska vara förbjudet.
Om ens enda argument för varför man ska hålla sig borta från droger är ”det är olagligt” så har man en himla svag argumentation, det bygger nämligen bara på respekt för auktoriteter och inget annat. Det duger inte att säga ”såhär ska det vara, för det har någon annan bestämt och man ska lyssna på andra”.
Det är dåligt att folk fastnar i beroenden men ingen kommer ur det för att det pågår en sådan moralhets kring det som det gör. När någon har fastnat så måste man istället fråga sig varför och hur personen kan få hjälp att komma ur sin situation. En person som är drogberoende har ett problem som hen behöver hjälp med och den hjälpen kommer inte från skvallertidningar och bloggar utan från personer som bryr sig. Man kan inte straffa ut en osund livsstil ur en människa, man måste räcka fram en hjälpande hand.
Troligen så kommer detta avslöjande bara förvärra situationen för Paow, som nu är stämplad som knarkare. Människor som själva ägnar sig åt droger kommer troligen söka sig till henne i högre grad, det kommer bli naturligt att bjuda henne på en lina och så vidare. Det är inte heller helt otroligt att personer kommer ta avstånd från henne på grund av att hon tagit droger. På vilket sätt hjälper det henne?
Du är inte i position att moralisera om detta, tyvärr.
Mogi kommer med tips om ekonomi apropå lyxfällan. Att Mogi tipsar om ekonomi är i sig stor humor, speciellt då hennes tips är saker som ”lev inte över dina tillgångar”. Jaha! Så det är så man gör för att inte få skulder! Det jag finner mest lustigt med hennes inlägg är att hon på något sätt verkar tycka att det är värre att hamna i skuldfällor på grund av slarv och okunskap än på grund av att man levt för lyxigt. Det är i alla fall vad jag uttolkar av hennes extremt raljerande ton.
Jag måste säga att jag tycker att det är djupt osmakligt när en person som uppenbarligen är väldigt ekonomiskt priviligerad ska komma och moralisera, vilket är precis vad hon gör, kring andra människors ekonomi. Jag håller med om att det är negativt att människor tar lån för att konsumera men det blir liksom löjligt när Mogi själv knappast är ekonomisk utan konsumerar i en takt som de flesta enbart skulle kunna drömma om.
Jag tänker mig att om konsumtionshetsen i samhället inte var så stor och om det inte var så otroligt förknippat med lycka att kunna konsumera så skulle det inte vara så vanligt att folk hamnade i dessa skuldkriser på grund av överkonsumtion. Jag vill även tillägga att det inte bara är enskilda individer som gjort detta, utan även hela länder som levt över sin tillgångar.
Vi har ett konsumtionsideal i vårat samhälle. Detta är givetvis något man kan och bör värja sig mot, men för vissa är det inte så enkelt. Personer som Mogi förstärker och profiterar på detta ideal och är dessutom födda i en sådan position att de har möjligheten att leva ut det utan att hamna i någon skuldfälla. Jag måste säga att jag tycker att det är otroligt osmakligt att då komma och läxa upp folk om deras ekonomi när man själv inte har några erfarenheter av hur det är att inte kunna spendera flera tusenlappar i månaden och när man dessutom upphöjer extremt hög konsumtion till ett livsideal.
Betyg och intelligens.
En grej jag tänkt på när folk svarat på frågan om hur ni ser er själva intellektuellt är att nästan samtliga refererar till hur de klarat sig i skolan. Jag hade det lätt i grundskolan men desto svårare i gymnasiet, gick ut med ganska medelmåttiga betyg som jag inte är särskilt stolt över. Inte så att det var dåligt, men jag kan liksom bättre. Jag fick dessutom gå ett halvår extra för att få dem. En av mina mest intelligenta vänner har inte ens gått ut gymnasiet.
Detta är ingen kritik så, jag blev bara förvånad över hur högt många värderar sina betyg. Att jag ser mig själv som intelligent handlar inte om mina prestationer i skolan utan om min allmänna förmåga att kunna resonera och ta till mig saker.
En absolut majoritet ser sig som intelligenta vilket var ungefär vad jag väntat mig. Är det någon här som har gått omkring och känt sig riktigt korkad stora delar av livet? Vill gärna höra det perspektivet också.