Fan. Det värsta med att blogga är den där grejen med att skriva om saker när de är aktuella och samtidigt hålla en bra balans mellan ”tunga” inlägg och mer lättsmälta, samt inte skriva typ tio inlägg på en dag, för då orkar fan inte en jävel läsa. Just nu har jag minst fyra saker som jag vill kommentera utförligt och funderar på att go crazy och skriva allt på samma dag.
Kategori: Blogg
Jag kommer älska gossips ändå.
Gossips har ju legat nere i typ två månader nu eftersom hen som skriver bloggen har varit sjuk. Nu var det typ två veckor sedan hen kom hem men det har fortfarande inte kommit upp fler inlägg. Tydligen så ska de komma senast idag.
Jag räknar med SENAST MÅNDAG DEN 18:E (inte en dag efter det) eftersom jag har hunnit med 40 % av mitt jobb. Jag trodde jag skulle få klart allt på samma dag som jag kom hem men lyckades inte med det, det var mycket mer jobb än jag trodde. Men jag har gjort massa inlägg som är sparade i utkast, jag vill bara få ihop allt i rätt ordning och få det perfekt så jag inte får klagomål , många är sura så kan inte direkt slarva, vilket är darför det blir så här när jag vill ha hela bloggen som förut. Jag har suttit vid datan non stop , förlåt om de låter som ursäkter men det är verkligen inte det… …Bloggen är ju normal från och med nästa vecka för då håller jag bara koll på det som händer NU men nu måste jag ta igen 5 veckor.
Tydligen har personen som mål att ta igen precis allt som har skett under tiden hen har varit sjuk. Hur fan orkar man ha en sådan målsättning? Det måste ju vara ett jävla heltidsjobb. Så sjukt när man inser att det verkligen är en enda människa som sitter där och pumpar ur sig allt, jag har alltid trott att det var typ fem stycken.
Jag tycker att gossips är den bästa skvallerbloggen och jag skiter fullständigt i om hen tar igen denna tid eller inte. Kan hen inte bara börja skriva som vanligt? Vem bryr sig om vad Kissie hade för sig för två månader sedan nu?
Kul att jag sitter här och skriver om skvallerbloggar men jag vill ba säga att jag kommer älska gossips oavsett bara hen är lycklig och vågar vara sig själv. Hoho.
Om svensk alkoholkultur.
Lady Dahmer har skrivit ett inlägg om svensk alkoholkultur appropå den här hetsen som finns bland mammor att man absolut inte får dricka alkohol inför sitt barn. Hon skriver om hur det var i hennes familj, att där var det mer naturligt att man drack inför sina barn, att barnen fick hänga med ut på krogen och så vidare.
Men svenskar super. Vi har inte alkoholen i vår vardag och det är ju verkligen så det är. Vi dricker mer sällan (även om det har börjat förändras) men mer när vi väl dricker, och alkoholen är mer skambelagd. Vi har en lång tradition av nykterhetsrörelser som har sitt ursprung just i att vi söp för mycket, det var fan till och med nära att alkohol blev olagligt i och med omröstningen som hölls någon gång på 50-talet (tror jag, Karl vet säkert svaret).
Man kan dricka alkohol så gott som dagligen och vara beroende utan att för den sakens skull skada sig själv och sin omgivning (mer än vad man skadar sin lever, då). Folk är beroende på olika sätt och bara för att man är beroende av det där glaset vin för att riktigt lugna ner sig efter en stressig dag så betyder inte det att man blir skitfull och slåss eller gråter. Nu menar jag inte att beroende är något bra för det, men man kan hantera det på så otroligt olika sätt och detta glöms tyvärr ofta bort när alkohol diskuteras.
Svensk alkoholkultur handlar om att dricka för att döva smärtan. Jobba hela veckan i gruvan och sedan komma hem, dricka en flaska brännvin och slå sin fru, och sen skäms man. Medelhavets alkoholkultur handlar om att dricka för att njuta. Självklart kan man inom dessa båda kulturer bruka fel och för mycket men det är inte konstigt att den svenska leder till mer skuld och skam, mer smusslande och en större stigmatisering för den som ändå blivit beroende.
De flesta har sin första fylla någon gång vid 15-16, de blandar en häxa av sina föräldrars sprit och sedan super de sig asfulla i nån park. Det är inte ett särskilt skonsamt sätt att introduceras för alkohol på. I andra familjer så låter man barnen smaka och kanske få lite vin själva till maten utan att de berusar sig. Personligen så tror jag att det skapar en betydligt mycket sundare syn på alkohol, med fokus på smak och att ha trevligt med alkoholen som ett schysst komplement snarare än alkohol och fylla i fokus.
Att skriva lätt är svårt.
Apropå det jag skrev innan om föraktet mot outbildade.
Tyvärr skapas mycket utifrån förutsättningen att de som vill ta del av det är bildade, både i allmänhet och inom området. Svåra ord används och förkunskaper krävs där man skulle kunna vara lite mer pedagogisk. När det frågas så kan en ganska snorkig ton uppstå.
En inte helt ovanlig uppfattning är att en svårläst text är en bra text, men egentligen är det precis tvärtom: att skriva enkelt är svårt. Jag försöker att skriva så korta meningar som möjligt och använda de enklaste orden utan att göra avkall på precision. Om nån frågar så vill jag förklara i hövlig ton. Jag har tyvärr blivit sämre på det på sista tiden men jag ska skärpa mig, jag vill inte ha någon elitistblogg.
Riktigt bra är ju det som är precist men ändå lättillgängligt, det som är lätt och lustfyllt att läsa men som man ändå får ut något av och kan tänka vidare kring. Folk som skriver borde tänka mer på hur lästtläsa deras texter är istället för att sväva ut i pretentioner.
Vem orkar.
Läste för ett tag sedan att DennisM betraktar sig som en förebild för Paow och Kissie som han ju umgås med då och då.
Frågan är: vem fan pallar umgås med någon som ser sig själv som en förebild för en? Satan vilken jobbig och tråkig stämning det lär vara precis hela tiden.
Porträtt.
Ihihihi. Cecilia (som inte verkar ha någon egen blogg?) ritade det här fina porträttet av mig! Jag blev hemskt glad, tack så mycket!
Nu har jag tagit hem två kendispoäng: blivit igenkänd och blivit avritad. Vad kommer härnäst?
Provocerande kostråd.
Nu kan jag väl i och för sig förstå varför människor blir provocerade av just fettannika eftersom hon kommer med rön som att hennes diet kan bota cancer eller skydda mot influensa utan att ha minsta lilla belägg för det. Men det är fascinerande överlag att mat är ett så otroligt provocerande ämne för många.
Bloggkommentatorerna har ett troll i sitt kommentarsfält som kallar sig Estetica. Hon Har verkligen hängt upp sig på att Anna-Maria käkar LCHF. Vilket inlägg hon än skriver så kommer kommentarer likt dessa:
Precis som Bella säger..!
Man ska inte köra nån fanatisk diet som LCHF..utan äta vanlig mat..!
Om man sen bli smal eller tjock beror ju på ens kroppsbyggnad gener och livsstil..!
Dieter är ju till för de som är sjuka..!
Sluta med din LCHF och se vad som händer A-M..!
Men LCHF-människor kan ju också vara så jävla hopplösa när det riktas kritik mot deras diet. Det finns ju verkligen skäl till att inte svälta sin kropp på kolhydrater. Kroppen behöver ju kolhydrater, man klarar sig utan men det sliter på kroppen.
Personligen är jag ett fan av Gi-dieten. Jag tycker att den är vettig eftersom den problematiserar socker och snabb energi, lägger fokus på mättnadskänsla och blodsockervärden, utan att fastna i ett fördömande av kolhydrater som energikälla. Det handlar snarare om att äta balanserat och att äta rätt sorts kolhydrater.
Jag är helt övertygad om att de personer som inte har problem med ett sockerberoende eller grav övervikt kan nöja sig med att lyssna på sin kropp. Känns du dig sugen på kött är det troligen protein du behöver, samma sak om du är sugen på kolhydrater. Sen kombinera det med att äta fibrer och mat där man kan kontrollera innehållet själv, men framförallt: att njuta av maten.
Jag har haft en lång historia av diverse ätstörningar och haft stora problem med att känna mig nöjd med min kropp. Jag höll alltid på med en massa olika dieter som jag misslyckades med helt enkelt för att det inte var det naturliga sättet för mig att äta på, för att jag inte lyssnade på min kropp. Detta ledda till att jag hetsåt vilket ledde till att jag dels pendlade i vikt, dels kände jävligt mycket ångest inför mat. Men sen insåg jag väl någonstans där att det inte spelar så stor jävla roll utan att man kan äta lite det man är sugen på så länge man inte går till överdrift. Och då började jag göra det och alla mina cravings efter choklad och socker och så vidare försvinna.
Sen förstår jag absolut att den som är sockerberoende behöver vänja sig av med det, men att ta bort socker ur kosten är inte det samma som att helt ta bort kolhydrater. Det finns gott om kolhydrater som inte ger snabba blodsockerhöjningar, speciellt om man äter dem i samband med andra näringsämnen. Att avfärda alla kolhydrater som ”socker” och därmed onyttigt är helt enkelt fel ur en rent biologisk synvinkel.
Jag är så trött på alla jävla kosttips som prackas på oss och allt jävla bråkande om vad man ska stoppa i munnen. Det finns ett sånt absurt fokus på mat i vårat samhälle, inte bara från folk som vill banta ner sig utan från alla håll; människor som vill äta en massa antioxidanter, människor som vill ha jämna blodsockervärlden osv. Allt detta tror jag leder till att folk förfrämligas inför den egna kroppen, man tror att man äter sunt men sen läser man att kolhydrater är farligt, och tänker: jaha? Så jag har käkat onyttigt hela tiden! Jag är helt övertygad av att det enda som funkar långsiktigt är att bli kompis med sin kropp, att lyssna på den och att äta det man känner att man mår bra av och njuter av.
Och framförallt borde vi sluta dramatisera mat så mycket. Kan inte människor som äter LCHF, fettsnålt eller rawfood bara leva tillsammans i harmoni och acceptans inför att alla kan få äta som dem vill.
Jag tycker för övrigt att det här inlägget är bra och kanske nyanserar kostdebatten en aning. Om du också tycker det så sprid det, eller gilla på bloglovin eller vad fan som helst.
Bloggtips: a sorta mission.
En blogg som hamnat i min blogglista på sista tiden är a sorta mission. Jag vet inte vem som skriver bloggen alls, mer än att personen ifråga kallar sig Auuus. Spela roll, bra är den i alla fall.
A sorta mission är en av de bästa feministiska och normkritiska bloggarna jag läst. Inläggen går alltid djupt ner i problematiken och är alltid nyanserade och pålästa. Det här svaret på Marcus Birros utspel är om abort är fantastiskt, likaså den här texten om Kd:s tvångssteriliseringar av transpersoner. Visste ni att Sverige har fått kritik för detta från Europarådet? Jag hade i alla fall inte den blekaste innan jag läste inlägget. Andra inlägg som effektivt bemöter vissa tendenser är detta inlägg om ”men det löser ju inte hela problemet”-argumentet och detta om att leva i enlighet med normerna.
Det är så himla uppfriskande med bloggar som skrivs av människor som verkligen är insatta i sin sak och som liksom inte försöker vara något annat. Auuus försöker inte blanda upp sina långa och fantastiskt genomarbetade och pålästa inlägg med något annat, utan bloggen får handla om just precis det hen är bäst på!
Om ni är intresserade av feminism och normer (vilket jag vet att många är) tycker jag definitivt att a sorta mission borde få ta plats i er lista över bloggar ni följer.
Hybris.
Hej hej alla blawglovers!
Eftersom jag dels blev igenkänd på stan och dels har fått ett superfint porträtt tillägnat mig (visar senare) så tänkte jag få tummen ur och skapa en bloggmejl. Min riktiga, seriösa mejl avslöjar ju mitt fullständiga namn.
Adressen är: arsinoe.blogg@gmail.com. Dit får ni gärna skicka personpåhopp, fanmejl och jobberbjudanden. Personpåhopp är välkommet, så att jag får något att blogga om (var har patria försvunnit btw?).
Ja, jag har tyvärr fått hybris.
Katrin ser sanningen.
Det här inlägget hos Katrin är fantastiskt tycker jag. Hon har märkt att Sverige inte är särskilt jämställt, vilket är himla lustigt eftersom jag flera gånger läst henne när hon tycker att kvinnor minsann kan skylla sig själva.
De flesta upptäcker väl det här förr eller senare, tråkigt då att man har ägnat så mycket tid åt att förneka strukturella skillnader. Det blir svårt att ta sig ur den sitsen.
Men jag blir väldigt glad att hon erkänner det när hon väl ändrar uppfattning. Jag hoppas bara att hon inte drar igång nån ny ”vet bäst”-kampanj där hon berättar att precis alla män är svin och om man inte tycker att ens pojkvän är en douchebag så lever man i förnekelse, för så var det för henne.