Kategori: Blogg

Bloggtips: One-way Communication.

Jag tror jag ska börja med det här med att lyfta upp och pusha för andra bloggare. Så kallad länkkärlek. Har hört att det ska vara uppskattat och jag vet ju själv hur otroligt glad man blir när någon ägnar tid och utrymme åt att lyfta upp just en själv. Dessutom orkar jag inte vara bitter längre utan vill kunna lyfta upp folk och se upp till folk, så jag ger det ett försök så får vi se om det funkar.

Mitt första tips är bloggen One-way Communication som skrivs av Hannah. Hon är ungefär lika dedikerad till att dissa Per Ström som jag är till att dissa Mogi, och det är inte lite. Hon har bland annat dragit i gång ett projekt som handlar om att kritiskt granska källorna i Per Ströms bok Sex feministiska myter och dessutom fått gensvar vilket är helt fantastiskt. Bra jobbat!

Jag tycker om när hon är personlig och hennes förmåga att skriva ett kort inlägg som lyckas med att både vara feministiskt och väldigt roligt. Dessutom tycker jag att bloggnamnet är himla lustigt.

Det var någon här som tipsade mig om den här bloggen från början och det är kanske många som redan läser den, men ni som inte gör det bör ge den en chans.

Varför är det så viktigt att positionera sig som ickemodebloggare.

Satan vad störigt det är med folk som nödvändigtvis måste positionera sig som ickemodebloggare. Typ såhär:

Det här är ingen modeblogg som handlar om vilka kläder jag har på mig. Om du vill läsa sånt så finns det en massa bloggar, men jag skriver bara om spännande saker!

Det finns ju till och med en massa bloggar som heter ”ingen jävla modeblogg” eller som har det som headline.

Varför är det så jävla viktigt att konstatera att man inte skriver en modeblogg. Låt innehållet tala för sig själv, kan man tycka. Jag blir fan otroligt avtänd när det första jag ser när jag är inne på en blogg är en lång radda om vad den bloggen inte är.

Olika gränser för personlig integritet.

När människor som Micha, en ung mamma som har en välläst blogg där hon skriver mycket om hur dåligt hon mår osv, diskuteras så tas det här med integritet ofta upp. Om hur dåligt man mår av att blotta sig själv på det sätt hon gör.

Jag skulle vilja vrida fram klockan tio år och låta henne se sig själv nu. Hon kommer att ångra sig. När man blottar sig så mycket som hon gör så har man inte mycket integritet kvar tillslut. Integriteten är som en sköld som skyddar en. Hon har ingen, utan gör sig sårbar hela tiden. Jag tror att det är viktigt att spara på saker och hålla dem för sig själv.

Men varför mår man dåligt av det här blottandet? Det är klart att det finns människor som avslöjar saker de kanske egentligen inte vill för att deras liv i stor utsträckning kretsar kring att göra diverse avslöjanden och ge inblickar i ens privatliv. Men jag skulle också hävda att en stor anledning till att man mår dåligt av blottande är för att blottandet i sig är så tabubelagt. Man antas hålla sig inom sitt skal, både för att inte besvära andra men också för att inte gå över sina egna gränser, som folk gör något slags antagande var de sitter (oftast baserat på sig själva).

Alla har olika gränser för vad som är privat och inte, men det verkar råda någon slags konsensus om att man till exempel inte ska berätta om att man mår dåligt eller att man besökt psykologen. När en person som Micha berättar tragiska historier om hur hon känner så är det inte helt ovanligt att själva berättandet hamnar i fokus, och inte vad hon berättar om. Folk bryr sig mer om att hon är utlämnande än vad hon utlämnar. Och det anses vara lite fult att göra det.

En person som lämnar ut sig själv och sedan får skit kan ibland anses förtjäna det. Varför berättar hen om att hen ska till bup när hen vet hur mycket folk kommer smutskasta henom för det? Känns inte detta igen från en annan debatt? Varför har man utmanande kläder när man vet att risken för att bli utsatt för övergrepp och framförallt ogiltigförklarad i rätten ökar då?

Integriteten skyddar absolut, men det finns olika typer av integritet. För mig handlar integritet inte främst om vad jag ska säga om mitt jag till andra utan om att inte vika sig. Min integritet går förlorad när jag blir förminskad och inte förmår hävda mig själv. Gränserna mellan privat och offentligt är kanske inte så starka som man tror, ärligt talat så tror jag att det är något som beror mer på samhällets normer än på vad vi egentligen känner att vi inte kan berätta. Och vem tjänar egentligen på tabut mot att berätta om sig själv? Hade det inte varit trevligt med ett lite mer avslappnat samhällsklimat rörande detta, där man kan respektera att alla människor har olika gränser för vad man kan säga och inte.

Jag skulle önska att man slutade dubbelt skuldbelägga Micha, i första varvet för hennes tillkortakommanden som mor och människa och i andra varvet för hennes oförmåga att hålla det för sig själv. Hon berättar ju uppenbarligen om allt det här av en anledning och jag tror inte att det är för att hon gillar att få en säck med bajs i sitt kommentarsfält varje dag.

Ett tråkigt skämt är alltid tråkigt.

Apropå det jag skrev om tankesmedjan innan. Ofta så säger folk att man ska kunna skämta om allt och det tycker jag också. Men den typen av humor vars värde liksom inte ligger i att det faktiskt är roligt utan bara i just det faktum att det är kontroversiellt och att man ska kunna skämta om allt har jag himla svårt för.

Om jag inte tycker att ett kontroversiellt skämt är roligt så handlar inte det om att det gick över gränsen utan helt enkelt om att det inte var kul. Om det dessutom är jävligt osmakligt så är det såklart etter värre.

Men vissa verkar ibland tycka att ett tråkigt kontroversiellt skämt är mer försvarbart än ett tråkigt ickekontroversiellt skämt, just för att man ska ”kunna skämta om allt”.

Jag är kändis!

Hej bloggen! Jag har det så fint här på gotland. Rosevin i varenda hörn.

Men till saken: idag hälsade en bloggläsare på mig. Jag ba: gu va bra. Jag är kändis.

Nejmen allvarligt. Det är det finaste jag varit med om. Hjärtat gick i ultrafart fan en halvtimme efter.

Till dig som kom fram: det betyder så jävla mycket. Jag blev verkligen glad och smickrad även om jag säkert betedde mig helt efterblivet då. Tack!

Mogi kränkt på grund av harmlös kritik mot moderaterna.

Den här videon med Mogi är ju bara för lustigt. Mogi blir provocerad och, får man anta, kränkt, av en kvinna som har en pin där det står ”rocka röven av högern” och en med ett moderat-M som är överstruket. Hon tycker att det är ”hatiskt” och ”extremt provocerande” och uttrycker också att hon minsann skulle har fått en massa ”extremister” eftersom sig om hon hade en pin där det stod ”jag vaskar såssar på helgerna” på sin chanelväska. Hon avslutar med att tydliggöra att alla för tycka vad de vill och att man måste ”respektera det”.

Det roliga med det här att det är så himla typiskt nya moderaterna att gå omkring och känna sig kränkt och sårad över alla människor som uttrycker andra åsikter. Allt ska bara sväva runt i ett perverterat status quo där ingen ska få framföra någon kritik, för kritik är samma som som att inte acceptera andras åsikter.

Grejen är att jag verkligen verkligen accepterar att andra har åsikter, jag vill inte begränsa yttrandefrihet eller tryckfrihet och jag skulle aldrig slå en människa pga dess åsikter. Men det betyder inte att jag respekterar dess personers åsikter. Jag tycker att man kan ha in i helvete fel och jag tänker på inga villkor strunta i att uttrycka det om jag tycker så. Man kan inte bara gå omkring och ”ha sin åsikt” och sedan förvänta sig att alla ska vara nöjda med det, givetvis kommer folk att vilja övertyga dig. Att inte kunna ta att någon uttrycker en kritik mot dina åsikter ser jag som en oförmåga att kunna leverera ett legitimt försvar av dem.

Mogi frågar sig varför denna kvinna inte bara kan vara stolt över att hon är sosse eller vänsterpartist eller vad hon nu är. Det är av följande anledning: kvinnan kanske helt enkelt är jävligt emot nya moderaterna och inte så mycket för något annat. Hon hatar nya moderaterna mer än hon älskar det parti hon nu röstar på.

Politik handlar inte bara om att höja det man gillar till skyarna, det handlar också om att gå i motreaktion mot det man inte tycker om. När jag kritiserar moderaterna gör jag det inte på grunden att de är sämre än andra partier, utan på grunden att jag tycker att de är keffa i sig, utan att för den sakens skull behöva jämföra dem med något annat. Mogi har ett helt inomparlamentariskt perspektiv på det hela, hon utgår från att den som inte är moderat måste ställa sig bakom något annat partis politik, vilket inte behöver vara fallet.

Hur man kan se dessa pins som provocerande har jag otroligt svårt att fatta. Okej om man tyckte att det var provocerande med en pin där det stod ”skjut Reinfeldt” men även det hade ju varit skitlöjligt att uppröra sig över. Vem som helst fattar att det inte är ett seriöst förslag, utan ett politiskt ställningstagande specifikt emot nya moderaterna.

Jag undrar också vad Mogi har för syn på sin omgivning om hon tror att hon skulle bli anfallen av ”extremister” om hon hade en ”vaska såssar”-pin. Jag skulle inte ens bli provocerad av den, utan bara tycka att hon var en riktig idiot och sedan inte bry mig så mycket mer. Om hon sedan går på första maj-demonstration med en sådan får hon ju såklart räkna med att folk blir sura, men jag tror inte att hon skulle få spö.

Snälla Mogi, du är inget offer. Du har sjukt mycket pengar och tjänar pengar på rådande samhällsordning. Det är klart som fan att folk som har det sämre vill opponera sig emot det. Om du nu tycker att det är dåligt: övertyga dem! Kom med argument för politiken du tror på istället för att sitta och gnälla om att de som inte delar dina uppfattningar ”kränker” dig och är ”hatiska”.

Bloggen följer såklart med.

Lisa undrade om jag tar med mig bloggen när jag flyttar till Bryssel.

Givetvis gör jag det, jag kommer säkert blogga mer och bättre än nu till och med. Jag tror att bloggen kommer vara ett stort stöd när jag kommer dit faktiskt, eftersom det är en såndär grej som är en del av mitt ”vanliga” liv som kommer finnas kvar även där.

Responsen och bekräftelsen jag får här har kommit att bli en viktig del i mitt liv, likaså att ha en anledning till att skriva och framförallt till att tänka. Det kommer nog bli ännu viktigare när jag inte pratar med mina vänner på samma sätt som nu.

Kameran kommer nog också att vara en viktigt grej. Kanske kan jag döva saknaden efter mina vänner och familj en aning genom att strosa omkring på långa fototurer.

Nu är det två månader minus en dag kvar till jag åker. Åh, vad jag kommer tjata om det här men jag är så himla himla pepp. Ni förstår inte.

Vad händer med journalistiken om alla på en bild måste tillfrågas.

Det finns vissa människor som tror att det på något sätt skulle vara olagligt att publicera bilder på människor som inte gett sitt uttryckliga tillstånd. Därför tänkte jag langa lite info om hur det fungerar med sånt där.

I Sverige är det lagligt att fota allt om du står på allmän plats. Verkligen precis allt. Det finns inga restriktioner mot att fota en person i så kallade obekväma situationer, även om vissa har velat få till en sådan idiotlag. Däremot är det inte okej att publicera vad som helst. Att publicera kränkande bilder är inte okej, även om taket är ganska högt. Bilder i kombination med namn och så vidare kan vara ett brott mot personuppgiftslagen. Så även om det finns gränser för publicering så är allt fotograferande okej.

Om man tar ett foto så är man upphovsman, alltså: man äger bilden. Således får man göra vad man önskar med den inom ramarna för just vad som kan anses kränkande. Kränkande i den här kontexten innebär typ nakenbilder, inte att någon gjorde en ful min. Jag undrar hur människor tänker när de kläcker ur sig sådant. Hur skulle i så fall en bild likt den under vara möjlig.

Sådana här bilder syns hela tiden i tidningar. Bilder på folkmassor i olika sammanhang. Tror folk att fotografen har uppsökt alla och frågat dem, eller att alla är statister. Hur funkar det med huvudena som bara skymtar där bakom? Ska de också tillfrågas? Vem som helst förstår väl att det skulle vara fatalt för nyhetsfotografiet om det inte var okej att publicera bilder på någon utan tillstånd. Det skulle bli helt sinnessjukt dyrt och alla skulle vilja välja bilden där de är snyggast. Folk skulle kanske kräva ersättning och så vidare.

För att inte tala om situationen som uppstår när man fotat någon politiker eller brottsling i ett känsligt läge, ska de då tillfrågas om bilden får publiceras? Vad händer med journalistiken då egentligen.

Sen kan man tydligen ifrågasätta hur ”etiskt” det är att publicera bilder på andra utan tillstånd. När jag fotar så brukar folk se att jag gör det, om någon önskar att inte bli fotad så kan de komma fram och säga det. Det är en önskan som jag brukar respektera, även om jag inte är nödgad till det i lag. Den här debatten har dessutom uppstått i Lady Dahmers blogg där hon för det mesta blurrar okända människors ansikten, någon jag personligen aldrig skulle göra.

Man kan ha skyddad identitet, det stämmer, men bara för att man fotar någon och en eventuell gärningsperson ser bilden så betyder det inte att hen kan leta upp personen sedan. Hur ofta fotar men en person precis utanför dess port? Dessutom lever inte alla med skyddad identitet under ett reellt hot.

Kanske är det ouppfostrat, vad vet jag. Jag tycker i alla fall om att fotografera och jag tänker fortsätta fotografera folk som jag inte känner. I vilket fall som helst så är det inte det minsta lilla olagligt och så är det av en anledning, fotografiet är en grundpelare inom journalistiken och granskandet av makten. Nu granskar knappast jag eller Lady Dahmer makten genom våra fotografier, men det är en otroligt viktig rättighet som måste finnas kvar.

Då är det väl mer troligt att hon blir slagen i skolan för att hon har killkläder.

Nu har Lady Dahmer svarat på mitt inlägg om misstänkligggörande av män. Hon skriver såhär:

grejen är ju att män begår drygt 80% av alla övergrepp på barn. Dessutom begår kvinnor nästan uteslutande övergrepp på sina egna barn medans män inte är lika ”nogräknade”

Att en kvinna eller man har barn i släptåd är ingen garanti dock eftersom att många sk. pedofilringar använder sig av barn för att locka till sig andra barn. (även kvinnor, men som sagt – risken är större med män)

Flera övergepp på barn – i sverige – har dessutom skett dagtid, offentligt och på barn som inte kände förövaren. (vanligtvis vid toaletter eller andra lite mer diskreta ställen)

när du får egna barn så kommer du förstå att man skiter i principer och fina ideal när det gäller ungarnas säkerhet. Finns det en promilles chans att barnet utsätts för en risk så tar man den inte, oavsett om man diskriminerar eller ej.

Och sedan:

och … för min dotter så kan ”pappa” innebära man, även utan barn. Förälder förstår hon inte.

Det sista argumentet tycker jag är fullt legitimt. Om det är så att barnet inte förstår vad pappa betyder så kan jag absolut hålla med om att det är säkrare att göra så som LD gör.

Men det jag reagerade på i hennes ursprungliga inlägg var den där självklara tonen. Först målar hon upp bilden av en ”mamma” som är 25 och har två barn i släptåg. Sen målar hon upp bilden av en odefinierad ”man” som är 45 och barnlös. Jag har gått på tom tits en massa gånger med bara min pappa, och han har inte använt mig för att röva bort barn.

Om det nu är så att Ninjan inte förstår vad ”pappa” betyder och att det därför känns tryggare eftersom du vill att hon ska kontakta en förälder, skriv det då! För i ursprungsinlägget så framstår det som världens mest självklara sak att män är mindre tillförlitliga än kvinnor när det kommer till barnskötsel eller bara att hjälpa barnet leta upp sin familj. Om man gör något som helst anspråk på jämlikhet mellan könen så bör man inte uttrycka sig på det självklara sättet kring frågan. Det är väl ingen som vet att Ninja inte vet vad ”pappa” betyder.

Visst är det fler killar som begår övergrepp på barn men scenariot att det skulle vara en kille som kommer till tom tits och använder sig av barn för att locka till sig andra barn tycker jag känns väldigt orimligt. Det har säkert hänt nån gång, men jag har svårt att tänka mig att det är ett vanligt scenario. Ja, jag fattar att man inte vill ta risker med sina egna barn, men bara bilresan dit måste ju vara ett större risktagande. Pedofilskräcken är faktiskt inte motiverad.

Och nej, jag har inga egna barn men jag tycker mig ändå ha rätt att uttala mig i frågan. När jag skaffar barn så kommer jag säkert vara världens nojigaste och helst inte vilja att min unge ska lämna huset eller över huvud taget prata med en annan människa. Men när det kommer till risker och barn så är risken för att utsättas för övergrepp på offentlig plats löjligt liten och ingenting värt att att undsätta sina ideal för om man ska se det rent statistiskt. Då är det väl fan mer troligt att Ninjan blir slagen i skolan för att hon har killkläder.