Sex – Sida 7 – Fanny Åström

Idén om promiskuitet som något automatiskt frigörande.

Fick en fråga om angående det jag skrivit om sex på sista tiden, av någon som menade på att det kunde vara problematiskt att framställa sex som ett destruktivt beteende, eftersom en då ifrågasätter promiskuösa kvinnor.

För det första så tycker jag väl att det är viktigt att kunna prata om alla slags inställningar till sex en kan ha. Jag har aldrig sagt att någon annan har ett sexuellt destruktivt beteende, jag har enbart uttalat mig om mig själv och mina erfarenheter.

Såhär ser jag på saken; det finns i detta samhälle en oerhört stor press på människor att ha sex. En ska inte bara förlora oskulden vid något lämpligt tillfälle utan en ska ha ett aktivt sexliv och så vidare och så vidare. Människor förväntas också uppskatta detta sex eftersom det ju ska handla om njutning.

Det finns också en bild av kvinnlig frigörelse som handlar om att ha sex mycket, med många olika människor och utan känslor inblandade. Att ”bestämma över sin kropp” handlar väldigt ofta om att klä sig sexigt, att ha mycket sex och så vidare. Ofta talas det om kvinnor som gör detta som att de är ”starka” och att ”de vet vad de vill”. Hur ofta talar en om kvinnor som väljer att inte ha sex på detta sätt?

Jag tror verkligen inte att det per automatik finns något frigörande i att ha mycket sex. Det finns något frigörande i att få bestämma över sin kropp, fundera på vad en vill och sträva efter att förverkliga det, absolut. Men detta behöver inte mynna ut i sex. Det kan lika gärna mynna ut i att inte ha sex.

Jag personligen har innan utgått från att jag vill ha sex med män, men jag är inte särskilt säker på det längre. För mig har detta varit en mer frigörande process än vad det någonsin har varit att ”ligga runt”. Denna idé om att det skulle vara något automatiskt frigörande eller ”starkt” i alla ligga runt har varit betydlig mycket mer destruktiv för mig än ideal om att en som kvinna ska ”hålla på sig”. Det har lett till att jag inte tänkt eller känt efter ordentligt innan jag har haft sex, för det har inte riktigt slagit mig att det är något en borde göra. Jag har bara tänkt att sex det är något en ska ha och uppskatta och sen är det inte så mycket mer med den saken.

Mitt syfte är inte att på något sätt ifrågasätta de som vill ha mycket sex, men jag tycker det är problematiskt när det höjs som någon slags allmängiltig feministisk eller frigörande praktik. Jag upplever också att det finns ett krav på att en inte ska blanda ihop sex med känslor, något som för mig är helt absurt eftersom det alltid innebär känslor att komma någon annan nära. Så kallad ”fri sexualitet” innebär för mig inte frihet utan snarare att undertrycka mina egna känslor. I diskursen kring ”fri sexualitet” finns det inget utrymme för att inte ha sex, vilket egentligen är helt absurt.

Ofta när jag pratar med folk om sex så kommer det fram att de också har ett problematiskt förhållningssätt till det. Att de använder eller har använt sex som självskada, att de skäms för att de har ”för lite” sex och så vidare. Min uppfattning är att detta är väldigt vanligt, mycket vanligare än det ofta ges sken av. Varför talas det ändå så lite om detta?

Som radikalfeminist anser jag att sexualiteten är patriarkatets kärna. Hur vi har sex, hur vi ser på varandra som könsvarelser, hur vi begär och hur vi formar relationer är den absolut mest centrala patriarkala praktiken. Jag tror att den här idén om att sex skulle vara något oproblematiskt, något naturligt, är en patriarkal uppfattning. För mig är det självklart att mina begär har formats av att leva i ett patriarkat. Detta innebär inte att jag måste avvisa dem helt, men det innebär att jag inte har ett oproblematiserat förhållningssätt till dem. När jag känner begär inför något så utgår jag inte från att det är något som skulle vara bra för mig.

Jag antar att det är skrämmande för vissa att tänka sig att något som anses så ”naturligt” och som är så oerhört nära sammanbundet med hur en organiserar sitt liv och ser på sig själv skulle vara påverkat av patriarkala strukturer. Jag tänker att en inte behöver fundera på sin egen sexualitet om en inte har någon lust eller ork till det, men för mig är det en grundläggande del i ett frigörande projekt.

När en inte vet vad en vill.

Har tänkt lite på debatten kring samtycke och hela den här ”gör inget du inte vill”-retoriken. Givetvis är det viktigt att ett nej respekteras och s vidare, men det som varit mest förvirrande för mig i sexuella sammanhang är att jag sällan har haft någon aning om vad jag egentligen vill.

Jag tror att detta handlar om att jag har lärt mig att använda mig sexualitet som en handelsvara, det vill säga en resurs jag ska använda för att få tillgång till något annat. Jag har liksom ingen större koll på hur jag egentligen vill ha det, för det har aldrig varit det som har varit i fokus när jag ska ha sex. Det har alltid handlat om att söka godkännande, bekräftelse, trygghet, närhet och så vidare.

Vidare så är män ofta väldigt dåliga på att ge utrymme under sex. Har flera gånger varit med om att de bara ”kört på” utan att känna in och också varit dåliga på att läsa av hintar eller ibland uttryckliga nej. Min favorit är när en säger typ ”lugna ner dig” och de är lite lugnare i typ 15 sekunder för att sedan köra på i samma jävla tempo igen.

Så, när jag ligger där så är det jävligt svårt att helt plötsligt ba ”såhär vill jag ha det” och sedan uttrycka det. Jag har aldrig lärt mig att tänka så, det har inte varit någon poäng med att tänka så och uttrycka det eftersom det ändå inte har hörsammats. Det kan vara mer obehagligt att ta reda på vad en faktiskt vill och uttrycka det än att bara strunta i det, för när en vet vad en vill så blir en också medveten om alla gånger en inte får vad en vill eller när ens gränser överträds.

Min poäng är att vi inte bara kan se på mäns sexuella makt som att de gör överträdelser mot ens uttryckliga eller i alla fall medvetna vilja i ett givet tillfälle, sexualiteten som sådan är patriarkal. Våra begär och våra sexualitetsmönster har skapats i en patriarkal kontext, en kontext som bland annat säger att kvinnors sexualitet och begär är mindre värda än mäns och att kvinnor inte har någon riktig sexualitet. I ”gör inget du inte vill”-retoriken tycker jag ofta att det finns en underliggande idé om att människor har någon slags inneboende vilja som de bara måste våga ge uttryck för, och jag har snarare upplevt att jag behöver bygga upp det här begäret.

Jag känner mig förvirrad när folk pratar om samtyckessex och icke samtyckessex som två saker som det går en skarp linje emellan. Så har det aldrig varit för mig. Jag förstår att vissa kanske upplever det så, men för mig finns det en enorm gråzon. En zon där jag har haft sex jag inte njutit av för att jag velat ha något annat, där jag har haft sex på någon annans villkor, där jag inte orkat säga ifrån eller där jag sagt ifrån men ändå inte upplevt att det gått in ordentligt. Det finns inget tillfälle jag på rak arm skulle kalla våldtäkt (jag vet inte om det har att göra mer med internaliserade skamkänslor inför att vara ett våldtäktsoffer dock), men tillfällena då jag känt att sex eller intimitet har varit ömsesidigt och på mina villkor är få.

Det hade varit fint att få diskutera sex och intimitet på det här sättet lite mer. Att vara i ett sammanhang där folk erkänner att det inte är så jävla lätt att veta alltid, och försöker ta reda på hur en ska gå tillväga. Jag är nämligen övertygad om att det finns fler som känner som jag.

Händer.

På senaste tiden har jag börjat drömma om händer. Händer som spretar ut fingrarna och möter varandra. Först försiktigt med fingertopparna, sedan förs handflatorna ihop. Kramar om varandra.

Jag vill att det ska vara försiktigt, att det ska gå långsamt långsamt. Jag vill blunda och känna varenda nerv i min kropp vidröras och vibrera.

Jag vill att någon ska vidröra mina händer och att det ska kännas, att jag ska få tid att känna.

Jag vill att någon ska vidröra mitt ansikte och min kropp ömt och kärleksfullt och jag vill vidröra någon på samma sätt tillbaka.

Men när jag kommer ut i verkligheten så är det så smutsigt. Då finns aldrig någon tid för försiktighet, och när tiden finns blir jag otålig och osäker. Jag blir osäker för att jag inte vet hur en gör. Så fort någonting känns rätt så blir jag rädd. Jag blir rädd för att göra fel, för att förstöra allt. Jag blir rädd för att uppleva något som jag inte kan hantera. Jag är rädd för att alla de upplevelser jag haft hittills ska avslöjas som falska en gång för evigt – oåterkalleligt. Att jag inte ska kunna återvända.

Sex och intimitet för mig är självförnedring – har alltid varit självförnedring. Jag vet inget annat sätt att söka närhet på. Jag känner mig instängd, instängd i landet mellan det jag drömmer om – det vackra, det ömma, det kärleksfulla – och sen det spår jag alltid halkar in på när det väl är dags, självförnedringens spår. Det spår som leder till att jag går hem till den där killen, att jag ligger med honom fast jag inte njuter.

Varför ligger jag med honom? Varför säger jag till honom hur jag vill bli berörd, varför instruerar jag honom om hur han ska röra händerna i mitt underliv eller i vilka ställningar jag tycker om att bli penetrerad. Jag vet att jag kommer känna ångest dagen efteråt. Jag vet att jag kommer hata mig själv så fort det är över. Ändå är det så svårt att motstå. Jag ligger med honom för att glömma den jag låg med innan honom.

Jag hatar verkligen sex, ändå har jag det. Jag har det för att jag i svaga ögonblick får för mig att det kommer ge mig det jag behöver. Egentligen vill jag bara ha händer. Ömma händer som smeker mig lätt. Men det är som att det inte finns tid för händer.

Om berättelser om patriarkalt förtryck som feministisk strategi.

Jag tänkte gå in lite mer på det här med berättelserna om övergrepp som jag berörde i förra inlägget:

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Det är just det här förfasandet som jag har svårt för. En hemsk berättelse läses upp, ju mer späckad desto bättre. Människor ska höra den här berättelsen och leva sig in och förstå allvaret.

Jag minns när en vän var tvungen att gå från en demonstration för att det lästes upp beskrivningar av övergrepp, eftersom det triggade igång minnen. Det borde inte vara okänt att sådana berättelser kan trigga igång skit, ändå så är dessa ett av de vanligaste inslagen på demonstrationer med sexuellt våld.

Jag frågar mig: vad fyller dessa berättelser för funktion? Jag tänker mig att de dels kan fylla den viktiga funktionen att någon annan hör och förstår att ”det där har jag också varit med om”. Detta är absolut relevant. Men jag tror att det även skapar en situation där människor kan distansera sig från saken; ”det där händer någon annan” alternativt ”det där har någon annan gjort”. Att det blir just en berättelse, ett livsöde som inte har särskilt mycket med ens eget liv att göra.

Det kan kännas som att en alltid liksom måste bevisa att sexuellt våld äger rum, att en måste bjuda på en smaskig historia för att folk ska lyssna. En ska bjuda på en liten övergreppshistoria som folk kan relatera till eller förfasa sig över. Jag undrar vilka publiken för dessa historier är. Som en person som växt upp under det ständiga hotet om sexuellt våld, eftersom jag är kvinna i ett patriarkat, känns det väldigt konstigt att dessa berättelser skulle behövas. Det som har fått mig att förstå att jag har blivit utsatt för sex mot min vilja har inte varit detta, utan djupare samtal kring sexualitet, integritet och så vidare. Jag tänker mig att den publik som lockas av dessa historier är människor som själva inte är utsatta för sexuellt våld, människor som kan kosta på sig att betrakta det på avstånd.

Jag tycker att det finns något exploaterande i detta. Människors livserfarenheter, som också är en kollektiv erfarenhet, ska liksom upp på en scen för att vi ska förmedla att den här frågan minsann är viktig. Måste vi läsa vittnesmål från våldtäkter för att folk ska förstå att det inte är okej? Skapar dessa vittnesmål ett bredare engagemang eller förståelse för frågan? Jag kan bara utgå från mig själv men jag har aldrig känt mig mer taggad på feminism när jag hör en riktigt vidrig berättelse om patriarkalt förtryck, jag känner snarast uppgivenhet. Med detta inte sagt att de riktigt vidriga berättelserna ska döljas, men frågan är om det är konstruktivt att aktivt lyfta fram dem i ljuset som jag upplever ofta görs.

Och jag tänker att det är lite så saker och ting funkar idag. För att något ska få mycket uppmärksamhet så måste det vara något särskilt, det måste vara smaskigt och så vidare. När folk läser eller hör om folk som blivit våldtagna så Förstår De Allvaret i det inträffade. Frågan är om de sedan går och gör något av denna insikt. Jag tvivlar på det. Jag tror inte en bygger långsiktigt engagemang genom att peka på enskilda händelser som är upprörande, utan framförallt tror jag att en måste ge människor ett sätt att förstå sin egen vardag ur ett feministiskt perspektiv. Uppmärksamhet i stunden är inte nödvändigtvis bara av godo, det kan också göra att en tappar fokus på längre sikt. Det som skapar uppmärksamhet är inte nödvändigtvis det som bygger en rörelse stark, och inte sällan kan det rentav vara så att de som är verkligt engagerade skräms bort eller blir trötta.

Det blir lätt att feminismen gäller någon annan. Någon annan som blir utsatt för övergrepp och förtryck. Någon annan vars historia de läser upp på scenen. Någon annan var historia vi ska bli emotionellt engagerade i. Men så länge kampen handlar om någon annan så är det också lätt att gå hem och tänka på något helt annat.

Om FATTA MAN och ”självrannsakan”.

FATTA MAN efterlyser personer som vill dela med sig av sina berättelser av att begå sexuella övergrepp:

Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits ömsesidig vilja?
Identifierar du dig som man och har gjort något du ångrar? Har du varit i en sexuell situation där det inte funnits samtycke? Har du tafsat på någon eller kommenterat någons utseende? Inte kunnat låta bli när någon varit berusad och inte kunnat sätta stopp? Hejdat dig när något varit på väg att gå snett? Hindrat någon annan från att säga eller göra något som inte kändes bra?
Eller har du själv blivit utsatt eller varit i situationer som inte känts OK?
Att berätta om det här är inte lätt, men ditt mod är avgörande: Din historia är viktig för det fortsatta arbetet med FATTA MAN och för en positiv samhällsförändring!

Från FATTA MANS beskrivning:

Vi män måste våga rannsaka oss själva och visa våra personliga erfarenheter för att vi tillsammans ska kunna överge det samhällsklimat där sexualiserat våld tolereras som en del av manligheten.

Jag ser absolut syftet med att kunna diskutera den här typen av normer även bland män. Så som jag ser på saken så är sexuella övergrepp en väldigt flytande skala, och jag tror att det är många som har gjort sig skyldiga till saker utan att över huvud taget förstå det. Det handlar ju om strukturer och inte om enskilda moraliskt lastbara individer eller för den delen handlingar.

Samtidigt så känns det inte bra att en ska ”dela berättelser”. Jag tror att det snarare kan leda till en normalisering än att bidra till ett kritiskt samtal kring dessa normer. Jag tänker att det väldigt lätt blir ett samtal om isolerade händelser och att de var fel men att de nu är överstökade snarare än att diskutera synen på sex och samtycke och hur det påverkar alla på ett djupare plan. Jag tänker att en skulle kunna bedriva ett samtal om det utan att behöva just dessa ”berättelser”.

Generellt tycker jag att fokuset på ”berättelser” i den här typen av frågor blir för stort. Jag förstår funktionen med att ha exempel, men det känns som att det bara staplas exempel på exempel utan analys. Berättelser attraherar människor, de är lättbegripliga, samtidigt tror jag risken finns att det täcker över andra samtal. Jag tror också att det kan bli att en gottar sig i dessa ”berättelser”, ser dem som enskilda incidenter, istället för att koppla ihop det djupare. Jag tror absolut på att personliga erfarenheter måste tillmätas en stor vikt, men jag tror att vi kan prata om dem på väldigt olika sätt, och ofta känner jag att det fastnar vid redogörelser av händelseförlopp som människor ska förfasa sig över.

Vad händer när människor delar sin ”berättelse” om när de gjorde fel. Jag tror tyvärr att det ofta blir ett ”oj jag råkade göra fel då men nu har jag biktat mig och fått det överstökat”. När jag tänker på fel jag själv gjort så försöker jag väva in det i en kontext, och också se var jag själv befinner mig nu. Till exempel; jag har slutat med viss rasistiska beteenden MEN det innebär inte att jag inte fortfarande utövar rasism. Det är inte fråga om att sluta med vissa enskilda grejer, utan det handlar om att ständigt omvärdera sin syn på omvärlden och sig själv, men framförallt handlar det om att förstå att en inte kan bli en perfekt ickeförtryckande individ inom rådande system utan att en också måste engagera sig i den större samhälleliga kampen emot en struktur. När det på det här sättet handlar om enskilda incidenter så tror jag att en väldigt lätt missar kontexten. Det blir ett evigt tjat om vem som gjorde fel och var och när och varför, istället för att handla om att förändra samhället.

Sedan funderar jag på när jag själv konfronterats med mäns berättelser om saker de har gjort fel. Ibland kan det kännas okej, då brukar det handla om att konversationen inleds på mitt initiativ, men för det mesta så känns det bara förjävla jobbigt. Det känns som om jag behöver ha förståelse för deras situation när det är de som har utsatt någon. Jag vet inte vad som kommer hända med dessa berättelser sedan, men jag tror att det hade känts väldigt obehagligt att komma i kontakt med en berättelse om ett övergrepp som liknar något jag själv blivit utsatt för från förövarens sida.

Och det här men ”självrannsakan” känns så individfokuserat, ett jävligt smidigt sätt för individer i förtryckarpositioner att hantera saker och ting. Har du begått ett övergrepp? Det är lugnt, dra en snyfthistoria om saken och hyllas som en modig feministisk man. Är det verkligen ett rimligt sätt att bedriva politisk kamp på? Det som måste till är ju att män slutar ha sexuell makt över andra på det sätt de har idag. Jag tycker inte om tanken på att de som ”självrannsakar” ska berömmas för sitt mod, för det är på ett sätt att hylla någon för att den begått ett övergrepp som den sedan erkänner. Jag tror inte att vi kommer komma särskilt långt i kampen mot sexuella övergrepp på det viset.

Nå, detta är bara lite lösa tankar. Jag tycker att det är svårt att veta hur en kan prata om detta på ett rimligt sätt. Kanske finns det inga sådana.

Att inte vilja ha sex.

Jag har tänkt en del på det här med sex på sista tiden. Jag tycker sex är fruktansvärt jobbigt, speciellt med män. Det liksom kräver väldigt mycket av mig. Jag måste vara på min vakt för att inte vara med om något jag tycker är obehagligt och vara beredd att ”säga ifrån” om någon gör något fel. Sedan ska en ju också ”ta initiativ” och det tycker jag är svårt eftersom jag sällan känner att jag får utrymme att göra det, inte heller vet jag vad jag ska ta initiativ till. Jag har ingen aning om vad jag vill göra och blir dessutom nervös eftersom jag inte har någon aning om vad den andra parten vill heller. TÄNK OM DET BLIR PINSAMT!!!!

Jag tänker att jag gärna vill ha närhet, men jag tror inte att det där med sex är min grej, i alla fall inte just nu. Det handlar inte riktigt om avsaknad av lust utan att försöka göra något en aldrig någonsin gjort på sina egna villkor på sina egna villkor, och inse hur svårt det är. Att inse att jag faktiskt inte vet hur jag vill ha sex, utan att det alltid är något som pådyvlats mig utifrån i väldigt hög utsträckning snarare än något jag fått upptäcka själv. Det är såklart en stor sorg, och det är också svårt att hitta sammanhang och människor där det går att utforska på ett sätt som känns bekvämt. Även om den andra människan är lugn med det så ligger det en massa normer i vägen för min egen inre blick.

När en talar om olika former av intimitet så känns det som att ämnet ofta glider in på specifikt sex. Jag vill inte prata om sex, jag kan inte relatera till det, men jag vill gärna prata om hur jag tycker om att bli berörd. Jag vill gärna utforska intimitet utan att det ska behöva finnas en förväntan om att vi ska ha ”sex”. Jag hatar fan sex. Jag känner mig äcklad när jag tänker på det och på mina olika sexuella erfarenheter. Jag antar att det är för att det aldrig känts som om det varit på mina villkor, att det är något jag gjort för att jag själv velat. Det har bara handlat om samhällets förväntningar internaliserade i mig, och andra personers förväntningar.

Det kan kännas som att den som inte vill ha sex inte heller riktigt har rätt att söka upp intimitet. Att om en är intim med människor utan att vilja ha sex så ”luras” en. Och inte är det någon som tror en om en förklarar läget och säger att en inte vill ha sex heller för det vet ju alla att kvinnor bara spelar svårfångade (höhö). Som att det alltid finns en jävla förväntan om att det ska liggas så fort en passerar en viss gräns.

För mig är avsaknad av sexlust inte ett problem alls, jag klarar mig bra utan sex. Däremot är det ett problem att det är svårt att få närhet utan att det åtminstone finns en förväntan om sex. Jag tror att jag delar detta problem med många. ”Sex” är som en symbol för alla former av intimitet, och intimitet antas också sluta i just ”sex”. När en är intim är ”sex” alltid något en måste förhålla sig till, om så också genom att aktivt undvika det.

Om att äga sin kropp och sexuell frihet.

Funderade lite på utsagan ”det är min kropp” och hur den används i feministiska kontexter. Ofta används det som att ”det är min kropp, och jag gör vad jag vill med den”, vilket förvisso är en helt rimlig hållning. Att en ska ha formell rätt att bestämma över sin egen kropp är såklart grundläggande i frigörelse.

Men vad jag tycker att denna utsaga missar är dimensionen av underkastelse som finns i patriarkatet. I det borgerliga (eller liberala om en så vill) patriarkatet, där kvinnor om män är formellt jämställda, så handlar det snarare om att kvinnor underkastar sig män för att få ta del av det som män har att erbjuda; makt, social status, auktoritet, materiella tillgångar eller helt enkelt bara för att leva enligt den så kallade heteronormen, för att vi har fått lära oss att det är vad som gör oss lyckliga.

En lär sig att se på sin kropp som en tillgång som kan exploateras på olika sätt, och det är detta som är den så kallade ”sexuella makten”. Kvinnor kan välja att vara på ett visst sätt, ingå i vissa relationer, för att vinna ekonomiska och sociala fördelar, men vi är fortfarande underordnade och i dessa relationer så måste vi underkasta oss ojämlikhet och orättvisa för att kunna få det vi vill ha. Om vi inte underkastar oss så får vi istället troligen utstå andra former av förtryck, typ människor som dömer oss för att vi inte ingår i relationer med män och så vidare.

Jag har inte bara sett på min kropp som en tillgång, utan på hela mig själv som en tillgång som kan exploateras. När jag har ingått i relationer med män så har det handlat om byteshandel, om att de får till exempel min underkastelse, mitt känslomässiga engagemang, ”sex” och så vidare i utbyte mot att jag får en plats, att jag får känna mig uppskattad och sedd som kvinna. Att kvinnor på olika sätt exploaterar sin kvinnlighet är inte ett ovanligt tema, ofta är det en fråga om just ”sexuell makt”, det vill säga kvinnan ”förför” mannen för att få ut det ena eller det andra. Hennes kvinnlighet är hennes enda eller åtminstone främsta tillgång.

Den här synen skapar såklart en skev bild av ens egen sexualitet och relationer. Om en får lära sig att ens sexualitet är en handelsvara som en behöver använda för att få tillgång till det ena eller andra så blir den korrumperad. Hur ska jag kunna sätta vad jag själv vill ha och behöver i fokus när hela samhället har lärt mig att min sexualitet är något som jag ska exploatera.

Så länga vi är intvingade i denna underkastelse och självexploatering så betyder ”min kropp är min” inte att vi har rätt och makt att ta reda på och följa våra egna begär, gör saker för vår egen skull, utan det innebär snarare att vi har rätt att välja på vilket sätt vi ska underkasta oss och hur vi ska bli förtryckta. Vi har en formell lagstadgad rätt att bestämma över våra kroppar och våra liv, men det är svårt att omsätta denna i praktiken. Det är ingen verklig frihet att bestämma sitt eget öde och leva på sina egna villkor, utan snarare en frihet att underkasta sig.

Detta tycker jag också att en kan se i det sexliberala snacket om ”frihet”; ingenting är för extremt för att det ska ses på med överseende i den sexuella frihetens namn, men att välja att inte ha sexuella relationer eller ifrågasätta premisserna som vissa av dem ingås på ses som moralism, prydhet, inbundenhet och så vidare. Ungefär som om människor inte kunde ha sex på fel sätt och av fel anledningar. Ungefär som om den enda sexuella ”moralismen” som fanns var den som säger att det är fult och smutsigt med sex, som om det inte också finns en moral som säger att vi ska ha sex. Tänk bara på alla jävla spalter i alla jävla tidningar som handlar om hur viktigt det är med ”ett fungerande sexliv” i en relation, där ”fungerande sexliv” alltid betyder att sex ska förekomma på någorlunda regelbunden basis. Att inte vara så jävla intresserad av sex ses som något sjukt som ska åtgärdas.

Så länge kvinnor lär sig att se på sin kropp som en tillgång som ska exploateras så kommer vi inte att ha någon sexuell frihet. Sexuell frihet är inte att få vara en vara på en marknad, även om en själv bestämmer vem en ska säljas till. Sexuell frihet är att få välja vilka relationer en ska ingå i och hur de ska se ut utan att behöva förhålla sig till olika samhällsnormer som säger att en är mindre värd om en inte har en man, eller ojämlikhet i sociala och materiella resurser som gör en utelämnad till någon annan. Sexuell frihet måste kunna vara frihet från sex minst lika mycket som frihet till sex.

Om slappa fittor.

Jag har tänkt lite på det här snacket om ”slappa fittor”. Det finns någon slags idé om att den fittbärare som har mycket penetrationssex med många olika personer med kuk skulle få en slapp fitta, vilket såklart är rent skitsnack. Fittor blir knappast ”uttöjda” av kukar, och om så vore fallet är det ju fortfarande helt ologiskt att det skulle bli mer så om en har sex med flera olika än om en har sex med samma. Det är uppenbarligen en fråga om slutshaming, en syn på att en blir ”förbrukad” som en som fittbärare har sex med för många. Samma idé finns inte om kukbärare.

Huruvida fittan upplevs som ”slapp” eller inte har inte så mycket med hur ”uttöjd” den är att göra utan mer med grad av upphetsning. Tro det eller ej, men fittor förändras också vid sex och intimitet. Precis som kukbärare får stånd så rinner det blod till fittan vilket förändrar den och gör klitoris hårdare, en lubricerar och så vidare. Det behöver såklart inte betyda att en vill ha sex, eller att en alltid reagerar såhär när en vill ha sex, men generellt så sker det saker med fittan vid upphetsning.

Detta får en dock lära sig ganska lite om. Fittan ses som ett passivt hål där olika saker ska föras in, det spelar inte så stor roll hur fittan reagerar. Att fittan har olika tillstånd som gör det lättare eller svårare med penetration och som gör det mer eller mindre njutbart med sex över huvud taget är liksom inte i centrum för diskussionen.

Uteblivet stånd ses inte sällan som något som omöjliggör eller i alla fall försvårar någon form av sex, men utebliven lubrikation ses inte på samma sätt. Det talas sällan om, och anses absolut inte nödvändigt för att ett samlag ska kunna genomföras. Det kanske till och med är en fördel om fittan är ”trång”, vad vet jag. Någon som lubricerar kraftigt riskerar att uppfattas som ”uttänjd” vilket alltså i praktiken innebär att den som kanske är mer kåt och har mer förutsättningar att faktiskt njuta av sexet också får skuld och skam.

Tänk om en talade om slappa kukar på samma sätt som en talar om trånga och/eller uttöjda fittor. Som om det var något slags statiskt tillstånd som kuken var försatt i, som inte handlade om situationen. Alla vet att kukar skiftar form utefter situation, en skulle inte tala om kukar på det viset, men när det gäller fittor är det helt normalt att snacka om det som att det inte skedde någon slags förändring.

Detta hänger ihop med synen på kvinnan som passiv och mannen som aktiv i det så kallade sexuella spelet, och således också med våldtäktskultur. Det finns helt enkelt lite kunskap om hur fittan reagerar på olika saker, utan den ses som en passiv mottagare av olika saker som kommer till den, typ penetration.

Hur minskar vi antalet aborter?

Rörande aborter: rätten till fri abort är en grundläggande feministisk fråga eftersom de rör makten över reproduktionen och makten över den egna kroppen. Att samhället och framförallt män har kontrollerat den reproduktiva förmågan människor med livmoder har går som en röd tråd i patriarkatets långa och stolta historia.

Däremot är abort inte någon struntsak att göra. Olika personer känner olika inför en abort, men det är ett ingrepp som är förenat med såväl smärta som risker.

Dessa risker tas ibland upp som ett argument emot fri abort. Detta är såklart idiotiskt med tanke på:

Att genomföra en graviditet är garanterat mer smärtsamt och/eller riskfyllt än att genomföra en abort.
Människor gör i regel abort i vilket fall som helst, men med fri abort så är ingreppet mindre riskfyllt.
Att en abort är förenat med risker vet människor i regel om, de flesta skyddar sig om de inte vill ha barn. Olyckor sker emellertid ändå.

Den som bryr sig om hälsan hos personer med livmoder borde alltså inte fokusera på att minska antalet aborter till förmån för fullbordade graviditeter, utan snarare att minska antalet ofrivilliga graviditeter. Hur ska detta göras? Tillgång till bra preventivmedel är såklart centralt, men en annan viktig sak är syn på ansvar för en graviditet. Idag så anses i regel den med livmoder vara den som är ansvarig. Eftersom det förekommer skeva maktförhållanden i intima relationer som i regel är till fördel för den som saknar livmoder så finns det en stor risk att personen med livmoder blir pressad till att till exempel inte använda kondom.

Det vore bra om vi hade en syn på sex och graviditet där det ansågs vara bådas ansvar att förhindra oönskade graviditeter. Detta skulle sannolikt minska antalet ”olyckor”.

Idag kan det ibland finnas en syn hos vissa kukbärare som själva inte riskerar att bli gravida att en abort är en struntsak, vilket gör att de tycker att det är okej att vara oansvarig vid sex. Ofta så tycker kukbärare sig ha blivit lurade om en person de gjort gravid skulle vilja behålla barnet, eftersom de utgår från att den personen kommer göra abort om det sker en ”olycka”. Den här attityden till människors kroppar måste förändras. Abort är inte en struntsak, och att människor har rätt att göra abort ger inte dig rätten att prioritera din egen bekvämlighet (aka att inte skydda sig) framför den andra människans hälsa och säkerhet. Abort måste vara ett eget beslut hos den som gör det, inte något som bara förutsätts i sexuella sammanhang för att kukbäraren ska slippa känna ansvar.

Till exempel: lär kukbärare att det är viktigt att skydda sig under samlag och att det lika mycket är dens ansvar. Lär också ut att det finns andra sätt att skydda sig än kondom och piller, till exempel att undvika penetrationssex eller att inte ejakulera i underlivet på den en har sex med. Detta är en sak som skulle minska antalet ofrivilliga graviditeter och således också antalet aborter.

Att förneka tidigare erfarenheter är att förneka rätten till sin historia.

En gång hade jag ett förhållande med en man som tyckte att det var väldigt jobbigt att jg var mer sexuellt erfaren än vad han var. Jag minns bland annat att han tyckt det var jobbigt med en bild på min facebook där jag satt i knäet på en annan man för att folk ”inte skulle tro att jag var någon slampa”. Han tyckte också att det var jobbigt när jag berättade om tidigare sexuella erfarenheter.

Det här med tidigare sexuella erfarenheter verkar vara ett problem i många relationer. Män som skämmar sina partners för deras tidigare erfarenheter, kallar gamla ligg för ”snedsteg” och så vidare. Det kan ju förvisso hända att en själv ångrar vissa sexuella erfarenheter, men detta innebär inte att någon annan ska göra det åt en. Mina sexuella erfarenheter är mina, och det är upp till mig att värdera dem. Även om jag själv ångrar dem så har inte min partner rätt att önska att de var ogjorda. Min partner har ingen rätt att värdera mitt tidigare liv.

För mig är det numera en självklarhet att en i en relation kan diskutera tidigare erfarenheter, såväl sexuella som i relationer över huvud taget. Att inte kunna göra detta tyder på bristande intresse för den andra som människa. Mina relationer och sexuella erfarenheter har påverkat den jag är idag och hur jag gör relationer idag, alltså borde det vara något som min partner intresserar sig för snarare än försöker förtränga. Mina relationer är ju en del av mig, och den som gör anspråk på att älska mig borde därmed även acceptera detta. En behöver inte tycka att allting som skedde i mitt tidigare liv är rimligt för det, men en borde intressera sig för det och fråga sig hur det påverkat mig istället för att försöka förneka det, ty det är att förneka en del av den människa en säger sig älska.

Vissa verkar tycka att det är ”kärleksfullt” att vilja vara den enda/första för en annan människa. Jag har väldigt svårt att förstå detta. För det första skulle människan inte vara densamma utan dessa erfarenheter, för det andra är det en fråga om äganderätt vilket i mina ögon är objektifiering och motsatsen till kärlek.

Varför vill en egentligen vara först? Detta är ett romantisk ideal som många värderar högt; om en träffar en människa en tycker om så vill en liksom dela allt med denne, och detta anses vara ”fint” och ”naturligt”. Jag tolkar det i termer av makt; det handlar om att inte vilja ha någon konkurrens, att inte vilja att den andra personen ska ha några referenspunkter utanför den egna relationen så att hen därmed blir mycket mer mottaglig för en själv. Det handlar helt enkelt om att förvägra den andra parten rätten till ett eget liv, till sina egna erfarenheter och värderingar. Det handlar om att försöka ta en människa ut från sitt sammanhang, om att måla upp en bild av den människans ”kärna” och vilja komma åt den i sitt relationsprojekt istället för att inse att den människan liksom alla andra formas av sina erfarenheter.

Att känna sig hotad av tidigare relationer är att känna sig hotad av att den andra parten har erfarenheter utanför en själv, och det är ett jävligt obehagligt och kontrollerande tankesätt.

Tidigare erfarenheter, positiva som negativa, är någonting jag har dragit mycket lärdom från och som har fått mig att förstå mer om vad som är rimligt respektive orimligt i en relation. I de relationer jag ingår i nu så har jag betydligt mycket större förmåga att själv avgöra vad jag vill och inte vill än vad jag hade i min första relation, i vilken jag i princip gick med på allt som skedde för att jag inte visste hur det skulle vara. En kan förstå att vissa känner sig hotade av detta, eftersom det inskränker deras makt och tolkningsföreträde rörande vad som pågår i relationen. Att någon har utvecklat egna värderingar och ett eget språk för att beskriva det som sker i relationer är onekligen ett hot för den som vill härska.

Den som bryr sig om att forma bra relationer borde vara glad för de tidigare erfarenheter som ägt rum i partnerns liv, ty det är något som leder till insikt. En borde vara bättre på att ta tillvara på dessa erfarenheter och diskutera dem på djupet istället för att bara tränga undan dem. Varje tidigare relation och sexpartner är något en kan dra lärdom utifrån om en bara vill, och att förneka sig själv och relationen denna lärdom för att en inte vill vara den enda för sin partner är dumt och någonting som hindrar ett rimligt relationsprojekt från att äga rum. Att värdera sitt eget ego högre än att bygga en rimlig relation är inte kärleksfullt, utan enbart egoistiskt.