abort – Fanny Åström

Kommentarer om barnafödande, sterilisering och abort.

Tänkte svara på lite kommentarer jag fått angående barnafödande, abort och sånt. Det är alltid så himla intressant att läsa tanka och erfarenheter om detta!

Trodde inte att jag ville ha barn, blev galet kär och lycklig. Fick längtan efter barn, fick två barn och trots att jag inte trivs i föräldrarollen ångrar jag aldrig aldrig mina barn.
Kanske värt att diskutera också? Jag tycker tex inte om andra barn, att leka, att vara någon slags universal-förälder. Gillar ej andra föräldrar. MEN mina barn är ett val jag aldrig ångrar, och kärleken till dem är obeskrivbar. Hm, luddigt, men man kanske vill ha barn men inte vara förälder? Så är min genomgående känsla kring allt.

Jag tänker liknande kring mitt eget val. Jag tycker om barn och vill gärna ha relationer med barn, men jag har ingen lust att tillskrivas föräldraansvar och framförallt inte modersansvar. Jag vill inte ha juridiska rättigheter till en annan människa, jag vill inte ha ekonomisk makt över en annan människa och jag vill inte vara ansvarig för en annan människa inför resten av världen. Det är liksom en typ av relation jag anser osund på många sätt, och det spelar ingen roll om denna människa delar mitt dna och om jag krystat fram den ur min livmoder, det kommer ändå inte vara bra. Jag skulle gärna vara förälder om det inte innebar samma sak, utan om barn var ett kollektivt ansvar och om barn hade mer rättigheter.

Försökte skicka en kommentar tidigare idag men den försvann… Jag ville också sterilisera mig när jag var ungefär i din ålder. Har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Dock fick jag veta att det var en lång process där man måste träffa psykolog mm. så jag gav upp hela tanken. Det gjorde mig förbannad att inte få välja själv. Sen var det också otroligt irriterande med alla människor som sa ”du kommer ångra dig när du blir äldre”. Jag är nu snart 33 och vill fortfarande inte ha barn. Folk verkar nu äntligen ha accepterat att det är så.

För mig är hela tanken med att sterilisera mig just att undvika att jag skulle ångra mig i något svagt ögonblick och sedan stå där med ett barn på halsen, eller att jag skulle bli gravid av misstag och på något sätt hindras från att göra abort. Det är ju en grej i misshandelsrelationer att männen försöker ta sig rätt att bestämma över kvinnans reproduktiva förmåga, och jag utesluter inte att jag kan komma att hamna där. Jag har också funderat på att operera bort livmodern för att slippa mensen och så, men det verkar ju också vara väldigt svårt att få till. Till och med värre, eftersom en inte kan befruktas på konstgjord väg då.

Jag är snart 20 och har vetat hela mitt liv att jag inte vill ha barn, det är inget jag behövt fundera på för det känns så uppenbart och självklart. Visst är det teoretiskt möjligt att jag i framtiden kan tycka att det vore trevligt, men jag är övertygad om att det aldrig är något jag kommer bli förtvivlad om jag inte får. Det provocerar mig hur ingen verkar ta det seriöst, lite som hur många säger att unga icke-hetero inte kan veta sånt än. Lika klart som jag vet att jag inte vill ha barn verkar samhället tro sig veta att det är något för mig.

En annan grej som är intressant angående detta är hur människor ofta hänvisar till den biologiska klockan och någon slags drift till reproduktion, som om det vore en rimlig grund att fatta sitt beslut på. Om det nu är så att dessa ”drifter” är så oerhört starka så kanske det är smart att fatta ett beslut innan så att en inte hamnar där bara för att.

Varför skulle mitt beslut idag vara mindre värt än någon eventuell barnlängtan om fem år? Med tanke på hur många andra livsavgörande beslut en fattar i tidig ålder så borde ju detta inte heller vara något problem

Så viktigt. Jag tror inte att jag vill skaffa barn. Men jag är rädd för att ångra mig när jag väl inte kan.
En annan sak jag funderar på är att jag tycker att det är så jävla synd att så många vettiga människor väljer att inte skaffa barn. De barnen hade fått så mycket vettigt hemifrån och haft störrre chans att förändra världen till det bättre. Men det går ju inte att skaffa barn bara för att förändra världen, eller?

Argumentet ”men du skulle ju blir en så bra förälder, du borde skaffa barn” stöter jag på då och då. Jag anser att detta handlar om att jag som kvinna inte anses kapabel att förändra på något annat vis än genom mina reproduktiva förmågor. Jag vill hemskt gärna förändra världen själv, inte ålägga mina barn det.

Inte för att jag tycker att det är ett argument i sig, men om förändring är ens mål så tror jag att en förändrar väldigt mycket mer genom att påverka människor som redan finns än att uppfostra ett barn. Det är ju inte direkt något en gör i en handvändning. Vidare så ställer jag mig emot idén att mina reproduktiva förmågor ska användas av någon, inte heller för kampen.

Dessutom; bara för att en är en medveten och normkritisk person så innebär inte det att en per automatik är en bra förälder. Jag skulle nog ha reproducerat en jävla massa skit i föräldraskapet alldeles oavsett. Min främsta invändig mot familjeinstitutionen är just att den omöjliggör sunda mellanmänskliga relationer, såväl mellan män och kvinnor som mellan föräldrar och barn. Jag tror inte att någon är starknog för att kringgå detta.

Jag var 21 när jag blev gravid, med en man jag hade träffat i knappt tre månader. Gjorde ett extra test hos barnmorskan, vilket såklart visade positivt. För mig fanns det inga som helst tvivel om abort, vilket jag också sa när hon frågade hur jag kände. Varpå hon säger: ”Ja, jag förstår att detta är ett svårt beslut, du har ju en pojkvän och ett jobb och har ju helt andra möjligheter än om till exempel en sextonåring varit i samma situation.” Jag blev så fullkomligt chockad över att hon på allvar ville börja diskutera alternativa möjligheter till abort, och den skulden hon lade på mig med den meningen var det absolut värsta i hela denna härvan. För henne var det oklart varför jag, !somhadeenpojkvän!, så impulsivt bestämde mig för abort. Min anledning att jag inte kände för att bli morsa tillsammans med en snubbe jag nyss träffat var liksom inte tillräcklig. Fortfarande idag, 8 år senare, kan paniken skölja över mig, att jag hade kunnat övertalats och ”tvingats” till ett liv utom min kontroll, (han var ingen bra person, milt uttryckt), när jag påminns av omgivningen om att jag borde börja skaffa barn. Så det där ”fria valet” jag hade då, att välja bort fostret, visade sig inte vara så självklart som jag först inbillat mig, och jag insåg för första gången på riktigt att min kropp faktiskt inte bara tillhörde mig. Om jag hade övertalats till att behålla barnet hade ju även det varit ”mitt” val, men det hade ju byggt på skuldkänslor blandat med förhoppningar inför den stackars maktlöse pojkvännen, som lovade mig världens bästa liv, och varningarna från sjukvården om ev risker med en abort.

Det är extremt symptomatiskt hur just pojkvännen lyfts fram som avgörande. Jag tänker att det har att göra med att det fortfarande anses skamfullt att sätta ett barn till världen utan att det finns en man där som legitimerar barnet. Att vara ensamstående mamma är ju fortfarande inte okej.

Jag tänker att förekomsten av pojkvän, eller känd far till barnet, kan vara ett argument emot att föda det. Det skapar ju ett juridiskt band till en man som kan vara väldigt jobbigt. Jag skull hellre skaffa barn utan någon känd far till barnet. Jag skulle inte vilja behöva förhålla mig till både ett barn och en man. Det är konstigt att det lyfts fram som självklart positivt, en barnmorska om någon borde ju veta att det är vanligt att kvinnor blir utsatta för misshandel av sin partner under graviditet.

Också den här idén med att vi alldeles självklart har fri abort, som du ju säger inte fungerar så jävla lysande i praktiken. I praktiken kan det vara både krångligt och en kan bli motarbetad känslomässigt. Detta är något som jag själv har funderat mycket på angående eventuell sterilisering. Det är ju såklart inte heller något en kan göra bara sådär, men då har en det i alla fall gjort för gott. Jag vill inte stå inför det faktiska valet att behålla eller abortera, för jag är rädd att jag skulle låta mig påverkas av föreställningar om hur fint det är med barn och liknande.

Jag tycker ofta det framställs som om abort är och liksom ska vara ett oerhört svår och tungt beslut. Som du säger så är det inte alls säkert att det är så, för vissa är det en självklarhet. Men givetvis blir det tyngre om en möts av denna attityd från vården.

Abort och nationalism.

Läser denna bok om abort och hur det ser ut i Europa. Det är intressant, eftersom aborträtten är någonting som har präntats in i mig att den liksom bara finns där och inte är något jag behöver oroa mig för.

En grej jag tyckte var spännande var hur EU tydligen ser det som en nationell fråga hur en hanterar abort, trots att det anses vara ett brott mot de mänskliga rättigheterna att inte tillåta abort.

Jag tänker att detta har att göra med nationalism i stort, i konceptet nationalism är barnafödande väldigt centralt. Det handlar om att ”rätt” kvinnor (alltså de som anses tillhöra nationen) ska föra generationerna vidare och så vidare.För EU kan det såklart vara relevant att markera att de minsann respekterar nationernas suveränitet i sådana här frågor som är väldigt ideologiskt centrala. Det handlar nog i många fall mer om vad det signalerar än vad det faktiskt innebär; det signalerar att den reproduktiva förmågan är någonting som nationen äger och har rätt att besluta kring, att ett befruktat ägg i en livmoder inte är bärarens rätt att bestämma över trots att det rör dennes liv och hälsa, utan att det främst är nationens egendom som den kan kräva att bäraren förvaltar.

Här blir det tydligt hur kvinnor inte riktigt ses som människor; mänskliga rättigheter kan skyddas även om de tillfaller oss, men de områden som anses beröra oss specifikt hamnar på nationell nivå (nej, alla kvinnor har inte livmoder, men i det patriarkala konceptet ”kvinna” ingår ”livmoder”). För det anses ändå någonstans viktigare att nationen har rätt att besluta kring det som berör den (i det här fallet reproduktion) än att kvinnor också får samma rätt till att bestämma över sin kropp, till sitt liv och sin hälsa.

Rörande samvetsklausul vid abort.

Rörande samvetsklausul vid abort: strängt taget borde detta vara en ickefråga, den som inte vill utföra aborter kan undvika att utbilda sig till ett yrke där detta kan ingår i arbetsuppgifterna eller inte ta anställning på en arbetsplats där det förekommer. Det borde också gå att lösa genom att ha en bra intern arbetsfördelning på ställen där det utförs aborter.

På det stora hela låter det rimligt att den som har problem med att utföra aborter inte ska behöva göra detta i onödan, precis som med vilket ingrepp som helst. Jag har absolut inga problem med till exempel ökade resurser till vården för att lösa liknande problem, så att alla ska kunna utföra den typen av uppgifter de är bekväma med.

Frågan är samvetsklausul är dock en annan, det handlar om att etablera specifikt abort som en moralisk fråga. Det handlar om att säga att just den här typen av vård, till skillnad från annan, kan och bör diskuteras som en moralisk fråga för individen. Det handlar om att etablera abort som något särskilt, något som individers personliga uppfattningar om spelar roll.

Det som bör diskuteras är inte huruvida abort är en fråga om moral eller inte, givetvis är det en fråga om moral. Vad du väljer att jobba med är alltid en fråga om moral. Problemet är när abort skiljs ut som något särskilt. När en säger att i just det här specifika fallet så väger personalens personliga uppfattning lite extra tungt.

Hur minskar vi antalet aborter?

Rörande aborter: rätten till fri abort är en grundläggande feministisk fråga eftersom de rör makten över reproduktionen och makten över den egna kroppen. Att samhället och framförallt män har kontrollerat den reproduktiva förmågan människor med livmoder har går som en röd tråd i patriarkatets långa och stolta historia.

Däremot är abort inte någon struntsak att göra. Olika personer känner olika inför en abort, men det är ett ingrepp som är förenat med såväl smärta som risker.

Dessa risker tas ibland upp som ett argument emot fri abort. Detta är såklart idiotiskt med tanke på:

Att genomföra en graviditet är garanterat mer smärtsamt och/eller riskfyllt än att genomföra en abort.
Människor gör i regel abort i vilket fall som helst, men med fri abort så är ingreppet mindre riskfyllt.
Att en abort är förenat med risker vet människor i regel om, de flesta skyddar sig om de inte vill ha barn. Olyckor sker emellertid ändå.

Den som bryr sig om hälsan hos personer med livmoder borde alltså inte fokusera på att minska antalet aborter till förmån för fullbordade graviditeter, utan snarare att minska antalet ofrivilliga graviditeter. Hur ska detta göras? Tillgång till bra preventivmedel är såklart centralt, men en annan viktig sak är syn på ansvar för en graviditet. Idag så anses i regel den med livmoder vara den som är ansvarig. Eftersom det förekommer skeva maktförhållanden i intima relationer som i regel är till fördel för den som saknar livmoder så finns det en stor risk att personen med livmoder blir pressad till att till exempel inte använda kondom.

Det vore bra om vi hade en syn på sex och graviditet där det ansågs vara bådas ansvar att förhindra oönskade graviditeter. Detta skulle sannolikt minska antalet ”olyckor”.

Idag kan det ibland finnas en syn hos vissa kukbärare som själva inte riskerar att bli gravida att en abort är en struntsak, vilket gör att de tycker att det är okej att vara oansvarig vid sex. Ofta så tycker kukbärare sig ha blivit lurade om en person de gjort gravid skulle vilja behålla barnet, eftersom de utgår från att den personen kommer göra abort om det sker en ”olycka”. Den här attityden till människors kroppar måste förändras. Abort är inte en struntsak, och att människor har rätt att göra abort ger inte dig rätten att prioritera din egen bekvämlighet (aka att inte skydda sig) framför den andra människans hälsa och säkerhet. Abort måste vara ett eget beslut hos den som gör det, inte något som bara förutsätts i sexuella sammanhang för att kukbäraren ska slippa känna ansvar.

Till exempel: lär kukbärare att det är viktigt att skydda sig under samlag och att det lika mycket är dens ansvar. Lär också ut att det finns andra sätt att skydda sig än kondom och piller, till exempel att undvika penetrationssex eller att inte ejakulera i underlivet på den en har sex med. Detta är en sak som skulle minska antalet ofrivilliga graviditeter och således också antalet aborter.

Makten över den reproduktiva förmågan är inte vunnen.

Som vissa säkert har snappat upp så blåser det antiabort-vindar i europa och även i Sverige. Denna rättighet som tas för självklar har plötsligt börjat ”diskuteras” på ett obehagligt sätt, anses vara föremål för någon slags debatt.

I det fascistiska projektet är kontrollen över reproduktionen relevant. Alla ska ingå i kärnfamiljer och kvinnor ska föda barn för att göra nationen starkare och så vidare och så vidare. Det finns idéer om att andra folkgrupper för en lågintensiv ockupation genom att föda en massa barn.

Att vara kvinna är att definieras utifrån sina reproduktiva förmågor. Som kvinna är du först och främst barnaföderska, föremål för romantik (som antas utmynna i kärnfamilj och barnafödande), omhändertagare av män och så vidare. Du säkrar en plats i patriarkatet genom att uppfylla dessa roller. Om du inte gör det så blri du istället ingenting. Kvinnor utan reproduktiv förmåga anses inte vara kvinnor, men de är inte heller män. De är ingenting. De är ”fria”, men endast i bemärkelsen att ingen ställer några krav på dem. Det är en negativ frihet som sällan kan användas till något konstruktivt.

När kvinnor blir gravida så ökar fallen av mäns våld mot kvinnor. Det blir plötsligt viktigare att kontrollera henne när hon bär ett barn i magen. När kvinnor är gravida och har barn så är de mer utlämnade åt sin man. Det är svårare att klara sig själv ekonomiskt när en har ett barn att ta hand om, och en misshandlande make kan fortsätta ha makt över kvinnan genom barnet även efter en separation. Genom historien har kvinnor blivit straffade för sina reproduktiva förmågor, idag syns det bland annat i att vi har mycket sämre villkor på arbetsmarknaden, får lägre löner och pensioner. Detta stärker kvinnors underordning.

Jag tror inte att abort kommer att förbjudas i Sverige, men jag tror mycket väl att det kommer att bli svårare att genomföra en, till exempel genom att ge läkare rätt att vägra utföra ingreppet, något som till exempel kan komma att drabba personer i mindre samhällen hårt. Redan idag så kan abort vara svårt att få till, det kan vara kostsamt och smärtsamt och kräva en jävla massa turer fram och tillbaka. Idén om att abort skulle vara något en gör i en handvänding stämmer helt enkelt inte riktigt.

Vissa pratar till exempel om vikten att det görs ett ”informerat” beslut, vilket i sammanhanget innebär att personen som ska göra abort får ”insikten” om att det faktiskt är ”ett liv” uppkört i fejset, ungefär som om denna medvetenhet inte fanns. Detta är också något som inskränker rätten till abort. Även om en fortfarande har rätt att utföra ingreppet så kan en bli utsatt för påtryckningar i en viss riktning beroende på vad som anses politiskt önskvärt.

Det är mycket viktigt att vi värnar om rätten till abort och att vi inte tar den för given. Makten över den reproduktiva förmågan är knappast ett slags vi vunnit, vi har bara uppnått vissa segrar som vi måste hålla ett mycket mycket hårt grepp om så att de inte glider oss ur händerna. Vi måste se de hot aborträtten utsätts för nu, och vilka inskränkningar som redan finns i den, och föra ett konstruktivt arbete för att utöka våra rättigheter, istället för att i en eventuell framtid reagera då inskräningarna gått ”för långt”.

Vi pratar om det som finns i våra liv.

Ibland tror människor att feminister ”gör en grej” av att prata om ”vulgära” grejer såsom typ mens, sex, onani och så vidare inför män. De vill att vi ska prata om dessa grejer på våra små syjuntor och inte plåga deras stackars ögon/öron med det hela.

Jag tänker att det finns en stor funktion med att prata om sådant öppet. När jag skriver om sådant så är det ofta för att jag vill dela med mig av kunskap eller få kunskap. Denna kunskap finns ofta inte tillgänglig för mig i andra kanaler än feministiska.

För mig att till exempel tala om menskoppar handlar inte om att göra en poäng av att jag minsann pratar om vad jag vill, utan det handlar om att menskoppen är en pryl som lett till avsevärda förbättringar i mitt liv och därför något jag önskar tala om för att ge andra möjligheten att göra samma. Eftersom det finns så få sammanhang där vi kan tala om dessa frågor och få rimlig information så måste vi skapa våra egna.

För mig, och jag tänker mig för många andra, är det viktigt att kunna prata om mens utan att det ska kännas pinsamt, inte för att bryta något tabu för sakens skull utan för att det är en viktig del av mitt liv. Det är något som händer mig ungefär en gång i månaden och som kan ge upphov till en massa olika obehag. Jag vill inte begränsa de gånger jag kan tala om detta till när män inte är närvarande.

Män inbillar sig ofta att allting handlar om dem. Om någon driver ett samtal kopplar det det till sig egen närvaro. Om de inte uppskattar samtalet antar de att det förs för att ”provocera” dem. Tanken att kvinnor talar om saker som berör dem och intresserar dem slår dem liksom inte. Visst att det kan finnas ett behov av att hävda att ett samtal är okej, att det har rätt att äga rum, men det är klart att saker och ting inte diskuteras om ingen har något intresse i det.

Jag tycker gott att män kan lyssna lite på dessa samtal. Ciskvinnors kroppsliga funktioner har länge varit höjda i dunkel, och det tycker jag är dåligt. Jag tänker mig att många som själva inte har dessa funktioner mår bra av att lyssna på oss tala om saker som är relevanta i våra liv, det kan ju alltid vara bra att veta eftersom det faktiskt är något som rör ganska många. Jag tycker att det är lämpligt att ibland ta ett steg tillbaks och lyssna lite, ta in kunskap som är av intresse för någon annan.

Flash: personer med kuk kan också ta ansvar!!!

Jag twittrade lite om det här med hur folk behandlar frågan om risker vid abort:

När folk säger att aborter inte är riskfyllda räknar de uppenbarligen inte med risken för att må dåligt eller få oförutsedda kostnader. Upprörande när folk menar att den enda risken med abort är att fertiliteten försämras. Uppenbart att de ser kvinnor som avelsdjur. Att genomgå en abort gör att många mår mycket dåligt en lång tid efteråt. Detta anser jag vara en risk värd att ta med i beräkningen. Det stämmer förvisso att graviditet är med riskfyllt, men kondom/ickebarnalstrande sex måste nog ändå anses vara det minst problematiska. När folk menar på att riskerna vid graviditet och abort är de som ska mätas emot varandra har de räknat bort mannens ansvar. Jag förespråkar ickebarnalstrande sex, inte graviditet.

Abort är ett ingrepp som leder till en massa onödigt lidande och dessutom inte alltid lyckas. Det stämmer att det är viktigt att vi ha fri abort, men det är fortfarande önskvärt att det äger rum så få aborter som möjligt OCH så få oönskade födslar som möjligt. Hur löser vi detta? Jo, genom att minska antalet oönskade graviditeter ~*geni*~.

Antalet oönskade gravidteter minskar förslagsvis genom att vi har mindra barnalstrande sex och bli bättre på att skydda oss. Då även p-piller och liknande är ett mycket riskfyllt preventivmedel att använda föreslår jag att vi kollar lite på dessa två alternativ som kräver att personer med kuk tar lite (alltså verkligen mycket mycket lite) ansvar:

Kondom. Jättebra preventivmedel som funkar för de flesta och skyddar mot såväl graviditet som könssjukdomar. Fantastiskt va! Jag föreslår att människor med kuk börjar ställa sig lite mer positivt till att använda dessa eftersom det är en ganska dryg grej att prioritera ens egen rätt att ”inte äta kola med papper på” framför deras partners rätt att slippa oroa sig för gravidtet och könssjukdomar eller behöva genomgå en abort. Att använda kondom är för de allra flesta (undtantaget latexallergiker tänker jag) mindre riskfyllt än att genomgå såväl abort som graviditet.
Ickebarnalstrande sex. För den som inte kan använda abort så är alternativet ickebarnalstrande sex jättebra. I detta ingår till exempel säkra perioder, ickeomslutande sex, att inte komma i någons underliv och så vidare. Petting, oralsex och liknande är, hör och häpna, också sex! En behöver inte placera sin sperma i någons underliv för att det ska räknas. GU VA BRA!!!!

Oj oj oj vilken grej! Nu kan vi plötsligt ha en massa sex utan att någon (eller fler än väldigt få i alla fall) vare sig behöver genomföra en abort eller en oönskad graviditet! VILKEN GREJ! Ja jag säger då det att ingen KOMMIT PÅ DETTA FÖRUT?!?!? Att personer med kuk envisats med att syssla med en massa barnalstrande sex och lägga över ansvaret på personer med livmoder, så de har behövt genomgå otrevliga och riskfyllda aborter och gravidteteter HELT I ONÖDAN!!! Men nu behöver vi ju inte ha det så längre!

Nå, allvarligt talat så tycker jag att det är oerhört upprörande att människor låtsas som om de två alternativ som står emot varandra är ofrivillig födsel och abort. SÅ ÄR DET INTE!!! Personer med kuk kan TA ANSVAR FÖR VAR DE LÄGGER SIN SPERMA! Jag veeeet att det är ovant att tänka att dessa människor skulle ha något slags ansvar för vad de sysslar med men bara försök nu. Upprepa för dig själv: ”även personer med kuk har ansvar”. Skriv det på ett papper, tatuera in det eller vad som helst så att det sjunker in riktigt ordentligt, så vi kan slippa alla dessa kostsamma, smärtsamma och onödiga aborter och ofrivilliga graviditeter.

Alla stackars män som blir lurade av lömska kvinnor.

Jag tänker apropå det inlägg jag skrev tidigare om juridisk/ekonomisk abort. I sammanhanget så talas det ofta om att män blivit ”lurade” av kvinnor.

Jag tänker att att ”lura” någon är att överlagt planera att göra sig gravid mot den andras vilja. Alltså att ljuga om att en använder p-piller, att förstöra kondomen eller liknande. Jag antar att detta händer då och då, men jag tror verkligen inte att det är särskilt vanligt. Det finns ju någon slags utbredd idé om att kvinnor i allmänhet ägnar sig åt en jävla massa bedrägerier som män är intet ont anande offer för, vilket inte riktigt stämmer överens med verkligheten. Idén om att det skulle vara ett utbrett problem att kvinnor aktivt lurar män att göra dem gravida känns långsökt, snarare handlar det om en kombination av dålig kommunikation och manlig ansvarslöshet.

Jag gissar på att ett betydligt vanligare scenario är att män helt enkelt inte räknar med risken för gravidtet, eftersom de inte har lärt sig att räkna med den risken, eftersom de traditionellt inte anses ha ansvaret för att undvika denna situation. Der räknar med att kvinnan tar ansvar för att det inte blir något barnafödande, alltså tar preventivmedel eller gör en abort, och känner sig lurade om hon väljer att inte göra det. I det samhälleliga könskontraktet ingår att kvinnor ska ta ansvar för att det inte blir barn under så kallat ”fel” omständigheter (det vill säga omständigheter män inte godkänner), och män känner sig bedragna när detta inte upplevs.

Jag kan också tänka mig att det finns någon slags informell överenskommelse om att det blir abort om en gravidtet äger rum, men att kvinnan sedan av olika skäl inte känner för att göra eller kan göra en abort. Då kanske mannen känner sig lurad, för att det trots allt var något som sades. Inte heller här kan jag känna särskilt mycket empati, en person som tycker att det är rimligt att låta sin partner genomgå ett riskfyllt ingrepp för en risk som tas gemensamt och sedan blir arg när partnern inte kan göra detta känns såväl väldigt naiv som omoralisk.

Det känns som att män är ganska inkörda i att tänka att deras handlingar inte har några konsekvenser, och därför blir det ett jävla liv när de får det. När en man upplever att han inte har något att ”säga till om”, trots att det har funnits många tillfällen där han har kunnat sätta stopp och ta mer ansvar för att det inte ska uppstå en situation där han faktiskt inte har något att säga till om.

När en man väl hamnar i en liknande situation så anses det vara oerhört synd om honom. Diskrepansen mellan hur dessa män, som troligen haft många chanser att minimera risken för det inträffade, blir behandlade och hur kvinnor som till exempel utsätts för våldtäkt blir behandlade är hisnande. Det är uppenbart vem det är som anses ha ansvar för sina handlingar och vem som inte har det.

Det är ett privilegium att känna välja att inte vara så beräknande och ansvarstagande, att kunna göra vad som känns bäst för stunden. Men sanningen är att livet kommer med risker, och detta gäller även för män. De ska inte kunna förhandla sig bort från dessa risker med misogyna myter om hur kvinnor ”är” eller självömkan.

Om juridisk abort och rättvisa.

Lemoine har skrivit om det här med juridisk abort, en fråga som varit ganska omdiskuterad på senaste tiden:

1. Ett argument som används av exempelvis Charlotte Dyremose, Jämställdhetsordförande för Konservative, men även många fler: Mannen är i sin fulla rätt att skydda sig medelst kondom alternativt hålla kuken i byxorna, och annars får han stå sitt kast.
Det här argumentet kan enligt mig ALDRIG användas om män om man samtidigt vill värna rätten till fri abort för kvinnor. För kvinnor är likaledes i sin fulla rätt att använda exempelvis p-piller och annars kan hon hålla byxorna på. Ett argument som dessutom ofta används av abortmotståndare, vill jag tillägga. (Innan ni börjar ropa om våldtäkt vill jag påpeka att jag skrev ”fri abort”).

Argumentet som bemöts här är ett jag själv brukar framföra:

Jag tänker såhär; personer med livmoder och personer med kuk har olika förutsättningar vid ett samlag och graviditet. Personen med kuk har bara något att säga till om fram till dess att personen med livmoder eventuellt blir befruktad, sedan är det hens beslut vad som ska göras av barnet. Detta handlar om rätten till den egna kroppen, eftersom barnet bärs i livmodern. I en situation där barn inte bars i livmödrar hade en absolut kunnat tänka sig att rätten skulle vara lika (hint hint automatiserat barnafödande), men den situationen har vi inte idag hur mycket jag än önskar att det vore så.

Att en person med livmoder kan göra en medicinsk abort innebär inte nödvändigtvis att en person med kuk ska kunna göra en juridisk eller ”ekonomisk” sådan. Jag tänker att en få fatta sina beslut så långt som biologin tillåter det, men att tillåta juridisk abort bara för att det ska vara ”rättvist” tycker jag är ett ganska konstigt skäl. ”Rättvist” enligt vilka premisser då? I mina ögon låter det inte särskitl rättvist att en person får ta hela ansvaret för en situation som förhoppningsvis skapats gemensamt för att hen har den sista chansen att välja bort barnet.

Problemet med medicinsk abort är att det är en riskfyllt ingrepp, det är något som kan skada en människas psykiska hälsa och reproduktiva förmåga. Att säga åt människor att de ”bara” kan välja att göra en abort tyder på en ganska dålig kunskap om hur situationen ser ut. Det är inte alltid möjligt att göra en abort, och det är alltid förenat med risker. Om personen med kuk bara kan lämna sitt juridiska ansvar så dumpas hela situationen i knät på den med livmoder.

Graviditeter sker, ofta för att preventivmedel inte fungerar eller för att det tagits ett mer eller mindre gemensamt beslut om att inte använda sådana. Jag skulle också säga att det ofta finns en press på kvinnor att inte kräva skydd eftersom det anses vara otrevligt för män. Eller så handlar det om vårdslöshet, något som båda parter också kan anses vara skyldiga för. Om en sådan situation uppstår och personen med livmorder väljer att inte genomgå en abort, för att hen har rätt att bestämma över sin egen kropp, så anser jag att ansvaret ska delas. Visst att sista valet ligger hos den som bär på barnet, men det finns en mängd val och risker innan som leder fram till den situationen, och om dessa är en två. Det är inte rimligt att hela ansvaret plötsligt ska ligga hos personen med livmoder bara för att det är hen som teoretiskt skulle ha kunnat välja bort situationen sista gången.

I mina ögon är det som kommer ske om juridisk abort tillåts att den sneda fördelningen i makt över reproduktionen till mäns fördel kommer att bli ännu skevare. Män kommer att kunna avsäga sig sitt juridiska ansvar över en situation de själv har varit ytterst delaktiga, kanske rentav pådrivande, i att skapa, bara för att kvinnor teoretiskt sätt har möjligheten att göra abort. Återigen vänds kvinnors reproduktiva förmågor emot oss.

Vad offrar kvinnor för mäns ansvarslöshet?

Rörande det här med risker som är förenade med abort, som jag tog upp i förra inlägget, så har vissa undrat vad jag menar. Jag vill förtydliga att jag inte tror att en behöver vara rädd för sitt liv eller bestående skador om en gör en abort, speciellt inte om den sker tidigt. Riskerna för sådant är som jag förstått det ganska små. Däremot är abort på andra sätt smärtsamt, det är till exempel många som mår dåligt eftersom en proppar i sig e massa hormoner. Detta går såklart över, men det är fortfarande ingenting som är särskilt trevligt att genomlida. Att till exempel må psykiskt dåligt är också en risk och et obehag som är värd att ta med i beräkningen.

Anledningen till att jag skriver så är för att jag kan tycka att det är problematiskt när folk har en för lättvindig inställning till aborter. Ofta så uppfattar jag att män har en väldigt avslappnad inställning till att kvinnor ska göra abort, jag har till exempel stött på de som tycker att de minsann inte behöver skydda sig vid sex eftersom en ju kan göra abort.

Jag har själv tänkt att jag kan skippa skydd vid sex eftersom en kan abortera, men i gymnasiet fick jag ett missfall vilket gav mig en del insikter om vilken jävla chock för kroppen det kan vara att först förbereda en graviditet och sedan få den avbruten. Jag hade också en ytlig bekant som gått in i en flera månaders lång depression på grund av en abort. Sedan dess har jag skyddat mig.

Jag tycker att det är en ganska stor skillnad på vad jag väljer att göra med min egen kropp och vad en man pressar mig till att göra, men vad som är viktigare är att att viktigt skäl till att jag slarvade med skyddet innan var att så många män är så oerhört omedgörliga när det kommer till att använda kondom. Det kan vara fråga om väldigt subtila saker som att sucka när kvinnan ber om det, eller att liksom börja köra på med penetration och så vidare utan att ens bry sig om det. I en sådan kontext är det lätt att känna att det är värt att ta risken, en an ju ändå göra abort.

Det verkar finnas någon slags uppfattning om att abort är något som kvinnor gör i en handvändning, typ för skojs skull. Detta tycker jag är en problematisk uppfattning av två skäl. Dels för att den spär på den här idén om att kvinnors kroppar är något en kan göra lite vad en vill med, i det här fallet för att mannen ska slippa det enorma obehaget med att ta på sig en jävla kondom. Jag tycker det är ganska absurt att vissa män uppenbarligen tycker att en kvinna ska genomlida en abort för att de ska slippa ha kondom. Jag tror också att det är problematiskt eftersom denna idé kan användas av abortmotståndare, för att stärka uppfattningen om att aborter genomförs i onödan och liknande.

Jag tror att det som krävs är en viss omvärdering av mäns njutning och kvinnors kroppar. Jag ser abort som preventivmetod mycket som ett resultat av att män lastar över sitt ansvar att skydda sig på kvinnor. Idag anses i princip kvinnan ha ansvaret för att skydda sig vid sex, och om hon blir gravid är det hennes ansvar. Män däremot kan kosta på sig att vara lite slarviga, för det är ju ändå inte de som sitter med ansvaret för det hela. I en sådan kontext blir det plötsligt helt rimligt att en man värderar att slippa ta på sig kondom högre än att kvinnan han ligger med ska slippa genomgå ett smärtsamt och riskfyllt ingrepp. Jag tycker det är viktigt att tala om vad kvinnor offrar för mäns vårdslöshet.