Kategori: Film

Dagens feministrant.

Fan vad trött jag blir på actionfilmer där det finns en tjej med som dessutom är helt jävla hysterisk. Hysteriska människor överlag är ju fruktansvärt jobbiga och det är så jävla typiskt att den enda kvinnan i en film också ska vara den jobbigaste karaktären.

Detta är ju såklart ingen nyhet för er, begåvade blawglovers, men ibland måste man få konstatera det uppenbara.

En störig karaktär.

En filmkaraktär som stör mig sjukt mycket är den inkvoterade smarta sexiga bruden. Som Megan Fox i transformers som är smart och ”kan bilar” men fortfarande behöver beskydd. Och sen så slänger de in en ”trasslig uppväxt” hos henne så att man verkligen ska förstå hur jobbigt hon har det hur mycket hon behöver kärlek och hur mycket hon söker efter den i alla män hon ligger med, för hon är givetvis lite promiskuös. Och så blir snubben helt paff när hon har något i huvudet och inte bara en sexig kropp. Orkar ej.

Pallar inte att det ses som en ”bonus” att ha lite hjärna när det kommer till brudar.

All jävla reklam.

Idag har jag sett Bilar 2 med min lillasyster. Den var faktiskt underhållande och lagom lång, strax under två timmar. Jag hatar när den typen av film är längre än två timmar, det brukar innebära att den är otight mest.

Filmen klarade givetvis inte bechdeltestet, men vilken film gör det egentligen (tipsa gärna)?

En sak som däremot stör mig sinnessjukt mycket med att gå på bio är det faktum att de ägnar en jävla kvart (om inte mer?) åt reklam efter filmens utlovade starttid. Med tanke på att man kommer in i salongen tio till fem minuter innan filmens starttid för det mesta så blir det helt sinnessjukt mycket reklam.

Nu kommer det säkert komma någon idiot här och ba: ”men de tjänar ju pengar på reklamen”. Det fattar jag också, men jag tycker att det är ganska fräckt att sätta en starttid som man sedan inte håller sig till. Jag har betalat för att se filmen och dessutom ansträngt mig för att komma i tid för den och då tycker jag att en hel kvarts reklam är att överdriva.

Nänänä. Typisk anledning till att jag inte går på bio så ofta.

Sex and the city.

Herregud. Kollade nyss på ”sex and the city”-filmen…

I min hjärna: ”rolig folk med shopping och klackskor som man kan kolla på lite ironiskt”. Tänkte att det skulle vara lite som en äldre version av gossip girl. Men det var tyvärr bara en kavalkad av tvåsamhetsromantiserande och vältrande i iden om att äkta kvinnlig frigörelse handlar om att ständigt ha en dildo och en chokladkaka i sin märkesväska. Sjukt.

Det absolut sjukaste med allt detta, det är att en vän till mig tydligen hade tyckte att den var en ”helt okej film att dricka en drink till”.

När jag var liten.

Minns när jag var typ 12 och såg The Truman Show och var hemskt upprörd eftersom det dem gjorde faktiskt ”borde vara olagligt” och tyckte att det var hemskt att poliserna bara satt där och kollade utan att ingripa i det hela. Gulligt.

Att jag skulle leva i The Truman Show var för övrigt min största skräck tills att jag var typ 16, sen byttes rädslan ut mot mer verklighetstrogna scenarior.

Fiskar.

Kommer ni ihåg när man forskade i typ lågstadiet? Jag forskade alltid om fiskar. Jag visste fan inget bättre än fiskar när jag var liten, tänkte att man i framtiden kanske skulle kunna skapa gälar på människor. Det var typ min absoluta dröm att få simma runt i havet med alla fiskar.

Men inte delfiner och såna tråkiga fiskar. Min favoritfisk var rocka eftersom de har så cool superhjältesiluett. Kommer ihåg att jag fick klappa en på universeum i göteborg och det var typ det vackraste jag upplevt. Detta har hängt sig kvar även i vuxen ålder, det finns få saker jag peppar så mycket inför som fiskfilm. Jag har nog sett BBC:s ”the blue planet” tre gånger i alla fall.

Har ni nån såndär naturgrej ni älskar?

Musikaler.

Det är inte många som vet det, men jag är en sucker för musikaler. Jag tycker helt seriöst att det är den bästa filmgenren. Tyvärr vet jag bara tre stycken som är bra:

Moulin rouge. Vem älskar inte den? Jag gråter alltid i slutscenen. Först av lycka, sen av sorg. Jag hoppas alltid lika mycket att den ska sluta lyckligt.

Hair. Handlar om en massa hippies som knarkar och sjunger grymma låtar. Fast på slutet blir det krig =(. Alla som inte sett den måste se den. Brukar gråta när jag ser den pga att jag vill vara ung på 70-talet.

Hedwig and the angry inch. Det är ganska ovanligt att folk har sett denna. Den handlar om en misslyckad transa från östberlin och hans liv. Jättesorglig. Brukar gråta när jag ser den pga livets oändliga svärta och smärta.

Men detta är ju bara tre fantastiska filmer. Så jag vill ha tips på fantastiska spektakulära och känslosamma musikaler. Ju extremare desto bättre.