Kategori: Människor

Kan inte folk bara vara lite snälla.

Ni vet när man går i lågstadiet. Då får man lära sig att man ska vara snäll. Man får också lära sig att om man inte tycker om en persons frisyr, kläder eller utseende i största allmänhet så håller man det för sig själv. Man får lära sig att man ska så att säga sköta sig själv och skita i andra. Jag tror att alla har hört detta någon gång under sin skoltid.

Och ändå så finns det så otroligt många vuxna människor som inte har kunnat ta till sig denna högst grundläggande information. Hur fan gick det till egentligen?

Detta att inte lägga ut en bild på en privatperson som lätt går att identifiera som råkat fastna på kamerorna vid mello för att håna henne offentligt på internet känns som något en person som ännu inte utvecklat sin empatiska förmåga gör. Det är kort och gott ett jävla barnbeteende. Vuxna människor ska liksom inte ägna sig åt sådant. Ändå gör de det. Och det är inte bara en, det är hundratals. Helt utan någon som helst tanke på personen på bilden, hur hon känner tycker och tänker. Utan någon som helst tanke på hur de själva skulle känna om deras utseenden lades ut för offentlig rättegång.

Jag är ärligt talat stum av förvåning. Jag trodde verkligen inte att folk var såhär dumma i huvudet, inte i denna enorma utsträckning i alla fall. Jag visste att folk hade åsikter om anda underarmshår, men att så många har mage att på detta sätt faktiskt mobba en person som bara av en slump råkat hamna i Ty det förvånar mig faktiskt. Speciellt som de flesta gör det under eget namn, offentligt.

Man behöver inte vara någon orakad feminist för att fatta att man inte beter sig såhär. För att fatta att det helt enkelt är sjukt jävla taskigt att på detta sätt hänga ut en människa som inte på något vis bett om uppmärksamheten. Okej om någon hade tagit en bild på mig där jag har hår under armarna och häcklat, det vore fan mer acceptabelt för jag har ju liksom gjort en grej av det. Jag deltar i debatten. Men den här personen har inte gjort det minsta lilla väsen av sig.

Tänk om alla bara kunde tänka en enda gång innan de gjorde såhär. Typ fundera lit epå hur de själva skulle känna om de blev utsatta för det. Vad mycket skit man hade sluppit.

Att be folk ”rycka upp sig”.

Det verkar som om de flesta tycker att ”ryck upp dig” är bland det värsta man kan höra när man är deppig. Jag håller delvis med, men ibland tycker jag verkligen att man träffar personer som man bara vill säga åt sig att skärpa sig. Ni vet, personer som bara grottar ner sig i sina bekymmer utan att vara konstruktiva över huvud taget, som bara ältar och ältar samma problem om och om igen och liksom helt ignorerar att de faktiskt kan göra något åt saken de också.

Då vill jag bara säga: ”men skärp dig för fan, ryck upp dig”. Samtidigt vet man aldrig vad som kan finnas bakom beteendet. Men å andra sidan: jag tror att många personer är deppiga för att de tillåts vara kvar i samma gamla problem och tankespår. Förstår ni hur jag menar?

Att säga ”ryck upp dig” känns ofta som en väl banal ”lösning” men ibland tror jag att man måste påtala att man faktiskt har ett personligt ansvar över sitt mående, om än i mer känsliga och konstruktiva ordalag. I många situationer så är det väldigt svårt att ta det ansvaret men i många andra så tror jag att det går alldeles utmärkt. Sedan tycker jag inte att man ska säga så till en person som bara har en tillfällig svacka utan mer när det rör sig om en längre period av svartsynthet och självömkande. Vad tycker ni?

Vad vill ni inte höra när ni mår dåligt?

Jag har mått så jävla dåligt den här veckan. Jag vet inte varför, bara att jag är trött och seg och oinspirerad till att göra något över huvud taget. När folk frågar hur det är med mig så säger jag det, att det inte är så jävla prima. Och då kommer alltid det där: ”det blir bättre”. Jamen för guds skull, jag vet att det blir bättre. Det är inte så att jag tror att livet alltid kommer vara såhär för då hade jag troligen redan gått och tagit det. Jag har varit deppig förut och jag har börjat må bra igen förut.

Jag fattar ju att ingen menar illa med att säga såhär men för mig är det irriterande. När jag är nere behöver jag inte höra att det bli bättre, jag behöver få snacka om det och få förståelse

Alla har väl olika grejer som de vill höra och som de hatar att höra när de mår dåligt. Vilka är era hatkommentarer?

Varför begränsa sig till två föräldrar.

Hägglund har skrivit en debattartikel om att alla barn ska ha rätt till en pappa. Jag tycker att det är bra att han har valt att resonera utifrån barnens rätt till föräldrar och inte vuxnas rätt till barn. Men som en konsekvens av att alla barn ska ha rätt till en pappa så kommer ju att inseminering av lesbiska kvinnor som har partners inte bör accepteras och jag undrar om det är så Hägglund vill ha det. Eller det vill han säkert, men jag undrar om han kan tänka sig att stå för det.

Hägglund hänvisar till FN:s barnkonvention. Jag tycker att det vore utmärkt om barnkonventionen blev inskriven i svensk grundlag, men i den står det faktiskt inget om att barnet måste ha rätt till en pappa. Nej, ett barn blir inte till utan manlig säd och alla har en biologiska far men föräldraskap är i mina ögon inte enbart en fråga om biologi utan om känslomässiga band. Om det visade sig att min fader inte var den som ejakulerat i min moders fitta så skulle jag inte se honom mindre som min pappa för det.

Sedan undrar jag varför man vill begränsa barnets rätt till föräldrar till de biologiska föräldrarna, som jag förstår det utifrån Hägglunds artikel. Jag skulle gärna vilja att man kunde ha tre eller fyra föräldrar. Till exempel i sådana fall där ett lesbiskt par och ett  bögpar bestämmer sig för att skaffa barn ihop, då skulle det komma väl till pass om alla fyra kunde vara barnets föräldrar rent juridiskt. Man kan även tänka sig polygama par som vill ha barn tillsammans. Det verkar orättvist att bara den som bär på generna ska vara föräldrar till barnet när alla kan vara lika känslomässigt delaktiga. Jag har svårt att tänka mig något trevligare än att inte bara ha två utan fyra föräldrar som kan ta hand om mig!

Om det nu är så viktigt att ha en fadersgestalt, varför inte öppna upp för att ha två eller tre fadersgestalter? Alltså inte bara känslomässigt utan även juridiskt. Vi behöver kanske inte skriva in i grundlagen att ett barn har rätt till tre föräldrar men det kan ju knappast skada att ha fler än två. Det tycker jag att Hägglund ska ta sig en funderare på.

Kan jag inte bara få vara en stel svenne ifred?

En grej man ofta får höra som svensk är utlandet är hur stela svenskar är. Vi kindpussas inte när vi träffar nya människor, vi är stela och vill att folk ska stå långt ifrån en när man pratar. De flesta andra svenskar verkar tycka att detta är roligt och lite skämmigt att vi är så otroligt stela. Men alltså, jag är fan stolt över att vara en stel svenne. Jag gillar inte att kindpussas eller ge folk långa hjärtliga kramar trots att jag inte känner dem. Det är liksom inte min grej. Sedan kan jag väl göra det ändå om det är det som kulturen påbjuder, men jag tänker absolut inte skämmas för att jag är lite obekväm med det.

Varför anses det vara så jävla positivt att vara avslappnad och närgången men alltid som någon dåligt att vilja upprätthålla sin kroppsliga integritet? Nu menar jag inte att allas kroppsliga integritet går precis där den svenska traditionen bjuder, men jag skulle säga att det finns en mycket större försiktighet kring ur man rör vid andra människor i Sverige än i till exempel Belgien.

Jag är så trött på den ängslighet som man förväntas ha kring detta. Att jag förväntas nästan skämmas lite över att jag kommer från en kultur där gränserna är uppsatta lite tidigare, där det inte är kutym att kindpussa en människa för gången man träffar hen. Att jag förväntas ursäkta mig för att jag är en sådan stel och tråkig svenne och förväntas vilja bli lite mer avslappnad. Men vet ni vad? Det vill jag inte! Jag tycker inte om att kindpussas, jag tycker inte om att krama människor i tid och otid. Tvärtom gillar jag att skaka hand och se den man hälsar på i ögonen och jag gillar att stå en bit bort från personen jag talar med.

Varför kan inte detta bara respekteras utan att folk ska tjata om att jag är en stel svenne? Varför antas det alltid vara ett uttryck för att min vilja till fysisk beröring är undertryckt av min kultur?

Sexuell exklusivitet.

Jag hade ett öppet förhållande under en tid. Reglerna var enkla: sex och hångel var okej, men inte att ha djupare relationer med andra. Jag utnyttjade aldrig öppenheten och var inte heller särskilt bra på att hantera när min partner gjorde det. Jag reagerade med svartsjuka och en simultan skam över densamma. Såhär i efterhand tänker jag att anledningen till att det inte funkade för mig var att jag inte var på det klara med varför jag ville ha det så, det var ett beslut jag hade tagit för att jag var normkritisk enbart och inte för att jag faktiskt tyckte att det var rätt för mig. Hos mig fanns det ingen ide om vad jag ville uppnå med att ha öppet förhållande, jag bara visste att jag ogillade heteronormen och ville bryta mot den, kosta vad det kosta ville.

Det största problemet var att jag fortfarande var så mån om att upprätthålla oss som en enhet, som det ”äkta” paret, och alla andra (sexuella) relationer som sekundära. Det var väldigt viktigt att markera skillnaden, att det vi hade handlade om kärlek och det man hade med andra handlade om ”kul”. Detta är något jag har märkt hos många andra som har öppna förhållanden, att man gör en stark distinktion mellan kärlekssex och skojsex, eller sex man har bara för att det är skönt och inte av något annat skäl. Man är väldigt noggrann med att poängtera att sex och känslor är totalt åtskilda saker som ibland bara råkar komma tillsammans, eller att sex med någon man älskar är så otroligt annorlunda jämfört med sex man har av andra skäl.

Visst finns det personer för vilka det verkligen rör sig om två helt väsensskilda typer av sex, men jag tänker mig ändå att det för de flesta i de flesta fall är ganska snarlikt. Att det är svårt att göra en strikt uppdelning mellan sex och känslor helt enkelt för att man generellt relaterar till personer man är nära och umgås med, oavsett om det är i sängen eller på något annat vis. För mig är det i alla fall svårt att vara känslokall inför någon jag ligger med, jag har aldrig haft regelbundet sexuellt umgänge med en person jag inte också uppskattar på andra sätt. Jag menar inte att man alltid blir kär i den man knullar, det tror jag absolut inte. Däremot så tror jag att folk generellt uppskattar de personer de uppskattar att ligga med inte bara sexuellt utan även som sällskap. Även om sexet är den större delen av en relation så ligger man väl sällan med personer man ogillar, framförallt inte mer än en gång. Det är i alla fall så jag fungerar, jag ogillar att ha sexuellt umgänge med personer jag ogillar.

Ofta när det gäller öppna relationer ser man det här extrema behovet av att definiera olika sorters sexuellt umgänge för att ändå upprätthålla bilden av parförhållandets särart. Man avgör tillsammans att det finns vissa saker som måste vara exklusiva inom förhållandet. Man suddar inte ut gränserna, man bara förflyttar dem. Min poäng är inte att det skulle vara något fel med detta. Alla definierar såklart sina relationer och gränser såsom de själva önskar. Däremot tycker jag att det är intressant hur exklusivitet alltid är en förutsättning även om folk har olika idéer om vad man ska vara exklusiv till. Men också att människor i öppna förhållanden ofta lurar sig själv att de inte är exklusiva när de i själva verket är det, de har bara valt andra saker att vara exklusiva till.

Jag tror att jag personligen lurade mig själv att tro att mitt förhållande krävde mindre exklusivitet när vi valde att ha det öppet. I efterhand tänker jag att arrangemanget egentligen gjorde så att jag krävde mer. Jag ville ha bevis för att vi var en enhet trots att vi inte var sexuellt exklusiva och därför krävde jag mer känslomässig exklusivitet. Såhär behöver det såklart inte bli för alla, och jag tror att en massa människor har alldeles välfungerande öppna förhållanden. Jag kan bara konstatera att det inte fungerade för mig, just då. Inte bara för att min tillit eller mitt självförtroende inte var stort nog för att våga tro att han älskade mig tillräckligt för att kunna ha sex med andra utan också för att jag inte riktigt visste vad det innebar. För att jag lurade mig själv att tro att det jag gjorde var något annat än det egentligen var. Jag grundade mitt ställningstagande för att ha öppet förhållande i ett motstånd mot parexklusivitet och heteronormativitet och missade i min iver att se att jag egentligen inte alls gjort något avstamp från dessa normer, bara gjort en liten förändring i upplägget.

Jag ser ett stor problem i att man förväxlar att tillåta sex med andra än sin partner med att man inte är exklusiv eftersom det sätter käppar i hjulet för en mer utvidgad normkritik. Jag tycker att det säger något om hur otroligt fast i exklusivitetstänket vi är när det som spontant kommer upp i huvudet när man kallar ett förhållande för ”öppet” är att man får ha sex med andra, men inte känslomässiga relationer.

Detta var ämne nummer fem i min kärleks- sex- och relationsutmaning. Ämnesintroduktionen finns här för den som vill vara med och skriva. Hela utmaningen finns här.

Barn ska få vara barn.

Ett uttryck jag har sjukt svårt för är det här: ”barn ska få vara barn”.  ”Barn ska få vara barn” betyder nämligen ofta egentligen ”barn ska vara barn”. Det handlar inte om att barnet ifråga ska få välja att vara barn själv utan om att bli inpressat i en barnmall där hen ska springa omkring, blåsa såpbubblor, kolla på barnfilm, ägna sig åt barnlekar och bara vara sådär härligt oskuldsfull och gullig som ett ”riktigt” barn ska vara.

Detta att barn ska vara barn handlar ofta om att de inte ska exponeras för verklighetens bekymmer. De ska leva i en egen liten värld där de blir skonade från diskussioner om krig, fattigdom, sex och andra hemskheter. Men alltså, barn är ju generellt intresserade av den verkliga världen och vad som händer där. Jag tycker inte att man ska hålla på och tvinga på barn skildringar de är obekväma med (det tycker jag inte att man ska göra mot någon) men jag tycker inte heller att man aktivt ska utesluta vissa samtalsämnen bara för att barn är närvarande.

Jag har i allmänhet otroligt svårt för detta daltande av barn som så många sysslar med. Denna vilja av att till varje pris bevara barnets barnslighet och bekämpa den vilja som finns att utforska världen och växa upp. Det är skillnad på att låta barn vara barn på deras egna villkor och på att tvinga på dem barnsligheten för att det är så det ”ska vara”.

”Det som inte dödar stärker”.

En annan grej på temat starka människor i utsatta positioner är det här uttrycket som lyder ”det som inte dödar en stärker en”. Jag vet att det är ett talesätt och inte menat att tas bokstavligt men jag tycker ändå att det är en ganska vanlig syn detta att den som har gått igenom saker är starkare som person än den som inte har.

Till viss del stämmer det ju att den som aldrig har exponerats för livets hemskheter tenderar att bli bestört när det sker till skillnad från mer luttrade personer men det är verkligen bara till en viss gräns. De flesta som gått igenom mycket hemska saker lider på grund av detta och även om man tar sig igenom och skaffar sig ett drägligt liv så ställer det till irreversibel skada, kanske i form av dåliga betyg eller förlorad tid.

Att leva ett skyddat liv är inte heller bra men det är egentligen bara för att man förr eller senare kommer exponeras för något annat och att det kommer komma som en chock. Man bör inte invagga sina barn i vanföreställningar om hur livet är. Däremot ska man såklart undvika att utsätta dem för onödigt lidande för något sådant kan aldrig leda till något positivt. Detta är egentligen självklarheter, men i ofta talas det om lidande och svårigheter som gåvor, som något som kommer göra en starkare.

Fast det gör en inte starkare att bli sönderslagen och ihopsatt igen. Möjligen gör det en mer erfaren och kapabel att avvärja liknande angrepp i framtiden men det skapar också svaga punkter och otrygghet. Den som blivit utsatt för sexuella övergrepp skapar inte mer tillit på grund av det, den som blivit slagen blir inte tryggare på grund av det. Däremot kommer man kanske över det och går vidare, lär sig en läxa om vad man ska tänka på till nästa gång. Men det bästa hade ju varit om man inte behövt lära sig den läxan alls, inte sant?

Vår kultur ser ofta upp till människor som har gått igenom saker, betraktar dem som starka övermänniskor och önskar kanske till och med själv att de också hade fått sin beskärda del av lidandet. Men egentligen är det väl inte lidande man vill ha, man vill ha lite sken från den helgonglorian som kommer med det över sitt eget huvud. Detta glorifierande av lidande måste upphöra, vi måste erkänna att vissa händelser är rakt igenom tragiska och onödiga och ska undvikas, inte skapa en mytbild kring de som har genomgått detta.

Lidandeideal.

Har du någon gång känt att folk har krävt att du ska må dåligt över saker som du själv inte har mått särskilt dåligt över? Eller att du ska visa ditt lidande på ett visst sätt som du själv inte känt dig bekväm med? Jag tror att många som har varit med om upplevelser som anses traumatiska har haft erfarenhet av att andra tycker att de ska reagera på ett särskilt sätt. Ett typexempel är väl hur våldtäktsoffer ofta vittnar om att deras trauma har antagits vara större än vad de personligen har upplevt.

Om du har varit med om något sådant, berätta gärna vad som hände, hur du förväntades reagera, varför det inte passade och vad reaktionerna blev. Jag tycker att det är intressant detta att även lidande är något som förknippas med en viss idealbild.

Självkänslan behöver inte sitta i kroppen.

De senaste dagarna har jag hört det påstås att personer som inte är smala tenderar att ha sämre självförtroende. Denna uppfattning motiveras ofta med att smala personer oftare visar upp sin kropp i tighta kläder, bikini och så vidare. Detta är en syn som jag tror finns på många håll i samhället, att självförtroende oftast tar sig uttryck i att man gärna visar upp sig på olika sätt, att man har ett kroppsspråk och en klädsel som är utmanande och inte döljer sig själv. Ofta när det görs reklam för viktnedgång så beskrivs en av de största fördelarna som att man numera ”är nöjd med sig själv” och ”kan ha tighta jeans och bikini”. Att ha en vikt man är bekväm med ses som något väldigt relevant i fråga om självkänsla.

Att ens kroppsuppfattning ses som så otroligt viktig för ens uppfattning om sitt eget värde är i mina ögon ytterligare en samhällsmyt som skapar ett stigma kring tjocka personer. Som tjock eller mullig antas man må dåligt över hur man ser ut och en viktnedgång antas föra med sig positiva effekter på ens självkänsla. Att personer som gått upp i vikt skulle kunna förbättra sin självkänsla på vägen eller till och med gjort det på grund av förbättrad självkänsla ses som osannolikt.

Det eftersträvansvärda borde vara att ha en såpass bra självkänsla att ens uppfattning om ens eget värde inte påverkas på grund av några kilon hit eller dit. Att gå ner i vikt för att man vill kunna ”känna sig nöjd med sig själv” är på det stora hela en ganska tragisk anledning. Inget fel å att vilja nå en mer hälsosam livsstil och därmed eventuellt också en snyggare figur, men att se självnöjdheten som själva ändamålet är väl egentligen bara ett bevis på att man hänger upp alldeles för mycket av sitt liv på vad man väger.

Man kan ha bra självkänsla utan att för den sakens skull vilja visa upp sin kropp för allt och alla. Man kanske helt enkelt inte passar i bikini eller så vill man inte blir sedd för sin kropp framför andra kvaliteter man har som person. Man kan tycka att man väger några kilo för mycket utan att för den sakens skull ha en fullkomligt raserad självkänsla, ty på samma sätt som man kan vilja förbättra sina teckningsskills, sitt intellekt eller sin allmänbildning utan att vara ett mänskligt vrak så kan man vilja förbättra sitt utseende utan att hänga upp hela sin självbild på det, utan att se ett eventuellt misslyckande som jordens undergång.