Kategori: Människor

Att hata barn.

Jag läste det här inlägget hos Caroline om hur otroligt vanligt och accepterat det är att säga att man hatar barn. Det är något jag har stört mig på länge, framförallt för att jag tycker att det är himla omoget. De som hatar barn brukar i vissa avseenden vara barn själva, så att säga. Man behöver inte tycka att barn är det bästa som finns, men att hata dem tycker jag är fånigt.

Jag håller med om att det är konstigt att folk tar sig rätten att säga att de ”tycker det är så jobbigt med ungar” rakt i ansiktet på ett barn. Barnet fattar ju liksom vad personen ifråga säger och mår säkert minst lika dåligt över det som en vuxen person skulle må om någon sa motsvarande när de gick på tåget. Förutom då den lilla detaljen att barn tenderar att ha mindre distans till elakheter.

Vi har alla varit barn och barn är också en jävligt nödvändig grej i samhället. Jag tycker att det är tråkigt att folk har iden om att barn bara är små vuxna som ska förvaras så lukt- och ljudtätt som möjligt tills att de har blivit gamla nog för att förvärvsarbeta och är totalt ointresserade av att stifta bekantskap med en ganska stor grupp människor.

Jag tycker inte att barn i allmänhet är det bästa som finns sådär i allmänhet men jag uppskattar vissa barns sällskap. Barn är himla olika, vissa är himla trevliga medan andra är fruktansvärda. Det är tråkigt att vissa människor kategoriskt avfärdar alla individer under 12 (eller var nu den magiska gränsen går) utan att ens försöka stifta bekantskap.

Faghags och positiva fördomar.

Detta inlägg om så kallade faghags är bra. Faghagkulturen är så märklig, det är lite som att säga att man ”älskar kvinnor” som om alla kvinnor vore på ett visst sätt. Det baserar sig på en bild om hur bögar ”ska” vara och de bögar som inte är på det viset är inte värda faghagens kärlek. Man intresserar sig inte för bögar som sexualitet utan av subkulturen ”bög”.

Jag skulle fan aldrig säga att jag ”älskar bögar” lika lite som jag skulle säga att jag ”älskar kvinnor” eller ”svarta”. Det är ett så otroligt osmakligt förhållningssätt att ha till människor, det tycker jag verkligen.

Tycker även att poängen om att det nästan aldrig romantiseras kring flator är intressant. Däremot kan jag säga att jag hellre skulle vara flata än bög. Inte bara på grund av att jag är rätt bekväm i min könstillhörighet utan även för att det finns så många idéer om hur en bög ”ska” vara. Bögar exotiseras otroligt mycket i samhället och om man är bög så förväntas man vara så himla ”härlig” och intresserad av typ kläder och skönhet.

Jag menar att dessa positiva fördomar kan vara värre än negativa fördomar eftersom de är svårare att konfrontera. Dessutom blir det konstigt när man ska motbevisa dem, om någon har uppfattningen att du ska vara ”härlig” så vill man kanske inte gärna komma dragandes med att man minsann inte alls är härlig.

Så då tillhör jag hellre en grupp som inte är så hypad i samhället men som i gengäld har ett betydligt större utrymme. Visst finns det fördomar även mot flator, men jag hävdar att de inte alls är lika fasta. Jag hör t.ex. sällan någon säga att en tjej ”måste vara flata” medan motsvarande för killar är väldigt vanligt förekommande så fort någon går utanför könsrollerna lite.

En keff problembeskrivning.

Den i särklass sämsta kritiken folk kan rikta mot twilight måste ju vara att Edward inte är lika hård och farlig som en ”riktig” vampyr bör vara och att han blivit omgjord så att ”tjejer” ska gilla honom. Denna kritik kommer nästan uteslutande från nördar i övre tonåren.

Alltså herregud människor, väx upp. Det är verkligen inte ett problem att det finns en serie böcker där vampyrkonceptet förvanskas en aning. Det är ett problem lika lite som att Justin Bieber ser ut som en tjej (vilket vissa tydligen tycker).

Vad som däremot är ett problem är att vi har en skitpopulär bokserie som lär tusentals människor att höjden av romantik är att vara en obehaglig stalker och att det är en bra grej att bygga sin existens kring en person som beter sig som Edward. Och det är inte för att han är en fjolla, utan för att han är ett jävla praktsvin.

Gränslös idioti.

DennisM gör det igen. Han skriver att Blondinbella var snyggare innan, när hon var smalare.

Blondinbella har visserligen inte varit lika sjuk som Hanna Fridén (av vad som uttrycks offentligt) men hon har skrivit mycket om hur otroligt dåligt hon mådde över sin kropp innan och att hon mår väldigt mycket bättre nu när hon har en friare inställning till mat och vikt.

Inte för att det är något fel med att vara mullig eller lite tjock – absolut inte! Men jag tycker att hon var bra mycket snyggare förr och det kan nog de flesta hålla med mig om.

Men herregud människa. Om det inte var något fel med att vara mullig eller tjock så skulle du väl kunna strunta i att skriva din åsikt om Blondinbellas utseende? Varför måste du uttrycka dig om andra människors kroppar?

Jaja, jag vet varför. För att du är en uppmärksamhetskåt slyngel som gör vad som helst för att få din statistik att öka. Eller bara för att du älskar att göra andra människor illa och sprida sjuka ideal, så kan det också vara.

Herregud, jag var också snyggare innan när jag var smalare men det spelar ingen roll. Hör här: meningen med min existens är inte att falla dig i smaken utseendemässigt. HUR I HELVETE KAN DET VARA SÅ SVÅRT ATT FATTA?

Avsked.

En grej som jag hör många av mina au pair-vänner säga är att man inte ska fästa sig för mycket vid sin värdfamilj eller sina vänner här eftersom det gör avskedet så mycket jobbigare, då tänker jag på den där krönikan av Lisa Magnusson.

För det är väl ändå väldigt tragiskt att ha den inställningen att man inte ska uppskatta det man har för mycket eftersom det kan tas ifrån en. Det är den här viljan att vara stark och osårbar som alltid tränger sig på och hindrar oss från att leva ut när vi kan. Och så tänker jag på att jag redan nu, tre dygn innan jag kommer vara i Japan, oroar mig för avskedet som oundvikligen kommer komma.

Innan så ville jag bygga mig stark så att jag slapp vara beroende av andra människor. Ty relationer är sårbara och sårbar vill man inte vara. Men nu när jag vågar knyta an och erkänna att det finns mycket som verkligen betyder något för mig så känner jag mig också starkare i mig själv. Om jag förlorar någon som betyder något så kan jag sörja och sedan gå vidare, men om jag inte hade erkänt vikten av det så hade det nog blivit svårare att bearbeta.

För hur oberoende man än försöker göra sig så är ingen människa en ö. Alla behöver andra människor oavsett om man erkänner det eller ej. Och ju fler betydelsefulla personer man har i sitt liv, ju fler nära relationer man har, desto finmaskigare är det skyddsnät som kan fånga upp en om en försvinner.

Mest saker när den dör vinner!

Folk som köper ”saker” är för mig obegripligt. Små pryttlar, fina ting och så vidare. Jag förstår om man har ett hem att inreda, men det finns personer i min ålder som mycket väl skulle kunna gå till t.ex. Åhlens och köpa en porslinskatt eller ett gulligt saltkar eller vad man nu kan tänkas vilja ha, helt på impuls. Varför detta tvångsmässiga konsumtionsbehov?

Det är detta jag tänker på när jag kritiserar konsumtionssamhället. Alla dessa ting som folk släpar med sig från otaliga shoppingrundor och som sedan bara ligger i något hörn och skräpar. Vissa människor har hela rum dedikerade till sina ting där inget annat får rum. Vissa har inte ens plats i sitt hus utan hur en förvaringslokal för att på lång sikt ha någonstans att ha sina saker.

Kunde vi inte vara utan allt detta?

Självförtroende och självkänsla.

Denna uppdelning mellan självkänsla och självförtroende som alla vill göra stör mig. Jag förstår vad uppdelningen syftar till och varför man vill göra den, men jag menar att folks försöker få två saker som är tätt sammankopplade att verka helt olika och frikopplade från varandra.

Att ha bra självkänsla är alltså att känna att man har ett värde fast man inte presterar jämt och ständigt. Att ha bra självförtroende är alltså att lita på sin egen förmåga. Jag tycker att jag har ganska bra självkänsla, jag känner till mina bra och mina dåliga sidor utan att tycka att det är jobbigt, jag kan ta kritik utan att min självbild rasar samman och så vidare. Men min självkänsla är starkt beroende av att det finns saker som jag upplever att jag är duktig på, som skrivandet, det intellektuella och fotandet. Om jag inte få uttrycka det på ett tag så blir det jobbigt. Alltså; om jag har dåligt självförtroende inom några specifika saker så blir även min självkänsla drabbad.

Jag tror inte att någon människa kan gå omkring och aldrig känna att hen är bra på något men ändå känna att hen är värd något (utöver något slags rent teorietiskt människovärde, vill säga). Jag vill hävda att även vår självkänsla är starkt beroende av hur vi känner att vi presterar, eller vad vi känner att vi kan. Sedan tror jag absolut att man kan vara mer eller mindre känslig för upp- och nedgångar i prestationsförmåga.

Så jag tänker såhär; självkänsla och självförtroende handlar båda om hur man presterar, men det ger utslags på olika lång sikt. En person som aldrig upplever att hen kan något tror jag får väldigt svårt att bygga upp en bra självkänsla. Jag menar inte att uppdelningen är fel, bara att den tillmäts större vikt än vad den faktiskt har.

Instinkter.

Det här med instinkter. Människor som demonstrerar emot nazisterna styrs av sin instinkt att stå upp för alla människors lika värde. Människor som kämpar för att våldtäktsmål inte ska dömas annorlunda på grund av offrets klädsel styrs av sin instinkt att värna om sin personliga integritet. Människor som demonstrerar emot snedfördelningen av resurser i världen drivs av instinkten att vilja ha ett rättvist samhälle.

Att vi styrs av våra instinkter ser jag som en självklarhet. Vad som däremot går att diskutera är vilket uttryck det tar sig. Jag tror inte att vi bara har instinkt för förtryck och fortplantning, vi har även instinkter för omhändertagande, accepterande och rättvisa. Om vi inte hade haft det, hur skulle vi annars ha kunnat bygga samhällen som värderar dessa saker högt?

Jag skulle aldrig anföra människans instinkt till något som ett argument, men nu när vissa andra är inne på det spåret så tycker jag att vi ska fundera på vad dessa instinkter kan bestå i. Jag känner i alla fall mer instinkt till att känna empati för människor som har det svårt, för acceptans och förståelse än vad jag känner för att sätta mig i maktposition. Det kanske inte är dessa sidor inom mig som är de mest djuriska, men det är dessa sidor som jag drivs av. Det är min instinkt.

Varför är det bara det djuriska, sexistiska och brutala som får exemplifiera våra instinkter?

Över medel.

Vissa påpekade detta med att merparten av alla som kommenterade såg sig som intelligentare än genomsnittet. Dels så tänker jag att det ligger en sanning i det eftersom intelligenta människor tenderar att vara mer intresserade av att resonera kring saker vilket ju denna blogg kretsar kring. Jessica hade i alla fall en intressant tanke på ämnet:

Jag tror människor tenderar att se sig som smartare än de kanske är snarare än tvärtom. Jag kan till exempel enkelt konstatera vilka som är ”dummare” än mig, men det är svårare att identifiera de som är mer intelligenta eftersom jag inte har någon erfarenhet av mer intelligenta resonemang. Hör jag ett mindre intelligent resonemang kan jag ju tänka ”ojdå, men sådär resonerade jag själv när jag var 12, den här personen har nog inte förmågan att tänka lika komplexa tankar som jag”, men det är ju minst sagt svårare att göra en liknande slutsats angående ett resonemang jag själv inte är intelligent nog att föra.

Jag tror att det ligger mycket i detta. Dels så är det nog svårare att identifiera intelligenta resonemang än ointelligenta (i förhållande till ens egna nivå då). Jag tror också att många har en tendens att avvisa resonemang som ligger över deras nivå som pretentiösa eller ointressanta och exkludera dem ur sin tankevärld. Minnet är ju selektivt och man kommer helt enkelt inte ihåg det man inte fått något sammanhang eller styrsel i och som därmed inte fångat ens intresse.

Sedan tror jag också att de ämnesområden där man har tillkortakommanden inte är något man tar i beräkningen när man gör en bedömning av sin generella intellektuella nivå, utan man utgår från de områden där man ligger bäst till helt enkelt för att det är det man tenderar att värdera. Typ om jag ligger på en hög nivå på ett område tänker jag att det är för att jag är smart, men om jag ligger lågt på ett annat så tänker jag att det är för att jag inte har ett intresse.

Om detta skulle göra att människor generellt övervärderar sin förmåga vet jag inte för jag tänker att saker som taskigt självförtroende och så vidare väger upp åt andra hållet. Vad tror ni?

Gradskillnader.

Det finns alltså personer som opererar in silikonkuddar under fötterna för att kunna gå bättre i högklackat. Om inte det är ett tecken på en jävligt absurd utseendehets så vet jag inte.

Jag tycker att vi måste börja prata mer om gradskillnader. Visst att man kan offra fem minuter framför spegeln eller två timmar på gymmet för att se bättre ut. När det börjar röra sig om att gör kostsamma och oåterkalleliga ingrepp på sin kropp bara för att man ska slippa ha inlägg i skorna när man har högklackat så blir det bara sjukt. Hur kan någon tycka att det är en rimlig prioritering?

Jag menar att anledningen till att folk tycker det är att vi lever i ett extremt utseendefixerat samhälle, inte att någon ”råkar” ha det som sitt intresse. Och även om det var ett personligt intresse så betyder inte det att det är sunt.